Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 113
§. 113. En Christelig Naturkunnighet recommenderas til slut.
Men det kan jag med full visshet säga, öfvertygad icke allenast genom den Hel. Skrifts Gudomeliga ljus, utan ock genom förfarenhet i Vetenskapen, at ingen sanskyldig Naturkunnighet någonsin strider emot Uppenbarelsen; utan tvärtom, at den Skrift, Naturens MÄSTARE oss gifvit, i mångahanda måtto både äskar uttolkning af de djupaste uti Naturen uptäkte sanningar, och sjelfkräfjandes leder til deras uptäckande.
Jag fruktar icke at detta påstående skal falla någon främmande före, som vunnit eller söker grundelig kunskap både i den ena och den andra.
Dem, hvilkas Philosophie styres af vana och mode, frågar jag icke efter. Ty om det ock vore mode, at brillera med falska tankar, och tala förakteligt om Religionen; så är det ändock visst, at at om vi sätte å sidor Gudomeliga öfvertygelsen til en Christens vishet, och Förfarenhets kunskap, ändock ingen människlig kunskap är, som äger så fasta och bevisliga principier, som vår Heliga Religion. Hvilkens största brist i alla Fritänkares ögon och egna hjärtan är den, at han allmänt är trodd och antagen.
Men GUDI all Sannings ursprung, som ensam är både Naturens MÄSTARE och Skriftens UPHOF, vare allena ära och pris i evighet!!!