Berzelius Reseanteckningar/Uppehållet i Paris

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Accums termolampa på Myntet i London
Reseanteckningar
av Jöns Jacob Berzelius

Uppehållet i Paris
Resan genom Frankrike till Genève  →


[ 169 ]

Uppehållet i Paris 1818—1819.

Utdrag ur bref från Berzelius till C. Palmstedt.

Paris den 19 oktober 1818.

…Jag studerar här nu förnämligast mineralogi och har här fått en mängd af vackra saker redan. August Arfvedson och jag hålla just nu på att gå igenom Haüys samling. Gubben ger oss 3 timmar å rad hvarannan dag. Vi hafva likväl hunnit så långt, att vi redan efter Haüys system äro på järnet, d. ä. hafva högst två seancer kvar. Du må tro, att Haüy är något till vetenskapsidkare, man blir alldeles förtjusad af hans rigida konsekvens och af hans ofantliga moyen‘er. Jag har alltid värderat honom högt framför alla andra mineraloger, men jag har aldrig så klart som nu insett, att mineralogien aldrig hade kunnat blifva vetenskap, att kemien aldrig skulle hafva tagit rätt på många mineraliers sammansättning, utan att Haüys bemödanden föregått. Haüy är en gammal gubbe, liten, böjd af åren, med ett krithvitt och glest hår, tandlös, har ett stort bråck och är i allmänhet ganska sjuklig. Han ser 80-årig ut, men jag tror, att han ej är mer än 70. Han har samma lefvande nit som gubben Gahn,97 men han har mer ambition, och detta i mångas tanke stora fel är just den kraft, hvilken andra ha att tacka för begagnandet af frukterna af hans bemödanden, d. ä. hans ambition gör, att han slutar hvad han börjar. Gubben stiger hvar morgon upp klockan 5, äter middag klockan 12 och lägger sig klockan ½ 9. Han felar aldrig i denna diet, och detta ger mig hoppet, att hans klena fysik ändå [ 170 ]kan länge emotstå den framskridande förstörelsen. Haüy har det felet att vara alldeles för krypande höflig, han handterar mig såsom en främmande potentat och talar aldrig om annat än sin respectueuse admiration på ett sätt, som ofta degouterar mig; men om jag undantager detta, så är umgänget hos honom ganska angenämt.

Jag har hittills sett ganska litet i Paris af sådant, som utlänningar vanligen bese, men jag skall väl föresätta mig att däråt ägna åtminstone en dag i hvar vecka. Öfversättningar af afhandlingarna98 upptaga mina morgnar och aftnar, och jag skulle hinna mycket mer, om här icke vore så fullt af dagdrifvande landsmän, som ibland för att döda sin egen tid stjäla min.

Innan jag lämnar kapitlet om mineralogi, skall jag bedja dig gå till Anna99 hemma hos mig och klappa henne, så att du slipper in; där skall du då i min samling uttaga följande: 1:o en liten kristall af flusspatsyradt cerium,100 som ligger i lådan för cerium (jag tror den 5:e stora lådan nedifrån på vänstra sidan och inuti denna i första lådan till vänster af andra raden). Där ligga 2 kristaller, af hvilka du tager den bästa, det är den, som har ändfasetterna bäst determinerade, han må för öfrigt vara mindre eller se sämre ut. 2:o I första lådan på höger [sida] ligga vid chondroditen två små kristaller af chondrodit, tag båda. 3:o I manganlådan på vänster sida näst öfver cerium tager du den kristalliserade manganhydratstuffen och låter af någon stenslipare såga itu den på längden; först bör du likväl fråga Pasch på institutet,101 om han har någon bit af detta fossil, hvilken, om han ej är större än tumändan, men ändå anskjuten, du ber att få och låter då min vara som han är. (Detta fossil är så alldeles obekant här, att därtill intet spår finnes i någon samling, och jag ville, att Haüy skulle få undersöka och beskrifva det i den nya editionen af hans Système,102 hvarpå han arbetar.) 4:o Ser du efter, om icke i mitt duplettskåp, det bruna i labor.-kammaren, ligga ett par stuffer af hedenbergit, som jag förglömt att taga bland de stuffer jag hade med mig; [ 171 ]men om de icke finnas, så ber du Almroth ge dig den han med tillstånd knep i Myntets samling eller skaffa dig en annan, ty detta fossil är ännu här absolut okändt. Om vid slåendet af en sådan stuff något faller af, så skall det skickas med, ty Haüy behöfver för sina försök ofta endast smulor. 5:o Af två bitar pyrosmalit, som jag har (i manganlådan), tager du den minsta; skulle där finnas blott en, tager du ingen. Allt detta täckes bror inpacka först i bomull, sedan i papper och så i en så liten träask som möjligt och hafva mot mineralogien den utmärkta vänskap att med all ifver vaka öfver, att ingen kommer att resa åt Paris, utan att denna ask, vederbörligen adresserad till gref Löwenhjelm, medföljer. Det ligger mig ofantligt om hjärtat …

Jag har skickat tvenne häften af journalen, tillsamman 18 ark. Underrätta mig om deras öde. Jag har ännu icke skrifvit något sedan min hitkomst och har knappt om tid därtill. Likväl skall jag väl smörja ihop en allmän månadskonto, så godt jag kan, så att ni får åtminstone någon reda på mig …

Paris den 18 november 1818.

… Nu har jag här sett en svafvelsyrefabrik och undrar icke mer, att svaflet brinner för dem och att det kan säljas för så godt köp, ty 1 skålp. kostar precis 4 sk. b:ko. Man har begynt nyttja damejeanner af stengods, sådant som Helsingborgs, hvilka icke så lätt gå sönder som buteljer, och om ett par år skall du få se, att de undersälja oss från Frankrike, om vi ej i tid adoptera deras metod. Se här ett utkast därtill.

BB äro tvenne blykamrar, hvardera af emellan 50 och 45 fots längd, 17 fots bredd och 10 fots höjd. På bottnen är vatten. Båda kommunicera genom röret C, och den sista kammaren är öppen åt fria luften i D. A är en af tegel murad ugn, som står i nedra våningen och på hvars botten EF man innan första antändningen eldar med litet kol, så att den blir tillräckligt ha för att underhålla salpeterns förbränning. Därpå utrakas kolen, och en blandning af 88 d. svafvel och 12 d. salpeter inkastas. Den [ 172 ]smälter och tänder sig och brinner. Så snart den börjar sluta, kastas mer in, och på det sättet får man ugnen att hålla sig het beständigt, eldningen fortfar utan afbrott. Den mesta syran samlas i första kammaren, som blir kokfärdig på 8 dagar, och mindre kommer i den andra, som blir färdig först om 3 veckor, och med två sådana kamrar gör man 300 skålp. syra i dygnet. Syran kondenseras först i blykittel och inkokas sedan i destillationskärl af

Berzelius Reseanteckningar sida 172.png

platina, hvarigenom 1213 besparas i konccntrationskostnad. Vid den fabriken jag såg, hade man 3 par kamrar och två små pannor af platina, som hvardera kunde innehålla 4 till 5 kannor och kostade tillsamman 9,000 fr. Då det händer, att syran ej växer i vikt på kamrarnas botten, har det vanligen lagt sig ett lag af svafvelblomma på dess yta; man sticker då in en raka och svänger om, så faller blomman ned.

Jag anser alldeles nödvändigt, att vi ställa till åt oss på detta sätt, sauf platinakittlarna, så länge en famn björkved fås för 4 rdr på Gripsholm.103 Men nog måste du hemställa [till] kompanjonerna att skaffa sig hem mera bly och [ 173 ]göra en större kammare eller par. Betänk hvad vinning det kan vara att göra, om vi kunna tillverka syran till samma pris, som den här gäller i handel. Jag förmodar, att du inser, att denna fabrik skiljer sig från vår därigenom, att en beständig ström, blandad af svafvelsyrlighetsgas, atmosfärisk luft och nitrös gas, stryker utan afbrott genom kamrarna och att den andra kammaren är där blott för att ej släppa bort det, som ej hinner kondenseras i den första. Talar du väl vid Gahn och Eggertz, så substituera de kanske för den andra kammaren en lång trätrumma med blybotten och vatten på denna botten. Nog angripes väl träet något, men hvad vill det säga att göra om trumman emellanåt. Om syran blir mörk, det gör ingenting, ty det kokas nog bort.

Glaubersalt användes här nu allmänt till soda och det på följande sätt: 3 d. vattenfritt glaubersalt blandas väl med 2 d. krita och 1 d. kolpulver samt utbredes ett par tum tjockt på bottnen af en reverberugn, sådan ungefär som den vi hafva på Gripsholm, hvarefter man eldar på, tills massan om några timmar smält. När man då på ytan ser uppstiga små blåsor, som tändas med blå låge, så rakas massan ut (den är ej rätt flytande) i en tackjärnspanna och får svalna. Den säljes sedan till samma pris som Alicanter-soda och renas i sodafabriker på lika vis. Tänk efter, om vi kunna draga parti häraf. Jag har sett saken verkställas, så att det är intet gyckel; men du kunde väl försöka den först i ett degelprof på ett par skålpund. Jag har ej rätt reda på, hvad man får vid denna operation, men jag tror, att det bildas ett kolsyradt natronsalt och en basisk olöslig förening af kalk med svafvel. Jag vet ingen kemist här, som har reda därpå.104

Paris den 4 december 1818

… Jag går nu att ge dig beskrifningen på en blyhvittsfabrik, som jag anser oss kunna göra efter, helst den är grundad på samma princip, som assessor Gahn föreslagit. Blyhvitten göres genom fällning af subacetas plumbicus [ 174 ]med kolsyregas, erhållen genom förbränning. Upplösningen göres af destillerad träättika (eller hvad annan destillerad ättika) i stora kar, där man förut inlagt glete, och massan omröres med en egen maskin, som här gick med ångmaskin. Om 4 till 5 timmar är lösningen mättad; aftappas då i en ståndare att klarna, gjutes därpå i ett långt parallellepipediskt träkärl med väl slutande lock, i hvilket en mängd af blyrör inledas från ett gemensamt större rör, som tillförer gasen. Gasen bildas af träkol i en liten ugn, som i stället för skorsten har en sugpump, som drar luften ut ur ugnen och fortskaffar den in i rören till fällningskärlet. Denna sugpump var här en Archimedes-snäcka, men synes mig kunna göras mycket enklare. Den del af gasen, som ej absorberas, ledes genom ett blyrör ut ur ståndaren och genom taket ut. Sedan liquidum är utfälldt, aftappas det och föres åter i de kar, där det skall ånyo öfvermättas med blyoxid, och tjänar således ganska länge oupphörligt, ehuru litet hvar gång förloras och måste ersättas med ny ättika. Det fällda kolsyrade blyet aftappas i ett kar, där det utröres med mycket vatten för att tvättas. Det klarnade vattnet afhälles, och blyhvitten uppöses i lerdeglar, som äro ganska porösa, så att de suga vattnet åt sig, och massan torkar oupphörligt från degelns yta. Sedan blyhvitten fått en viss stadga, males den på ett slags kvarn, ej för att bli finare, ty den är förut så fin den kan bli, utan för att pressa ihop den, hvarefter massan åter inlägges i andra smärre lerdeglar och torkas i en egen torkstuga, upphettad med kakelugn. Hela denna malningsprocess kan i min tanke alldeles undvikas, om man i stället underkastar den våta blyhvitten en stark pressning, hvarigenom partiklarna närmas hvarandra tillräckligt för att göra färgen tung och täckande, och den pressade massan behåller sig efteråt ganska väl med det sammanhang delarna i pressen fått. Sedan man länge fortfarit med denna preparation, får man i lösningskaren en grå jordmassa, som innehåller ganska mycket kopparoxid samt [ 175 ]blyoxid och så mycket metalliskt silfver, att den lönar smälta på silfver. Du finner lätt, att denna beredningsprocess ej är värre, än att vi kunna åstadkomma den och troligen få den ännu bättre inrättad i afseende på det mekaniska genom Gahns och Eggertz‘ funderingar, och i alla fall tycker jag, att försök borde kunna begynna göras i smått. Vid den fabrik jag såg, hade man begynt med ganska litet; nu var den ofantlig och gör en half million skålpund blyhvitt och 300,000 skålpund mönja om året. Apropos om mönja. Nog bör den bära sig att göra hos oss också. Den där kalcinerugnen i svafvelsyre verket på Gripsholm skulle just passa därtill. Mönjans beredning är ganska enkel. Man kalcinerar renaste engelska bly, mal blyoxiden fin under vatten och ställer den sedan på fyrsidiga järnplåtar i lag af två tums djup i en reverberugn, upphettad till måttlig glödgning, och sedan massan börjat glöda, låter man ugnen med tillslutna luckor långsamt svalna, hvarunder blyoxiden superoxideras till mönja. Jag skickar dig prof af blyhvitten.

… Jag går alla dagar och biter ihop tänderna, att jag ej kan köpa alla instrument och hjälpredor för försök, som jag ser. Men jag köper så mycket jag kan. Af platina låter jag göra mig mycket saker och tänker medtaga ett godt stycke smidig platina för tillfälliga behof.

Jag har nu så fullt att göra att springa i lektionerna, att jag knappt har tid att äta frukost om morgnarna. Jag afhör Brongniart, Vauquelin, Thenard, Gay-Lussac, Orfila och har ännu ej slutat min rund i mineralsamlingarna. Thenard och Gay-Lussac läsa som änglar, det är en ren njutning att höra dem. Vauquelin har en klen röst, men hans adjunkt verkställer försöken med en alldeles utmärkt skicklighet, så att äfven där är ganska mycket att lära. Jag har alltid en särskild stol bredvid professorens, en artighet som mycket generar mig, helst då man ibland med granna fraser citerar saker, som jag gjort. Detta skulle vara tillräckligt att köra mig ifrån [ 176 ]auditorierna, om jag ej verkligen där profiterade så mycket som jag gör.

Vädret är i allmänhet ganska vackert och väderleken så blid, att man ej skulle behöfva syrtut. Tyvärr tog jag till min för snart åtta dagar sedan; han blef bortstulen i förrgår afton på en konsert hos grefvinnan Lavoisier-Rumford (det är änkan efter Lavoisier och Rumford). Sedan har jag på dagen gått utan syrtut utan minsta olägenhet. I Gay-Lussacs lektion i förrgår hängde vi ut en termometer på väggen, som viste + 13° centigr., men detta är äfven här ganska ovanligt …

Jag skall i dag äta middag hos drottningen,105 hvarpå följer en liten bal, anställd för de båda kurirerna,106 som nu efter ett par månaders vistande i Paris återvända till det kära fäderneslandet. Jag tror, att de komma att se surare ut, då de fara ut genom bommen, än då de kommo in, som här ett ordspråk säger, att det sker med alla utlänningar, men jag kan försäkra dig, att med afdrag af den smärta, som kan orsakas vid känslan att här lämna vänner, till hvilka jag har stora förbindelser och som jag troligen icke mera lekamligen återser, skall jag vid tanken att återvända till det kära Sverige, hvars behag man bäst lär känna utomlands, fara ganska radierande ut genom tullporten. Sverige är så godt som något annat land, bättre än många, men svenskarne värdera det ej nog, just för det att det är Sverige …

Den 5 december.

God morgon bror! I går afton var jag på den omtalta balen. Stor var han icke, men han hade kunnat vara rolig. När Hennes Majestät icke dansade med själf, så var fjärde fruntimret en liten köpman ifrån Marseille, som heter Greslin och är en ganska putslustig figur. Damerna voro, utom H. M:t, grefvinnan Baker (född Ruuth), mademoiselle de Villeneuve (drottningens systerdotter) och fru Lambeaux, ett slags sällskapsdam hos drottningen. Dansörer [ 177 ]voro båda norrmännen, general Sparre (grefvinnan Tersmedens bror), Volter Gahn och din ödmjuke tjänare, som på hög befallning tog ett svettbad. Drottningen är mycket artig och vänlig mot svenskarne; man ser tydligt, att hon bemödar sig för att förbinda dem. Vi äro likväl litet otacksamma, ty de tänkande bland oss glömma ej den respekt man är skyldig sin konungs gemål, en respekt som gärna jagar en del af kordialiteten, det väsentligaste af nöjet, på porten, särdeles då på samma gång franska buteljkrämare alldeles glömma drottningen och umgås där med mera frihet än i många andra hus. — Jag hoppas, att drottningen reser hem i vår. Med hennes hälsa är slätt ingen fara. Hon har litet nervkrämpor men alla af det slag, att resa och ombyte af föremål skola bidraga att borttaga dem. …

Paris den 28 december 1818.

… Vi hafva nu fått en liten barvinter, som när det är som kallast, ibland går till 3 grader, men med allt det är den obehaglig, ty här är beständigt, äfven med klar himmel, hvad man hos oss kallar gråkallt. Likväl frysa vi svenskar mer än fransoserna, eller om vi frysa lika, så pinar det åtminstone oss mer, som äro vana att mindre lifligt känna en så ringa grad af köld, när den är torr. Man ser ännu blott här och där en syrtut eller en kapprock. Mängden går klädd nu som i somras men går blott litet fortare. — Nu kom jag att kasta ögat utåt gatan och se — det begynner snöga. Denna hugkomst af det kära hemmet fröjdar mig ganska mycket. — Jag har hittills varit så lycklig att hafva ett rum, som med en ständigt brinnande brasa hållit sig någorlunda bra varmt. Vi skola snart flytta till gref Löwenhjelms nya hotell, få se huru godt där blir. Rummen äro mycket stora. Fransoserna förstå alldeles icke att värma sig. Man har stora spislar öfverallt, prydda med stora väggfasta speglar äfven hos de lägre bland handtverkare. Spiseln är omsatt med en svart marmor, som är [ 178 ]porfyrlik genom en mängd inblandade förstenade snäckor. På insidan är han beklädd med kakel hos de förnäma, och genom skorstenen gå järnrör, hvari luft upphettas och ledes ut i rummet ett stycke högre upp. Dessa kallas bouches de chaleur och göra ungefär så mycket som en pinne i h—e. Numera finnes i rummen blott en enda plats, nämligen trakten omkring spiseln. Den första höflighet värdinnan säger en inkommande är: »Approchez-vous du feu, monsieur.» Här sitter man nu i en halfcirkel omkring. I spiseln ligga några ofantliga knosar af bok- eller almved, som brinna endast i de kanter, där de ligga tillsamman, med ganska liten låga och till det mesta bara glödande såsom fnöske. Hvarannan timme kommer en lakej in och lägger på en ny. Ehuru således nu brasan är den allmänna medelpunkten, dit allas uppmärksamhet sträfvar, så händer ej sällan, att herrar ställa sig framför den, delande rocken baktill, och pratande steka sin bakre fjärdedel, under det resten af sällskapet åtnöjer sig med den det af brasans strålar, som passerar emellan herrarnes ben. Jag är säker om, att damerna ibland skulle eftertaga herrarnes mod, om det ej ofta händt, att elden kommit i deras kläder, hvilket vanligen plägar kosta dem lifvet och hvaraf exempel inträffat, äfven sedan jag kommit till Paris.

Jag är hittills ej bekant i många hus, då jag undantager mina kollegers, hvilka ej lefva annat än inom sig och därtill sällan se flera på en gång. Det är där jag haft allra roligast. På det sättet har jag tillbragt ganska angenäma aftnar hos Gay-Lussac, Thenard, Arago, Biot och Laugier. De större hus jag haft tillfälle att vara i, äro madame Rumfords (Lavoisiers änka, som kallar sig madame la comtesse Lavoisier-Rumford), Cuviers och Rougemonts. Madame Rumford lefver på en ganska stor fot, ger konsert hvar fjortonde dag och har stor cercle två gånger i veckan. Hennes bekantskaper äro en blandning af lärda och de förnämaste, ministrarne, [ 179 ]ducs et princes. Det är kuriöst nog att se detta folk. Skillnaden emellan de förnäma och annat godt folk är i konversationen här alldeles utplånad, titeln prince, comte etc. nyttjas aldrig i tal, om ej personen är frånvarande, och den enda titel jag här hört brukas, är M. le général. Man bär inga utmärkta dekorationer. Pluraliteten har en liten mångfärgad bandstump i knapphålet, och blott löjliga personer hänga på sig en rad af liljan, hederslegion och någon främmande orden. Man är i dessa sällskaper här såsom hos oss allmänt klädd i svart, och långa, vida, svarta pantalonger nyttjas mycket Det är fult, men det är varmt och bekvämt och utgör de smalbentas tröst. Uniformer synas aldrig annat än [vid] festiviteter, men äfven då icke i privata hus.

Hos Cuvier umgås enkannerligen lärda och litteratörer, men som de äro af alla klasser, så ser man där äfven dylika blandningar. Cuvier har en réunion hvar lördagsafton. Det mesta man där träffar är karlar. Jag har rätt roligt där, men Arfvedson får spasmer, hvar gång jag frågar, om han har lust att gå med, ty han vet intet ledsammare, jag vet ej hvarföre, och ändå frågar Cuviers äldsta dotter hvar gång, hvarföre Arfvedson är ond på dem och kommer så sällan dit. Därpå svarar jag alltid, såsom sanningen är, att han är så kär i mademoiselle Mars på Théâtre Français, att han ej står att ryckas ifrån spektaklet.

Rougemont är min bankir. Han har skaffat sig något slags utländskt adelskap och heter Rougemont de Leuwenbourg. Han är en lång, smal karl med högst roliga prinsfasoner. Hans hustru är en tjocker gumma med mage såsom en östgötaprost. Där i sällskapet känner jag vanligtvis ingen, knappt värden och värdinnan, som väl känna mitt ansikte, men visserligen ej veta, hvad jag heter, oftare än de söka upp det i böckerna på kontoret. Här är en gruflig samling af människor af alla slag och från alla världsdelar. Af märkvärdigheter, som jag i går såg hos [ 180 ]Rougemonts, var 1:o en engelska, gammal, lång, smal, med litet, blekt och halfkoppärrigt, bistert ansikte och en stor hufvudbonad; hon passerar alltid vintern i Paris och medförer på hösten en fattig men vacker flicka, som hon gifter bort här och ger någon hemgift. Det lamb hon nu förde bredvid sin sida, tycktes vara väl bekant med ulfvarna, och hennes ögon tycktes fråga alla kartar: »Månne icke du skall bli min man?» 2:o Hans excellens indianske ambassadören, hvarom du sett i tidningarna och som ämnar återbegära af engelska regeringen de stater Ostindiska kompaniet honom beröfvat. Han ser kuriös ut, är en verkligt vacker karl med alldeles europeiska anletsdrag men nära svart. En hans följeslagare är alldeles svart, ehuru de ej äro morianer, hvilka, såsom du torde känna, hafva en helt egen konformation både på hufvudskålen och ansiktet.

Jag har fått lära något rätt intressant för koncentreringen af svafvelsyran, hvaraf jag med egna ögon sett effekten. Det består i att lägga 3 till 4 ¼ tums långa platinatrådar i bottnen på retorten eller, såsom jag förmodar, ännu bättre att vika litet ihop en enda tråd och inlägga. Det ger inga stötar, och syran kokar från platinan med en förundransvärd lätthet. Man destillerar nu här svafvelsyra utan minsta embarras bara med denna lilla obetydliga omständighet. Den härrörer från Gay-Lussac.

Jag håller nu på att hos Biot genomgå en kurs af försök öfver ljusets polarisation, hvilka alldeles förtjusa mtg, och jag skall skaffa mig appareilerna därtill för att kunna bringa kunskapen därom litet å bane äfven i Sverige. …

Paris den 15 januari 1819.

… Jag skrattade duktigt åt din idé att förtjäna så mycket på mina publikationer här, att jag kan betala Arfwedsonska lånet. Se här, huru därmed står till: »Mineralsystemet» är under tryckning, fjärde korrekturet ligger nu hos [ 181 ]mig. Efter långt betänkande fanns slutligen en rask bokhandlare, som ville på vinst och förlust göra mig den höfligheten att hålla det till godo för intet.107 Jag sprang en hel dag med Gay-Lussac för att få göra detta fynd. Hvad afhandlingen om kemiska proportionerna och tabellerna beträffar, så står därmed så till, att jag begärt 20 francs för tryckta arket för att för dessa köpa en cadeau åt Catteau, som öfversatt den förra och gjort sig mycket besvär för min skull; men jag har ännu ej fått någon, som trott sig om så hårda villkor, jag torde således få skänka äfven detta manuskript.108 Se där, hvad jag förtjänar på dessa arbeten i penningeväg. Men det smärtar mig också alldeles icke, efter jag gudskelof kan säga, att jag ej behöfver det. Vetenskapen har betalt mig så rikligt ändå, utan att jag marchanderat med henne, och jag har intet skäl till missnöje. — Läran om bestämda proportioner, ehuru ej okänd af de stora kemisterna, är här i Paris att betrakta såsom ett rykte, som man väl hört på långt håll men som man väntar se bekräftadt. Den är aldrig föredragen i någon publik lektion, förrän Dulong häromdagen, vikarierande för Thenard, föredrog en kort men ganska redig framställning, hämtad ur ett halft exemplar af tabellerna, som jag skänkt honom. …

Arcueil den 6 februari 1819.

Jag är nu ändtligen här och i samma slags kemiska aktivitet som hemma hos mig; med den skillnad att jag här har ett ofantligen bekvämare laboratorium, en större samling af reagentia o. s. v. Vi lefva här ett patriarkaliskt lif. Gubben och gumman Berthollet äro de älskvärdaste människor man kan lära känna, och det fägnar mig att kunna säga, att man omöjligen på lifvets höst kan lefva ett lyckligare lif än de. Jag vet intet äkta pars sammanlefnad af mina bekanta, med hvilken jag kan förlikna deras, om ej med baron Åkerhjelms.109 Vi gå till sängs klockan ½ 10 à 10, och vi stiga upp i första dagning, [ 182 ]som här redan är ½ 7, hvarpå frukosten sedan kommer klockan 8 à ½ 9. Klockan 5 äta vi vår middag på tre manna hand och den rätt duktig, helst fru Berthollet tycker om att som många af våra goda svenska matfruar proppa duktigt i sina gäster. Ända till middagen går jag i laboratorium och lullar för mig själf, där jag tid efter annan får visiter af gubben Berthollet, som dessemellan med en stor knölpåk i hand går omkring i sin trädgård, sitt orangeri etc. och förtretar sig öfver, att vegetationen skyndar så onaturligt. Det var en stor tröst for honom, då jag ur ditt bref berättade, att det i Sverige var så blidt, hvaraf han genast slöt, att vi då torde slippa en eftervinter.

Efter måltiden vandra vi alla in i fruns sängkammare, där vi sätta oss framför spiseln; sällskapet består nu af fem personer, bland hvilka tvenne äro ett par små hundar, som vi alla tre hålla mycket af och med hvilka vi leka en stund. Därefter framtages lektyr, vanligen af dagens nyheter (dock ej avisorna), till exempel Minerva, Recueil encyclopédique etc., hvari vi läsa högt ett kapitel hvar i tur. På detta sätt hafva vi redan dragit igenom en ofantlig hop och bland annat en högst intressant bok af Chaptal i två volymer, kallad Sur l'industrie française.110 Klockan ½ 9 kommer betjänten med ett glas eau sucrée, efter hvars inhämtande vi åter läsa en halftimme. Klockan 9¼ ringer gubben, och då kommer min lakej, det är en jockej, som jag nog misstänker att han tagit för min uppassning, med ett ljus, vi önska hvarandra god natt och gå hvar till sitt. Nu har jag en liten läs- och skrifstund, som räcker till ½ 12 eller till och med 12, på hvilken jag har att gå igenom mina korrekturer, som nu komma dagligen, skrifva mina bref, göra mina öfversättningar o. s. v. Jag ser således ännu ingen dager för skrifvandet af något nytt häfte af journalen, hvartill jag väl ändå skall söka att få tid, om ej förr, under hemresan.

[ 183 ]Arcueil ligger en god svensk fjärdingsväg från Paris; man kommer dit från tvenne tullar, Barrière d'enfer och Barrière de Maine. Landet är slätt, består af åkerfält besådda med säd, och här och där ser man öppningar till de kalkstensbrott, hvarifrån man hämtar byggnadsmaterialier till all slags byggnad i och utom Paris. Det är ingenting annat än tyngden, som hindrar att taga upp stycken så stora, att de utgöra hela väggen. Arcueil ligger litet från den stora landsvägen i sluttningen af en backe, som utgör ena sidan af en dal, där en liten å eller rättare större bäck flyter fram. Laplace och Berthollet hafva här hvar sitt hus, bägge ganska väl och elegant konditionerade och båda omgifna af hvar sin park. Laplaces är stor och full af gamla skyhöga träd och med detsamma mindre städad, men därföre ej mindre vacker. Berthollets är mindre till omfång, snygg som ett dockskåp och bildad under hans och i synnerhet fruns omvårdnad. Huset ligger midti parken, och laboratorium har utgångar på båda sidor till trädgården. Den är nu grön, likväl endast af det ännu ej döda höstgräset, alla mindre ömtåliga rabattväxter skjuta skott, många visa knoppar, och de tidigare blomma redan, bland hvilka i synnerhet utmärka sig åtskilliga species af genera vinca och thlaspi. En buske, hvars namn jag ej minnes, står helt grön och i full blomma fyra alnar från laboratoriidörren. Nedanför oss ligger en by, men som lyckligtvis, oaktadt den är helt nära, ej synes från något ställe af Berthollets hus eller park, och öfver dalen går en aqueduc till Paris, hvaraf några hvalf, byggda af Julius Cæsar, ännu stå kvar och vittna om den ofantliga prakt, hvarmed allting då gjordes.

I laboratorium sysselsätter jag mig med analysen af några mineralier, nämligen euklas, wavellit, harmotom och några flera. Jag har måst göra ett försök öfver koboltoxidens sammansättning, emedan Berthier påstår, att Rothoffs undersökning gifvit ett oriktigt resultat; men jag har funnit så nära detsamma som Rothoff. Det [ 184 ]förargar mig, att man på så lösa grunder eller på illa gjorda försök vill öfverändakasta godkända arbeten.…111

Jag har fått bref från den almrothande mannen,112 hvilken underrättar mig, att han i slutet af nästa månad kommer hit, hvilket fägnar mig ganska mycket, hvarmed du kan hälsa honom. Gif honom i kommission mina stenar åt Haüy och säg honom, att någa stuffer af mangankisel från Långbanshyttan och Klapperud skulle vara välkomna här, helst de äro alldeles obekanta i Paris. Dito hedenbergit, Hesselkulla natrolit eller ekebergit samt botryolit. Af den senare har jag en blockstor stuff, som du kunde med Almroths hjälp slå sönder, så att åtminstone en halfva däraf eller en tredjedel blir kvar i mitt paradskåp, och resten ända till smulorna kan Almroth, om han vill, föra med sig.…

Paris den 1 mars 1819.

Jag vistas ännu på Arcueil, ehuru jag skrifver detta i Paris, Jag tror nästan, att jag denna gången öfverskridit de tre veckorna,113 men jag är så sysselsatt på Arcueil, att där ingen tid är att tänka på brefskrifning. Hela dagen är jag i laboratorium till klockan 5 à ½ 6, då vi äta middag, och sedan sitter jag och dels pratar, dels läser med mitt älskvärda värdfolk. Jag minnes ej, om jag för dig nämnt den förunderliga likhet jag funnit emellan mitt vistande på Arcueil och det i Falun;114 det har fortfarit sig likt ända igenom.

Jag har gjort flera mineralanalyser redan. Den af euklasen är slut, den fanns vara GS+2AS;115 galmeja, n. b. den kristalliserade och som Haüy kallar zinc oxidé électrique, är 2ZiS+aq,116 crichtoniten, som man ansett vara en zirkonart, är ett species titanjärn, hvars sammansättning kommer nära menakan. Hvit svafvelkis (pyrite blanche H.), som har en annan kristallform än den gula, som sönderdelas i luften och således synes vara en annan art än den vanliga, har jag funnit vara ända i de sista decimalerna [ 185 ]detsamma som gul kis, kristallograferna till mycken hån, som ej kunna begripa detta. Jag finner det också ganska besynnerligt.117 Nu håller jag på med a) wavelliten, som ger mig mer göromål, än jag trodde, för att bestämma dess halt af flusspatsyra. b) Ett hos oss okändt fossil, kalladt plomb gomme, som består af lerjord, blyoxid och vatten samt svafvelsyrlighet.118 Jag ser ännu ingen reda däri c) Den kristalliserade gula uranoxiden är ett uranat af kalkjord, förenadt med vatten, och kommer att gå på kalkjordens familj.119 — Jämte dessa är jag sysselsatt att i sällskap med Dulong närmare bestämma vattnets sammansättning, än hittills skett; vid försöken öfver koboltoxidens sammansättning fann jag åter detsamma som förut, att vattnet måtte hålla mer syre, än vi trott, och kom att nämna det åt Dulong, som yttrade, att han funnit vätgasens egentliga vikt ringare, än Biot uppger. Detta gaf oss anledning att företaga en series af försök, som ännu ej är fullt slutad. Vi finna vattnet sammansatt af 88,94 d. syre mot 11,06 d. väte, hvilket skiljer på mer än ½ procent från de förra uppgifterna. Vätgasens egentliga vikt är 0,0695 och vikten af en partikel väte är 6,25 eller något ringare. Detta gör små ändringar i räkningarna i tabellerna, men som för de flesta fall äro för små att just behöfva särskildt iakttagas. Det är hufvudsakligast på ammoniaksalter och salter, som hålla mycket kristallvatten, som det är märkbart.120

Tryckningen af arbetena avancerar, och ingen dag går förbi, som jag ej har ett korrektur, hvaraf jag läser tre på hvart ark, och ofta har jag två om dagen. Det oaktadt blir tryckningen ej slut förrän i april. — En ny journal kommer att gifvas ut af ett sällskap lärda i Edinburgh;121 de hafva inviterat mig att skicka dem afhandlingar mot 10½ pund sterling tryckta arket, och jag har redan inhändigat för tre till fyra aftnars arbeten (n. b. med öfversättning af mina egna afhandlingar) 34 pund [ 186 ]sterling, hvilket, såsom du ser, lönar sig litet [båttre] än att publicera böcker i Paris …

Paris den 25 mars 1819.

… Sedan i dag 8 dar sedan är jag åter i Paris efter att hafva slutat mina analyser på Arcueil. Om dessa äfvensom om annat vetenskapligt nytt säger jag dig denna gång intet, emedan jag skrifvit ett långt bref därom till Sefström, hvari du finner rätt kuriösa saker …

Vi hafva nu haft vår redan i tre veckor. Aurikler, saffran, rosa semperflorens och aprikosträden blomma utanför mina fönster, träden knoppas och lysa gröna på långt håll. Trädgårdarna hafva redan hyacinter och jonquiller, med ett ord, naturen har lif igen. Du vattnas i munnen åt denna tidiga början, och du längtar efter denna sköna natur, där du ännu går och puttrar med melankoli i din blå kapprock och med galoscher i den lort, som säger dig, att en vår kommer också hos oss. Du har orätt, bror; ve den, som icke förstår att njuta hvad han har, det är sällsamt, att det finnes någonting, som är verkligt bättre, och mästaren, som har länkat ihop dessa kuggade hjul, som drifva hvarandra, har ställt så till, att i allt ondt och godt ersätta hvarandra, och medlen till njutning äro öfverallt nästan desamma. Jag har så länge väntat att se dessa knoppar utvecklas till löf, att jag är ledsen därvid; en månadsgammal bladknopp är ett gammalt barn, löfvet skall få skrida fram, så långsamt det vill, det intresserar mig icke mer. Denna mark, som började grågrön och som ännu på tredje veckan ej visar naturen stort skönare, skall få låta sitt långsamma gräs kläda sig i sommarens färg med all den tröghet den vill, intryckets behag är förloradt genom förberedelsen, och allt reduceras till den låga, kroppsligt behagliga känslan, att det ej är så kallt mer och att smutsen är nästan borta.

Mins du våra morgonpromenader i Kungsträdgården förliden vår, mins du den mängd af ljufliga känslor, som [ 187 ]naturens hastiga, synbara utveckling nedgöt öfver oss, huru oändligt angenämt naturens framträngande lif öfverraskade oss hvarje morgon? Under Frankrikes himmel hade vi slutat våra promenader, långt innan det späda löfvet hunnit vinka oss; vi hade ibland känt blåsten mindre kall men också haft mindre njutning af det sköna. Det afsked min son på galejan ger åt sina läsare, är mindre öfverdrifvet än vi tro, innan vi hunnit låta erfarenheten rätta våra oriktigt fattade begrepp.122

Promenaderna begynna vimla af folk. Det är oändligt roligt att bese dem. Den förnämaste världen reser i täckvagn t Champs-Élysées och i Bois de Boulogne, som är en stor hage med glesa al- och hasselbuskar. Den eleganta delen promenerar i Tuilerieträdgården, och den elegans damerna sätta i sina öfverplagg, gör ett ganska angenämt intryck på ögat. Men man måste låta inbillningen stanna med ögat på ytan eller söka måla sig det inre emot sannolikheten. Dammet här är ofantligt; mina stöflar äro hvita. och ända till på bröstet, där västen är öppen, genomträngas bröstkrås, flanellskjortan och nästan själfva skinnet af damm. Föreställ dig nu den kon, som utgör damernas nedre hälft; man kan säga, att de promenerande skaka det afnötta stoftet af sina skosålor nel grembo della bella.…

Franske ministern Rumicny har nyss gift sig här och ämnar snart återvända till Stockholm. Jag har gjort ett slags ytlig bekantskap med hans svärfars familj, hertigens af Treviso. De äro ganska älskvärda personer. Grefvinnan Rumigny (hennes man har låtit legitimera en gammal grefvetitel) är just ej vacker, men hon är ett ämabelt fruntimmer, som säkert skall blifva mycket omtyckt i Stockholm.

Slutredaktionen af mina båda arbeten har satt mig i nödvändighet att för mina bekanta låtsa ej ännu vara återkommen till Paris; nu fattas det mig endast ganska litet, så är det färdigskrifvet, och jag får mera ledighet. Jag [ 188 ]begynner nu på att vänta Nisse Almroth, som, ifall hvad han skref mig till var sant, borde snart kunna vara här. Också har jag gömt många saker att se, till dess han kommer, för att göra det i hans sällskap …

Paris den 5 april 1819.

… Jag har i dag skrifvit till Arfwedson123 om att få sista hälften af mina penningar, hvilka jag nödvändigt måste hafva, åtminstone till en del, innan jag reser härifrån, som näst Guds hjälp sker i slutet af maj. Arfvedson, Gahn och jag resa då tillsamman genom Auvergne åt Schweiz, och sedan tar jag turen genom Tyskland hem. Mina penningeaffärer här stå bra nog, jag har ännu 3,500 fr. kvar, hvaraf jag likväl måste betala för platina, som jag ännu ej fått helt och hållet, 650 fr., skräddarräkningen 900 fr. och en skuld till gref Löwenhjelm 500 fr., hvarefter sedan ungefär 1,500 fr. bli öfver. Men med dessa skall jag betala en alldeles ofantlig postlinsbeställning, n. b. bara kemiskt postlin, och bestrida en stor del ännu ogjorda uppköp, hvartill [summan] icke räcker. Det blir mig således nödigt att snart få hit mina pengar. Var god och gå till Arfwedson och kör på litet

Som du är bekant med Trafvenfelt, så var god och fråga honom, om Vetenskapsakademien på min proposition beslutat att taga det instrument för ljusets polarisation, som jag köpt. Jag trodde då, att det skulle kosta omkring 400 fr., men sedan jag köpt det med allt tillbehör, så kostar det efter närlagda räkning 670 fr. Om akademien vill betala det, så gif räkningen åt Trafvenfelt och bed honom laga, att den kan realiseras, så att penningeposten får följa det öfriga.124 Tillika har jag en fordran hos presidenten Löfvensköld på 190 fr. för platina, som jag skickat hem …

[ 189 ] Paris den 16 april 1819.

… Nästa måndag ämnar jag i Institutet läsa mina mineralanalyser. Mina arbeten äro ännu icke färdigtryckta. Om intet svenskt skepp går emellan Hâvre och Stockholm i sommar, så säg mig någon annan utväg att genom skeppning på Hamburg eller Lybeck skicka mina saker. Om H. M:t drottningen ändå fölle på den idéen att bli nyfiken att se sin charmanta son, så komme förmodligen ett kronofartyg, på hvilket jag kunde placera mitt glas, mina stenar och mitt postlin. Af det senare har jag gjort så stor beställning, att andra kunna få med. Glasen har jag ännu ej köpt, men det skall ske endera dagen …

Paris den 2 maj 1819.125

… Den ljufligaste sommar hvilar öfver Frankrike. Termometern är i skuggan 17 grader, syrenerna äro fullt utslagna till sista knoppen, tulpaner och narcisser begynna sluta sin blomning, vinrankan utvecklar sin bladknopp och växer ett par tum i dygnet, näktergalen och talltrasten höras ända in i de parisiska trädgårdarna. Luften karesserar kinderna, då man går ut, den har någonting så rundt och mjukt och besvärar ändå ej ännu genom sin hetta. Så ofta vinden ej är i norr, äro aftnarna lika varma som dagen, men så snart det går åt norden och svenska atmosfären närmar sig hit, blir det kallt och aftnarna bitande. I förliden vecka hade vi nordanväder, det var kyligt, och många fruktade för nattfrost, men den kom ej. Det var just i rankans bladknoppning, en enda frostnatt hade då förstört millioner för Frankrike. — Jag reser troligen härifrån de sista dagarna af maj eller de första af juni (om jag ej blir strandsatt på penningar genom statskontoret) och far till Auvergne i sällskap sned Almrothen. Cuvier och Brongniart hafva lofvat att följa oss till Fontainebleau. [ 190 ]Arfvedson intresserar sig mer för Théâtre Français och mademoiselle Mars än för Auvergne och skulle icke vilja gå sig trött för att få en redigare idé eller en större kännedom. Han har således förklarat, att han ej följer oss. Jag är ej missnöjd därmed, ty många resekamrater, som ej hafva lika lefvande nit, duga till intet. Du gör bäst att skrifva mig till på Paris, ända till dess jag ger upp annat ställe, ty från Paris får jag sedan dina bref, förmodligen först på Genève. Så snart jag har packat in mina saker, som skola skickas hem, så skall jag sända dig en förteckning därpå jämte [uppgift på] hamnen, dit de äro skickade, och huset, som har dem i kommission, hvaijämte jag skall beledsaga mitt bref med en inlaga till konungen om tillstånd att tullfritt införa dem, hvarefter du sedan vid deras ankomst torde låta visitera och hembära dem.

Här är ingenting nytt i vetenskapligt hänseende, jag expektorerade mig så väl i mina sista bref till Sefström och till dig, att det nu är stopp för någon tid. — Nej det är sant, en ofantligt viktig nyhet är den, att Dulong funnit, att alla enkla gaser hafva samma egentliga värme och att alla fasta kroppar, hvilkas egentliga värme han kunnat utröna, hafva deras egentliga värme proportionellt emot deras kapacitet för syre; af dessa två satser har han utsökt ett sätt att beräkna vikten af kropparnas atomer. Hans resultat stämma väl ej öfverens med mina, men det är intet bevis emot dem.126 Jag känner detta hittills endast genom en kort aperçu, som han för några dagar sedan uppläste i Institutet.

Jag har hittat på ett säkerhetsrör för Newmans blåsrör, som lyckas förträffligt och som jag hoppas skall göra detta instrument utan all fara. Röret består af ett två tum långt och två tredjedels tum vidt mässingsrör, hvari man infört skifvor af mässingsväf, den ena efter den andra. Gasen kan påtändas i ena ändan och brinner där med en sådan hetta, att väfven hvitglödgar och smälter, [ 191 ]men lågan kommuniceras ej bakåt Jag har här låtit göra mig ett Newmans blåsrör och hoppas kunna visa försöken därmed i lektionerna utan all fara.

Jag var i går i en magnetisk cirkel hos Robert (från Stockholm) och såg hvarjehanda hokus pokus med animala magnetismen. Åtskilligt tillställdt exprés för att skratta åt men också ganska mycket på skarpa allvaret. En fransman, engagerad i ett publikt verk och innehafvande en ansedd plats, magnetiserade sin hustru, en ung och ganska täck spanska. Hon somnade och blef clairvoyante. I detta tillstånd sades hon hafva den talangen att spela écarté så, att ingen kan vinna på henne; nu ville hon icke. Hennes man satte en viss point d'honneur i att för gref Löwenhjelm och mig verifiera hvad han sagt, men frun deklarerade med tämligen bittra termer, att hon ej ville; slutligen fick han det så långt, att hon begynte spela men spelte illa, och hon kastade snart ifrån sig korten och bad mannen väcka sig. Det stack icke otydligt mannens egenkärlek, som ännu en halftimme illfänades att få henne att spela; men hon höll ut. Därpå följde ett handgrepp, som på mig hade en högst obehaglig verkan. På hennes enträgna begäran väckte han henne, men i detsamma hon öppnade ögonen för att vakna och reste sig upp, söfde han henne, under det han ett par gånger sade dormez. Hennes synbara bemödande att hålla sig vaken, det missnöje eller snarare den förargelse hon uttryckte öfver sin mans förhållande det ögonblick hon ännu var halfvaken, hade något helvetiskt; omsider sjönk hon baklänges och sof. Han äflades ännu en halftimme med henne, men hon var högst uppbragt. Nu väckte han henne på allvar. Hon hade i första ögonblicket svårt att stå, emedan ena foten sof, men hon var glad och munter utan tecken till någon återstod af missnöje eller medvetenhet af hvad som förelupit. Var det komedi, så speltes den förträffligt men hade säkert spelats annorlunda i slikt fall, och var det verklighet, så var det ett vedervärdigt sätt att leka med [ 192 ]en sjuklig besynnerlighet i nervsystemet som ofta åbragt aldrig kan vara utan skadliga följder …

Paris den 12 maj 1819.

… Jag skickar dig här innelyckt en kopia af mitt bref till gumman Tawast.127 Därjämte skickar jag ett bref till geschwornern Arosin på Bispberg, hvilket jag ber dig vara god och försegla samt afsända. Det angår molybden-utskeppning. Jag har tagit varor hos Robiquet för 400 fr., som jag ej fått betala på annat sätt [än] att hafva pengarna till molybdens betalning, så långt de räcka.128 Det vore väl, om man kunde skicka ut något molybden på denna sommar. Bland de saker jag tagit hos Robiquet, äro 5 skålpund rent kaustikt kali, hvaråt du torde mysa, helst det kan för en längre tid värja oss från att sörja för anskaffandet af denna svårfångna artikel.

Jag hade hoppats kunna skicka dig i dag ritning på ugnarna till kolbränning och ättikdestillering på en gång,129 men göromålen samla sig mot slutet nu så tätt, att jag har ondt om stunderna. Jag har i dag genomgått salpeterraffineringsprocessen på arsenalen och haft 5 timmar att göra med redaktionen af hvad jag sett.130 I morgon bittida skall jag med Dulong, Clément och Gahn fara ut till Jouy för att bese det magnifika kattunstryckeriet, tillhörigt Oberkampf, om lördag skall jag med Chaptal fara ikring på lasaretterna, om söndag bese samlingarna i École des mines och i nästa vecka göra tvenne resor, en till spegelfabriken i S:t Gobain med Vauquelin och en till krutbruket i Essonne med Gay-Lussac. Du ser således, att jag får luffa hederligt min tjocka lekamen.

Gref Löwenhjelm hade i förrgår på konungens kröningsdag ett hejdundrande kalas med illumination, pukor, trumpeter och champagnevin, hvar af jag drack några glas. Detta har bekommit mig dumt, sedan jag nu funnit, att jag mår bäst, när jag såsom Johannes döparen dricker vatten med och utan socker. I afton äter H. M:t [ 193 ]drottningen här. Men jag måste nu kläda mig för att sluta efter maten, få se hur mådder jag då är. —

Se så, bror, nu är middagen förbi! H. M:t lät vänta på sig en hel timme, men är i stället kvar ännu kl ½ 11. Middagen var delikat. Den bestod af endast svenskar och drottningens svit. Svenskarne voro Lagerbjelke, Reutersköld, Wachtmeistrarna, Hochschild, Gahn, Cederström, Tersmeden och Catteau samt den långa Sparren, som, oaktadt han nyligen blifvit pair de France, fortfar att vara en gammal och ful pojke. Drottningens sällskap bestod af dess systerdotter, mademoiselle Clary, som är af nästan alla svenskarne nära till dyrkan omtyckt och som synes förtjäna att så vara, samt en sällskapsfru, som heter madame Lambeaux. Jag hade länge önskat komma åt att få se en skymt af drottningens moderskänsla för sin son. Gref L. har fått af honom det porträtt till häst af Sandberg, som vi sågo på Götiska förbundets exposition. Med gref L:s tillstånd lät jag taga det in i societetsrummet och gjorde mig artig att visa det åt mademoiselle Clary, som tyckte mycket om sin kusin och delade i så måtto allas vår känsla; men H. M:t, som på det sättet lurades att komma dit, rynkade på näsan, då jag sade, att det var prinsens porträtt, och vände bus om. Det är obegripligt; jag sade likväl, att det var fullkomligt likt …

Paris den 11 juni 1819.

Detta är det sista bref du får från mig, dateradt Paris. Sedan jag nu sprungit yr i hufvudet i ett par dagar för att taga afsked af alla människor, reser jag ändtligen i morgon med Arfvedson och Almroth åt Auvergne för att sedan vända näsan hemåt …

Jag afskickar först i dag mina saker till Rouen. De bestå af 12 packor, af hvilka n:o 1 och 2 hålla glas och retorter af terre cuite. N:o 8 håller ugnar och mineralier, n:o 9 tillhör h. exc. Trolle-Wachtmeister och innehåller blott fysiska instrument. N:o 10 innesluter två små [ 194 ]lådor, af hvilka den ena tillhör Aug. Arfvedson och den andra mig. Den föra innesluter Arfvedsons samling af instrument och mineralier, som ej är stor, den andra innehåller Breguets termometrar131 samt en glasglob. N:o 11 innehåller ugnar, mineralier och åtskilliga instrument. N:o 13 innehåller böcker och instrument, n:o 14 böcker och kläder (n. b. gamla), n:o 17 och 18 porcelaine (n. b. blott kemiskt). N:o 7 och 12 äro två små lådor till bergskollegium, af hvilka den ena innehåller stenar och den andra Annales des mines. Tillika kommer en oompackad låda med mineralier till Swedenstjerna.

Af misstag finner du på tvenne packor mitt märke I.Bz, den ena märkt med n:o 3 fragile och den andra med n:o 6. Den förra tillhörer Rumigny eller är åtminstone här lämnad såsom honom tillhörig och håller förmodligen bronsarbeten. Med denna låda inträffar den möjligheten, att den är förblandad med 1 eller 2 af mina; således om du skulle finna, att brons förefaller i en af mina för glas uppgifna lårar, så lägg tung hand på n:o 3, som då är min glaslår. N:o 6 är en koffert full med gamla kläder, som tillhörer Tersmeden och Cederström och som af misstag också fått mitt namn, därigenom att alla dessa och ännu flera kistor emballerades af samma karl på gården i ministerns hotell.



[ plansch ]
J. A. Arfwedson