Bostället (Sehlstedt 1861)
| ← Lutspelaren |
|
Den dumma mannen → |
Bostället.
Min Gud, så trefligt! fyra rum
Och kök — och allt nyrepareradt!
Och fönsterrutor nitton tum,
Just herrskaps-likt och val rangeradt!
Här i sängkammarn får du lof
Att se, hur solen vänligt skiner —
Ack, titta! hvilken söt alkov
Med tryckta nettelduks-gardiner!
Amanda! om du vore här,
Och såg, hur jag här går och stökar!
Förmaket är rätt nätt, och der
Stå dina kära blomsterlökar.
I salen, blekröd till sin färg,
Murgrönan sig kring taket slingrar.
Pianot utaf Söderberg
Står blott och väntar dina fingrar.
Och hvilken utsigt! hulda, kom!
Se holmen der vid ”Prestens udde”,
Der solen just går ned, liksom
Hon tänkte ta den till sin kudde.
Och der, hur vexla skog och slätt
Romantiskt mellan berg och byar!
Och vattnets spegel, violett,
Tar färgen utaf qvällens skyar.
Du kan ej tro, hvad jag är glad!
Af höns jag har en evig skara.
Tolf gäss i vassen ta sitt bad,
Och grisar präktiga och rara.
Der nere korna gå i bet,
Och grålle, tjudrad vid sin lina.
Hvar oxe, som vår prost, är fet,
Hvart får, som länsmans tjocka Stina.
Jag lycklig är på sätt och vis,
Men timmarne gå ändå sena.
Visst har jag här ett paradis,
Fast jag, som Adam, går allena. —
Men ack! då i sin blomster-skrud
Midsommarn firas gladt och värdigt,
Då for jag hit dig såsom brud —
Då först är paradiset färdigt.
