Bibeln (Karl XII, 1828)/Jacobs Epistel

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Johannis Tredje Epistel
Bibelen
eller
Then Heliga Skrift

Jacobs Epistel
Jude Epistel  →


[ 1181 ]

Jacobs Epistel.

1. Capitel.

Jacobus, Guds och Herrans Jesu Christi tjenare, the tolf slägter, som äro här och ther förskingrade, helsning.

2. Mine bröder, håller thet för all glädje, när I fallen i mångahanda frestelser:

3. Och weter, at eder tros bepröfwelse gör tålamod:

4. Men låter tålamodet hafwa et fullbordadt werk, på thet I skolen wara fullkomne och hele, och intet fel hafwa.

5. Hwar nu någon ibland eder fattas wisdom, han bedje af Gudi, then ther gifwer enfaldeligen allom, och förwitar icke; och han skal honom gifwen warda.

6. Men han bedje i tron, icke twiflande; ty then ther twiflar, han är såsom hafwets wåg, som af wädret drifs och föres.

7. Sådan menniska tänke icke, at hon får något af HERranom.

8. En man som twiflar, är ostadig i alla sina wägar.

9. Men en broder, som ringa är, berömme sig af sin upphöjelse,

10. Och then som rik är, af sin förnedring; ty såsom blomstret i gräset skal han förgås.

11. Solen går up med hetta, och gräset förwissnar, och blomstret faller af, och thes sköna fägring förgås: så skal ock then rike förwissna uti sina wägar.

12. Salig är then man, som tålelgt lider frestelse; ty tå han bepröfwad är, skal han ta lifsens krona, then Gud lofwat hafwer them som honom älska.

13. Ingen säge, tå han frestad warder, at han af Gud frestad warder; ty Gud frestas icke af ondt; han frestar ock ingen.

14. Utan hwar och en warder frestad, tå han af sin egen begärelse dragen och lockad warder.

15. Ther efter, sedan begärelsen hafwer aflat, föder hon synden; men tå synden är fullbordad, föder hon döden.

16. Farer icke wille, mine käre bröder.

17. All god gåfwa, och all fullkomlig gåfwa, kommer ofwan efter, ifrå ljusens Fader, när hwilken ingen förwandling är, eller ljus och mörkers omskiftelse.

18. Han hafwer oss födt efter sin wilja, genom sanningens ord, på thet wi skulle wara förstlingen af hans kreatur.

19. Therföre, mine käre bröder, hwar och en menniska ware snar til at höra, och sen til at tala, och sen til wrede.

20. Ty mannens wrede gör icke thet rätt är för Gud.

21. Lägger förthenskul bort all orenlighet och all ondska, och anammer ordet med saktmodighet, som i eder plantadt är, thet edra själar kan saliga göra.

22. Men warer ordets görare, och [ 1182 ]icke allenast hörare, bedragande eder sjelfwa.

23. Ty ther någon är allenast ordets hörare, och icke görare, han är lik then man, som sitt lekamliga ansikte skådar i en spegel;

24. Ty tå han sig beskådat hafwer, går han ther ifrån, och förgäter strax hurudan han war.

25. Men then ther skådar uti frihetens fullkomliga lag, och blifwer ther uti, och är icke en glömsk hörare, utan en görare, then samme warder salig uti sin gerning.

26. Hwar nu någon ibland eder låter sig tycka, at han tjenar Gud, och icke styrer sin tunga, utan bedrager sitt hjerta, hans Gudstjenst är fåfäng.

27. Thetta är för Gud och Fadren en ren och obesmittad Gudstjenst, söka faderlösa och moderlösa barn och enkor uti theras bedröfwelse, och behålla sig obesmittad af werlden.

2. Capitel.

Mine bröder, håller thet icke therföre at tron på JEsum Christum, wår HERra til härligheten, kan lida personers anseende.

2. Ty, om uti eder församling komme en man med en guldring och med en härlig klädnad; komme ock en fattig man i snöplig klädnad;

3. Och I sågen på then, som hafwer the härliga kläderna, och saden til honom: Sitt här wäl; och til then fattige saden I: Statt ther, eller sitt här wid mina fötter;

4. Och betänken thet icke rätt, utan warden domare, och gören en ond åtskilnad.

5. Hörer til, mine käre bröder: Hafwer icke Gud utwalt the fattiga i thenna werlden, the ther rike woro på tron, och arfwingar til riket, som han lofwat hade them som honom älska?

6. Men I hafwen föraktat then fattige. Förtrycka icke the rike eder med wåld, och draga eder fram för rätten?

7. Försmäda icke the thet goda namnet, ther I af nämnde ären?

8. Fullborden I then Konungsliga lagen efter Skriften: Älska tin nästa såsom tig sjelf, så gören I wäl.

9. Men sen I efter personen, tå synden I, och warden straffade af lagen, såsom öfwerträdare.

10. Ty om någon håller hela lagen, och syndar på et, han är saker til alt.

11. Ty then som sade: Tu skal icke göra hor, han hafwer ock sagt: Tu skal icke dräpa. Hwar tu nu icke gör hor, och dräper likwäl, äst tu lagens öfwerträdare.

12. Så taler, och så görer, som the ther skola genom frihetens lag dömde warda.

13. Ty dom utan barmhertighet skal honom öfwergå, som barmhertighet icke gjort hafwer; och barmhertigheten berömmer sig emot domen.

14. Hwad hjelper thet, mine bröder, om någon säger sig hafwa tron, och hafwer dock icke gerningarna? Kan ock tron göra honom salig?

15. Om en broder eller syster wore naken, och fattades dagelig föda;

16. Och någon af eder sade til them: Går i frid, wärmer eder, och mätter eder, och I gifwen them likwäl intet hwad lekamen behöfwer, hwad hulpe them thet?

17. Så ock tron, tå hon icke hafwer gerningarna, är hon död i sig sjelf.

18. Nu måtte någon säga: Tu hafwer tron, och jag hafwer gerningarna: wisa mig tin tro med tina gerningar, så wil jag ock wisa tig min tro med mina gerningar.

19. Tu tror, at en Gud är; ther gör tu rätt uti: djeflarne tro thet ock, och bäfwa.

20. Wil tu, fåfängeliga menniska, weta, at tron, utan gerningar, är död?

21. Wardt icke Abraham, wår fader, af gerningarna rättfärdigad, tå han sin son Isaac offrade på altaret?

22. Ser tu, at tron hafwer medwerkat i hans gerningar, och at tron är fullkommen worden af gerningarna.

23. Och Skriften är fullkomnad, som säger: Abraham trodde Gud, och thet [ 1183 ]wardt honom räknadt til rättfärdighet; och han wardt kallad Guds wän.

24. Se I nu, at af gerningarna rättfärdigas menniskan, och icke af tron allena.

25. Sammalunda ock then skökan Rahab, wardt hon icke af gerningarna rättfärdigad, tå hon undfick sändningabåden, och släppte them en annan wäg ut?

26. Therföre, såsom kroppen utan anda är död, så är ock tron utan gerningar död.

3. Capitel.

Mine bröder, farer icke hwar man efter at wara lärare, wetande, at wi thes större dom få.

2. Ty i många stycken fele wi alle; men then ther icke felar uti et ord, han är en fullkommen man, och kan regera hela lekamen med betsel.

3. Si, wi lägge hästarne, betsel i munnen, at the skola lyda oss, och omkaste theras hela kropp.

4. Si, ock skeppen, ehuru stora the äro och af starkt wäder drifwas, warda the dock likwäl omwände med et litet roder, ehwart rodermannen wil.

5. Så är ock tungan en klen lem, och kommer stora ting åstad: si, en liten eld, huru stor skog han uptänder!

6. Och tungan är ock en eld, en werld full med orätt: så är ock tungan ibland wåra lemmar, och besmittar hela lekamen, och uptänder all wår umgängelse, tå hon uptänd är af helfwete.

7. Ty all natur, både djurs och foglars och ormars och theras som i hafwet äro, warder tam, och är tamd af menniskors natur:

8. Men tungan kan ingen menniska tämja, thet oroliga onda, full med dödeligt förgift.

9. Med henne prise wi Gud och Fadren, och med henne banne wi menniskorna, som äro skapade efter Guds liknelse.

10. Af samma mun går pris och bannor. Thet bör icke, mine bröder, så wara.

11. Icke gifwer en källa af et hål, både sött och beskt watn.

12. Icke kan fikonaträet, mine bröder, bära olja, eller winträet fikon? Så kan ock ingen källa salt och sött watn gifwa.

13. Ho är wis och klok ibland eder, han bewise med sin goda umgängelse sina gerningar, uti saktmodighet och wisdom.

14. Om I hafwen bittert nit och trätor uti edert hjerta, berömmer eder icke, och ljuger icke emot sanningen.

15 Ty then wisdomen är icke ofwanefter kommen; utan är jordisk, mensklig och djefwulsk.

16. Ty hwar nit och träta är, ther är ostadighet och alt ondt.

17. Men then wisdom, som ofwanefter är, han är först kysk, och sedan fridsam, saktmodig, låter säga sig, full med barmhertighet och goda frukter, opartisk, oskrymtelig.

18. Men rättfärdighetens frukt warder sådd i frid, them som frid hålla.

4. Capitel.

Hwadan äro örlig och krig ibland eder? Äro the icke ther af, af edra begärelser, som strida i edra lemmar?

2. I begären, och fån intet: I hafwen afund och nit, och kunnen intet winna: I striden och örligen, och hafwen intet, therföre at I icke bedjen:

3. I bedjen, och fån intet; ty I bedjen illa, nemligen, at I thet uti eder wällust förtära skolen.

4. I horkarlar och horkonor, weten I icke, at werldens wänskap är Guds owänskap? Ho som werldens wän wil wara, han warder Guds owän.

5. Menen I, at Skriften säger fåfängt: Anden, som bor uti eder, begär emot hatet?

6. Men han gifwer rikelig nåd; ty Skriften säger: Gud står emot the högfärdiga; men the ödmjuka gifwer han nåd.

7. Så warer nu Gudi underdånige: står emot djefwulen, så flyr han ifrån eder.

[ 1184 ]8. Nalkens Gudi, så nalkas han eder. Rener edra händer, I syndare; och renser edra hjertan, I ostadige.

9. Warer elände och sörjer och gråter: edert löje wände sig i gråt, och glädjen i sorg.

10. Förnedrer eder för HERranom, så skal han eder uphöja.

11. Förtaler icke hwar annan, käre bröder: then som förtalar sin broder, och dömer sin broder, han förtalar lagen, och dömer lagen; men dömer tu lagen, så äst tu icke lagens görare, utan domare.

12. Ty en är laggifwaren, som kan saliggöra, och fördöma: ho äst tu, som dömer en annan?

13. Nu wäl, I som sägen: I dag, eller i morgon, wilje wi gå uti then eller then staden, och wilje ther ligga et år, och handla och winna;

14. Och weten icke hwad i morgon ske kan. Ty hwad är edert lif? Et dam äret, som en liten tid warar, och sedan förswinner.

15. För thet skulle I säga: Om HERren wil, och wi lefwe, så wilje wi göra thet eller thet.

16. Men nu berömmen I eder i edert högmod. All sådan berömmelse är ond.

17. Then ther kan göra godt, och gör icke, honom är thet synd.

5. Capitel.

Nu wäl, I rike gråter och tjuter öfwer eder uselhet, som eder öfwerkomma skal.

2. Edra rikedomar äro förruttnade; edra kläder äro upätna af mal;

3. Edert guld och silfwer är förrostadt, och theras rost skal wara eder til witnesbörd, och skal upäta edert kött, såsom en eld. I hafwen församlat eder ägodelar i yttersta dagarna.

4. Si, arbetarenas lön, som edert land afbergat hafwa, hwilken I them swikligen ifrå haft hafwen, ropar; och theras rop, som afbergade, är inkommit i HERrans Zebaoths öron.

5. I hafwen lefwat i kräslighet på jorden, och haft eder wällust, och upfödt edert hjerta, såsom på en slagtedag.

6. I hafwen dömt och dödat then rättfärdiga, och han hafwer eder intet emotstått.

7. Så warer nu tålige, käre bröder, in til HERrans tilkommelse. Si, åkermannen wäntar efter then kosteliga jordens frukt, tåligt bedjande, så länge han får et morgonregn och aftonregn.

8. Så warer ock tålige, och styrker eder hjerta; ty HERrans tilkommelse är när.

9. Sucker icke, käre bröder, emot hwar annan, på thet I icke warden fördömde. Si, domaren är för dören.

10. Tager, mine bröder, Propheterna för efterdömelse til bedröfwelse och tålamod, hwilka talat hafwa i HERrans namn.

11. Si, wi hålle them saliga, som lidit hafwa. Jobs tålamod hafwen I hört, och HERrans ända hafwen I sett; ty HERren är barmhertig, och en förbarmare.

12. Öfwer all ting, mine bröder, swärjer icke, hwarken wid himmelen, eller wid jorden, eller någon annan ed: men edra ord skola wara ja, ja, nej, nej, på thet I icke skolen falla uti skrymteri.

13. Lider någon ibland eder bedröfwelse, han bedje; är någon wid godt mod, han sjunge psalmer.

14. Är någon sjuk ibland eder, han kalle til sig Presterna i församlingen, och låte them bedja öfwer sig och smörja med olja uti HERrans namn:

15 Och trones bön skal hjelpa then sjuka, och HERren uprättar honom; och om han är stadd i synder, warda the honom förlåtna.

16. Bekänner inbördes synderna, then ene then andra, och beder för eder inbördes, at I helbrägda warden; ty en rättfärdig mans bön förmår mycket, ther hon alfwar är.

17. Elias war en menniska, såsom wi; och han bad en bön, at thet icke skulle regna; och thet regnade ock intet på jorden i tre år och sex månader.

18. Och han bad åter; och himmelen [ 1185 ]gaf regn, och jorden bar sin frukt.

19. Käre bröder, om någon ibland eder for willse ifrå sanningen, och någon omwände honom;

20. Han skal weta, at then ther omwänder en syndare af hans wägars willa, han frälsar en själ ifrå döden, och skyler all öfwerträdelse.