Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 023
§. 23. Reflexioner öfver Vattuminsknings Chronologien.
Det äro många Nationer, som gjordt sig löjeliga genom en updiktad orimlig ålderdom. Man förebrår Spaniorerna sådant; men de gå gemenligen icke längre tilbaka, än til verldenes skapelse: töra och låta nöja sig dermed, at göra Noach til Spanior. Chaldæerne och Ægyptierne hafva synnerligen varit ryktbare för sin fabulöse ålderdom. Chinesernes Van hafva ännu gått längre tilbaka; fast än man bör göra deras Nation den justice, at de förnämste och förnuftigaste ärkänna ingen säkerhet längre tilbaka, än Yaos tid, så långt, som deras Sextio-åriga Cyclus sträcker sig. Japaneserne synas hafva varit bland alla de tiltagsnaste, så at andre Nationer til och med sjelfva Ægyptierna och Chaldæerna i jämförelse emot dem, kunna tjäna för exempel af modestie.[1]
Likafullt har jag orsak at tvifla, om Vattuminsknings hypothesen, til hela sin vidd, skulle få rum i deras ofanteliga chronologie; ty deras Fuki blifver icke äldre, än något öfver 20.000 år för Christi födelse. Deras half-Guda Dynastie åter, innehåller ej mera, än 2.342.467 år efter Kempfers calcu, hvilket näppeligen är mera än tredjedelen af den Jordenes ålder, som efter Maillets hypothese af den säkra bärgs-högden följer; så framti man icke kan söka resource i den odeterminerade Japanesiska Guda-perioden.
At säga rent ut, så lärer man finna lika stor svårighet, at concilera den ena med Bibelen, som den andra, hvad utväg man ock dermed skulle vilja taga. At förena den säkrare Chinesiska Tideräkningen med Bibliska Historien, hafva Jesuiterne i synnerhet tagit sin tilflykt til det ansenliga öfverskott af år, som den Grekiska de Sjutios öfversättning, jag skal icke visst säga, om genom miss-skrifning eller af upsåt, flytt oss i händerna; men i Vattuminskningens oräkneliga tidehvarf, gör 1000 år mer eller mindre ingen ting til saken.
Man har varit bekymrad om, huru de första Patriarchernas långa lifstid skulle kunna jämkas ihop med den kårta tid, som människorne nu lefva. Den svårigheten har bragt några klena snillen at göra Urfädernas år til månader, eller åtminstone Måne-år. En löjelig omsorg uti en sak, som i sig sjelf är klar och tydelig nog; men bärgens generation efter Vattuminskningsprinciperne, skulle icke kunna bringas, at rima sig ihop med Bibliska Historien, om man ock ville vara så orimelig, at göra förra Verldens dagar til år.
Så är ei eller det sättet rimligare, som Telliamed vidtager at conciliera Skapelse-historien med sin hypothese, då han gör skapelse-dagarna til lika så många evigheter eller ofanteliga tidehvarf, som dock alla höra til denna vår Planets närvarande carriere allena[2]; ty, efter materien är evig, och Jorden kan danna sig sjelf, så blifver i sjelfva verket, som redan är erindrat, ingen Skapare i detta systemet af nöden; och kan Telliamed så mycket mindre med Bibelen komma öfverens, som han; fastän på et nymodigt sätt, fördränker oss i det gamla de atheistiska Hedningarnas chaos.