Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 018
§. 18. Om Vattuminsknings satsen, inskränkt til Norden, strider emot Bibelen.
Man ser åtminstone häraf, huru högt Vattuminsknings-satsen kan missbrukas; men det är en annan fråga: Om samma sats, i och för sig sielf, sådan som den blifvit hos oss gängse, strider emot Bibliska Historien, eller har naturligen sådana påfölgder, som med Uppenbarelsen icke komma öfverens? Om man skal utreda den saken, så får man lof at göra skilnad, som redan är anmärkt, både på meningarna och skälen hvarmed de befästas.
När man inskränker Vattuminskningen til vår Nord så får den väl egenteligen ingen ting at göra med Bibliska tideräkningen eller Historien. Skulle åter någon tro hvad Verldsliga Historien vidkommer, at den, när det kommer an på 2 eller högst 3000 år tilbaka, är kanske til föga ting annat tjenlig, än at skaffa Antiquarier namn och föda: och deremot hålla före at det torde vara lika så godt, at fördränka en traslig och fabel-vulin Antiqvitet uti hafvets afgrund, som at fruktlöst kosta möda, tid och penningar på dess utredande, hvarpå dock för vår heder och välfärd föga magt ligger; åtminstone, at det är vigare för en vandrings-man i Historien, at få kasta bårt, än släpas med et så besvärligt bylte, som ändock består af idel ouplöseliga knutar; och altså tycka, at bästa tilfället dertil lämnas af Vattuminskningen; så torde dock den cautelen vara nödig, at man på samma grund icke bör våga at bestrida all historisk trovärdighet, med en heroisine, som förvärfvat den bekante Pere Hardouins namn af Pere eternel des petites maisons.[1]
Med alt detta kan jag likväl icke rätt väl begripa med hvad skäl man kan statuera en Vattuminskning, som skal vara besynnerlig för vår Nord allena. Nog är det begripligt, at en insjö kan äga, ja, kanske, at sjelfva Östersjön torde hafva ägt en höge belägenhet än Oceanen; men när Västerhafvet sättes i samma prædicament, så vet jag icke huru jag skal finna mig deruti. Ty som det lärer antagas för en ostridig sanning, at aqva non quiescit nisi ad libellam, så följer lika ostridigt deraf, at om någon Vattuminskning gifves, så måste den vara proportionell öfver hela Jord-klotet. Det æquilibrium eller jämvigt, som vatnet naturligen kräfver, bevisar, at det icke minskas på et ställe, så framt det icke måste ske i samma mon öfveralt. Samma jämvigt erhålles icke, utan at vatnet står så mycket högre under Æquator, än emot Polerne, som tyngdens och rörelsens lagar äska, och således formerar den figur, som Jorden af början fått, och än verkeligen äger. Alt sedan har vattnets flyttning från Polerne blifvit så mycket omöjeligare, som det då skulle gå utur jämvigten; derjemte, emedan Jordens diameter genom Polerna är kårtare, och följakteligen vatnet der tyngre, än vid Æquator, så vore det lika så orimligt at säga, det vatnet, utöfver sin omförmälta erhålna allmänna jämvigt, skulle minskas vid Polerna och ökas vid Æquator, som ville man påstå, at det skulle flyta upföre och icke utföre, som förfarenheten annars visar.
- ↑ Jourdain Voyage Lit. p. 105.