Berättelser/Oktoberfantasier (1858)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Olika slags glädje (1860)
Berättelser
av Camilla Collett

Oktoberfantasier (1858)


[ 124 ]

Oktoberfantasier.
(1858.)



Oktober är det, men det är ett af dess bästa ögonblick. Ja, man skulle nästan vara frestad att säga, att denna illa beryktade månad ville visa hvilken grym orätt man gör den, liksom en gnidare hvilken med en storartad gåfva tror sig på en gång ha köpt sig fri från all misstanke och rättighet att hädanefter gnida desto mera. Ännu hvilar öfver trakten ett varmt skimmer efter solnedgången, månen står blank på himmelen, stjernorna tindra med en ovanlig renhet och styrka, och öfver vestra horizonten höjer sig en sällsam bild, en i rödt skimrande ädelsten, dragande en lång böljande strålqvast efter sig; den sänker alltmera det glänsande hufvudet, som om den beredde sig till flygt. Vi se ut genom fönstret på en gammal, mycket gammal gård, som ligger uppe i en af de vilda, ödsliga skogstrakterna öster om staden. Det är en melankolisk trakt med sin oöfverskådliga räcka af barrskogsklädda höjder, hvilkas mörkgröna enformighet blott afbrytes då en gång om året några få ljusa björktelningar der uppsticka, för att anmäla att äfven der är sommar. Nu har de sednaste dagarnes barska höstvädar utplånat äfven det sista spåret deraf. Men sedd i den hemlighetsfulla, förvillande dager, som aftonhimmelen i detta ögonblick meddelar [ 125 ]åt den, gör den ej detta dystra intryck; vi kunna mycket lätt föreställa oss huru vackert det skall vara. Man skulle kunna tro att träden derutanför stå i sin löfprakt, och genom den slöja som månskenet i förening med det snöhvita daltöcknet kastat öfver höjderna se vi ett fantastiskt landskap med gletscher, sjöar och luftiga ögrupper; genomskinligt, stereoskopiskt färglöst förtonar det sig i fjerran, der det förlorar sig i en skinande silfverstrimma: fjorden och Christiania. Ja, månen smickrar. Ännu vackrare skiner den inne i rummet. På det med mattor belagda golfvet tecknar den två stora fyrkantiga fönster, prydda med de herrligaste silhouetter af blomkrukor — ingen mästersax kunde gerna klippt dem konstmessigare; ja, en fruntimmersnacke och en profil ha till och med kommit med på köpet. Med tillhjelp af detta sken och en liflig belysning från en af tidens tand halfförtärd lucka på en klumpig, stor kakelugn, som bär den vördnadsvärda inskriften: »Bærum 1760», kunna vi tydligt orientera oss i rummet. Det första intrycket deraf skiljer sig ej synnerligt från det som man emottar af hvarje med modern komfort utrustad boning. Vid närmare skärskådande skall man dock upptäcka att rummets byggnadssätt och ursprungliga inredning föga motsvarar möblemanget, en brist på öfverensstämmelse som det obestickliga dagsljuset kanske skulle på ett bjert och störande sätt afslöjat. Det förtrollande månskenet förtäljer oss blott att vi befinna oss i ett af de strängt fyrkantiga rummen i den gamla byggnaden, som sannolikt tjenat till praktrum för mer än ett hädangånget slägte. Derom vittna de alnshöga panelningarna, de massiva dörrarna som ännu bära spår af förgyllning, men [ 126 ]framför allt de med brokiga figurer målade tapeterna. Hvad dessa figurer egentligen föreställa, derom kunna vi i det halfdunkel som råder i rummet blott anställa gissningar; emellanåt far ett bjert skimmer öfver dem och belyser på ett rätt hemskt sätt en ensam figur, ett ansigte, kanske ett sväfvande hufvud — äfven de måste skådas vid dagsljus. Vi skulle då se Jephtas dotter med sina jungfrur, alla i styfva korsetter och högklackiga skor; de äro försedda med cymbaler och lutor samt gå den olycklige fadren till mötes. Vi skulle se Salomos dom samt David spelande på harpa — allt utstyrdt med en färgprakt som trotsat minst ett århundrade, men heller icke mera. Det är nemligen lätt att uträkna, att dessa tapeter och den öfriga rika utstyrseln förskrifva sig från en mycket sednare tidpunkt än sjelfva gården, hvilken, att sluta af det årtal som befinnes gjutet på klockan i det lilla tornet, förmodas vara bygdt anno 1560. Ett århundrade derefter eller ännu sednare har en eller annan praktälskande egarinna af gården velat modernisera sina rum, och då anskaffat dessa tapeter, efter, Gud vet, hvilka tvister med sin äkta man, som kanske tyckte att de bruna nedrökta bjelkväggarne voro goda nog; de hade bevittnat så månget muntert jagtkalas, hvarefter de ännu bära tydliga märken, och som verlden går i ett evigt kretslopp, så ville händelsen att just dessa tapeter nu åter voro föremål för en äktenskaplig tvist, i det husets unga fru dagligen suckade efter att få dem utbytta mot andra »mera anständiga», under det hennes herre och gemål förmenade att nu kunde de gerna få sitta i fred så länge huset stod qvar, det skulle snart ombyggas, en strid, hvari Christian, familjens hoppfulle, tioårige son, på sitt sätt hade tagit parti [ 127 ]genom att på det omsorgsfullaste genomborra alla figurernas ögon.

Gårdens egare, hr Edeltorp, var redan en till åren kommen man och hade i en följd af år varit embetsmän i Christiania. Men af brist, vare sig på ärelystnad eller förmåga, hade han aldrig kommit längre än till en kopisttjenst i revisionsdepartementet. Onda tungor visste berätta, att detta anspråkslösa embete blott var en täckmantel för en mindre hederlig, men mera inbringande verksamhet, men hvad säga icke onda tungor! Detta lemnar jag i sitt värde; en sanning är, att hr Edeltorp plötsligt uppträdde med en betydlig förmögenhet, som skaffade honom en ung, vacker hustru, och ställde honom vid gränsen af det mål för hvilket han i många år arbetat. Hans dröm, hans ärelystnad var uppfylld: han egde en ung hustru och ett gammalt herresäte, och han hade ingenting att göra.

Omkring bordet i det klara månskenet sitta fyra fruntimmer, hvilka, iklädda vår tids rika modedrägter, rätt väl passade i den omgifning jag försökt åskådliggöra för läsaren. Tre af dem kunna kallas mer eller mindre unga och vackra, och visa i drägt, hållning etc. att de tillhöra en klass, som det må vara mig tillåtet att beteckna med namnet Christianiadamer. Det fruntimmer, som sitter med ryggen vänd mot rummets bakgrund, så att vi tydligt kunna se konturerna af hennes gestalt mot det starka skenet från kakelugnen, är husets unga fru, Betty Edeltorp. Hon har namn för att vara vacker, och enhvar kan också genom att hopsummera hvarje af dessa oklanderliga drag få denna skönhet att gå ihop såsom ett annat räknetal, men ännu har ingen känt den, eller när han såg henne eller [ 128 ]talade med henne tänkt: hvad hon är vacker!... Ty den sanna skönheten är alltid en upptäckt, en evigt sig förnyande öfverraskning. Uttrycket i detta i materielt hänseende så rikt utrustade ansigte var klok bestämdhet, parad med någon vigtighet och sjelfkänsla. Hon har i hela sin hållning och i sin lilla välproportionerade, men nu något alltför massiva figur mycket af denna verldsliga aplomb, som är och skall blifva en makt i verlden. Fru Betty är ingalunda ett vanligt fruntimmer. Hon har intressen, många intressen, alltid en mycket sällsynt egenskap i vår stad, der hvarje administrativ qvinlig post nästan alltid innehafves af utländskor. Det är ett nationaldrag denna våra landsmaninnors hårdnackade afsky för att uppträda. Känna de ännu osäkerheten? En sådan representativ förmåga hör kanske till kulturens sednaste frukter och torde väl hos oss först i tidernas fulländning vara att vänta. Till dess få vi nöja oss med mera eller mindre lyckliga utväxter. Till fru Bettys beröm vare det sagdt, att hon hörde till de lyckligaste; hennes verksamhet hade föresatt sig de mest olika uppgifter. Hon beskyddade konster och vetenskaper, hon deltog lifligt i kommunens praktiska angelägenheter. Hon var tillhands öfverallt der någonting skulle sättas i gång: brodera fanor, sy presenter till en tombola eller en omtyckt embetsman som tar afsked. Hon förde ordet i stiftelser och fruntimmersföreningar, hon engagerades till värdinna vid konstnärs- och studentbaler, med ett ord hon var att träffa öfverallt, men minst dock i sitt eget hus. Denna utomordentliga verksamhet blef betydligt stäckt då hennes man för ett år sedan köpte gården och flyttade dit upp. Nu har fru Betty blott ett par dagar i [ 129 ]veckan som äro hennes stadsdagar, eller rättare blott ett par dagar i veckan som äro hennes husliga dagar. Fru Betty gäller för att vara ett begåfvadt fruntimmer, hon har mycken talförmåga och använder den i vidsträckt mått, hon har dertill en viss qvickhet och en stor färdighet i vissa lustiga ordvändningar, som mycket oegentligt gå och gälla för snillrikhet, men som snarare sortera under hvad man kallar »rolighet», »att vara rolig». En ädlare gestalt är den bleka damen der till höger om henne. Så som hon nu sitter, litet framåtlutad, med begge armarne utsträckta på stolskarmen, med vidöppna ögon stirrande i månskenet, liknar hon en sfinx. Hon är vacker, men hon har icke namn derför, ty hon är icke ung, och i Christiania förstår man med ungdom ingen annan än kroppens och med skönhet ingen annan än ungdomens. Fröken Anna, så vilja vi kalla henne, har sina händelser och intressen i en tid som ligger före denna, och i den meningen kan man väl äfven säga att hon sfinxartad och oförstådd rör sig i den närvarande. Hon gäller ej för att vara snillrik, ty hon eger ej konsten att roa. Till hälften stående och lutande sig mot fru Bettys stol, sitter en helt ung flicka, fröken B. Hon har, jag vet icke hvarför, fått det vackra sarmatiska namnet Julinka, som erinrar oss om smala, mörkt blixtrande ögon, hvilka sitta något på sned, en liten käckt uppstående näsa, små fötter och klingande sporrar. Den uppstående näsan har hon äfven, men Julinka, eller såsom hon i dagligt tal kallas Linka, har, trots densamma, lyckats blifva ansedd för en skönhet. Hon vill vara det, och hon går och gäller derför; med ett regelbundet vackert ansigte lönar det ej [ 130 ]att komma när man ej har redlig vilja att lägga sitt till — jag öfverlemnar helt och hållet åt mina läsarinnor att gissa hvad det är. — Julinka är vacker, hon är blond, hon har en teint som en äppelblomma, en täck, frisk mun och ögon som efter omständigheterna kunna blifva stora eller små. Dertill har hon en behaglig, täck gestalt, och hon förstår att kläda sig. Julinka är ett ljusets och dagens barn och bör icke ses i månsken. Men den lilla damen har namn för att ha en skarp tunga. Ehuru detta skaffar henne ovänner och klander, sökes hon likväl, dels emedan man fruktar henne, men äfven för den qvickhet hvilken liksom gnistrar omkring hela hennes lilla behagliga person. Man tadlar, men förlåter henne och öfverser med henne som med ett bortskämdt barn. Sålunda drages hon ofta in med i kretsar der hon alls icke passar, t. ex. i fruntimmerssömnadsföreningarna: damerna skola sy och Julinka roa dem; detta är väl meningen; stundom går det, men emellanåt går det också på tok. I en sådan förening, hvari fru Betty presiderade, gjordes förslag att sticka strumpor åt de små Zulubarnen. Julinka sökte ifrigt förfäkta den åsigten att det omöjligt kunde vara sällskapets mening att sticka åt hednabarnen, det skulle väl vara åt de omvända, och som dessa sistnämnda belöpte sig till icke fullt två individer, så behöfde man blott sticka två par eller egentligen blott halftannat, det vill säga tre strumpor. Detta impertinenta tal väckte allmän förargelse och hade slutligen till följd att hon blef utesluten. För att gifva denna karakteristik så mycken fullständighet som den tillfälliga anledningen medgifver, vill jag ytterligare tillägga, att Julinka kunde vara lika intagande för dem hon tyckte om som hon [ 131 ]kunde vara olympiskt otillgänglig mot de olyckliga som ej behagade henne eller ej hörde till hennes krets; att hon hade mera qvickhet än själ, för mycken kritik och för litet poesi. Af naivitet och af något som man fordom kallade »ungdomlig hänförelse» kunde man i hennes själ finna så mycket som man kan vänta att finna tusenskönor i ett kålland — med ett ord, Julinka B. var ett äkta Christianiabarn.

Slutligen ha vi den fjerde figuren, som lätt kunde glömmas, emedan hon sjelf gör sig så litet bemärkt. Mamsell Bolt sitter litet afsides från de öfriga, och just detta, att hon håller sig i skuggan, är betecknande för henne. Hon är en skuggbild i lifvet, har aldrig gjort anspråk på annat, och har heller aldrig varit ansedd för annat. Hvem ser väl efter silhouetterna på väggen när det finnes målningar i rummet! För tillfället är hon i huset hos fru Edeltorp, i hvad egenskap är ej lätt att säga. Som sällskapsmamsell kan det näppeligen vara, emedan hon är i högsta grad tyst och negativ i hela sitt väsen. Ingen dödlig har ännu någonsin hört henne uttala en frivillig, sjelfständig mening om någonting, och om man, otålig öfver denna förstockade passivitet, försöker framlocka en sådan, så kan man vara säker på att den är ett eko af ett tillfälligt af en annan nyss uttaladt omdöme, affattadt så telegrafiskt som möjligt och beledsagadt af en blick, som om hon bönfölle om tillgift för ett sådant anspråksfullt sjelfförtroende. I Edeltorpska huset var hon sannolikt ett slags flyttbart husgeråd, som nedtogs och ordentligt sattes på sin plats igen sedan det gjort tjenst; sålunda hade det t. ex. i dag blifvit inflyttadt för att sy. I sitt yttre var den stackars Christiana Bolt äfven en silhouett af [ 132 ]en menniska. Julinka plägade anmärka, att hon otaliga gånger varit i samma rum med mamsell Bolt, men ännu hade hon ej sett huru mamsell Bolt såg ut.

Efter de antydningar till en karakteristik jag här lemnat torde man inse, att dessa fyra damer svårligen kunde vara förenade genom något starkt vänskapsband. Det är också blott ett gemensamt arbete som denna vackra höstafton fört dem tillsammans på den afsides liggande gården. Detta arbete är nu fullbordadt, de ha satt ifrån sig sina sybågar, inpackat qvarlefvorna af det brokiga ullgarnet i sina askar och etuier, samt njuta nu af hvilan efter den flitiga dagen i den långa Oktoberskymningens dolce farniente.

— Kan ni skaffa mig ett prof derpå, fröken Anna, så gör ni mig en oändlig tjenst, sade fru Betty.

— Ett prof kan ni mycket lätt få, men jag vill säga er förut att det håller alls icke att tvätta.

— Åh, hvilken skada! Det präktiga tyget! Jag visade er ju mitt chally; inte sannt, det är vackert? Det är någonting ovanligt.

— Mycket vackert, hvad har ni gifvit för det?

— Så godt som ingenting. Jag var egentligen ej så angelägen efter det, men jag kom händelsevis in i en butik för att köpa en klocksträng; tyget låg då på disken. Lyckligtvis upptäckte jag en liten, nästan omärklig fläck derpå. Det skulle kosta 9 sp:dr, men jag fick det för 6 sp:dr 3 mark. Linka, hvar köpte du ditt chally?... Linka — Julinka då! Du är ju alldeles som du vore frånvarande, hvar har du då dina tankar?

— Hos Bennicher.

[ 133 ]— Men hvad stirrar du då efter? Nu har jag dig igen i denna drömmande ställning, jag vet ej hur länge.

— Jag ser på vindflöjeln deruppe. Jag har verkligen hållit ögonen på den en god halftimme, ungefär så länge som ni talat om priser och tyger; jag har setat och tänkt: nu vill jag se hvem som ändrar sig först, den eller samtalsämnet.

— Hvilket infall! Det skall endast vara du som kan med dina tankar falla på något sådant.

— Men den måste sitta fast; jag kan alls icke märka att den rör sig.

— Det gör den ej heller. Nej, min flicka, den sitter fast, det kan du lita på. Det skulle vara en välgerning att se den vända sig. Nej, tillade hon med en sällsam häftighet, det kan blåsa hvad vind som helst, från söder, norr, öster eller vester, det gör alldeles detsamma. Åh, han är så obeveklig, så orubblig, så förstockad, ja, alldeles precist som en fastrostad vindflöjel.

— Kära du, hvem talar du nu om?

— Ah, hvad säger jag!... Jag rår inte för det, men jag kan inte se vindflöjeln deroppe utan att tänka på Edeltorp. Jag tycker att jag är anspråkslös i mina fordringar: jag har lofvat finna mig i allt rimligt, i det som ej kan ändras i detta gamla skatbo, om jag blott kan få hvardagsrummet någorlunda anständigt tapetseradt, man kan ni väl tro, fröken Anna, att det ej är mig möjligt, ej möjligt säger jag er, att få Edeltorp att gå in derpå.

— Det tror jag mycket väl, och jag tycker att hr Edeltorp har rätt deri.

[ 134 ]— Tycker ni att han gör rätt i att hålla på dylika horrörer som dessa brokiga halfförstörda kludderier? Hur skall jag kunna förlika det med den smak och det skönhetssinne ni alltid lägger i dagen?

— Du glömmer, Betty, sade Julinka, att fröken Anna blott lefver i forntiden, och att hon afskyr vår moderna tid med allt dess görande och låtande samt följaktligen äfven dess tapeter.

Utan att bry sig om denna anmärkning tillade Anna lugnt:

— Ni missförstår mig, fru Edeltorp, om ni tror att jag ej finner dessa tapetar lika smaklösa som ni sjelf. Men sjelfva smaklösheten ger dem någonting ärevördigt. De tillhöra en kulturgrad, som äfven en gång haft sitt berättigande. Dessa väggar ha ett historiskt intresse, och de höra så noga tillsammans med allt det öfriga, att ni ej kan röra dem utan att rubba det hela.

— Åh, min man skall bli förtjust i er, fröken Anna! Han är eljest ej mångordig, men när han kommer på det kapitlet blir han ordentligt vältalig. Rubba det hela måste vi likväl om vi vilja bo här. Jag har de charmantaste saker liggande. En madonna af Correggio t. ex., som skall vara en kopia, men jag skulle mycket misstaga mig, om den ej är original. Jag har en Rembrandt, jag har mitt eget porträtt af svensken Lehman. Allt det der måste jag låta stå i skräpkammaren.

— Hr Edeltorp hänger dock på väggen, och han tar sig bra ut.

— Du vet mycket väl, Linka, att han är dithängd för att skyla Goliath.

[ 135 ]Och verkligen upplyste i detsamma ett starkt sken från kakelugnen dess långlagda, torra, allvarliga bilden af fru Edeltorps herre och man, anbragt i en farlig närhet till den lille David, hvilken mot dess hufvud tycktes rikta det slungkast, som var ämnadt åt Goliath.

— Saknaden af taflor på väggarne får jag väl finna mig i, men bord och stolar måste vi ha, och anbringa dem huru jag vill, komma dock möblerna alltid i skärande motsats till det öfriga.

— Jag tror att ni misstar er häri, vidblef Anna. Med litet funderande och en smula konst kan ni få det att gå rätt bra ihop. Ni har redan visat att ni förstår det. Jag finner detta rum ganska bra som det är. Nej, kära fru Edeltorp, det är ni som måste rätta er efter huset och icke huset efter er. Det är alldeles som om vi komme att befinna oss i närheten af en person som grånat i en försvunnen tids former; vi måste vörda hans vanor och egenheter, vi kunna ej vänta att han för vår skull skall afstå från någon af dem. Låt nu huset vara sådant det är tills det ramlar. Hvad skulle ni väl vinna med att utbyta detta tapisseri mot några brokiga papperstapeter? Då först skulle det disharmoniska riktigt falla i ögonen. Ty hvad skulle ni då göra med kakelugnen från 1760 och panelningarna och galionsfigurerna, som ni kallar karyatiderna, hvilka uppbära dörrgesimsen...?

— Och hr Edeltorp sjelf? inföll Julinka...

— Och ekot i rummen och mosaikgolfvet i förstugan?

— Och tornklockan, och de gamla, maskstungna porträtterna i gången och dag- och nattspökena?

— Åh, de skola minst genera mig, sade frun.

[ 136 ]— Och likväl ha vi hört att det skall spöka starkt här på gården.

— Det skulle ej förvåna mig om här funnes sådana, tillade Anna. Hvar skulle de stackars spökena hålla till i tider sådana som dessa? Man unnar dem ingen tillflyktsort, utan rifver obarmhertigt ned alla deras gamla tillhåll.

— De få flytta ihop som råttorna, sade Julinka, och ni må tro att de stämt ordentligt möte här i fru Bettys gamla borg.

— Har ni verkligen aldrig sett något? ropade begge damerna på en gång.

— Aldrig, hvarken af den ena eller andra sorten, hvarken af dag- eller nattspöken. Nej, jag är alltför klentrogen. Edeltorp deremot är färdig att tro på hvad som helst, liksom han skulle skatta sig mycket lycklig om han finge upplefva något sådant, så att det ej vore mer än rätt och tillbörligt om alla gastar och troll som här finnas presenterade sig för honom. Den här gården är byggd af hans förfäder, jag tror af hans morfars farfar eller något så’nt der, men den har ofta varit i främmande händer. Nu letar han efter allt som kan gifva honom upplysningar om gårdens fordna historia. Ni må tro han gjorde ett fynd i förra veckan. På en auktion vid ett ställe en mil härifrån kom han öfver tre ohyggliga länstolar, ett riktigt vidunder till skåp, en bilderbibel med anteckningar i brädden, samt åtskilliga andra dokumenter angående gården. Deribland fanns ett som verkligen var ganska roande! Det är ett slags lefvernesbeskrifning, författad af en klockare eller skolmästare, jag minnes ej hvad han hette; den är skrifven både på vers och prosa, och innehåller bland [ 137 ]annat en anteckning om något spökeri på gården, hvilket han påstår skall upprepas efter en viss tidpunkt på en viss dag:

— Betty! Fru Edeltorp! Det der måste ni ändtligen läsa upp för oss. Låt oss genast få höra det!

— Ja, om jag kunde, skulle jag med största nöje göra det, men det hör, tyvärr, till omöjligheterna. Min man förvarar denna klenod i sitt allraheligaste, just i det gamla skåpet. Åh, ni skulle se det! Jag emotser med förfäran den tid, då Edeltorp slutat sin kuriositets- och antiqvitets-samling och alltsammans skall uppställas i det nya huset. Jag förmodar att skåpet och stolarne skola pryda salongen, och glad skall jag bli om de här smakfulla tapeterna ej äfven få göra sällskap.

Skuggbilden hade under detta fruns sista yttrande stigit upp och pysslade med någonting i rummet. Hon närmade sig nu lika tyst och lemnade frun en gulaktig pappersrulle, hvilken, då den uppvecklades, visade skriftecken af ovanlig storlek.

Fru Edeltorp emottog den med ett anskri af öfverraskning.

— Hvad i all verlden! Kära mamsell Bolt, hvar fick ni tag i den? På hyllan? Det är omöjligt! Hvad tycker ni väl, här har min man glömt sitt kära, dyrbara manuskript!

— Det var ju herrligt; låt oss nu genast höra det.

— På ögonblicket, så snart vi fått in ljus... Ack, mamsell, vill ni vara så god!

— Nej, nej, icke ljus, bad Julinka; låt oss sitta litet till i skumrasket. Du kan mycket väl se att läsa, Betty.

[ 138 ]— Ack ja, en liten stund till. Det är just i denna belysning som dylikt bör höras, tillade Anna.

— På hyllan! Och jag skulle dock kunna sätta min salighet i pant på, att jag såg Edeltorp läsa in det i det gamla skåpet. Nå, han brummar alltid när jag glömt någonting, och jag har dock så mycket i mitt hufvud, så att det ej vore så underligt om det skedde. Men det här skall han minsann få höra af. Vänta bara! Åh, de karlarne!

— Åh, de karlarne ha det bra, åh, så bra, åh, så bra! sjöng Julinka, och nu måste Anna skratta antingen hon ville eller ej.

Fru Edeltorp uppvecklade nu manuskriptet och rullade det åt motsatt håll för att få det slätt. På hyllan, mumlade hon, än stirrande på skriften och än bort mot vrån.

— Nå, Betty!

— Genast, genast!... Och jag har ju sjelf städat den. Nej, det går då öfver mitt förstånd! Här är nu först ett inledningspoem, jag vet icke om ni har lust att höra det?

— Jo, mycken lust.

Frun läste nu upp det med all den pathos hon kunde, hvarvid hon så starkt som möjligt markerade alla ortografiska afvikelser.

Vi förbigå poemet, som blott innehöll en ursäkt för de små fel, som möjligen kunde påträffas i författarens berättelse. Poemet var undertecknadt: »Christen Povelsen, klockare och dödgräfvare vid S:t Knuts kyrka. Skrifvet uti Opslo den 1 Januarius, anno 1684.»

Sedan kommer hans lefvernesbeskrifning, men den kunna vi ha tillgodo till en annan gång. Det var [ 139 ]bara spökeriet här på gården vi skulle ha... vänta, se här ha vi det!

»Och min farfader, Christen Hjeronymus Povelsen, har i sin lefvernesbeskrifning upptecknat och med sitt namns underskrift och mycket sannfärdiga vittnesbörd bekräftat, att en annan faselig och högst förunderlig händelse sig i hans lifstid tilldragit. Nämnde min farfader var då förvaltare på ... gård hos den högförnäma och gudfruktiga husfruen enkefru Engel Christine von Edeltorp. På samma gård hade en dvärg eller trollkarl sig skåda låtit, den der sin bostad söder om gården uti ett berg, som kallades Ryenberget, hade, hvarföre han äfven kallades Ryen-balgen, och ännu i våra tider kan man ingången till samma bostad bemärka, hvilken liksom en djup håla eller klyfta sig in i berget sträcker. Denna underjordiska dvärg eller trollkarl var till skapnaden som ett dvärgebarn på tio, tolf års ålder, men med ett stort hufvud och en öfvermåttan stor mage. Han hade grönaktigt skägg och röda ögon, hvilka lyste likasom två eldslågor i hans hufvud. Hans kläder voro grå yllekläder, och på hufvudet hade han en hög, spetsig toppmössa; med folket och flickorna vid gården bedref han allsköns skalkaktighet, i det han än visade sig i sin egen, än i en annans gestalt. För somliga visade han sig såsom en tjenare, för somliga såsom en hund, och för somliga såsom en galande tupp eller en kacklande höna. Omnämnda högädla och högst gudfruktiga husfru, fru Engel Christine, motsvarade äfven sannerligen sitt namn, i det hon sig såsom en from engel inför Gud och menniskor bevisade, i det hon var nedlåtande och vänlig uti sitt umgänge mot alla, och så god i sitt handlingssätt att aldrig hade någon tiggare [ 140 ]mat och dryck af henne begärt, utan att hon något till hans bespisning och vederqvickelse gifvit. Men alldenstund hon af sitt gods så mycket bortskänkt, hade hon blott föga öfver för sig sjelf. Då begaf det sig anno 1606[ws-not 1] efter Christi börd och i den månad Septembris, att den ädla frun väntade hem sin son, som var i främmande land bortrest, men hon hade blott en gästsäng att lägga honom uti, och dertill hade hon blott en flaska vin i sin källare, likasom hon egde blott en gås att steka åt honom. Då hon nu skulle gå öfver till borgsalen blef hon varse en tiggare liggande på marken. Denne var mycket usel och eländig. Tiggaren ropade då han fick se frun: Ack, jag stackars sjuka menniska! Ack, jag stackars sjuka menniska! Han förde en sådan klagolåt att frun ömkade sig öfver honom, samt befallde sina tjenare bära in honom och lägga honom i den gästsäng som var tillredd åt hennes son. Men han sade att det enda som kunde vederqvicka honom vore vin, och då frun förnam detta, tog hon den enda vinflaska hon egde och skänkte uti åt honom tilldess den blef tom. Då detta skett sade den sjuke mannen till frun, att nu vore han mycket bättre; han kände blott en förskräckelig hunger, men det enda han tålde att förtära vore gåsstek. Deröfver blef fru Engel mycket bedröfvad, ty hon tänkte på sin son som skulle komma och äta gåssteken. Men den sjuke mannen skrek att han säkert skulle omkomma af hunger, om han icke fick gåsstek, så att frun ändtligen ömkade sig öfver honom; hon tog gåsen af stekspettet och bar sjelf in den till den sjuke. Denne tog gåsen och förtärde den, just som om det varit en liten kramsfogel. Efter den glupska måltiden blef hvarken kött eller ben öfrigt. [ 141 ]O, förskräckliga under! i detsamma försvann tiggaren och Ryen-balgen stod framför henne uti den gestalt jag förut beskrifvit och sade till frun: O, du dygdiga och goda qvinna! Du har bestått profvet, och för denna din stora godhet vill jag nu belöna dig! Då sade frun, att det goda hon utöfvat, det utöfvade hon blott för Guds skull, men icke för att belönas, och hon längtade icke efter guld och håfvor. Dvärgen svarade: Guld och håfvor skall du ej heller få, men jag skall beskära dig en önskedag. Häröfver blef fru Engel mycket förvånad, och sporde hvad ett önskedag månde vara för en dag. Dvärgen berättade då att han alltid på sin födelsedag fick af sin hustru en önskeqvist, och när denna hans födelsedag inträffade och han finge önskeqvisten, då skulle han deraf nedlägga tvenne små qvistar i kors under dörrtröskeln, hvarefter alla hennes önskningar på densamma dagen skulle uppfyllas.»

— Det tycks gå till dernere under jorden alldeles som häruppe ofvanpå den, sade Julinka. När icke ens ett bergtroll kan få sin vilja fram annat än hvar födelsedag, hvad kan då våra....

Med en afbrytande gest fortsatte fru Edeltorp läsningen.

»Denne dvärgs födelsedag inträffar hvarje år när kometen låter se sig, och den dag af året, då denna förskräckliga och hotande syn med sin långa glödande svans kommer jorden nära, då är det dvärgars eller trollkarlars födelsedag, och på den dagen skulle alla qvinnor i gården, men alls icke karlarne, få sin önskedag sålunda, att alla af qvinnokönet, som på den dagen vistas i gården, de stora och de små, de höga och de [ 142 ]låga, de unga och de gamla qvinnorna skulle få sina önskningar uppfyllda; så snart de önskade sig något.»

— Det var då besynnerligt, anmärkte Anna, att bara qvinnorna skulle få godt af dvärgens anordning.

— Karlar som stå under toffeln svärma alltid för qvinnorna, sade Julinka.

— Om du en gång till afbryter mig, Julinka, så slutar jag.

— Det var ju icke jag som afbröt dig!

— Tyst nu! »Och det begaf sig året derefter, hvilket var anno 1607, att en stor och faselig komet visade sig på himmelen, och en dag uti den månaden Oktobris kom den med sin gräsliga svans så nära, att jorden rystade och bäfvade och många menniskor förnummo likasom en förtärande eldslåga. Och se! Det skedde såsom den underjordiska dvärgen sagt, ty dessa högst olyckliga och osaliga väsenden äro blott ringa och usla redskap i Herrans hand, till menniskornas gagn och räddning, i det den Allsmäktige nyttjar dem än till alla slags pröfningar, än till att begåfva och belöna menniskorna. Men fru Engel tänkte alls icke derpå; hon begärde intet för sig sjelf, utan blott för andra hade hon fromma önskningar när hon hade sådana. På gården var en tjensteflicka som sade till en annan tjensteflicka, att hon gerna skulle vilja se sin fästman som var sjöman och som var till sjös på väg till främmande land, och just som hon sade detta bröt hon ut i stor veklagan, men den syn hon sett ville hon icke omtala för någon menniska. På aftonen hände det att fru Engel Christine, då hon satt i sitt hvardagsrum, önskade att hon kunde få se och omfamna sin lilla dotterdotter, och se! i samma ögonblick for en vagn in [ 143 ]genom gårdsporten; det var hennes äldsta dotter, som bodde nära Tönsberg. Hon kom nu åkande och medförde sin lilla dotter, hvaröfver fru Engel blef svårligen förskräckt, ja, nästan sjuk af glädje och förundran. Då hon gick till sängs önskade hon, såsom hon alltid plägade när hon skulle gå till hvila, en lycklig och salig ändalykt, och i detsamma insomnade hon sött, och se! om morgonen, då man ville väcka henne, låg hon död och stel i sängen.»

Här rullade fru Betty ihop manuskriptet och fruntimmerna suckade. Efter en paus yttrade Julinka: Men nästa gång trollet hade sin födelsedag, hur gick det då?

— Derom finnas inga anteckningar. Den poetiske klockaren lefde kanske icke så länge. Men det går derom en sägen, som jag nyligen hört Elsa, vår gamla piga, berätta för Christian. Den faller litet in i det burleska, men om I ha’n lust att höra den, skall jag berätta den så godt jag kan, det vill säga utan den originella poesi, som utmärker Elsas föredrag.

— Berätta, berätta!

— Det var ett af dessa år, då »den grufliga kometen med sin glödande svans stod på himmelen.» Jag antar att det var kometåret 1759. Då bodde här en major von Edeltorp, hvilkens fru var en verklig motsats till fru Engel Christine, emedan hon var lika hårdhjertad som denna varit from och gudfruktig. Om I ha’n mod att göra fru majorskans bekantskap, så är det den röda damen med bolognesaren på armen, som hänger till höger deruppe i gången. Hon liknar en kruttunna, som hvart ögonblick kan explodera, och jag finner det vara en särdeles sinnrik idé att man placerat henne emellan gårdens två brandsprutor.

[ 144 ]Det var således kometåret, en dag i Mars månad. Det skulle bli en stor fest på gården. Hans excellens ståthållaren tillika med många högförnäma gäster skulle nemligen spisa middag derstädes. Hennes nåd, fru majorskan — den tiden gällde en fru majorska, med ett von före sitt namn, något helt annat än i våra dagar — hade från tidigt på morgonen med allt sitt tjenstefolk varit i rörelse för att anordna festen, det vill säga på ett sätt, som motsvarade husets renommé att kunna mottaga och herbergera sådana gäster. Men ingenting var henne till lags den dagen. Hon hade en enda dotter, som var ful och mycket dum, och man kan lätt förstå att detta var en källa till förargelse för den högfärdiga och fåfänga modren. Då det led mot middagen begaf denna sig in i dottrens rum för att bestämma huru hon skulle kläda sig, men förnämligast för att inskärpa hos henne några reglor för hennes uppförande. »Jag skulle önska att du hölle din mun, min dotter», sade hon, »och att du hellre är tyst än pratar dumheter.» Modren skyndade ut igen, utan att ana att fröken i detsamma förde handen upp till munnen och ej sedan mäktade taga den derifrån. Nedkommen i salen, der det stora festbordet, med blommor, silfver och annan ståt, var dukadt, skrek hon: »Bordet lutar ju! Ser han icke att bordet lutar!» Betjentens försäkran att han ej kunde se det hjelpte icke; bordet blef undersökt och frun kom till den öfvertygelsen att ett ben var kortare än de öfriga. Men alla försök att afhjelpa felet förde ej till det resultat hon önskade; bordet blef antingen för högt eller för lågt åt ena sidan. »Så må då bordet gå för fanders i våld», ropade hon häftigt, och knappt hade detta olyckliga utrop [ 145 ]undsluppit henne, så gick benet tvärtaf och bordet med hela den ståtliga servisen ramlade omkull. Efter den första bestörtningen sprang hon ut för att söka hjelp, men träffade olyckligtvis i förmaket — det var förmodligen just det här — sin äkta man, hvilken i full uniform och ny, skinande peruk, slagit sig ned i soffan och helt gemytligt rökte sin pipa. Denna syn, som skulle varit behaglig för en annan hustru, gjorde majorskan, i den sinnesstämning hvari hon befann sig, alldeles ursinnig. »Här sitter du och röker rummet fullt och bekymrar dig om ingenting, under det den ena olyckan efter den andra regnar ned på denna olyckliga dag.» — »Kära hustru», sade majoren, »kan jag hjelpa dig med något? Jag gick in hit bara för att passa på gästerna och så tände jag mig en pipa så länge.» — »Åh, jag skulle önska att du med din pipa sutto öfverst på Blocksberget!» — Jag behöfver väl ej säga att denna önskan blef uppfylld som alla de andra, i följd af den förtrollning som den tacksamme hustomten eller husdjefvulen hade lagt på dagen: majoren befann sig ögonblickligt på toppen af detta ryktbara berg och han måste sedan »göra en kostsam resa genom Tyskland» — Elsas sluttirad, hvilken isynnerhet gjorde ett djupt intryck på Christian; han frågade mig om det då inte den tiden fanns jernvägar, så att majoren kunde komma hastigt hem igen.

Julinka hade mycket roligt åt denna historia och ville ändtligen höra flera.

— Jag kan inte flera, svarade fru Betty; tron på dem försvinner efterhand och med den dö äfven sägnerna. Gården kom i främmande händer, och [ 146 ]fenomenet deruppe, hvartill familjesägnen anknöt sig, har säkert mera än en gång upprepats, utan att någon tänkt det minsta derpå.

— Hvad han är fasligt stor i afton! Han lärer kulminera i en af dagarne, anmärkte Anna.

— Tänk, svansen skall vara öfver tusen mil lång, ropade Julinka.

— Jag har hört nio millioner, men det kan också göra detsamma.

— Åhja, ett par millioner mer eller mindre gör ingenting till saken, menade fru Betty.

— Så som han nu står på himlen, med sin skimrande svans nästan lodrätt i vädret, liknar han mycket agraffen som orientalerna fästa i sina turbaner.

— Mycket sannt, sade Julinka. Jag skall berätta en saga jag hört derom. Den store kalifen Babebiel Bobu hade af en fédrottning, som stod i obligation hos honom, fått en turban af oskattbart värde. Dess fjäderbuske var väfd af de finaste månstrålar och smyckad med den underbara Sik-en-rar, det är uttydt: Solens ägg, en ädelsten, hvartill ingen dödlig ännu skådat maken. Kalifen hyste en sådan fruktan för att bli beröfvad denna dyrbara gåfva, att han behöll turbanen på sig både natt och dag; blott hvar lördagsafton, när han skulle tvätta sig, aftog han den, och den vaktades då af tusen man svarta slafvar med dragna sablar. Men en dag, då han var på jagt, hörde han ett susande och brusande uppe i luften. Denna förmörkades nästan och en ofantlig fågel slog ned rakt på hans hufvud. En förtviflad strid uppstår som slutar med att fågeln griper turbanen och far af dermed rakt upp i luften; men sultanen behåller qvar agraffen tillika med [ 147 ]den underbara ädelstenen. Då skickade féen ut allt hvad som fanns af lefvande och dödt med den förtviflade fjäderbusken i spetsen för att söka efter den rånade klenoden; efter hand tröttnade alla de sökande och vände om, utom fjäderbusken, som fortfor att i rastlös fart genomila himlahvalfvet; hvar gång han ser ett väldigt, skinande klot, tror han sig se sin förlorade hälft, kalifens turban, hvars herrliga smycke han en gång var, och då flyger han rakt på det samt förorsakar der en dödlig förskräckelse, men ränner derpå sin väg igen när han märker sitt misstag, och sålunda skall det fortfara genom årtusenden. Sådan var historien; hvad tycken I om den? — Jag tycker att den, för att vara hopgjord af dig, icke är så illa, sade fru Betty; det är verklig fantasi uti den.

Det blef en paus, medan fruntimmerna stirrade ut på det glimmande fenomenet med den ofrivilliga, häpna förvåning, hvarmed menniskorna så länge verlden står skola betrakta detta sällsamma föremål.

— Det är eljest bra underligt, yttrade frun, att det skall vara så svårt att hitta på en önskan. Jag påminner mig, att då jag som barn såg ett stjernfall, och jag skulle önska mig något, hade jag aldrig något i beredskap. Jag tycker eljest just icke att det felas oss önskningar.

— Kanske det kommer sig deraf att vi ha alltför många sådana, sade Anna. Om vi hade färre önskningar för oss sjelfva och flera för andra, liksom den fromma fru Engel, så behöfde vi kanske icke så länge söka efter dem.

— Det förstås, yttrade fru Betty, litet pikerad, att vi ha mer än tillräckligt af dåraktiga och syndiga [ 148 ]önskningar, gudnås! Men när det, som här, är fråga om de oskyldiga önskningarne, så är det icke så lätt, skulle jag tro, att få fatt i en som lofvar oss mera än en blott ögonblicklig tillfredsställelse, en öfvergående njutning. Då jag t. ex. i dag på morgonen hörde regnet ösa ned, såsom det varit vanligt nu på en tid, tänkte jag: Måtte det bli vackert väder tilldess I kommen hit, och måtte Edeltorp icke komma hem till middagen... i sådant väder, menar jag... och flera dylika »måtte det» och »måtte det», så är det ju i det hela ingenting att önska, om man nödvändigt skall önska något. Jag erinrar mig här hustrun och mannen i sagan, hvilka fått tillåtelse att göra tre önskningar: hustrun önskade en korf; mannen, ond öfver denna dumhet, ropade: Måtte korfven hänga i din näsa; den nästa önskningen blef då att hustrun mätte bli befriad från det obehagliga bihanget. Klokare var då gamla Elsa i dag! Tänk, hon hittade i trädgården en ring, som hade kommit bort för tre år sedan. Hon visste att den var tappad der, och i middags, då hon skulle gräfva upp litet pepparrot och hon bedröfvad önskade sig tillbaka sin ring, som var ett dyrbart arf, fick hon den i handen i en jordklimp!

— Jag vet nog hvad jag skulle önska mig, sade Julinka. Jag skulle önska att jag kunne tala.

Begge damerna menade, att naturen rikligen dragit försorg om Julinka i detta hänseende.

— Åh, jag vet hvad I menen, sade Christianiabarnet med ett allvar, som i det ansigtet åtminstone var sällsynt att se. Att jag kan låta tungan röra sig i tid och otid, jag menar då det varit bäst om jag tegat, det kallar jag ännu icke att kunna tala.

[ 149 ]— Du menar således att kunna hålla tal? Jag tror att du skulle reda dig rätt bra äfven med det; gör ett försök !

— Nej, jag kan icke.

— Åh, genera dig icke; låtsa som om du föresloge en skål och stode inför ett helt lyssnande auditorium!

— Jag kan verkligen icke. Jag vore ej i stånd att hitta ett enda ord. En enda gång i mitt lif har jag försökt föreslå en skål. Det var på landet, och jag kunde ej få fram något annat än: God vind för de seglande.

— Lycka åt de friande och förlåtelse för de felande, inföll Anna. Åh, det är en vacker, gammal skål, en rörande skål!

— Ja, men till och med den kom bakvändt, så att det blef: Lycka åt de felande, förlåtelse för de friande, eller någon sådan gallimathias. Nej, förstå mig nu rätt: Jag skulle vilja ha förmåga att uttrycka mig om hvilket ämne som helst — vore det än en morot, om man så vill — oberedd och dock korrekt, kort, träffande och intressant; jag skulle vilja kunna det utan att låta de omgifvande föremålen inverka på mig. Karlarne kunna det; de förvirras ej af omgifningarne. Det är just den högtidliga stämningen som lyfter dem, på den lita de, med den blända de. Ty undersök bara litet nogare ett af dessa tal som hållas af våra första toastutbringare och vi skola snart få se hvad det är värdt; rent ut sagdt, vi skola upptäcka att det är idel nonsens. Men hvad gör det! Det är bygdt på stämningens bländverk, och — det bländade, det hänryckte, det applåderades, medan det yppersta snillefoster får finna sig uti att göra fiasco, då det är nog dumt att [ 150 ]vilja uppträda inkognito, det vill säga utan all yttre apparat.

— Ja, mina damer! tillade den unga flickan, i det hon reste sig med en hållning och en gest, som våra förnämsta skåltalare verkligen kunnat afundats henne; om jag skulle klaga öfver något, så vore det öfver naturens nyckfulla partiskhet, hvilken allena gaf åt karlarne den öfverlägsna förmågan att göra sig situationen till godo. Blott de förstå att behandla denna, de beherrska den demoniskt, liksom de indiska mahauts beherrska sina vilda djur blott med sitt kalla, lugna öga. Hör, det brusar från festsalen! Det klingar, det sjunger, det surrar som tusentals bin på en solvarm, ljusgrön majdag! Då och då svingar sig ett silverklart qvinnoskratt fram öfver svärmens surr, en dallrande lärkdrill... Ett skott af champagnekorkar ger signalen: plötslig stillhet, endast pulsarna klappa. En man reser sig, raskt och dock med värdighet; han lyfter sitt glas... hundra par ögon fästa sig i detsamma genomborrande på honom, lika många öron vänta begärligt på det första ljudet... En enda osäkerhet, en blinkning med ögat, en darrande hand, ett famlande ord, och han är förlorad! Nej, han darrar icke, han talar — klingklang! Han talar först långsamt, med stigande röst drager han oss sedan med sig upp till hänryckningens blinda höjd... klingklang... klingklang, talet kan ej sluta förrän jublet afbryter det. Han har segrat. Situationen, som stod färdig att tillintetgöra honom, ligger nu som en besegrad jaguar vid hans fötter. Åh, jag skulle nog kunna hålla ett riktigt blixtrande tal; icke sannt, Betty?

[ 151 ]— Linka, hvad går åt dig! Sätt dig då ned! Du inbillar dig nog att du sjelf står midt i denna lysande, festliga krets, der alla dessa hundra par ögon och öron sluka din vältalighet.

— Åh, det är herrligt att kunna tala! Icke sannt, Betty?

— Nå, efter du går mig så starkt inpå lifvet, så måste jag väl ut med det. Ja, jag kan icke neka att jag önskade jag egde denna förmåga. Såsom ordförande i asylen har jag ofta saknat denna kallblodighet, denna öfverlägsenhet hvarom du talar, isynnerhet vid vissa olycksaliga festtillfällen, då det är herrar närvarande. Mamsell Bolt, är ni der? ... Nu är turen hos er; nu skall äfven ni riktigt säga hvad ni skulle vilja önska er.

— För mamsell Bolt kan jag svara, afbröt Julinka. Vill fru Betty och jag hålla tal, så vill mamsell Bolt bestämdt detsamma. Icke sannt, mamsell Bolt, det skulle vara mycket roligt?

Mamsellen hade farit upp liksom träffad af ett skott. Hon stammade: ja, det skulle allt vara mycket roligt.

— Åh, åh! ropade Julinka och kastade sig skrattande med full hals raklång tillbaka i stolen. O, I féer, I gifmilda, gåfvor kring er ströende väsenden, hafven I ännu ej helt och hållet öfvergifvit denna dystra, prosaiska jord, hafven I ej för evigt vändt tillbaka till er himmelska födelseort i skaldernas och minnesångarnes hjernor, o, kunnen I ännu röras af ett stackars menniskobarns bönesuck, så skänken mig den njutningen att höra mamsell Bolt hålla ett tal!

[ 152 ]— Men, Julinka! är du verkligen vid dina fem i afton? Du låter ingen annan få ordet, och vi ha dock äfven ett ord att säga. Fröken Anna har ej fått yttra någon önskan, och det skulle dock vara roligt att äfven få höra hennes. Nå, fröken Anna!

— Fröken Annas önskningar kunna vi naturligtvis ej gissa, sade Julinka, plötsligt allvarsam; jag vet blott att hon icke önskar den gåfvan att kunna hålla tal.

— Det skulle vara mycket intressant att höra fröken Julinkas skäl för detta påstående, sade Anna.

— Emedan ni ej behöfver önska hvad ni redan har.

— Åh, mycket förbunden. Och hvad skulle ni nu säga, om jag toge emot komplimangen? ... Hvad gåfvor jag har i denna väg, vet jag icke; de äro säkert mycket inskränkta, men jag tror dock icke att omständigheterna skulle utöfva någon synnerlig makt öfver dem, eller, som ni uttrycker er: situationen skulle ej beherrska mig och sluka mig som om den vore ett vilddjur. Så som jag förmår yttra mig om någonting i en hvardagskrets, så skulle jag ungefärligen tala derom vid ett högtidligare tillfälle. Kan det roa er, tror jag mig äfven kunna resa mig med glaset i hand, och ej tappa koncepterna för det. Men ni har likväl rätt: skulle jag ställa en begäran till en god fé, så skulle det säkert icke bli en bön om förmåga att hålla tal.

— Det skulle vara mycket intressant att få höra fröken Annas skäl derför.

— Oändligt gerna. Emedan jag aldrig skulle begagna denna förmåga. Emedan jag har motvilja för allt sådant uppträdande. En af de största njutningar jag känner är att höra en man hålla ett riktigt tal; jag menar då icke det slags tal, som vår Julinka varit [ 153 ]så olycklig att träffa på. Men, Gud ske lof, sådana tal som jag menar hör man dock icke så sällan här hos oss, vare sig i kyrkan, på tinget eller i festsalen. Då känner man hvad det vill säga att ordet, det kraftiga ordet, förenar sig med situationens gripande makt och af den liksom göres lefvande. Hvilken skilnad mellan att läsa ett tal och höra det! Se här är mannen på sin plats och i sin herrlighet. Men vi qvinnor känna då att vi här alls icke äro på vår plats. Det är en naturlag att vi skola tiga och ej tala i församlingen, »en lag som har den otvetydigaste röst i vårt hjerta, och som borde vara oss nog, äfven om Skriften aldrig upprepat den.»

— Ja, det blir en annan sak när ni tager det så, fröken Anna! Men ni är så högtidlig, jag skulle just vilja veta hvad ni nu tänker om mig!

— Jag tänker blott att Julinka är mera intagande när hon stammande utbringar den gamla skålen: God vind för de seglande, och vänder upp och ned på den, än när hon vill hålla det beprisade, blixtrande skåltalet. Min kära Julinka, lemna talarestolen åt karlarne! Det är der de ha sina inspirationer; till den äro de födde improvisatörer. Tro ej att vår lott blef ringare. En qvinna, som är en rätt qvinna, är sjelf en improvisation, en lefvande dikt. Må männerna med sina tals makt ge lif åt festerna, en qvinna skall göra lifvet sjelf till en fest, och att rätt — ja, rätt många ibland oss måtte förstå denna uppgift, skulle vi ej allesammans önska det?

— Åhjo, det skulle allt vara mycket vackert. Men ni, fröken Anna, ni lefver blott i en idéel, upphöjd verld, dit vi vanliga menniskor ej kunna följa er. På [ 154 ]det sättet kan man blifva upphöjd öfver alla önskningar.

— Min söta Julinka, jag ville önska att jag kunde hålla ett tal som riktigt kunde roa er, det vill säga ett hvaraf ni kunde göra dugtigt narr. Och jag ville önska att vi hade den antika punschmuggen, som vår värdinna försäkrade hörde gården till, och som hon lofvade vi också skulle få, om vi voro flitiga och snälla.

—    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —

Då hördes ett slamrande ljud från förstugan.

Det lät liksom bjellror klingande sakta och taktmessigt till bullret af fotsteg som närmade sig.

Dörren for upp med ett doft ljud.

Då ljöd ett skrik, ett trestämmigt, dämpadt skrik. Det kom från de tre fruntimren, som sutto så, att de hade ögonen mot dörren. Julinka hade sprungit upp och kastat sig ned emellan mamsell Bolt och Anna, i det hon skälfvande trängde sig intill dem begge. Fru Betty satt med ryggen vänd mot dörren.

Den inträdande kom nu in i den sneda fyrkant, som månen tecknade på golfvet, och han befanns vara — den lille Christian, som bar en bricka, hvarpå stod ett krus af sällsam, gammalmodig form, omgifvet af glas. Temligen vårdslöst satte han brickan på bordet.

— Du stygga pojke, hvad du skrämmer oss! yttrade modren. Hvem har bedt dig komma med punschen förrän vi begärt den.

Men den lille Christian svarade blott med ett skratt, som lät riktigt hemskt mellan de tomma väggarna och de djupa vråarna, derefter gick han och slog dörren igen efter sig, så att väggarna darrade. Ett nytt [ 155 ]skrik hördes då han gick ut. — Christian då! ropade modren.

— Åh, Betty! sade en darrande röst

— Åh, fru Edeltorp!

— Hvad är det?

— Åh, fru Edeltorp, dvärgen...

— Trollet...

— Ackurat så som det beskrefs

— Åh, jag såg honom tydligt!

— Han bar brickan upp och nedvänd...

— Då han kom in genom dörrn.

— Glasen stodo på hufvudet!

— Ären I förryckta...?

— Då han gick såg äfven jag honom.

— Jag också, jag tyckte att han hoppade kråka i dörren, sade mamsell Bolt, som af förskräckelse fått mål i munnen.

— En af Christians vanliga öfningar! Der sen I följden af dylika historier i mörkret, och hvad en upphetsad inbillningskraft kan skapa sig för syner. Hu, jag har sjelf blifvit helt hemsk till mods! Tänd lampan, kära Christiane, tänd begge lamporna!

— Och armstakarne med, bad Julinka, tänd alla ljus som finnas.

Ett ögonblick derefter kastade lamporna i förening med tvenne kolossala armstakar på konsolbordet ett så klart och betryggande sken öfver rummet och belyste så trefligt alla de kända föremålen, att den förstenade damgruppen började lefva upp igen och de bortskrämda rosorna återvände på allas ansigten.

— Låt oss glömma vår fruktan! sade fru Betty, fyllde glasen, höjde sitt och talade sålunda:

[ 156 ]— Af fyra ämnen består det klara, guldgula fluidum, som här gnistrar i min hand. En ädel, själfull dryck, af djup, symbolisk betydelse, men som gått förlorad emedan menniskorna missbrukade drycken. En gud uppfann den i den grå forntiden, orakelspråket tillade att blott den stat, det land, som förstod att sammansätta den, egde lyckan. Men ingen stat, intet land förstod att tillaga drycken; lyckan fanns ingenstädes. Af fyra ämnen bestod den; fyra äro äfven de i menniskolifvet rådande krafterna: arbetet, det stora, omslutande, förenande grundelementet; förståndet, forskningen, den genomträngande, upplösande syran; njutningens sötma; det hela lyftadt och luttradt af snillet, menniskoanden i sitt sträfvande efter det eviga och i sin aldrig stillade längtan. Blott tillsammans kunna de verka, blott i endrägt frambringa ett helt, blott i jemnvigt uppnå fulländningen. Hvar helst dessa i sig sjelfva stridiga krafter lösrycka sig och sträfva efter envälde är denna helhet förstörd och harmonien upplöst. Söndrar sig snillet i förnämt, föraktande sjelftillbedjande från sina mera jordiska kamrater, så leder det till fanatism och vanvett. Om dessa tillvälla sig herraväldet, öppnar sig en annan afgrund: vantro, förderf, upplösning. Och sålunda har menskligheten i årtusenden sökt och vacklat emellan ytterligheterna utan att kunna finna harmonien, jemnvigten, fulländningen. Öfverallt der hon slutit sig tillsammans i stater, menigheter, familjer, i det stora såväl som i det lilla, finnes det samma sträfvande efter en lösning af hemligheten, den riktiga blandningen af jordens dryck: lyckan.

Äfven vi utgöra i denna vrå af jordklotet en liten stat, en stat som skall börja striden för harmonien. [ 157 ]Om vi nu vända blicken mot oss sjelfva och fråga huru långt vi äro komna, hur visar det sig då? Hvad blir då svaret? Blir det tröstefullt eller nedslående? Väninnor, med glädje må vi alla säga att det bör blifva tröstande, att vår lilla stat har börjat väl. På en förvånande kort tid har den arbetat sig upp från intet till ordning och välstånd, och har under denna tid utvecklat krafter, som visa sig dugliga att fortsätta striden. Här är icke stället att påpeka alla dessa krafter i sin vexelverkan och sina yttringar. Men tager man en stor öfverblick af vårt lands tillstånd nu och för femtio år sedan, hvilken olikhet! Som ett vrak var statsskeppet utkastadt på det vilda hafvet, utan roder och med kapade master; öfvergifvet af sin befälhafvare och besättning, låg det öfverlemnadt åt sitt öde. Dock, vi voro ej de första skeppsbrutna, som väntade död och undergång, men som genom ett Guds underverk drefvo in till en lyckans gyldene ö. Vi ombytte herrskare och vi fingo friheten, vi uppgåfvo provinsielt beroende för att vinna sjelfständighet, och aldrig har friheten och sjelfständigheten klarare svängt sin fackla öfver något land, än i det förflutna halfva århundradet öfver Norge.

Institutioner trädde i stället för personer, harmonisk organism i stället för vexlande tillfälligheter; medvetandet af enhet, känsla af samfäldhet i bördor såväl som i fördelar, i ansvar och pligter som i rättigheter, trädde i stället för en dåsig och slö tillvaro under institutioner, som gåfvos oss utifrån och i hvilka det hela var någonting främmande och likgiltigt för hvarje enskilt. Våra fäder hade blott ett hem, vi ha ett fädernesland; våra fäder voro blott invånare, vi äro medborgare och medborgarinnor.

[ 158 ]Men I frågen kanske: hvar äro frukterna af denna frihet, dessa institutioner! Hvilket är det mål, som genom all denna samfälta verksamhet blifvit uppnådt?

Se vi då icke dessa frukter öfverallt och i allt? Se vi icke att välstånd och verksamhet blomstra i våra dalar, på våra fjell och i våra städer? På alla verldens haf färdas våra skepp i stor verksamhet. Vår flagga svajar i alla hamnar och bringar Norges namn till de aflägsnaste kuster, och hemma bor komfort och tillfredsställelse, skönhet och smak inom väggar der förut saknad och brist hade sitt tillhåll. Vi behöfva blott titta ut genom fönstret och göra en promenad genom vår stad för att stöta på otaliga minnesmärken, som vittna om denna vår sjelfständiga verksamhet, minnesmärken, hvaröfver vi med rätta kunna vara stolta. Hvad staden Christiania nu är i jemförelse med den tidens lilla stad af samma namn, det är det nuvarande Norge i jemförelse med Norge för femtio år sedan. Förhållandet är öfverallt i landet detsamma som här. Och liksom nu breda chausséer, ångbåtar och jernvägar i jemn trafik förbinda trakter mellan hvilka man förut måste färdas i klöfsadel öfver obanade fjellstigar, likaså är menniskornas andliga horizont utvidgad och frigjord. Anden har sprängt öppna, beqväma vägar rundtomkring fördomarnes och inskränkthetens oöfverstigliga fjell; den drager på jernvägar och med ångfartyg in i våra vildaste trakter, våra trångaste fjordar och rycker dem med makt in i den allmänna framåtskridande rörelsen.

Sålunda skola de i vår nation nyvaknade krafterna mera och mera samla sig till kraftig och enig samverkan. En större och menniskan värdigare andel i lifvets [ 159 ]beqvämligheter och njutningar, förädlade genom upplysning, bildning och sann religiositet, skall icke, såsom förut, blifva en och annan individs särskilta, för den stora allmänheten främmande företrädesrätt, utan i harmonisk, lycklig förening hela nationens egendom.

Jag tömmer min bägare med den symboliska drycken för enheten och harmonien i ett oupphörligt framåtskridande!

Damerna fattade glasen, men Anna tog ordet och sade:

— Vår kära värdinna har, i en lika mystisk som originel omklädnad, gifvit oss en lysande och storartad bild af vårt lands närvarande tillstånd. Jag känner detta tal, det är snart femtio år gammalt, det började icke som ett annat barn med att leka, utan det yttrade stora ord redan i vaggan. Vi äro alltså de enda af jordens många folkslag, som ha funnit lösningen af gåtan, vi allena känna den mystiska blandningen af denna kostliga dryck? Om vår ärade talarinna har rätt häri, och om vi verkligen kunna glädja oss åt att allt detta är så herrligt som hon säger, så förefaller det mig som vi borde vara tysta dermed: en sådan lycka kunde lätt väcka de afundsjuka gudarnes hämnd. Om hon ej har rätt deri, och jag är så dristig att vara af den meningen, så borde vi allrahelst tiga dermed, ty med skryt ådraga vi oss både gudars och menniskors åtlöje. Jag är ej alldeles af samma tanke som hon, och ehuru jag har råkat in på ett för mig ovant diskussionsfält, vill jag icke draga i betänkande att öppet säga min mening derom.

Jag litar här på den urgamla företrädesrättighet vi damer åtnjuta, att vi kunna säga hvad vi vilja om [ 160 ]statens angelägenheter, utan att någon kristen själ bryr sig derom: vi äro oansvariga liksom konungarna.

Att ett välorganiseradt materielt tillstånd är en sak af högsta betydelse i ett lands utveckling, att det naturligtvis måste utgöra den grundval hvarpå allt andligt lif sedan skall byggas och trifvas, detta är något som vi alla veta och det behöfver icke upprepas. Detta tillstånd blir således blott medlet, icke sjelfva målet. Målet är icke de breda chausséerna, utan att ett upplyst och förädladt slägte må färdas på dem; icke de vackra, nya, beqväma husen, utan målet är att det skall bo bättre och lyckligare menniskor i dessa hus, att anden skall ha fulländat dem och hissat sin krans öfver dem. Hvar äro nu dessa fullkomliga medel, detta ordnade tillstånd? Hvar är den grundval som är så säkert lagd, att detta andens lif i hvarje riktning skulle med trygghet och trefnad kunna utveckla sig? I snart femtio år ha vi byggt på den, i lika lång tid har landet varit en skräpig byggnadsplats. Fru Edeltorp har sjelf valt vår stad till utgångspunkt och tillåtit oss att af tillståndet här sluta till hela landets, och dermed tycker jag landet kan vara tillfreds. Och då vill jag att vi skola ha mod att tillstå för oss sjelfva, att mycket af det hvaraf vi berömma oss är förfeladt, mycket af det närmaste försummadt, då det bortkastas summor på det aflägsna, oupphinneliga: att det hela ännu är hållningslöst och osäkert. Vårt privata och husligt-materiella lif hvilar på den råaste, otryggaste grundval. Om jag skulle tänka mig det norska nyciviliserade husliga tillståndet personifieradt, så vore det i skepnaden af en qvinna, som skrider fram öfver en myr, med en på hufvudet upptornad börda, med ängslan på pannan [ 161 ]och leende på läpparne; hon får ej sjunka ned och hon får ej vackla med sin börda. Konstnärerna äro skrämda ur landet, och våra poeter skulle gerna gå samma väg om det ej förbjödes af sig sjelf. Och teatern, teatern! — Hvilka äro dessa otaliga synliga minnesmärken öfver vår sjelfständiga verksamhet, »öfver hvilka vi med rätta kunna vara stolta?» Jernvägsstumpen, som hvarje ögonblick sjunker ned i leran? Vårt byggande, den hastighet hvarmed gator och hus uppstå? Vi ha hittills sannerligen haft föga orsak att glädja oss öfver det sätt hvarpå denna angelägenhet varit administrerad. De bästa byggherrar vi tills dato haft äro, synes det mig, våra eldsvådor. Om ej dessa allvarliga, men objudna rådgifvare emellanåt toge sig saken an och med sin eldgriffel satte några märken för oss och uppdroge några linier, så skulle vår stad i denna stund se ut som ett hönsrede, hvilket hönan sparkat omkring åt alla håll. Våra byggnader, våra offentliga byggnader! Hvad skall man säga om dem? Att de vi uppfört just tyckas vara ställda der för att visa efterverlden huru man icke skall bygga dem? Och ehuru man nu skulle kunna tycka att det kunde vara nog af dylika dyrbara mönsterbyggnader, så är det dock ännu icke nog, nej, vi skola ha ännu flera af dem.

Midt uti all denna halfhet och osäkerhet, allt detta arbetsqvalm, medan hvar och en på sitt sätt lider af detta aldrig slutande förberedande tillstånd, förefaller det som en parodi att höra klagas öfver tidens materialism, öfverhandtagande komfort och lyx m. m. Liksom om denna del af vår tillvaro nått en sådan utveckling, en så hög grad af sybaritisk välmåga, att någon fara för [ 162 ]idéernas lif deraf kunde befaras! Nej, tvärtom! Det är just detta tillstånds stora bristfällighet som verkar tyngande på anden och som gör blotta tillvaron till någonting så i hög grad tungt och tryckande. Vår nation liknar ej en bonde, som byggt ett solidt, försvarligt hus med goda matskåp och en varm spiselvrå och som tror att lifvets uppgift dermed är löst. Hon liknar mycket mera en olycklig man, som flyttat in i ett halffärdigt hus; han har upphöjda intressen och han är mycket mera egnad att taga vara på dessa, än att mura och hyfla. Men det regnar in till honom, och hans skorsten ryker in, och då måste han gripa sig an med att mura och hyfla. Grannarne skratta kanske åt den stackars mannen, som ej får någonting färdigt, grannarne som sitta helt lugna och kunna taga sig en lur ofvanpå maten eller motion, om det bättre befordrar matsmältningen. Vårt andliga lif är friskt och kraftigt, det har otåligt följt de arbetande krafterna i hälarna, det står nu utanför och ropar med tusentals röster: Plats der! Huru länge skall jag vänta? Utanför står ungdomen och fordrar att få vara ung innan hon blir gammal och utsliten; utanför stå qvinnorna och fordra en grön äng att vandra på i stället för drottning Gunhilds mosse; de fordra att bli aflösta af ett ordentligt disciplineradt, lagbundet tjenstefolk, och att få intaga den rang i samhället hvilken andra nationer anvisat dem; utanför stå konstnärerna och begära plats för sina målningar och statyer och plats för sig sjelfva; och våra skalder; — ack! de fordra ingenting, de tiga.

Väninnor! Låtom oss vända oss från denna nutidens föga vederqvickande scen, och följen mig två à tre decennier tillbaka. Det var på den tid gryningsskalden [ 163 ]sjöng: Ack, jag är blind för denna yttre id och äflan, utan att ana det denna id och äflan först då riktigt skulle begynna. Ännu rörde den sig helt oskadligt i utanverken, under det tillståndet innanför beqvämt kunde hänföras till tidernas chaos, då »töcknet ännu sväfvade öfver vattnen.» Men i denna sin första otämjda, af arbetet ännu ej nedtryckta kraft tog det andliga lifvet en högst märkvärdig fart. Det var en vild, jäsande, en stridens, en splittringens tid, men hvilka krafter utvecklade sig icke i jäsningen! Hvilken eld och hänförelse uppburna af de rikaste, djerfvaste förhoppningar! Den ungdom som i åren 1830—1840 uppträdde på lifvets scen, skall, när det är fråga om talent och duglighet, knappt öfvergås af någon sednare generation. Denna ungdom var icke bildad och polerad som den nuvarande, men den var ung, det var passion och poesi i den, och hela lifvet hade en så förunderlig fart, att till och med den obetydligaste blef lyftad och släpad med. Det skummade och jäste öfverallt, och skummade äfven i sång, tal och skrift. Och qvinnorna voro med i striden och väntade längtansfullt den nya tingens ordning, som skulle utveckla sig derur, och det som vanns delades med dem, ja, bytet delade de trofast (hör!) Ty I skolen veta: det var i samlifvet emellan de begge könen som denna period just hade sitt mest betydelsefulla drag. (Hör, hör!) Väninnor, det är förnämligast vid detta jag vill dröja, det är till minne af de dagarnes sällskapslif i dess många sällsamma motsatser jag vemodsfullt höjer min bägare!

Ja, den tiden hade »herrarne något att säga damerna», hvart samqväm var en fest, och damerna lönade dem med att vara vackra och älskvärda och med att [ 164 ]vaka den korta natten och drömma den långa, ljusa dagen derefter. Hvart samqväm var en fest, der enhvar gaf det bästa, och dock skiljdes man rikare å ömse sidor. Då hade vi äfven baler, men dansen var hvad den skulle vara, ett medium, den spalier, hvaröfver tankarne och stämningarne spände sitt rikaste blomsternät. Hvem minnes ej lyceibalerna i den röda salen! Den första dansen! Vi dansade den såsom på en sky; hvar och en kände sig gripen af detta nya, mäktiga, så förunderligt rörliga lif. Undar nästa dans kunde vi redan se en skymt af golfvet; det var kanske icke alldeles rent, och väninnor! förfärens ej när jag säger att det kunde hända, att man gjorde den upptäckten, att dessa unga gudasöner icke alla hemtade näring för sin eld ur olympiska skålar, utan att den nektar de intogo understundom var af ganska vanligt jordiskt slag. Der var t. ex. de två vackra bröderna, som alltid började med en liten lätt florshufva; de voro balernas Castor och Pollus; de liknade hvarandra så att damerna ej kunde skilja dem åt. En dam hittade slutligen på ett kännetecken: Castor spottade rakt fram och Pollux på snedden. Men dessa förtoningar voro så sällsynta, de föllo blott som enstaka skuggor från den gamla jätteverlden in i det nya ljusets Valhalla, och voro just det som gaf lif och en underbar relief åt det hela. En sådan fest var dock en händelse, något som upplefvats, något som länge efteråt satte tankarne i rörelse. Dagens bästa, djupaste ämnen blefvo der diskuterade; men på denna tankens allvarliga grund skref Eros sina hemliga runor; månget hjertas freds- och krigsfrågor funno med detsamma sin lösning, frågor, som det flyktiga mötet vid promenaden dagen derpå beseglade med lika många [ 165 ]stumma blickar och helsningar. Rörande var denna tid i all sin förvirring, i alla sina bjerta kontraster. Rörande! nej, den var märklig, intressant, betydelsefull. Hvad har det blifvit af denna ungdom, detta lif, denna skönhet, hvilka syntes försmå ett dem värdigt sceneri och liksom öfverstråla sjelfva bristerna? Ack, om vi låta blicken frågande glida hän öfver raden af damer, så ljuder oss till mötes ett sällsamt vemodigt svar: döda, döda, borta äro de alla som isynnerhet fått denna gåfva på sin lott. Hvilken lång rad utvecklar sig ej för mitt minne! Kunde de ej bära skönhetens glänsande börda genom en verklighet sådan som vår? Skyndade de sig i grafven af skräck öfver de tider som skulle komma, tider då det sköna och älskvärda gäller så litet? De måste ha anat dem, ty skönheten och älskvärdheten togo de med sig och man har sedandess ej sett till dem. Men den närvarande generationen tröstar sig och finner att den godt kan hjelpa sig dem förutan. Den har dock så mycket före sina föregångare: den har ju bildning, den har bonade golf, Castor och Pollux vänta med den lilla florshufvan tilldess balen är slut, man har fått takt och god ton. Den har festsalar och bonade golf; det hela är bonadt och fernissadt under en karakterslös, sammantråcklad yttre kulturs slipande inverkan; en viss lyx sprider sitt kalla ljus deröfver, men de unga, som samlas under dessa strålar, ha intet att säga hvarandra; de dansa, dansa, dansa sig trötta, och de gå hem med en hemlighet, den sorgligaste hemlighet som kan egas af någon ungdom, och den är att hon har tråkigt. Hon säger nog att hon roar sig, att det är »så ofantligt roligt», men hon har likväl tråkigt. Roligt! På den tiden roade man sig ej på balerna, [ 166 ]man lefde der. Nej, att hon säger sig ha roligt är just att tillstå att hon har tråkigt. Och tråkigt har hon. Stackars ungdom! omedvetet känner hon hvad som felas henne utan att kunna göra sig reda för hvad det egentligen är. Och hvad hon saknar, det är hennes legitima arfvedel af Guds nåde, denna uteslutande besittningsrätt till lifvets poesi och herrlighet, som blott en ung man och qvinna kunna i glädjens och smärtans klingande mynt tillvexla sig af hvarandra. Med ett ord, hon saknar lif och själ i de vackra formerna. Blott detta djupare, ömsesidigt väckande och förädlande samlif emellan de begge könen, hvilket kräfver äfven andra skådeplatser än balsalen, kan göra sammankomsterna till fester; utan detta skall mattheten och tomheten alltid titta fram under glansen. I ett väl organiseradt sällskapslif äro balerna alltid det högsta, buketten hvari alla krafterna samlas och slå ut i skimrande fägring; men så som man nu för tiden brukar dem, missbrukas de, ja, man behöfver intet bättre bevis på huru mycket vår tid saknar, än att man griper till balerna som det enda medel att komma tillsammans, utan att göra sig besvär att taga en enda tanke med.

Äfven denna sida af vår andliga lifsutveckling står på ett bedröfligt sätt stilla och synes, trots de många vilseledande tecknen, snarare ha gått tillbaka än framåt. All omsättning i de lifvet befruktande elementer, som äro förhanden, synes ha stannat af. Vi sakna föreningspunkter, der dessa krafter kunna finna hvarandra, inverka på hvarandra och sålunda växa till en samfält andlig rikedom. Vi sakna ledare, personligheter, hvilka med sin ställning och sina öfriga egenskaper vore egnade att bilda sådana kretsar omkring sig, der [ 167 ]de andligen beslägtade, utan afseende på stånd, vilkor och individuell olikhet, kunde finna en upplifvande och förädlande fristad. Sådana kretsar äro ju vanliga öfverallt i utlandet. Huru många sådana ha icke vunnit odödlighet! Vi behöfva blott erinra oss det gamla Rahbekska »Bakkehuset.» Och här tränger sig den frågan inpå oss: Skulle vi damer, trots tidens torftighet, ej kunna göra något för att förädla denna del af vårt samfundslif, sällskapslifvet? Men här finnes ju ingen Kamma, ingen Rahel Levin: vi ha hos oss inga sådana, som kunde vara egnade att öfvertaga deras roler, torde man vilja invända. Hvarför icke? Vi borde alla vara en Kamma, en Rahel; den enskildes tid är förbi, till och med Karin Margrethe Rahbek skulle nu ej kunna uträtta något allena. Vi behöfva alla vara Karin Margrethe, hvar och en i sin krets, om det något skall förslå. Ingen af oss må undskylla sig med den gamla klagolåten att tiden är afskyvärd, olidlig, att männerna äro ledsamma och ej bry sig om fruntimmerna. Det är, tyvärr, sannt: politiken och det offentliga lifvet ha i våra dagar emellan man och qvinna lagt ett svalg, som först måste utjemnas. Och här måste jag anklaga oss och icke dem. På oss har den politiska förändringen icke utöfvat något synnerligt inflytande: vi stå ungefär på samma punkt der vi alltid stått med vår nål, vårt piano och vårt sladder. Vi ha ej följt männerna och derför äro vi allena. Vi ha ej mer deras intressen, de ha ej våra, derför ha vi intet att tala med dem om. Huru skall denna afsöndring häfvas? Blott genom att gå framåt med männerna, men först måste männerna gå tillbaka för att hemta oss och visa att de vilja ha oss med sig. Systrar, framåt måste vi, om vi skola kunna [ 168 ]hålla oss uppe i en stat sådan som vår, och ej bli efter, bli öfvergifna såsom de upptröttnade i öknen. Vi skola ej sjelfva syssla med politik, men vi måste förstå den, vi måste förstå och erkänna männernas sträfvanden och intressen, och när det gäller deltaga i dem. Männerna bry sig visserligen ej mycket om damerna, men man kunde vinna dem tillbaka! De äro ej mycket älskvärda, det är lika sannt, men det var just det de skulle lära, och det lär man dem bäst genom att vara älskvärd emot dem och gå dem till mötes. Således, låtom oss vara älskvärda och gå dem till mötes! (Hör!) På längden kunna de dock ej undvara oss; tidsandan, den rastlösa materiens och spekulationens anda, skall fordra sin pånyttfödelse, och måhända är denna reaktion närmare än vi tro. Då skola männerna ha dubbelt så stort behof af oss qvinnor, de naturliga vakterskorna och vårdarinnorna af lifvets idéella skatter; och i hvarje qvinnas själ skall finnas ett litet hemligt rum, som, oanfäktadt af dagens lumpna strider, i stillhet upptagit alla andliga elementer och bevarat dem för nödens dagar. Då, när tiden ändtligen blifvit uppledsen vid sig sjelf, när den äflats och bråkat, spekulerat och disputerat, dogmatiserat och politiserat, byggt och arbetat sig trött, när den är nära att försmäkta, när den öfverljudt ropar på hvila och vederqvickelse, då kommer på nytt qvinnans tid, då må enhvar se till hvad hon har att bjuda på, huru ringa det än är, och framräcka det med glädje, liksom qvinnorna i Saragossa, som buro fram läskedrycken i en sko, när ingenting annat stod att få.

Jag dricker till minne af försvunna tider! Måtte solen snart bryta in öfver vår långa, mulna dag!

[ 169 ]Julinka talade.

De klagomål öfver tidens brister fröken Anna uttalat, den appell hon ställt till oss alla kunna icke annat än finna den djupaste genklang i hvarje qvinligt bröst. Jag vill gå ett steg längre, från tanke till beslut, från ord till handling, och föreslå, att några af våra dugligaste damer, ett antal af t. ex. tolf, genast sammanträda i en förening, hvars mål skall vara att gifva sällskapslifvet denna högre, ädlare lyftning, hvaraf det är i så stort behof. Hvarje medlem af denna förening måste förpligta sig att göra sitt hus till en sådan bildningens plantskola och isynnerhet att söka draga fram i dagsljuset sådana förmågor och talanger, som sakna mod eller tillfälle att sjelfva tränga sig fram. Öfverallt der det gäller att frånrycka mörkret och råheten ett byte, öfverallt der de kunna verka tilldragande, intagande, upplyftande, medlande, förmildrande, lärande, luttrande, hyflande, polerande, med ett ord förädlande, skulle de vara till hands.

Men en betänklighet torde uppstå då vi skrida till verket. Skulle ej ungdomen, isynnerhet då den är så gammal, och följaktligen föga böjlig, vara alltför .... ej stå på en alltför primitiv ståndpunkt, så att det skulle vara betänkligt att föra den direkte in i salongslifvet? Skulle ej förstudier, förberedelser efter ordnade teoretiska reglor vara nödvändiga, innan vi kunna hoppas att se de vunna krafterna utveckla sig sjelfständigt, för att växa till en gemensam andlig rikedom? Jag föreslår derför att förutskicka ett antal förberedande lärokurser, hvari de associerade damerna, hvar och en i sitt fack, kunde sträfva att bibringa den studerande ungdomen förkunskaperna till en sådan älskvärd, [ 170 ]intagande, sällskaplig bildning, som sedermera kunde försäkra dem om »deras rätta, legitima arfvedel, denna uteslutande rättighet till lifvets poesi och herrlighet, som blott en ung man och qvinna kunna tillvexla sig af hvarandra i glädjens och smärtans klingande mynt.»

Föreningen kunde lämpligen få namnet: »Räddningsanstalten för sällskapligt försummad ungdom», och jag tillåter mig att på försök föreslå några fackindelningar och särskilta ämnen, som kunde komma under behandling.

Damen N:o 1. Öppnar och afslutar förhandlingarne, censurerar frågorna, utdelar straff- och uppmuntrings-tecken, allt efter omständigheterna bestående i djupt allvar, gåtfull tystnad, »stumma blickar och helsningar, varma, hänryckande ord, ända till den högsta helsningen: Hon blir vacker och älskvärd, vakar den korta natten och drömmer den långa, ljusa dagen derefter.»

Damen N:o 2. Håller tre gånger i veckan föreläsningar öfver courtoisien och dess förhållande till »allvarliga afsigter», samt skall, om så önskas, gifva privata lektioner i lefvande språk: ögonspråket och blomsterspråket.

Damen N:o 3. Vår romanförfattarinna. Statsekonomi och experimentalfysik. Hon skall uppträda med och förevisa ett nytt af henne uppfunnet och prepareradt dyrtidssurrogat. Den berömda rumfordska soppan bestod, som bekant, af 110 näringsämnen och 910 ämnen som icke ville assimilera sig med den menskliga organismen. I hennes berömda sista produkt skall just samma förhållande vara iakttaget, att döma af den tid som folk behöft att smälta den. (Sch! sch!)

[ 171 ]Damen N:o 4. Skall dana skalder. Hon föredrar »ljufva, bleka kinder», och har åtagit sig att föra sonnetternas och serenadernas tid tillbaka.

Damen N:o 5. Dans. Hon skall lära den församlade ungdomen att dansa på en sky, så att man ej är i stånd att se att golfvet derunder ej är rent.

Damen N;o 6. Vår kära värdinna, fru Betty Edeltorp. Estetik, symbolik, litteratur, plastik, pedagogik, politik och små fruntimmers-talenter.

Damen N:o 7. Skall bemöda sig att göra den nuvarande, alltför gamla ungdomen ung, vänja den af med att »roa sig på balerna och finna det så ofantligt roligt», samt skall i en serie undervisande föredrag utveckla huru mycket bättre det är att lefva på balerna i stället för att roa sig der. Jag föreslår här en klassindelning. 1:sta klassen, som kunna få laudatur: De som säga att de ha tråkigt och verkligen ha tråkigt, följaktligen komma »att lefva» temligen nära. 2:dra klassen, cum laude: De som säga att de ha roligt, »men dock ha tråkigt.» 3:dje klassen: De som säga att de ha roligt, att det är så ofantligt roligt, och som verkligen tycka att de ha roligt. Dessa sistnämda äro admittitur-hopen, den hopplösa ungdomen, »ty finna det tråkigt måste och skall den, om det eljest är något bevändt med den».

Damen N:o 8. Danar medborgare och medborgarinnor. Det anställes prof med tre bålar, alla af en något olika blandning. Derefter göres försök att finna harmonien och jemnvigten.

Damerna N:o 9, 10, 11 och 12 ombetros värfvet att tillsammans taga sig an Norges nuvarande ende skald, hr Björnstjerne-Björnson. De skola bemöda sig att bringa den påtagliga öfvervigt som björnen hos [ 172 ]honom har i ett något så när tämligt förhållande till stjernan; således, ju mera stjerna desto mindre björn. (Ssch! Ssch!) Den egendomliga, milda van Amburgska metoden, (Ssch!) den egendomliga milda...

Här öfverröstades Julinka af ett så uthållande hyssjande och ett trestämmigt hänryckt: lefve Björnson! att hon tystnade och innan hon åter hann taga till ordet hade skuggbilden intagit hennes plats.

Slagna af förvåning sågo alla på denna, som med fasta, genomborrande blickar mötte deras. För första gången såg Julinka huru mamsell Bolt såg ut.

Men skuggbilden talade sålunda:

Vår tid är associationernas och föreningarnes tid. Med romantiken äro riddarne försvunna, verlden har blifvit klok och har upptäckt, att individen ingenting vinner med att afventyra sitt skinn, att han blott är ett fruktlöst offer när han uppträder utan sammanhang med det hela. Om S:t Göran nu lefde, skulle han ofelbart stifta ett aktiesällskap, en förening till besegrande af våra hafsormar, som ju kunde innehålla, Gud vet hvilka, för allmänheten nyttiga och vinstgifvande ämnen. Öfverallt der det är en vinst att skörda, ett ondt att besegra, sammanträder man och knyter dessa lefvande kedjor, af hvilka hvarje enskilt länk, en mans vilja, en mans styrka, ej ensam förmår lägga i kedjor odjuret — odjuret med de tusende hufvudena: Omöjligheten.

Vi behöfva ej uppräkna alla de sällskap och föreningar, för och emot, som stiftas i vårt land. Man kan dagligen göra sig bekant med dem i tidningarne. Det är karlarnes föreningar och säliskaper, hvilka alla ha ett föremål i det stora, det allmännyttiga, det [ 173 ]positiva och hvilkas resultater derför lätt kunna gripas och beskådas. Men vi erkänna ju, att i den mera osynliga verld, der qvinnan råder, det äfven är faror att bekämpa, goda mål att uppnå, och hvilka blott kunna uppnås genom enighet och en fast sammanslutning? (Åh-ja!) Nåväl, äfven jag har en förening att föreslå. (Hör!) Jag uppmanar qvinnor af alla åldrar, alla lefnadsställningar att räcka hvarandra handen mot ett ondt, hvilket, ett verkligt andligt alkohol, ej är mindre giftigt för det att det verkar osynligt, ej är mindre afskyvärdt för det att det undandrager sig allt ansvar; det icke blott tåles, utan till och med protegeras af den såkallade goda tonens folk. — Jag uppmanar mina landsmaninnor att ingå en förening mot tadelsjukan. (Hör: hör!)

Vår nation är pessimist bland nationer; hon har det bestämdaste anlag for att skarpt uppfatta och med förkärlek dröja vid skuggsidorna, öfverhufvud vid det bristfälliga, samt med en fruktbar och yppig fantasi skapa sig sådana der de ej finnas. Jag öfverlemnar åt psykologen och den praktiske menniskovännen att pröfva giltigheten af detta påstående, samt grundligare än som här kan ske påpeka källorna till denna egendomlighet i vår nationalkarakter. Något godt torde alltid ligga till grund derför. Det är ett sundt, skarpt kritiskt förstånd hos nationen, hvilket måhända i en lyckligare framtid kan utveckla sig till någonting mycket godt och verka högst välgörande. Låt först degen vara färdig och väl jäst, sedan kommer saltet väl till pass. Och detta salt skall en gång bevara oss för filisteriets och kälkborgerlighetens faddhet och lumpenhet. Fröken Anna har i sitt tal redan framhållit, att [ 174 ]vår nation knappast är någon praktisk nation, utan fastmera i sin innersta rot och hela sin riktning idealistisk. Hon har ett behof att i hvart och ett af sina bemödanden se ett andligt resultat, och längtar och sträfvar med en brinnande otålighet ut öfver dessa skrankor mot denna harmoniska fulländning, som skall ställa henne i jemnbredd med andra nationer. Idealet, som föresväfvade henne i uppvaknandets och entusiasmens dagar, förmörkas då alltför ofta, alltför lätt, när de bittra arbetsdagarna komma. Då gäller det blott att arbeta, arbeta hårdt, med en viss daglönarenfald, och daglönarresignation, utan att resonera alltför mycket, utan att knota öfver hvart svettbad man måste hålla till godo med när man skall bygga taket åt dem som komma efter. Af denna daglönarenfald, denna resignation ha vi alltför litet, men deremot öfvermåttan mycket af det skarpa, analyserande, kritiska förstånd, som uppvädrar och öfverdrifver alla förtretligheter, retas af hindren, kastar sig öfver det goda, med ett ord ger sig luft i klandret. Ha vi nu, hvilket ju ej kan nekas, tillräckligt med ofullkomligheter, med ringa utsigter att se dem afhjelpta, skola vi följaktligen ännu länge se kritiken uppträda bland oss i denna sin minst älskvärda skepnad. Öfverallt skall man erfara att klandersjukan, vare sig hos en nation eller en individ, väckes och lifvas der det finnes undertryckta, obegagnade eller missbrukade krafter; deraf missmod och afund mot förment mera gynnade, benägenheter som hemta alltför riklig näring af den tungsinthet, den misantropi, som så naturligt utveckla sig ur våra isolerade och klimatiska förhållanden. Den lilla, menniskotomma fjelldalen skall, om den än blott har tre hufvuden som [ 175 ]en söndagseftermiddag kunna luta sig tillsammans, tala illa om den folkrikare grannbygden, der det kanske finnes sex individer som äro mera framstående; denna skall öfva sina tungor på den närbelägna köpstaden, köpstaden på den närmaste stiftsstaden, och slutligen skola fjell- och dalbygd, köpstad och stiftsstad förena sig i ett enda vildt anskri mot Christiania, denna hela landets bête noir, det förmenta hufvudsätet för alla moraliska dåligheter, extravaganser och dårskaper. Så stå vi gentemot nabofolken, och det vore en besynnerlig inkonseqvens om ej vi, den lilla fjelldalen, kände oss böjda att tala illa om dem, och det göra vi också, ja, om alla nationer, kanske blott med undantag af engelsmännen och — zuluerna; de sistnämnda sätta oss åtminstone emellanåt i godt humör, och allt hvad som sätter oss i godt humör minskar genast vår arghet och gör oss benägna att se både egna och andras fel i ett mildare ljus.

Ja, kunde nationen bara göras gladare! Kunde hon bara komma i bättre humör! Hvad kan göras för att motarbeta denna modfällda tungsinthet, det missmod hvaraf hon lider? Mycket skall vinnas, allteftersom flera och flera af de nu spridda och stagnerande krafterna, samlade och mera omsorgsfullt efter sin art och natur begagnade, ledas till en större, mera lefvande samverkan. Men arbete kräfver njutning, och kunde ej emellan dessa en större jemnvigt uppnås? Göres i allmänhet något för att bringa detta sista element in i folkets lif? När man ser de misslyckade och klumpiga försök, som en gång om året göras dermed, besvarar denna fråga sig sjelf; men det vare sagdt till alla dem, som ha att sörja för landets behof, och som äro så [ 176 ]karga att bevilja när det är fråga om något sådant; det vare också sagdt till dem af våra reformatorer och själasörjare, som ej låta sig något angelägnare vara, än att tillstoppa de redan förut sparsamma källor der arbetet skulle finna vederqvickelse och lisa, till dem som stämpla hvarje oskyldig glädje som en synd: kunde nationen blifva gladare, skulle hon äfven blifva mildare och fördragsammare, skulle hon blifva mera mottaglig för allt som är godt, ja, jag vågar säga det, äfven för det bästa af allt godt, för Guds ord.

Hvad som är visst är, att vi ej äro glada här i landet, utan i dåligt humör, att vi klandra och mumla och brumma både i stort och smått, att vi sträfva att göra hvarandra lifvet surt på mångahanda sätt. Sålunda går det en tid, tills en vacker dag ett straff drabbar oss, ett rätt kännbart straff, som åtminstone för en tid har den förunderligaste makt att göra oss spaka och förståndiga.

Grannen, med hvilken vi eljest ej ha annat att skaffa, än att vi ha lika stor andel i ett gemensamt stycke jord, har länge hållit ögonen på oss; han ställer sig nu plötsligt vid ledet och låter oss höra alla de lyten och odygder som vi förevitat hvarandra, och några dertill som vi ännu ej upptäckt. Vi kunna tåla mycket af hvarandra, men när främmande, som ej känna oss, ej älska oss och som ej heller skulle bry sig om oss, om det ej vore för det nära grannskapets skull, taga sig för att döma oss, och döma oss på det obilligaste sätt, då bli vi arga, och det går med oss som med syskon hvilka ständigt kifvas och napptas, men när en främmande angriper en af dem resa sig alla som en man. Vi protestera, vi försäkra att vi äfven ha några [ 177 ]goda sidor, vi kunna bevisa att vi ha den och den goda egenskapen... »Skryt, skryt dugtigt, skall grannen säga; dessa bönder kunna ej vänja sig af med att skryta.» Skryta! Gode Gud, vi äro så missnöjda med allt och med hvarandra, att vi äro färdiga att flå skinnet af hvarandra. Men, se! vid hvarje ny obillighet, hvarje nytt angrepp, skingras töcknet emellan oss sjelfva, och vi erkänna för hvarandra att vi äro en slägt, en kärlek, en förbittring. Välsignadt vare straffet när det har en sådan verkan! Ack, I grannar, om ni bara visste huru oändligt godt, huru farligt godt det gör oss, skulle ni väl akta er för att förnärma oss! (Bravo!)

Men hvart tar jag vägen! I hvilka spår ha mina betraktelser förirrat sig, att jag kunnat komma att skärskåda saker hvarpå jag förut knappast ens tänkt? Systrar, er milda röst kallar mig tillbaka. Till er vill jag tala, med er sluta en öfverenskommelse. Jag har sökt i några af dess allmänna yttringar och verkningar påpeka ett ondt, som länge omedvetet tryckt oss; jag har antydt huru en yttre skakning, om den också ej innehåller något egentligt botemedel, ty det måste komma inifrån, dock kan verka ögonblickligt välgörande: det kan upplysa oss om det ondas natur och låta oss känna dess styrka. Men, skolen I säga, allt detta angår ej oss. Jo, mina systrar, det angår oss alla. Hvar sjukdom har visserligen sin utgångspunkt och sitt förnämsta tillhåll i ett visst organ, men dess verkan skall likväl spörjas i alla de öfriga organerna; hvar särskilt lem skall känna sig angripen, och hvarje sådan har ett särskilt ansvar, en förpligtelse att ej motarbeta kuren, utan efter bästa förmåga befordra den. I ett folks [ 178 ]organism är qvinnans lif ett sådant med- och motverkande organ, vigtigare än vi kanske sjelfva ana. Skulle vi ej kunna jemföra det med tungan? Om doktorn sagt att den sjuke måste begagna den med måtta, att mycket skarpt, häftigt och onyttigt talande vore hvad denne minst af allt kunde tåla? Systrar, låtom oss skåda in i vårt inre och se efter om ej några af de beskyllningar jag framkastat slå in på oss, om det är någon bland oss som kan helt och hållet frikänna sig från allt ansvar.

Jag skulle med otaliga drag kunna bevisa mitt påstående att landsorten och de mindre städerna med en alldeles egendomlig klandersjuka förfölja hufvudstaden. Besök blott ett sådant ställe, var litet fryntlig, så att de glömma att du är Christianiabo, och har du sålunda fått dem i ett förtroligt hörn, hvilka fabelaktiga saker skall du då ej få höra! Det finns knappt en enda någorlunda känd familj här i staden som ej skall bli framdragen och individ efter individ mönstrad. Man vet ej hvad man mest skall beundra, antingen denna förvånande personalkännedom, eller den enighet, det allvar, den segrande öfvertygelse, hvarmed man kommer fram med dessa fantasier och ger dem ut för sanningar. Motsägelse, de oemotsägligaste bevis för att det ej förhåller sig så, tjena till platt ingenting. Jag hade en gång i en af småstäderna en hel afton bestått en sådan olika kamp, och jag skulle just till att gå, då ett fruntimmer tog mig afsides och i all förtrolighet frågade om det verkligen förhöll sig så som det allmänt berättades, att N. N. derinne i Christiania vore den sannskyldige gerningmannen till ett den tiden mycket omtaladt poströfveri och mord. Den hon menade var en af våra förnämsta balkavaljerer, en särdeles hygglig ungdom, hvars [ 179 ]största hittills kända meriter bestått i att anföra kotiljongerna. Jag trodde mig derför med full öfvertygelse kunna försäkra henne detta, och fritaga honom från misstanken om den nämnda förbrytelsen. Att hon ej blef öfvertygad, vet jag, tyvärr, bestämdt; jag fruktar att när hon hörde det han var en sällskapskarl och kavaljer, något som alla stora stråtröfvare också gerna ha varit, hon blef alldeles säker på sin sak. Christiania bekymrar sig jemnt lika mycket om hvad småstäderna säga och tänka, som månen om den skällande hunden. Till och med om dylika beskyllningar skulle nå det från mera ansedda håll, skulle det sätta sig öfver dem, ty det har rätt att sätta sig öfver förtal. För en stad af Christianias storlek är en sådan genomskinlighet hvad alla förhållanden beträffar, ett jemförelsevis så ringa förderf, måhända någonting exempellöst. Man skall knappt kunna utpeka en enda ej hederlig embetsmän, och med skäl kunna vi säga, att våra qvinnors rykte är höjdt öfver allt klander. Nej, vår stad förtjenar ej, och lägger i sanning föga på sinnet, att hon är skottafla för det öfriga landets afund och groteska historier. Christiania kan ej träffas utifrån, det kan blott såras i sig sjelf och af sig sjelf: i sina egna ådror gjuter vår stad sitt gift, ty med smärta måste det bekännas, att här, just här, har den egentliga, den finaste och farligaste tadelsjukan sitt hem.

Jag vill som hastigast skilja mellan två slags förtal; möjligtvis kan denna last, bragt i system, utbildas till ännu flera, Det ena slaget är nyhetskrämarnes: det består af en eller annan grof dikt om kända personer, ungefär i samma smak som småstadsfantasierna. Huru äreröriga än dessa dikter kunna vara, måste jag [ 180 ]dock hänföra dem till de minst farliga angreppen på nästans rykte. Ingen tror dem, men de upprepas dock af alla, och förfärande är i sanning det lättsinne hvarmed de upprepas och fortplantas. Man frestas att säga: det vore bättre om det vore sanning; värre, fegare än sjelfva förbrytelsen är lögnen. Den kan liknas vid ett mordattentat, och vi äro alla medvetande derom. Enhvar håller giftet i sin hand, leker dermed och skickar det till sin granne, torkar derpå omsorgsfullt sina händer och säger: Gud ske lof, jag har icke lagat till det, och jag vill icke vara den som ger honom in det. Nej, lyckligtvis behöfs det mod dertill, och det kommer nästan aldrig fram till sin man; man har den tillfredsställelsen att se denne sauf et sain vandra omkring i okunnighetens lyckligaste välbefinnande. Ett annat slags förtal är mycket allmännare och farligare, emedan det är finare och till utseendet oskyldigare. Det består i ett evigt häcklande. Här hos oss är man aldrig tillfreds med en individ sådan vår Herre har skapat honom, till och med om han gjort sitt bästa; man vill absolut ha det annorlunda. Man har ej det minsta begrepp om hvad en individualitet vill säga, hvilken måste arta sig så och så, och ej annorlunda; man vet ej, vill ej veta, att hvar menniska äfven är en sådan växt, en blomma, som måste utveckla sig på sitt sätt; en Guds gåta, blott löst af honom, som känner hvart blad, hvar ådra och äfven den dolda masken. Nej, man får ej ha något slags art: är man en lilja, så skall man äfven vara en persilja, och är man en persilja, så är det ett stort fel att man ej tillika har rosens egenskaper. Med ett ord, man är ej nöjd med de anlag, de företräden, som äro direkt betingade af hvarje naturs [ 181 ]egendomlighet, utan man skall ha några andra dertill, och de sju kardinaldygderna på köpet, om man skall duga, och har man ändtligen fått de sju kardinaldygderna, så blir man tråkig, och då duger man heller icke. Jag vet ej hvad det är för ett frätande ämne som sväfvar i luften här och verkar så förunderligt förtorkande på sinnena, hämma all fri utströmning och håller alla i ett slags misstroget försvarstillstånd. Hvar och en som någon tid andats luften utanför Christiania skall säkert ha försport en outsäglig lättnad. Låtom oss fatta det i ett ord: Vi bekymra oss för mycket, vi prata för mycket om hvarandra. Vi tro att, när något ej bestämdt är ett ondt, det är oskyldigt. Nej, det är icke oskyldigt. Äfven menniskosjälen har sin velour, hvilken för henne är detsamma som det doft som sväfvar öfver landskapet, som det fina, mjuka dunet på vissa frukter och blommor, som liksom skydda deras skönhet och som tyckas säga, att de få ses men icke vidröras. Men så länge ha vi pratat om och beljugit hvarandra, att det går med oss som med frukten hvarmed man leker tills den slutligen hvarken duger till att se på eller äta, utan måste kastas öfver staketet. Då vända vi oss leda och uttråkade bort ifrån den bild, hvarpå vi i åratal arbetat; ty det blir verkligen ett slags figur deraf. De som på något sätt utmärka sig framför massan äro naturligtvis mest underkastade denna metamorfos. Ack, när jag ser en sådan individ af vår krets, man eller qvinna, vandra förbi, ser jag den dubbel, först i dess ursprungliga skepnad, som den af Guds nåd en gång blifvit iklädd, dernäst i den armensündergewand, som stadssqvallret väft och svept om honom. Den är nu fullfärdig, tusentals händer har i många år arbetat [ 182 ]derpå, och det blef ju förträffligt. Ack, denna armensündergewand måste man bära till sin graf; först der faller den af med den sista jordskofveln.

Systrar, landsmaninnor, skola vi ingå en öfverenskommelse, en öfverenskommelse om tysthet och mildhet? Jag vet hvad I skolen svara: vårt lif, vårt qvinliga lif för sådant med sig, gif oss andra, gedignare intressen, som kunna upplyfta oss öfver det husliga lifvets träldom och litenhet, gif oss en röst med i det stora, gif oss någonting annat att tala om, så skola vi upphöra att tala om hvarandra. Jag känner vigten af denna ursäkt, hvilken, tyvärr, länge skall kunna åberopas som en ursäkt, och dock — systrar... skola vi ej ingå en mildhetens och tystnadens öfverenskommelse, skola vi ej, genom att ha sjelfbeherrskning i småsaker, visa att vi förtjena denna röst i lifvets stora angelägenheter, hvarifrån vi nu äro uteslutna? Hvilken sträng i er själ skall jag försöka anslå, att den skall ljuda för min bön? Skall jag erinra er om, att personalkritiken är afskydd af alla andra nationer, att hvarje vidrörande, hvarje granskande af det runt personliga och privata fördömes i hvarje godt och elegant sällskap som ett brott mot den goda tonen? Nej, jag vill vädja till något bättre än en verldslig, fåfänglig täflan: till det hjertelag, det rika hjertelag, som jag vet finnes, som alltid öppnar sina gömmor när ett synligt lidande anropar det. Och, qvinnor af Christiania, vi äro ju kristna qvinnor? Vi gå i kyrkan och glömma åtminstone der hvarandras skröpligheter och egenheter, under det vi sitta bänk efter bänk och höra vår gamle lärare tala, honom som vi alla vörda. — Till och med de som ej riktigt kunna höra hvad han säger förnimma dock [ 183 ]liksom en kärlekens och mildhetens ande utgå från honom. Enhvar af oss känner sig mer eller mindre gripen deraf, enhvar tror sig medtaga ett korn för lifvet derute. Huru länge bevara vi detta korn? Hvad skjuter upp derutur? Qvinnor af Christiania, låtom oss inför oss sjelfva aflägga räkenskap derför efter nästa kaffetimma, eller der vi suttit två à tre tillsammans.

—    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —

Det var tyst ett ögonblick, under det fyra händer slöto sig fast tillsammans.

— Kära systrar....

— Väninnor, tillåten mig... ropade Anna och fru Edeltorp på samma gång.

— Förlåt, kära fru Edeltorp!

— Åh, jag ber, ni har ordet.

— För all del — jag väntar gerna.

— Var så god!

— Nej, var så god!

— Mina damer, inföll Julinka, ännu med en viss darrning i rösten (ty hon var ett godt barn i botten och blef lätt hänförd), i stället för att spilla tiden med komplimanger, borde vi skynda oss att begagna den. Se, kalifens rastlösa stjernbild, som med sitt hemlighetsfulla sken lyst öfver denna aftonscen och dess underliga, vexlande stämningar, se, han står i begrepp att försvinna! Redan har han gömt sitt hufvud bakom fjellranden, den skimrande strålbusken sjunker långsamt efter som en fantastisk dröm, hvilken glider ur vårt minne. — Och som en dröm, en brokig, sällsam dröm skall minnet af denna afton stå för oss. Dagen kommer med sin möda och prosa, för den ena het och ansträngande, för den andra kall, tyst och lång. Men må den [ 184 ]komma i hvad skepnad den vill... väninnor, så lofva vi hvarandra...

Plask, plask, plask, plask, trrrrrr.

— Se så! Åh, hör hvad det regnar! sade en af damerna. Julinka kastade en förtörnad blick ut genom fönstret. Anna sökte efter sina galoscher, under det fru Edeltorp ropade på mamsell Bolt och i temligen onådig ton gaf henne en huslig befallning.

Men skuggbilden hade försvunnit i samma ögonblick den sista skymten af kalifens heliga smycke sjönk ned i djupet.




Wikisource-noter[redigera]

  1. Faksimilen har 1696, (korrigerat efter Colletts "Samlede verker, bd. 1. s. 208)