Hoppa till innehållet

Berättelser/Olika slags glädje (1860)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Vid badorten och i dalen
Berättelser
av Camilla Collett

Olika slags glädje (1860)
Oktoberfantasier (1858)  →


[ 119 ]

Olika slags glädje.
(1860,)



Det var kallt ute, och kallt var det inne, men när tankarne äro mörka, är det dock bättre att gå än att sitta stilla med dem. Och således gick jag ut. Jag var djupt nedtryckt till sinnes. Jag tänkte på den tid då jag inga bekymmer hade, och på de många, många som hade skämt bort mig med sin kärlek, och som nu voro bortgångna dit hvarifrån de aldrig mera komma åter — ack, ända intill den sista; jag tänkte på den tid då allt var så varmt och ljust, jag vandrade i ljusa salar och då slogo varma hjertan omkring mig, men nu! Kallt och ödsligt var mitt rum, kalla voro menniskorna, kall var hela verlden, såsom den vinterdag som rufvade öfver staden. Och så tänkte jag på den dröm jag haft om natten: jag drömde att min man återkommit och köpt en famn ved åt mig. Jag hade ej sett honom, han hade blott styrt om uppköpet af veden och åter gått sin väg. Det är för besynnerligt med drömmar: man blir liksom barn på nytt, man kan fröjda sig åt det sorgligaste och vara så innerligt bedröfvad öfver något som är alls ingenting. Sålunda hade jag i drömmen varit så djupt, ja så riktigt af hjertat rörd öfver den omständigheten, att han köpt ved åt mig. Jag tyckte att i denna enkla handling, för hvilken jag verkligen [ 120 ]känner ett slags motvilja, låg så innerligt uttryckt all den ömhet och kärlek han visat mig härnere, och som han säkert ännu så gerna skulle visa, om det vore möjligt för de aflidna. Veden hade kostat åtta mark, som i fordna dagar, och underligt nog blandade sig i min rörelse den tanken, att jag åtminstone borde fått veta af honom hvar man fick veden för så godt pris. På allt detta tänkte jag under det jag gick genom staden och tog af på vägen som för utmed fru Grünings trädgård till Pipervägen. I hörnet, just vid början af backen, stod en tiggare; jag kunde långt förrän jag hann fram till honom upptäcka, att han skulle anmäla sig som sådan. Jag hade följaktligen tid till att ordna mitt ansigte och påtaga mig den min, hvarmed man går förbi en tiggare. Man kunde kalla detta ansigte ett kommunal-ansigte. Det måtte vara ett underligt ansigte att se på, men ingen mer än tiggaren får riktigt se det. »Gif honom», säger det i ditt inre... »Gif honom icke», har kommunen inskärpt hos dig. »Gif honom», säger en erinran från barnaåren, då far och mor försäkrade dig att det var vackert att gifva, och du läste den första berättelsen derom i din nya bilderbok. »Gif honom, gif honom», ropar hjertat, han har kanske fyra hungriga barn hemma, han har kanske... »Prat», säger erfarenheten, »det är en lätting som ingenting vill göra» — »och som jag måste föda», tillägger kommunen barskt. Och så går man med sitt kommunalansigte förbi. Och så gick jag förbi, försjunken i mina sorgliga drömmar, backen uppför åt bankplatsen till. Just som jag kom upp på höjden af backen erinrade jag mig åter tiggaren. Han hade blott bedt med ögonen, hade icke räckt ut sin hand, och [ 121 ]hans min hade, då han ingenting fick, hvarken uttryckt bedragen väntan eller fräckhet, blott en, jag kunde nästan säga, förnöjsam resignation, liksom ville han säga: Det är ju alldeles i sin ordning. Och jag föll åter in i mina tankar. Jag tänkte på så mycket, bland annat på glädjen, och så föll det mig in: Det är dock för underligt, menniskorna omkring mig säga, att det är glädje, och jag säger att det är glädje, och de vilja nödvändigt bevisa mig, att hvad de anse för glädje är glädje äfven för mig; men jag vill alls icke bevisa dem, att hvad som är glädje för mig är det äfven för dem; med ett ord, vi äro ej ense. Och nu vill jag önska något; det är ej värdt att önska något smått; skall man önska, så kan man lika väl önska något stort, och nu vill jag önska något, som jag tycker är glädje, en riktig glädje, en som man kan ha verklig glädje af. Jag tror att det hör till önskningar att man ser uppåt. Det är liksom man visste, att der man går icke är stort att vänta. Således såg jag uppåt, som jag plägade då jag var liten; då gick jag ofta och stirrade upp mot himmelen, tills jag törnade mot väggar och stolpar. Och se! samma scen jag upplefvat upprepades deruppe. Der stod jag på tiggarens plats, och jag såg vår Herre komma. Honom vill jag bedja, tänkte jag, honom kan man be om någonting stort. Men vår Herre gick förbi, han gick förbi, långt förbi, han hade sitt strängaste kommunalansigte. Ack, det är i sin ordning, tänkte jag, honom narrar man icke, han känner sitt folk, och han vet att vi icke sjelfva unna hvarandra någon riktig glädje. Gifver han något, så gör han det af pur barmhertighet. Han ömkar sig öfver oss. Ack, om han ömkade sig öfver dig! Om han återvände [ 122 ]till dig och plötsligt lade en gåfva i din hand och sade: Der har du till en stor, en riktig glädje, en som du tycker är glädje. Nu vände jag om och gick tillbaka till det ställe der tiggaren stått. Han var ej der, men han stod ett stycke derifrån vid den lilla hökarboden, efter en, som det tycktes, afslutad handel. Han kramade länge något i sin ficka, dock med en min som uttryckte den tillitsfullaste säkerhet. Ja, den skall finnas der, sade han, jag har ju ej haft något mera på min syndiga kropp i dag.... Och i detsamma fann han skillingen och den lades på disken. Jag gick bort till honom och gaf honom en mark. Hans ansigte uttryckte nästan förskräckelse, han betraktade mig, såg ned i marken; slutligen tycktes han känna igen mig, lutade hufvudet tankfullt åt sidan, som om han funderade på det dolda sammanhanget emellan sig, marken och mig. Jag frågade om han hade hustru och barn. Nej, det hade han icke. Han hade fordom varit sotare, men stod ej ut med luften i skorstenarna: han blef så yr i hufvudet deraf; men nu ville han bli snickararbetare, om han kunde få ihop litet materialier. Han samlade penningar till »materialier». Jag frågade huru länge han hade samlat till materialier. Åh, det var allt mycket länge, alltsedan han var sotare, men han stod ej ut med luften i skorstenarna o. s. v. Derpå tog han upp sin börs, som såg ut att fordom ha varit af skinn, lade marken deri och tillslöt den. Detta skedde med en viss högtidlighet, ungefär som när man lägger grundstenen till ett storartadt byggnadsföretag. Jag sade honom några ord, som kommunen säkert skulle ha gillat, och fortsatte min väg uppför backen fördjupad i min dröm. Jag hade nästan glömt den stora glädje [ 123 ]jag skulle önska mig; nu ville jag först välja hvad den skulle blifva.

I skymningen kom jag tillbaka och gick förbi stället. Ungefär trettio steg längre bort såg jag en person framför mig på gatan. Han höll midten af vägen, eller rättare sagdt, hvarken vägen eller midten, men han rörde sig i kuriösa svängningar från den ena trottoiren till den andra, ungefär som när barn sätta en pendel i rörelse. I början trodde jag att det var någon som letade efter något, men då jag kom jemnsides med honom såg jag att det var mannen från backen, han som samlade till »materialier». Han kände det oaktadt igen mig och nickade åt mig med det blidaste leende. Ja, han var verkligen riktigt glad. Då måste jag skratta, och jag skrattade, och med skrattet öppnade sig den källa i min själ som bekymret så ofta håller tillspärrad, och den strömmade rikligen, och se, det var den riktiga, stora glädjen; annorstädes var den ej att finna, och af mitt innersta hjerta tackade jag Gud, som hade gifvit mig denna glädje. Glad återvände jag hem.