Berättelser/Olika slags glädje (1860)
| ← Vid badorten och i dalen |
|
Oktoberfantasier (1858) → |
Olika slags glädje.
(1860,)
Det var kallt ute, och kallt var det inne, men när
tankarne äro mörka, är det dock bättre att gå än att
sitta stilla med dem. Och således gick jag ut. Jag
var djupt nedtryckt till sinnes. Jag tänkte på den tid
då jag inga bekymmer hade, och på de många, många
som hade skämt bort mig med sin kärlek, och som nu
voro bortgångna dit hvarifrån de aldrig mera komma
åter — ack, ända intill den sista; jag tänkte på den
tid då allt var så varmt och ljust, jag vandrade i ljusa
salar och då slogo varma hjertan omkring mig, men nu!
Kallt och ödsligt var mitt rum, kalla voro menniskorna,
kall var hela verlden, såsom den vinterdag som rufvade
öfver staden. Och så tänkte jag på den dröm jag haft
om natten: jag drömde att min man återkommit och
köpt en famn ved åt mig. Jag hade ej sett honom,
han hade blott styrt om uppköpet af veden och åter gått
sin väg. Det är för besynnerligt med drömmar: man
blir liksom barn på nytt, man kan fröjda sig åt det
sorgligaste och vara så innerligt bedröfvad öfver något
som är alls ingenting. Sålunda hade jag i drömmen
varit så djupt, ja så riktigt af hjertat rörd öfver den
omständigheten, att han köpt ved åt mig. Jag tyckte
att i denna enkla handling, för hvilken jag verkligen känner ett slags motvilja, låg så innerligt uttryckt all
den ömhet och kärlek han visat mig härnere, och som
han säkert ännu så gerna skulle visa, om det vore
möjligt för de aflidna. Veden hade kostat åtta mark,
som i fordna dagar, och underligt nog blandade sig i
min rörelse den tanken, att jag åtminstone borde fått
veta af honom hvar man fick veden för så godt pris.
På allt detta tänkte jag under det jag gick genom
staden och tog af på vägen som för utmed fru Grünings
trädgård till Pipervägen. I hörnet, just vid början af
backen, stod en tiggare; jag kunde långt förrän jag
hann fram till honom upptäcka, att han skulle anmäla
sig som sådan. Jag hade följaktligen tid till att ordna
mitt ansigte och påtaga mig den min, hvarmed man
går förbi en tiggare. Man kunde kalla detta ansigte
ett kommunal-ansigte. Det måtte vara ett underligt
ansigte att se på, men ingen mer än tiggaren får
riktigt se det. »Gif honom», säger det i ditt inre...
»Gif honom icke», har kommunen inskärpt hos dig.
»Gif honom», säger en erinran från barnaåren, då far
och mor försäkrade dig att det var vackert att gifva,
och du läste den första berättelsen derom i din nya
bilderbok. »Gif honom, gif honom», ropar hjertat, han
har kanske fyra hungriga barn hemma, han har
kanske... »Prat», säger erfarenheten, »det är en lätting
som ingenting vill göra» — »och som jag måste föda»,
tillägger kommunen barskt. Och så går man med
sitt kommunalansigte förbi. Och så gick jag förbi,
försjunken i mina sorgliga drömmar, backen uppför åt
bankplatsen till. Just som jag kom upp på höjden af
backen erinrade jag mig åter tiggaren. Han hade blott
bedt med ögonen, hade icke räckt ut sin hand, och hans min hade, då han ingenting fick, hvarken uttryckt
bedragen väntan eller fräckhet, blott en, jag kunde
nästan säga, förnöjsam resignation, liksom ville han säga:
Det är ju alldeles i sin ordning. Och jag föll åter in
i mina tankar. Jag tänkte på så mycket, bland annat
på glädjen, och så föll det mig in: Det är dock för
underligt, menniskorna omkring mig säga, att det är
glädje, och jag säger att det är glädje, och de vilja
nödvändigt bevisa mig, att hvad de anse för glädje är
glädje äfven för mig; men jag vill alls icke bevisa dem,
att hvad som är glädje för mig är det äfven för dem;
med ett ord, vi äro ej ense. Och nu vill jag önska
något; det är ej värdt att önska något smått; skall
man önska, så kan man lika väl önska något stort, och
nu vill jag önska något, som jag tycker är glädje, en
riktig glädje, en som man kan ha verklig glädje af.
Jag tror att det hör till önskningar att man ser
uppåt. Det är liksom man visste, att der man går icke
är stort att vänta. Således såg jag uppåt, som jag
plägade då jag var liten; då gick jag ofta och stirrade
upp mot himmelen, tills jag törnade mot väggar och
stolpar. Och se! samma scen jag upplefvat upprepades
deruppe. Der stod jag på tiggarens plats, och jag såg
vår Herre komma. Honom vill jag bedja, tänkte jag,
honom kan man be om någonting stort. Men vår
Herre gick förbi, han gick förbi, långt förbi, han hade
sitt strängaste kommunalansigte. Ack, det är i sin
ordning, tänkte jag, honom narrar man icke, han känner
sitt folk, och han vet att vi icke sjelfva unna
hvarandra någon riktig glädje. Gifver han något, så gör han
det af pur barmhertighet. Han ömkar sig öfver oss.
Ack, om han ömkade sig öfver dig! Om han återvände till dig och plötsligt lade en gåfva i din hand och
sade: Der har du till en stor, en riktig glädje, en som du
tycker är glädje. Nu vände jag om och gick tillbaka
till det ställe der tiggaren stått. Han var ej der, men
han stod ett stycke derifrån vid den lilla hökarboden,
efter en, som det tycktes, afslutad handel. Han
kramade länge något i sin ficka, dock med en min som
uttryckte den tillitsfullaste säkerhet. Ja, den skall
finnas der, sade han, jag har ju ej haft något mera på
min syndiga kropp i dag.... Och i detsamma fann
han skillingen och den lades på disken. Jag gick bort
till honom och gaf honom en mark. Hans ansigte
uttryckte nästan förskräckelse, han betraktade mig, såg
ned i marken; slutligen tycktes han känna igen mig,
lutade hufvudet tankfullt åt sidan, som om han
funderade på det dolda sammanhanget emellan sig, marken
och mig. Jag frågade om han hade hustru och barn.
Nej, det hade han icke. Han hade fordom varit
sotare, men stod ej ut med luften i skorstenarna: han blef
så yr i hufvudet deraf; men nu ville han bli
snickararbetare, om han kunde få ihop litet materialier. Han
samlade penningar till »materialier». Jag frågade huru
länge han hade samlat till materialier. Åh, det var
allt mycket länge, alltsedan han var sotare, men han stod
ej ut med luften i skorstenarna o. s. v. Derpå tog han
upp sin börs, som såg ut att fordom ha varit af skinn,
lade marken deri och tillslöt den. Detta skedde med
en viss högtidlighet, ungefär som när man lägger
grundstenen till ett storartadt byggnadsföretag. Jag sade
honom några ord, som kommunen säkert skulle ha
gillat, och fortsatte min väg uppför backen fördjupad i
min dröm. Jag hade nästan glömt den stora glädje jag skulle önska mig; nu ville jag först välja hvad
den skulle blifva.
I skymningen kom jag tillbaka och gick förbi stället. Ungefär trettio steg längre bort såg jag en person framför mig på gatan. Han höll midten af vägen, eller rättare sagdt, hvarken vägen eller midten, men han rörde sig i kuriösa svängningar från den ena trottoiren till den andra, ungefär som när barn sätta en pendel i rörelse. I början trodde jag att det var någon som letade efter något, men då jag kom jemnsides med honom såg jag att det var mannen från backen, han som samlade till »materialier». Han kände det oaktadt igen mig och nickade åt mig med det blidaste leende. Ja, han var verkligen riktigt glad. Då måste jag skratta, och jag skrattade, och med skrattet öppnade sig den källa i min själ som bekymret så ofta håller tillspärrad, och den strömmade rikligen, och se, det var den riktiga, stora glädjen; annorstädes var den ej att finna, och af mitt innersta hjerta tackade jag Gud, som hade gifvit mig denna glädje. Glad återvände jag hem.