Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 028
§. 28. Afvägningarne.
Vi vele nu först försöka, huruvida de Rön hålla strek, som för Vattuminskningen åberopas. Deribland måste afvägningarne vara de förnämste, såsom determinerade förfarenheter, hvilka ock gifvit anledning til utsättjandet af sjelfva minsknings måttet. Jag måste också tilstå, at om tyngdens medelpunct (centrum gravium) sättes orörlig; men hafsbrynens afstånd derifrån verkeligen skulle finnas vara förminskadt; hvilket väl icke annorledes än emot några fasta och orörliga ting, som supponeras ifrån samma punct äga en oföränderlig distance, kan mätas; så skulle det vara et vigtigt skäl för Vattuminsknings satsen. Men det faller mig altför underligt före, at af de fyra särskilta mätningar, som besynnerligen til detta ändamålet äro anstäldte, ingendera kommer öfverens. Celsius efter Herr Rudmans afvägning, har funnit, at vatnet faller på 1000 år 22½ aln; Maillet åter ungefärligen 1½ aln, eller en femtonde del allenast emot det förra. Men tvärtom Eustachius Manfredi, at Hafvets bryn blifvit på lika lång tid högd inemot ¾ aln, och Hartsoeker, at hon upstigit fem alnar.
Det faller hvar och en lätteligen i ögonen, at en sådan olikhet uti mätningen föder af sig den största ovisshet uti sjelfva saken. Emedlertid har likväl vardera måttet af sina Auctores och anhängare blifvit ansedt för så säkert, at man vågat bygga långa, stora och mycket betydande Systemer och Theorier derpå, som endels sins emellan, endels ock med andra erkända sanningar äro stridige. Men på det vi må finna, om desse mätningar med skäl böra ställas i jämvigt och för lika trovärdiga anses; så måste vi skärskåda hvardera, at utröna hvilkendera äger de flästa märken af trovärdighet, eller är sannolikast.