Berättelser/Vid badorten och i dalen
| ← Ett återseende |
|
Olika slags glädje (1860) → |
Vid badorten och i dalen.
En ung, tysk författare kallar någonstädes de
tyska badorterna: »Anstalten wo man sich mit Anstand
langweiligen kann.» Detta säges om de utländska
badorterna, dessa rendez-vous-platser för den förnäma och
rika verlden. Hvad skola vi väl då säga om de
norska? Och likväl ha de norska badorterna just i sin
oansenliga början ett företräde, som man kanske ej
genast upptäcker då man låter de anspråkslösa namnen
Moss, Sandefjord, Eidswold passera revy. De besökas
nemligen af sjuka, idel sjuka, verkligt sjuka, som vilja
bli friska; de ha ännu ej frångått sin ursprungliga
bestämmelse, och de undgå derför också det urartande
som är en följd af det kulturtillstånd, hvarpå den
omnämnde författarens karakteristik passar in. Våra
badorter skola af goda skäl aldrig uppnå den punkt som
gör dem till asyler för intriger och förnämt
dagdrifveri. De som besöka dessa badorter har den tunga,
bleklagda nödvändigheten ditfört — folk, som efter att
samvetsgrannt ha rådfört sig med Gud, sin doktor och
slägt och vänner, beslutat att uthärda en kort tids pina
för utsigten att bli af med sin rheumatism, sina lefver-
och magåkommor. Man ser hvilken vinst det redan är
att resa dit såder utan alla pretentioner. Man kommer dessutom till en vacker, landtlig trakt, der familjerna
på stället emottaga en vänligt och gästfritt.
Beqvämligheterna på stället?... nå-ja, man har ju ej kommit
dit för att ha det beqvämt! Och hoppet, som stiger ju
sämre patienten befinner sig, breder sitt milda skimmer
öfver det hela.
Dessa och många andra betraktelser har man tid att anställa på den väg som för från Christiania till badanstalten Eidswold; en tråkigare, längre väg kan man ej lätt tänka sig. Men har man ej alltför mycket förargat sig öfver skjutspojkarne, den steniga vägen och de nakna sandslätterna, så skall man känna sig behagligt upplifvad när man nått den sista aftagsvägen från den stora stråkvägen som beherrskar trakten omkring badorten, och en nejd af helt annan och rikare beskaffenhet plötsligt utbreder sig i en vacker aftonbelysning. Väldiga åkrar sträcka sig mellan de begynnande dalsänkor, som längre ned mot elfven förlora sig i mörka, hemlighetsfulla skogar; midt på slätten, bland löfskog och alléer, höjer kyrkan sin spira, till höger blänka rutorna i prestgården mellan de stora, mörka träden, hvilka nästan helt och hållet öfverskygga den gamla byggnaden — till venster ser man en skymt af Vormen, som alltmera utvecklar sin herrlighet. På mig gjorde denna scen ett så mycket djupare intryck som jag, en gång så förtrolig med densamma, nu återsåg den som främling. Jag var ej badgäst, icke en gång gäst, jag var resande.
Det var en rå, kall morgon; himmelen hängde tung och molndiger ned mot fjellsidorna och undanskymde alldeles den stolta Mjösen. Vormen såg grå och smutsig ut, och hvar gång en vindfläkt kom, droppade det af de våta träden i alléen som leder dit ned. På gårdsplanen vandrade badgästerna med sin allvarsamma min fram och tillbaka. Man kan genast se på någon som går för att gå, att han ej har något bestämdt mål; en viss sorglöst lugn min röjer honom; en brunnsgäst deremot har alltid en min som en affärsman eller en som går ärenden. Djupt ned i en trång dalklyfta vid sidan af gården varseblir man det egentliga brunnshuset, en liten brädbyggnad, genom hvars dörr brunnsgästerna svärmade ut och in. Uppför en trappa, som såg ut som om den varit improviserad af en gärdsgård på en regndag, kom man in i salongen, i hvars ena ända brunnen är belägen. Rundtomkring salen sträckte sig en träbänk; en soffa fanns der äfven. På ena väggen hängde ett praktexemplar af grundlagen, omgifvet af vissna guirlander och på motsatta väggen en af de många sorgliga karrikatyrerna af stackars Henrik; en vänlig fruntimmershand hade med en frisk krans försett detta minnesmärke af konstens barndom i vårt land. Här var mycket lifligt. Man beräknade badgästernas antal detta år till emellan 120 och 150. Det året var ett af badortens första, och vid denna tid af dagen voro alla samlade. Här linkade halta och lama, här spatserade fruar och mamseller, här kurtiserade man och hviskade om sin nästa; bönder i grå tröjor, »döler» i röda mössor, bondhustrur och flickor från Guldbrandsdalen i sina egendomliga drägter med den rika, brokiga hufvudskruden hvimlade om hvarandra, och midt i svärmen spatserade arm i arm några unga herrar fram och tillbaka. Alla sände oroliga och forskande blickar upp till ett litet ur på väggen och stadnade blott för att fylla glaset och med mera eller mindre grimacer tömma det. Jag måste tillstå att det behöfs ansträngning för att svälja detta vatten. I jemförelse dermed förekomma alla mig bekanta helsovatten som behagliga drycker. Mest syntes en liten flicka, som en bondhustru bar på armen, pinas deraf. Hon vände sig flera gånger med motvilja bort ifrån glaset; slutligen drack den lilla stackarn med stilla resignation. Det var ett af de vackraste ansigten man kunde se. Fromt och allvarligt var det; de stora, vemodiga ögonen och det lidande uttrycket kunde passat på en katolsk altartafla.
Klockan hade blifvit närmare nio, och utför den omnämnda trappan sågos nu ett par tjensteflickor komma med några väldiga, rykande kaffepannor och några korgar fyllda med hvetebröd. Vid denna syn skyndade badgästerna från gården och från dalens begge ändar, med en snabbhet som man ej skulle tilltrott sjukt folk. Jag tänkte på den homeriska liknelsen om trojanerna, när de från de skamandriska slätten stormade in genom Trojas portar. Nu blef det lif i salen; de förnäma fruarna i soffan reste sig, sqvallret tystnade, kryckor och käppar slamrade, barn och fullvuxna, rika och fattiga, alla tycktes vara oerhördt hungriga. Det är vattnet och det tidiga uppstigandet som ger denna goda aptit. Enhvar skyndade begärligt bort med sin kopp kaffe och händerna fulla af hvetebröd samt kommo snart tillbaka efter mera. Denna scen var muntrande. För att äfven ta något att dricka tömde jag ett halft glas jernhaltigt vatten. En gammal herre med vaxgult ansigte och ett klokt hvasst leende, med hvilken jag förut vexlat ett par ord, nickade vänligt åt mig. — Nå, ni dricker en skål för vårt välbefinnande i ett glas vatten, ser jag? Det är onödigt, vi befinna oss rätt bra, som ni ser. Se bara hvilken aptit, sanitatis argumenta! Vi dricka kaffe, och under det vi dricka kaffe tänka vi ej på vår gikt och våra magåkommor; vi förtala ej och förarga oss ej öfver vädret. Detta är i sjelfva verket dagens glanspunkt. Ni skall sanna mina ord då ni får se balen i afton.
Jag hade blott en dag på mig till mitt besök på stället innan jag skulle resa vidare norrut med ångbåten. Denna dag begagnade jag att i sällskap med den gamle, qvicke herrn bese badanstalten och dess inrättningar. Alltsammans bekräftade blott alltför väl hvad jag förut till hälften visste. Hvad kunde ej denna badort blifva, om den fölle i rätta händer! Här har naturen med slösande hand sökt ersätta konsten och den tröga menniskoviljan. Brunnsgästerna äro således hänvisade till naturscenerierna och till den lyckligtvis storartade gästfriheten i trakten, ty något sällskapslif på sjelfva stället blir väl ej synnerligt att räkna på, känner jag oss norrmän rätt. Denna tafatthet och stelhet, som utmärker oss vid alla dylika tillfällen, måste vara någonting alldeles nationelt. Vi ha förlorat naiviteten och fått kritiken i stället, utan att ännu ha vunnit den säkerhet, den helhet, som utvecklade seder och äldre förhållanden medföra. I småpartier ute i det gröna går det bättre, och här är rikt tillfälle för dem som tycka om förströelser af detta slag att få sin smak tillfredsställd. Bönderna äro mycket villiga att hyra ut sina hästar, och vid badanstalten finnes ett slags civiliserad hövagn, på hvilken äfven menniskor kunna transporteras. Att detta befordringsmedel dock lemnar åtskilligt öfrigt att önska, slutar jag af dess namn : »Tårepersen.» Dessutom finnas öfverallt i trakten de vackraste gångstigar, och om man än får klifva öfver gärdesgårdar och hoppa öfver diken, så kan ju detta till en del ersätta bristen på gymnastiska apparater vid brunnen. Hvad sjöfarten angår, så har denna hittills varit besörjd af ett stort, rymligt färskvattenstråg, som seglar på Vormen. På detta kan man likväl beqvämligt dansa, så mycket mera som redaren, hvilken gerna sjelf följer med, kan spela fiol, och den fart fartyget gör hindrar ej takten. Det är ingen snällseglare. När det kommer ser det ut som en oerhörd flundra med master på. Det kränger aldrig. Till jagtälskares underrättelse kan jag nämna, att det finnes åtskilliga harar och orrar i skogen, och i träsken mellan bergen simma de skönaste änder.
Då på aftonen klockan 6 jag kom in i salongen, voro de tre spelmännen samlade i ett hörn och balen redan börjad. Damerna sutto kring väggarne efter en slutad dans; men det dammade starkt och det såg ut som om vatten blifvit spildt på golfvet. Scenen var nu en helt annan än på morgonen; sällskapet var utstyrdt i full parad, och ingen sjukdom eller eländighet stod nu längre att upptäcka. Dansen trifdes dock bäst i salens nedra ända. Högre upp i salen spatserade de ej dansande gästerna i bonjour. Åskådarne utanför voro temligen närgångna. Den som skulle in i salen måste rödja sig väg genom en tät flock af gråtröjor, hvilka småningom avancerade långt in på golfvet och trängde dansen alltmera tillbaka till salens andra ända. Allteftersom de tilltogo i antal växte deras mod, och på trappan hördes en högröstad romerigisk kritik. »Det var f-n ta mig något riktigt fint», sade en, då balens elegantaste damer trängde sig genom flocken. »Nej, har du sett tocken mössa förr?» — »Nej, hu då!»
Jag hade nog af en qvarts timmas vistelse i salen, slapp lyckligt och väl ut, och sprang mera än jag gick, så länge jag kunde höra musiken och stojet. Vädret hade plötsligt blifvit vackert. Vormen glänste och solen kastade långa, smaragdgröna ljusstrimmor nedåt de väldiga terrasserna som omkransa dess inlopp till Eidswoldsbacken. Jag tog vägen förbi prestgården genom trädgården och vandrade utför en af de otaliga skogbevuxna uddarne som genomskära dalen omkring Andelfven. Till venster midt i sluttningen fann jag det ställe jag sökte: en liten anläggning under några gamla, hvitstammiga björkar och stora granar. Trött af vandringen, brunnsstojet och det tidiga uppstigandet, satte jag mig på mossbänken. Hvilken obeskriflig stillhet och frid herrskade icke här! Skall jag försöka beskrifva denna utsigt? Man skall knappast någonstädes finna en natur, der det norska elementet, himmelens och färgernas ljusa prakt, de starka skugg- och ljuseffekterna så underbart sammansmälta med en äkta sydländsk yppighet, som här. Om jag nu sade att skogen var rik och dalarne en enda blomstermatta, att elfven slingrar sig djupt dernere, stilla och djup, så stilla som om den, stolt öfver sina stränder, ej kunde afspegla dem nog klart och troget; om jag vidare berättade att det växer vattenliljor och näckrosor i denna elf, så skulle man måhända tro mig på mitt ord. Men allt detta ger ingen åskådligare bild än alla dylika utslitna beskrifningar. Kom sjelf och se. På själens spegel skall denna naturs skönhet uppenbara sig läkande, tröstande och manande, alltefter som du medför dina goda eller onda lidelser. Den skall utöfva sin makt öfver alla. Glädjen skall den förhöja, men ve den som bär på en längtan då han vistas i dessa dalar! Och dock skall till och med den som är nedtyngd af smärta, hänryckt öfver denna sympati, oupphörligt dragas hän till dess sköte. Den oroligt fikande skall den måhända plåga och jaga bort, men den lefnadströtte tror sig ha funnit friden på denna lilla fläck. Det var så tyst under björkarna, solen var nästan nedgången bakom sluttningen der jag satt. Elfven var så spegelblank och skuggorna så djupa, att man hade svårt att skilja de verkliga kullarne från dem i vattnet; illusion och verklighet sammansmälte till ett. Trädtopparne på höjderna, som springa fram den ena bakom den andra, uppfångade ännu det sista solljuset innan det uppsteg på Baarliåsen. Öfver det hela lade sig slutligen denna violblå slöja, som stundom under varma somrar ger våra landskap en nästan sydlig färgton. Solen hade gått ned. Från dalsänkorna, der de dolda källorna förena sig med elfven, uppsteg den svala aftonluften; den förde med sig ett berusande doft af hö från ängarna, och alla dessa varma aromatiska dofter, som om dagen lägra sig dernere. Hvilken stillhet! Icke en gång aspen rör sina blad, och det orediga sorlet, som en hvardagsafton på sommaren höres från de kringliggande gårdarne, förhöjer blott ställets drömmande enslighet. Koskällorna klinga i fjerran, en flock gäss flaxar skriande efter sina snatterier i åkrarne, dernere bakom buskarne höres årslag: det är den fattiga qvinnan som ror öfver elfven för en skilling, hvilken hon nästan aldrig får. Öfverallt arbete, flit och äflan, Denna natur tillhör en annan tid, ett annat folk, en annan kultur. Så skär, så rik, så konstmessigt ädel har den utgått ur skaparens hand, och bonden har trampat dess jord och huggit i dess skogar, utan att ana klyftan som skiljer dem åt. Hon måste förstås denna natur!... Drag in i henne med din själ, din djupaste smärta och glädje, så skall skogsfrun uppenbara sig för dig; hon skall då ställa till dig sin tusenåriga klagan att hon är så vacker och så öfvergifven... öfvergifven... öfvergifven... Mitt hufvud hade sjunkit ned mot granstammen och vid hvarje ord föreföll det mig som de unga björkarna der borta på gångstigen nickade och vinkade med de långa, vajande grenarne; granarne nickade äfven, och den grå bergknallen på Baarliåsen vaggade ganska tydligt på sitt gamla flintskalliga hufvud. Men nedifrån elfven höjde sig en mörk molnpelare, som åt alla sidor böljade ut i fantastiskt-demoniska former, fyllde klyftan, snodde sig omkring trädtopparne och steg långsamt upp till höjderna — allt blef dunkelt.
Jag vaknade vid ett skärande, långdraget ljud, som hvinande återskallade från alla sidor, derpå följde ett ihåligt, slamrande dån, som först närmade sig och sedan bortdog. Förfärad sprang jag upp — i detsamma gick det liksom en suck af ångest genom dalen, aspen öfver mitt hufvud skälfde af rädsla och en flock kråkor flaxade med ett klagande skri bort öfver nejden och försvunno i fjerran. Först då jag kommit upp på höjden af sluttningen vände jag mig om, och djupt ned i det stilla aftondunklet låg elfven. Dess stränder hade alldeles sammansmält med skuggorna; blott en slingrande, guldglänsande väg i midten röjde dess gång. Ingen dimma, intet töcken var att se.
— Min dal, min älskade dal! ropade jag... Må dig vederfaras hvad som helst, må du förblifva såsom förr, ensam, öfvergifven och oförstådd, — må aldrig en menniskofot trampa dina jungfruliga ängar! Blott icke detta, blott icke detta! Heldre vill jag aldrig mera se dig, min dal, aldrig mera vederqvicka min själ med anblicken af din skönhet, än upplefva den dag, då Industria letar sig väg till dig, för att vanhelga dina kullar, förpesta dina fälts rena blomsterdoft och kränka din heliga stillhet!