Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 022
§. 22. Bärgens formerande fordrar tid, utom hvad deras blottande kräfver.
Detta synes redan vara en nog förskräckelig tilökning på vår Jords ålder; men Vattuminsknings hypothesen har fått sådana bihang, som fordra ännu långt större utrymme, efter detta allenast angår tiden, sedan bärgen begynt sticka sig up utur hafsbrynen. Jag tilstår väl, at så framt grus-ryggarne vid Vamlingebo på Gottland[1] äro märken af Vattuminskningen, och den 77 ryggens högd öfver Vattubrynen kan visa huru mycket hafvet på lika många år[2], eller efter Herr Gisslers förslags-mening på 770 år[3] fallit; man ock väl skulle tro, at likaså tilgått med alla bärg, så skulle bärgens formerande icke tyckas fordra annan tid, än sjelfva Vattuminskningen; men om man följer hypotheserna åt, lärer man lätteligen finna, at tiden skulle komma kanske, at flere resor fördubblas; Om Hafvet förut bordt deponera och yngla af sig de ämnen, hvaraf bergen bestå: om det skulle hinna med, at sedan rangera samma ämnen och deraf bygga de undervatniska bärgen: om alla sådana bärg skola vara grundade på en kalkfot, och samma kalkfot bestå af döda Snäckors skal, som på högsta djupet under Sargazo böra hunnit alstras och dö i den myckenhet, som fordras, innan de hunnit formera fullkomliga bäddningar til Grundvalar af alla bärg, så at deras bädd nått up emot den sjunkande hafsbrynen, och ändoc på köpet hunnit sprida omkring så mycket öfverskott, som svarar emot alt kalkämne annorstädes på Jorden, hvilket visserligen gör en vigtig del af den massa, som constituerat den fasta delen af vårt klot: och man sedan vil tänka efter, hvad utrymme af tid alla sådana omständigheter skulle kräfva, om de ock vore efter Naturens lagar och vanliga verkan möjelige; så lärer man väl, fastän ingen säker grund til uträkning gifves, dock få nog orsak och tilfäll, at både hisna och fasa, efter man råkar i en oändelighet och en afgrund af tid, der man måste drunkna och aldeles förlora sig uti.