Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Slaget vid Lützen Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf

av Anders Fryxell

Slagets följder

Sägner om Gustaf Adolfs död  →


[ 427 ]

NITTIONDEFEMTE KAPITLET.

SLAGETS FÖLJDER.


Wallenstein befann sig genom dessa förluster så försvagad, att han helt och hållet misströstade om att kunna bibehålla sig uti det fiendtliga Saxen och det oaktadt den ännu större förlust, som svenskarna genom konungens död på samma gång hade lidit. Han tågade till Böhmen, dit medförande, enligt någras berättelse, blott tiotusen man, enda qvarlefvan af hans förra talrika troppar. Alla, som utmärkt sig genom tapperhet, blefvo rikligt belönade, och Piccolomini ensam erhöll en skänk af tiotusen riksdaler, Pappenheim en präktig minnesvård, hans enka ett betydligt underhåll. Å andra sidan anställdes en allvarsam räfst med sådana, som icke fullgjort sin skyldighet, och flere ehuru högt uppsatta både till börd och embete blefvo oaktadt alla förböner afrättade.

Genom delta återtåg lemnade Wallenstein hela det öfriga Tyskland uti svenskarnas våld och erkände i och med detsamma sitt nederlag. Slaget vid Lützen räknades dock uti alla katolska länder som en vunnen seger; så stor vigt fästades vid Gustaf Adolfs person. Uti Wien, Brüssel och Madrid sjöngs Te Deum. På sistnämnde ställe uppfördes i tolf dagar å rad lysande skådespel, med Gustaf Adolfs död både till anledning och innehåll. Ferdinand uppförde sig med mera sans. Han yttrade ingen högljudd glädje. Det säges till och med att han fällt tårar vid åsynen af konungens blodstänkta kyller.

Djupare var den sorg, bittrare de tårar, som hela det protestantiska Europa fällde vid den store konungens död. Sverge stod häpet och förstummadt. Rådet visste icke, hvad det skulle råda, befälhafvarne icke, hvad de skulle befalla, och Axel Oxenstierna hade sin första sömnlösa natt. Många kunde icke bära den förkrossande tidningen, och gamle Magnus Brahe och Jakob Spens dogo [ 428 ]af sorg. Likaså och nästan högljuddare yttrade sig Tysklands klagan. Från trycket utkommo många hundrade skrifter, på vers och prosa, på tyska och latin, somliga bättre, somliga sämre, dock alla gemensamt vittnande om den djupa, den hjertfrätande sorg, som bemägtigat sig hvarje sinne. Den olycklige Fredrik af Pfalz låg sjuk, då han mottog tidningen om sin enda räddares frånfälle. Den påskyndade hans eget.