Berzelius Reseanteckningar/Accums termolampa

[ 164 ]

Accums termolampa på Myntet i London.

Det ställe, där stenkolen destilleras, är ett rundt, af tackjärn hopsatt, på bottnen flatt men ofvantill kupigt ram, som ses i fig. i ABCD. Stenkolen inläggas på en rund, rörlig järnplatta, delad i sex lika delar af små uppstående

kanter, emellan hvilka ställas lådor af saltpanneplåtar, i hvilka stenkolen läggas. Denna tillställning ses i fig. 2 uppifrån och i fig. 1 GH i profil, stående i ugnen. Den [ 165 ]är rörlig och kan vändas rundtomkring på sin axel EF, som är omgifven af en tackjärnsbetäckning för att hindra gasens utgång. Därunder står ugnen, där eldrummet är märkt med I och askrummet med K. Eldstaden i ugnen upptager jämnt så stort rum som två lådor i fig. 2, och röken går därifrån åt vänster under järnbottnen rundtomkring, så att den släppes ut nära eldstaden åt höger. Härigenom upphettas alltid två lådor i sänder, och då platåen vrides från vänster till höger, så flyttas det utbrända från elden, och det uppvärmda kommer daröfver och begynner genast dekomponeras.

Platåens vridning sker på det sätt, att först locket BC fråntages. Detta lock är slipadt mot sidan af tackjärnsrummet, så att det med litet tjära håller tätt, och glider upp och ned genom ett litet maskineri, som jag ej ritat, så att arbetaren med lätthet flyttar det. I detsamma han skjuter ned locket, lyftes af samma maskineri klockan i fig. 3, som står i en samling af tjära. Därigenom går den i apparaten samlade gasen ut (ty klockan står på taket) och besvärar ej arbetaren. Därefter vändes platåen hastigt ⅓ hvarf, två utbrända lådor uttagas och två friska inskjutas, locket skjutes för, klockan på taket faller ner, och gasen går friskt igen. Därvid förtäres först den i luften befintliga syrgasen, så att bara kväfvet återstår och ingen knalluft bildas. Gasens gång i rören är utmärkt med små pilar. Det första röret är rakt uppstående, en stor del tjära kondenseras där och rinner tillbaka ned på de glödande pannorna, där den sönderdelas och bildar mera gas. Fig. 4 är en liten reservoar för tjära, ämnad att afskära gasens gemenskap med de följande delarna af apparaten, så att, då ugnen öppnas, ej mer gas blandas med atmosfäriska luften än det, som står i ugnen. Därifrån föres gasen genom ett med flit ganska långt och [ 166 ]något sluttande rör i en större reservoar, fig. 5, där tjäran afsättes. Gasen är, när den ditkommer, alldeles kall och går således fri från denna åter ut ur reservoaren. Nu ledes den till ett kärl att tvättas från svafvelsyrlighet och svafvelbunden vätgas. Detta kärl, fig. 6, (som råkat att till den yttre konturen bli något för stort i figuren) innesluter en trälåda ABDC, som har skapnaden af en fjärdedels cylinder och är upphängd på en axel i B. Denna axel går ut genom sidan af det yttre kärlet och har där en tvärslå, genom hvilken lådan fästes i den ställning figuren visar. Lådan har dubbel botten, af hvilken den öfre är genomsatt med hål. Gasen inledes emellan båda. Lådan är fylld med kalkmjölk, och då gasen nu föres uppåt under den uppstigande bottnen, pressas den ut genom hålen och tvättas af kalkmjölken. Så snart denna blir mättad, så att den ej tvättar väl, hvartill åtgår en viss tid, stjälpes lådan om förmedelst den yttre bommen och tömmes.

Då öppnas båda tapparna vid G och H, hvarvid den gamla massan rinner ut vid H, under det ny kalkmjölk rinner in vid G från kärlet E. Härigenom blir ingen luft inblandad i reservoaren vid tappningen. Den tvättade gasen ledes nu till gasometern eller den stora reservoar, ur hvilken den sedan transporteras till de rör, där den skall brinna. Jag har ej afritat denna ledning, som man lätt kan föreställa sig. Gasen kommer in från bottnen af reservoaren och går genom ett rör, fig. 8 AB, som öppnar sig öfver vattenytan.

För att kunna kontrollera arbetarnes tillverkning af gas och jämföra det tillverkade med det åtgångna går gasen genom ett slags gasmätare, fig. 7. Denna är en liggande cylinder, till ¾ fylld med vatten. I denna cylinder äro fyra skopor ABCD fästade vid en rörlig axel, genom hvilken gasen inledes och kommer genom en liten [ 167 ]mekanik, som jag ej har reda på, alltid i de skopor, som vända botten upp, under det att vattnet slipper in i dem, som med nedvänd botten sänka sig i vattnet; härigenom vänder sig axeln beständigt omkring, och som hvar revolution sker med samma kvantum af gas, så mätes gasens mängd med axelns omvridningar på ett litet utanför sittande hjulverk, som jag ej ritat och som har 5 taflor med visare, af hvilka den första visar 10, den andra 100, den tredje 1,000, den fjärde 10,000 och den femte 100,000 kub.-fot.

Från denna gasometer kommer gasen in i den stora reservoaren. Den är intet annat än en omstjälpt klocka, fig. 8, af saltpanneplåtar, väl fernissad, af 12 alnars diameter och 8 alnars höjd, som höjes och sänkes i en vattenbassin af några få tums större diameter än klockans. För att hålla den i riktig direktion går en stadig stör CD genom ett eget rör tvärtigenom gasometern. Kör att hindra dess tryckning genom sin tyngd är den upphängd på en kedja, som går öfver ett par rullar EF och i hvars ända är en motvikt G; men som genom gasreservoarens höjning och sänkning dess tryckning varierar, så är kedjan så afvägd, att hvar fot af kedjan väger lika med hvad en fot högt af reservoaren väger mer ofvan än under vattenytan. Härigenom är allt så ställdt, att gasen i reservoaren ej är sammantryckt med större kraft än den af ¾ engelska tums vattenhöjd, hvilket då är hela den kraft, hvarmed gasen frampressas i alla rören, där den skall brinna. Gasen går genom ett dylikt rör med AB ut genom reservoarens botten och ledes under [ 168 ]jorden genom gjutna tackjärnsrör, från hvilka den sedan vid hvart hus uppledes med blyrör.

För att förekomma, att i de hus, där man lyser med gas, flera ljus må brännas, än man betalar för, har Clegg imaginerat en gasmätare, fig. 9. Den består af en omvänd klocka ABCD, som simmar i en liten vattenreservoar. Genom vattnet går ett rör upp öfver ytan och lyfter klockan upp öfver vattnet med den kraft af tre fjärdedels tums vattenhöjd, som gasen har. Från klockans öfre botten går en ståltråd EF, som slutas med en konisk tapp passande till en konisk mutter i röret. Denna tråd kan förlängas eller förkortas och öppnar därigenom mer eller mindre den koniska öppningen. Om den nu åt någon är öppnad för 3 ljus och han tänder äfven ett fjärde, sa bli de alla så mycket svagare, och han får ändå endast samma kvantum gas. Om tryckningen på gasen varierar, så reglerar klockan, som stiger eller faller, gasens kvantum, därigenom att vid starkare tryckning och hastigare fart af gasen öppningen minskas, och omvändt.

De vanliga termolampinrättningarna äro annorlunda beskaffade. De bestå af fyrsidiga, något platta, långa järnkärl, öppna i båda ändar. Ur den ena går gasen, och i den andra inläggas och uttagas kolen, hvarefter en lucka tillkittas. Dessa fyrsidiga kärl inmuras bredvid hvarandra, så tätt de kunna ligga, 12, 15 och flere i raden, och eldstaden göres så, att hettan går först under och sedan ofvanpå dem. Kolen genombrännas här ej så fullt som i den förut beskrifna apparaten och ge mindre kvantum gas men mera tjära och en ganska betydlig kvantitet vatten, mättadt med kolsyrad ammoniak.

Gasen tvättas i två stora lårar fyllda med kalkmjölk, som af en arbetare emellanåt uppskakas, och den går från den ena till den andra.