Blå oktober/Det nya Jerusalem
| ← Sälla tårar |
|
Hosianna! → |
Det nya Jerusalem.
.jpg){kind=small}
si, jag ser mitt hjärtas hem,
där kvällens rodnad blänker!
Ett härligt, nytt Jerusalem
sig ned af himlen sänker
och sväfvar öfver västerns rand
en stund för andens aning,
där rika färgers klara brand
ger siarsynen daning.
Hur kostligt är ej staden lagd,
af ädla stenar buren;
se, grunden glimrar som smaragd,
som jaspis glänser muren;
dess portar aldrig slutna stå,
de härligt pärleprydda;
och folk på gyllne gator gå
och bo i gyllne hydda.
Ej sol, ej måne skiner där,
och dag ej växling lider;
ty själfva Kärleken det är,
som purpurskimret sprider.
Och ingen skugga, ingen nöd
sig in i glansen mänger,
och fjärran är all lustas glöd,
och sveket dit ej tränger.
Ja, synden där har intet hem,
och döden där ej landar;
ty själfver Gud skall bo med dem,
de frälste mänskoandar.
Där är ej suck, där är ej rop,
ej värk, ej kval som sårar;
ty Gud från de förgråtnes hop
har torkat alla tårar.
Från Guds och Lammets tron en flod
med lifsens vatten faller:
dess våg är klar som en klenod,
dess droppar som kristaller;
all sanningstörst sig släcker där,
allt dunkel där sig löser,
och hvarje flämtande begär
sin dryck för intet öser.
Och si de stränderna utmed,
där tviflet mer ej mördar,
där grönskar ljufligt lifsens träd
med ständigt friska skördar.
Ja, fridens palm står där i blom
och bjuder fritt sin råga:
dess blad är folkens läkedom
mot all förgången plåga...
Hvar själ, som en gång skåda fick
den helga stadens hägring,
som pilgrim se'n på jorden gick
ibland all jordens fägring;
han letar trött i aftonskyn
en väg till hvilotjällen,
till dess en gång hans sällhetssyn
skall lykta lefnadskvällen.
O flamma då, mitt sköna hopp,
när världens skimmer viker!
Då skall jag hinna till dig opp,
där ljuset aldrig sviker.
Ja, när i sista kvällens brand
ditt färgspel ses förtona,
jag lyftes mot de gyllne land
att vinna lifsens krona...