Tusen och en natt/Inledning
| ← Innehåll |
|
Berättelsen om Köpmannen och Anden → |
Uti den Barmhertige och Allgode Gudens Namn!
Prisad vare Gud, den Allgode Herrskaren, som hvälft himlarna utan några stödjepelare och utbredt jorden såsom ett kläde, — och välsignelse och frid öfver Apostlarnes herre, vår herre och mästare Mohammed, och hans ätt; välsignelse och frid, beständig och stadigvarande, ända till domens dag!
Vi fortsätta. — De före oss hädangångna slägtenas lefnad är för efterverlden en spegel, hvari menniskan kan se de märkvärdiga tilldragelser, som vederfarits andra, och hemta lärdom deraf; när hon betraktar fordna tidsåldrars händelser och allt hvad de under dem lefvande måst genomgå, lär hon att tygla sig sjelf. Lofvad vare Han, som inrättat det så, att hädangångna slägtens historia skulle bli nyttig till undervisning för dem, som sednare lefva. Af denna art äro de berättelser, som kallas Tusen och En Natt.
Det berättas (men Gud ensam är allvetande, lika väl som han är allvis och allsmägtig och allgod), att det uti fordna dagar uti Indiens och Chinas länder lefde en konung, som egde talrika härar och lifvakter och tjenare och husfolk; han hade tvenne söner, den ena en man af mogen ålder, den andra en yngling. Bägge de unga furstarne voro ypperliga ryttare, dock i synnerhet den äldre, som ärfde sin faders konungarike och styrde sina undersåter med så mycken rättvisa, att invånarne i hans land och hela hans rike på det högsta älskade honom. Hans namn var Shahrijàr; hans yngre broder hette Shah Semán och var konung i Samarkand. De regerade sina riken med rättskaffenshet, och bägge hade de under en tid af tjugo år beherrskat sina undersåter till dessas lycka och fromma. Sedan denna tid gått till ända, erfor den äldre konungen en innerlig längtan efter att få se sin broder och befallde sin vezir att begifva sig till denne och hemta honom.
Efter det han inhemtat vezirens råd i ämnet, befallde han denne att genast anskaffa dyrbara skänker, såsom hästar, smyckade med guld och dyrbara ädelstenar, och slafvar och sköna jungfrur och kostbara tyger. Derefter skref han till sin broder ett bref, hvari han uttryckte sin längtan efter att få se honom; och sedan han förseglat det samt lemnat det åt veziren, tillika med de ofvannämda dyrbara skänkerna, befallde han denne att skyndsamt begifva sig å väg och göra allt för att snart komma tillbaka igen. Veziren svarade utan dröjsmål: jag hör och lyder! samt rustade sig genast till resan; inom tre dagar hade han ordnat allt hvad han behöfde för färden, och på fjerde dagen tog han afsked af konung Shahrijàr samt begaf sig å väg genom öknar och ödemarker. Han fortsatte resan både natt och dag, och alla de under konung Shahrijàrs välde stående kungar, hvilkas hufvudstäder han for igenom, kommo honom till möte med dyrbara skänker af guld och silfver samt behöllo honom hos sig i tre dagar; på fjerde dagen följdes han af sina kungliga värdar en dagsresa till vägs, hvarefter de togo afsked af honom. På detta sätt fortsatte han sin resa tilldess han kom i närheten af staden Samarkand, dit han före sig skickade ett sändebud, som skulle underrätta konung Shah Semán om hans annalkande. Sändebudet begaf sig in uti staden, frågade efter vägen till palatset, trädde inför konungen, kysste golfvet framför honom och underrättade honom derom, att hans broders vezir vore nära; då befallde Shah Semán de förnämsta männen vid sitt hof och de store i sitt rike att begifva sig en dagsresa honom till möte; de åtlydde befallningen, och när de mött veziren, helsade de honom välkommen och gingo vid hans stigbyglar hela vägen tillbaka till staden. Der trädde veziren inför konung Shah Semán, helsade honom med en bön om den Högstes bistånd i alla hans förehafvanden, kysste jorden framför honom, underrättade honom om hans broders önskan att se honom och aflemnade slutligen brefvet. Konungen tog detta, läste det och förstod dess innehåll; han svarade med ett uttryck af sin beredvillighet att efterkomma sin broders befallningar. Men — så sade han till veziren, — jag vill icke resa, förrän jag behållit dig hos mig i tre dagar. Han lät nu veziren inflytta i ett palats, som öfverensstämde med hans höga värdighet, lät uppslå tält för hans följe och försåg dem alla med allt, som fordrades till föda och dryck; på detta sätt förflöto de tre dagarne. På fjerde dagen gjorde sig konungen sjelf redo till resan och lät medtaga dyrbara skänker, sådana som kunde anstå hans broder.
När dessa tillredelser voro vidtagna, sände han före sig sina tält, sina kameler och mulåsnor, sina tjenare och krigare, uppdrog åt sin vezir landets styrelse under sin frånvaro och begaf sig å väg till sin broders stater. Vid midnattstid kom han dock ihog, att han i sitt palats qvarlemnat någonting, som han bordt hafva med sig; han begaf sig tillbaka till palatset för att hemta det och såg sin gemål sofvande i hans säng, men vid hennes sida en likaledes sofvande negerslaf. Vid åsynen af detta blef verlden svart för hans ögon, och han sade till sig sjelf: ”om detta kunnat inträffa, inan jag ännu hunnit afresa från staden, huru skall väl denna nedriga qvinna då uppföra sig, medan jag vistas hos min broder?” Han drog derefter sitt svärd och dödade dem bägge, der de lågo i sängen, samt begaf sig sedan genast tillbaka, gaf befallning om resans fortsättande och anlände till sin broders hufvudstad.
Shahrijàr erhöll underrättelse om hans annalkande och begaf sig honom till mötes, helsade honom samt bjöd honom af hjertat vara välkommen. Han befallde, att alla hus i staden skulle målas och smyckas med anledning af den fröjdefulla händelsen, och satte sig ned för att vänskapligt samtala med sin broder men konung Shah Semán var tankspridd och sysselsatte sig blott med sin gemål och hennes beteende; den ytterligaste smärta bemägtigade sig honom, hans ansigte blef blekt och hans kropp afmagrade. Hans broder varseblef denna förändring och föreställde sig, att den hade sin grund deri, att Shah Semán var så långt borta ifrån sitt rike; han afhöll sig derföre från att oroa honom eller göra honom några frågor, tilldess några dagar gått till ända, då han ändtligen yttrade till honom: o, min broder, jag finner, att din kropp är afmagrad, och att ditt ansigte blifvit blekt. Han svarade: o, broder, jag har ett sår i mitt hjerta; — men han underrättade honom icke om sin gemåls uppförande, hvartill han sjelf varit vittne. Då sade Shahrijàr: Jag önskade, att du ville följa med på en jagt, hvem vet, om icke sådant kan bidraga till att skingra din sorg; — men han afböjde förslaget, och Shahrijàr begaf sig ensam på jagten.
Nu funnos i konungens palats några fönster, som vette ut åt trädgården; och medan Shah Semán stod vid ett af dessa fönster och såg ut derigenom, öppnades en dörr på palatset, och derifrån utgingo tjugo qvinnor och tjugo svarta slafvar; konungens gemål som var utmärkt genom sin utomordentliga skönhet och sina behag, följde dem till en springbrunn, der de alla afklädde sig och satte sig ned utmed hvarandra. Då ropade konungens gemål: Mesud! Nu kom en svart slaf till henne och omfamnade henne, hon besvarade hans omfamningar. Deras föredöme följdes af de andra fruntimren och slafvarne, och på detta sätt fortforo de att skalkas till slutet af dagen. — När Shah Semán såg detta skådespel, sade han vid sig sjelf: Vid Allah, mindre är min olycka än detta! Hans sorg och bedröfvelse voro nu mildrade, och han afhöll sig icke längre från hvarken mat eller dryck.
När hans broder kom tillbaka från jagten, och de hade helsat hvarandra, anmärkte konung Shahrijàr, att hans broder Shah Semán icke längre var så blek, att helsans färg åter syntes på hans ansigte och att han åt med god matlust; förvånad öfver denna förändring sade han: o, min broder, när jag sednast såg dig, var ditt ansigte blekt, men nu har dess naturliga färg återvändt; säg mig, huru det förhåller sig med dig! — Hvad beträffar förändringen i min naturliga ansigtsfärg, — svarade Shah Semán, — så skall jag underrätta dig om anledningen dertill; men du får ursäkta, att jag ej förklarar huru jag återfått min förra hy. — Först, — sade Shahrijàr, — skall du berätta mig anledningen till din förändrade ansigtsfärg och till din sjuklighet; låt mig veta den! — Vet då, o, min broder, — svarade Shah Semán, — att, när du sände din vezir för att inbjuda mig till dig, beredde jag mig till resan, och när jag lemnat staden, kom jag ihog, att jag glömt efter mig den ädelsten, som jag skänkt dig; jag återvände derföre till mitt palats för att hemta ädelstenen, men fann der min gemål sofvande i min säng tillhopa med en svart slaf; jag dödade dem bägge och fortsatte resan till dig; men min själ var uppfylld med tanken på det, hvartill jag varit vittne, och detta var orsaken till förändringen af min hy samt till min sjuklighet. Nu borde jag berätta, huru jag återfått min naturliga ansigtsfärg; men du måste ursäkta, att jag ej meddelar dig förklaringen deröfver. När hans broder hörde dessa ord, sade han: jag besvär dig vid Allah, att du gör mig bekant med orsaken dertill, att du återfått din naturliga hy! — och nu berättade Shah Semán för honom allt hvad han sett. — Jag skulle vilja se detta med mina egna ögon, — yttrade Shahrijàr. — Låt då förkunna, att du åter ämnar dig ut på jagt, — sade Shah Semán; — men håll dig dold här hos mig, så skall du sjelf bli vittne dertill och se det med dina egna ögon.
Shahrijàr lät nu genast gifva tillkänna sin afsigt att företaga en ny jagtfärd. Trupperna begåfvo sig ut ifrån staden med sina tält, och konungen följde dem; men efter det han hvilat en stund i lägret sade han till sina tjenare: Låten ingen komma in till mig! och förklädde sig derefter samt återvände till sin broder i palatset. Här tog han plats vid ett af de åt trädgården vettande fönstren, och när han suttit der en kort stund, kommo fruntimren och deras herrskarinna ned i trädgården, åtföljda af de svarta slafvarne, samt betedde sig såsom konungens broder beskrifvit och fortforo dermed ända till tiden för aftonbönen.
När konung Shahrijàr sett denna syn, blef han utom sig af harm och sade till sin broder Shah Semán: Statt upp, och låtom oss begifva oss hvart som helst och försaka vår konungsliga prakt, tilldess vi få se, huruvida sådan olycka som denna drabbat någon annan lika väl som oss; om detta icke är händelsen, skall döden för oss vara att föredraga framför lifvet. Hans broder gick in på förslaget; de lemnade palatset genom en bakport och vandrade oupphörligt, både dag och natt, tilldess de anlände till ett träd, som stod midt på en äng, invid en källa, icke långt ifrån hafsstranden. De drucko af källans vatten och satte sig ned för att hvila; och när det lidit något på dagen, sågo de, huru hafvet började häfva sig, och derifrån trädde en svart pelare, som höjde sig ända till himmelen och nalkades mot ängen. Förskräckta öfver denna syn klättrade de upp uti trädet, som var ganska högt, för att derifrån se, hvad som nu skulle komma. Och si! det var en ande af jättelik storlek, med bred panna och ofantlig kroppsmassa, som på hufvudet bar en kista. Han gick i land och kom till trädet, hvari de begge konungarne uppklättrat, satte sig vid dess stam, öppnade kistan och tog derutur ett mindre skrin, hvilket han likaledes öppnade; ur skrinet framträdde en ung qvinna, skön och härlig som den skinande solen. Anden kastade sina blickar på henne och sade: O, jungfru af ädel börd, hvilken jag bortfört under din brudnatt, jag önskar att sofva en liten stund; — dermed lade han sitt hufvud i hennes knä och insomnade. Jungfrun lyfte nu sitt ansigte mot trädet och såg der de bägge konungarne; hon flyttade andens hufvud ur sitt knä och lade det mot marken samt reste sig upp under trädet och gjorde tecken åt de bägge konungarne, likasom hade hon velat säga: kommen ned och frukten icke för denna ande! De svarade henne: vi besvärja dig vid Allah, att du håller oss ursäktade i denna sak! Men hon sade: jag besvär er vid densamme, att J kommen ned, och, om J det icke gören, skall jag väcka denna ande, som skall bereda er ett grymt dödssätt. När hon så skrämde dem, kommo de ned till henne; och sedan de stadnat hos henne så länge hon ville, upptog hon ur sin ficka en pung och framtog derur ett snöre, på hvilket nittioåtta signetringar voro uppträdda, och sade till
dem: Veten J, hvad dessa betyda? De svarade: Vi veta det icke.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 10 i filen Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu. Bildtext: Anden och hans älskarinna. |
umgänge med mig som ni, utan att den här dumma anden vetat någonting derom; derföre lemnen mig era begge ringar, ni bröder! De lemnade henne sina signetringar, och hon sade derefter till dem: Denna ande röfvade bort mig under min brölloppsnatt och satte mig uti skrinet och lade skrinet uti kistan och fäste vid kistan sju lås samt nedlade mig sålunda fängslad på det brusande hafvets botten, under de svallande böljorna, ty han visste icke, att när någon af mitt kön beslutit att göra någonting, så kan ingenting hindra henne derifrån. I enlighet dermed säger en skald:
Lita aldrig på qvinnor och sätt ingen tillit till deras löften,
Ty deras behag och misshag bero af deras lidelser!
En låtsad kärlek bjuda de, och trolöshet döljer sig under deras slöja.
Kom ihog Josephs öde och var på din vakt mot deras list!
Vet du icke, att Iblis fördref Adam ur paradiset med en qvinnas tillhjelp?
Och en annan skald säger:
Vakta dig för att gifva varningar, ty derigenom blir den varnade mer lysten än förr, och derigenom stegras begäret till lidelse.
Om jag tillåter en sådan lidelse att uppkomma, så blir mitt öde detsamma som mången mans före mig.
Ty högeligen att beundra är i sanning den, som kunnat förbli oskadd af qvinnors list.
När de bägge konungarne hört dessa ord från hennes läppar, stodo de slagna med den ytterligaste häpnad och sade den ena till den andra: Om detta är en ande, och en större olycka har drabbat honom än oss, så är detta en omständighet, hvilken bör lända oss till tröst, — och de vände genast derefter tillbaka hem samt anlände till staden.
Så snart de inträdt inom palatset, lät Shahrijàr halshugga sin gemål, tillika med fruntimren och de svarta slafvarne, och från den stunden gjorde han det till en vana, att, så ofta han lät en jungfru dela sin säng, lät han taga hennes lif, så snart natten var till ända. På detta sätt fortfor han i trenne år, och folket började föra upproriskt tal emot honom och flydde med sina döttrar, så att det icke i hela staden fanns någon enda giftvuxen jungfru qvar längre. Sådant var förhållandet, när konungen befallde sin vezir att förskaffa honom en jungfru efter hans vana; och veziren gick bort för att uppsöka en, men kunde icke finna någon, utan återvände hem nedslagen och vredgad samt fruktande för konungens förtrytelse.
Veziren hade tvänne döttrar; den äldsta hette Sherasád, den yngre Dinjásád. Den förstnämnda hade läst åtskilliga historiska böcker och fordna konungars lefvernesbeskrifningar samt berättelser om hädangångna slägten; det säges, att hon samlat tusen volymer historieböcker, innehållande berättelser om fordom lefvande menniskor och konungar samt verk af skalder, och vid detta tillfälle yttrade hon till sin fader: Hvarföre ser jag dig så förändrad, så nedtryckt af bekymmer och lidanden? Det har blifvit sagdt af en bland skalderna:
Säg honom, som är nedtryckt af sorg, att sorgen icke skall fortfara för alltid!
Likasom lyckan har en öfvergång, så har olyckan också detsamma.
När veziren hörde dessa ord af sin dotter, berättade han henne allt, som händt honom med hänseende till konungen, och derpå svarade hon: Vid Allah, o min fader, gif mig till äkta åt denna konung: antingen skall jag dö och friköpa en af de rättroendes döttrar, eller skall jag lefva och bli orsaken till allas befrielse ifrån honom. — Jag besvär dig vid Allah, — utropade han, — att du icke utsätter dig för en sådan fara; men hon svarade: det måste så ske! — I sådant fall, — återtog han, — fruktar jag, att dig skall hända detsamma som det hände med åsnan och oxen och bonden. — Hvad var det, o min fader? — frågade hon.
Vet, o min dotter, — sade veziren, — att det en gång lefde en köpman, som egde rikedom och boskap samt hade en hustru och barn, och Gud, hvars namn vare prisadt! hade derjemte utrustat honom med förmågan att förstå djurens och foglarnas språk. Denna köpman hade sin bostad på landet, och i sitt hus höll han en åsna och en oxe. När oxen kom till det ställe, der åsnan var bunden, fann han henne ryktad och putsad; i hennes krubba låg siktadt korn och fint skuren halm, och åsnan stod der i all beqvämlighet, ty hennes husbonde brukade rida henne blott tillfälligtvis, när hans göromål så fordrade, och snart vända tillbaka; och det hände en dag, att husbonden hörde oxen säga till åsnan: Måtte ditt foder göra dig godt! Jag är utmattad af ansträngningar, medan du njuter hvila; du äter siktadt korn, och menniskorna passa upp på dig; blott sällan rider din husbonde dig och kommer då snart tillbaka; men jag får oupphörligt draga plogen och gå för qvarnen. Åsnan svarade: När du kommer ut på åkern, och man lägger oket på din hals, lägg dig omkull och stig ej åter upp igen, äfven om man slår dig, eller, om du stiger upp, så kasta dig omkull ännu en gång; när man då fört dig tillbaka och kastat bönorna för dig så ät icke af dem, likasom skulle du vara sjuk; låt bli att äta och dricka under en dag eller två dagar eller tre dagar, och på det sättet skall du få hvila från arbete och mödor. När nu drängen kom till oxen med foder, åt han knappast någonting deraf, och på morgonen, när drängen kom tillbaka och skulle sätta honom för plogen, fann han oxen till utseendet illamående och sjuk; då sade köpmannen: tag åsnan och låt henne i stället draga plogen hela dagen! Drängen gjorde efter husbondens befallning, och när åsnan kom tillbaka mot aftonen, tackade oxen henne för hennes välgerning att hon befriat honom från arbetet denna dag; men åsnan gaf honom icke något svar, ty hon ångrade bittert sitt gifna råd. Följande dag kom plogdrängen tillbaka, tog åsnan och plöjde med henne ända till aftonen; och åsnan kom tillbaka med halsen halfflådd af oket samt ytterligt utmattad och kraftlös; men oxen såg på henne samt tackade och lofprisade henne. Åsnan utbrast: Jag lefde i lugn och ro; ingenting annat än min förvetenhet har gjort min olycka. Derefter sade hon till oxen: Vet, att jag är en, som vill gifva dig ett godt råd. Jag hörde vår husbonde säga: om icke oxen stiger upp, så skall du föra honom till slagtaren, att denne må slagta honom, och gör sedan en läderbordduk af hans hud. — Jag är derföre rädd för ditt lif och har velat varna dig; frid vare med dig! När oxen hörde dessa åsnans ord, tackade han henne och sade: I morgon skall jag gå med friska krafter; — derefter åt han upp allt sitt foder samt till och med slickade krubban. — Deras husbonde hade imellertid afhört deras samtal.
Morgonen derpå kommo köpmannen och hans hustru till oxens krubba och satte sig ned der; och drängen kom och förde ut oxen, och när oxen såg sin husbonde, började han slå med svansen samt både med bölningar och rörelser visa, huru frisk han var; han hoppade och skuttade, så att köpmannen skrattade, tilldess han icke längre kunde hålla sig uppe på sina ben. Hans hustru blef förvånad och frågade honom: Hvaråt skrattar du? Han svarade: åt någonting, som jag sett och hört; men detta kan jag icke omtala, ty, om jag det gjorde, skulle jag dö. Hon sade: du måste säga mig orsaken, hvarföre du skrattade, äfven om du skulle dö. — Jag kan icke säga det, — svarade han. — Fruktan för döden afhåller mig derifrån. — Du skrattade endast åt mig, — invände hon; och hon upphörde icke att ligga öfver honom med sina böner, förrän han blifvit alldeles utom sig och tvungen att ge vika. Derföre sammankallade han sina barn och skickade efter Kadi med vittnen, på det han måtte förklara sin yttersta vilja och meddela henne hemligheten och dö; han älskade henne nämligen på det hjertligaste, emedan hon var dotter af hans farbror och moder till hans barn, och han hade lefvat med henne till hundradetjugo års ålder. När hans familj och hans grannar voro samlade, berättade han för dem, huru allt hängde tillhopa, och sade dem, att, så snart han upptäckt hemligheten, så skulle han dö; då sade hvar och en af de närvarande till henne: vi besvärja dig vid Allah, att du måtte afstå ifrån din önskan och icke tvinga din make samt dina barns fader till att dö. Men hon sade: Jag vill icke sluta, förrän han berättar mig allt, om han än skulle dö derför. De upphörde nu med sina böner, och köpmannen lemnade dem samt gick till stallet för att förrätta sin tvagning och derefter återvända, berätta sin hemlighet och sedan dö.
Men köpmannen hade en tupp med femtio hönor under sig, och han hade likaledes en hund; och han hörde hunden ropa till tuppen och göra honom förebråelser och säga: Kan du vara lycklig, då vår husbonde är nära döden? Tuppen frågade: Huru så? — och hunden berättade alltsammans för honom. Då utropade tuppen: Vid Allah, vår husbonde saknar förstånd; jag har femtio hustrur och kan göra dem alla till nöjes, hvaremot han, som har blott en, icke kan uppgöra denna sak med henne; hvarföre tager han icke några spön af mulbärsträdet och går in i hennes kammare samt låter henne smaka dem, tilldess hon dör eller afstår ifrån sin envishet. Efter den betan skulle hon aldrig göra honom några frågor om någonting. — När köpmannen hörde dessa tuppens ord till hunden, kom han åter till förstånd igen och beslöt att piska förvetenheten ur henne. — Kanske, — tillade veziren till sin dotter Sherasád, — borde jag nu göra med dig såsom köpmannen gjorde med sin hustru. Hon frågade: Hvad gjorde han? Veziren svarade: Han gick in i hennes kammare, efter det han först skurit sig några spön af mulbärsträdet och gömt dem der, och nu sade han till henne: Kom in hit, att jag måtte berätta dig hemligheten, medan ingen ser mig, och sedan dö! — och när han kommit in, låste han igen dörren och slog henne, tilldess hon blef nästan sanslös och ropade: Jag ångrar mig! Derefter kysste hon hans händer och fötter, ångrade sig och gick ut med honom, och alla de församlade och hennes familj gladdes, och de lefde lyckligt med hvarandra ända till sin lefnads slut.
När vezirens dotter hört sin fars berättelse, yttrade hon till honom: Det måste bli såsom jag begärt. Derföre prydde han henne på det dyrbaraste och förde henne till konung Shahrijàr. Men hon hade redan samtalat med sin yngre syster och sagt till henne: När jag kommit till konungen, så skall jag sända och bedja dig komma; när du kommer till mig och finner tillfället lämpligt dertill, skall du säga till mig: min syster, berätta mig någon sällsam historia, på det tiden måtte gå fortare, medan vi äro vakna, — och jag skall då för dig berätta en historia, hvilken, i fall det är Guds vilja, skall bli ett medel till vår befrielse.
Hennes fader veziren förde henne nu till konungen, som blef glad, när han såg honom och frågade: Har du fört med dig det, som jag begärde? Han svarade: Ja! När konungen kom in till henne, grät hon, och han sade till henne: Hvarföre är du bedröfvad? Hon svarade: O konung, jag har en ung syster, och jag önskade taga afsked af henne. Konungen sände bud efter systern, och hon kom till Sherasád och omfamnade henne och satt vid foten af sängen; och när hon tyckte sig hafva funnit ett lämpligt tillfälle, sade hon: Vid Allah! O, min syster, berätta oss någon historia, på det tiden måtte gå fortare, medan vi sitta vakna. Det vill jag gerna göra, — svarade Sherasád, — om den mägtiga konungen tillåter mig. När konungen, som icke kunde sofva, hörde dessa ord, tyckte han det skola vara roande att afhöra berättelsen, och under första natten af de tusen och en begynde Sherasád sina föredrag som följer.
| ← Innehåll | Upp till början av sidan. | Berättelsen om Köpmannen och Anden → |