Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om en stor kroppsväxt
| ← Om Ledsnaden |
|
Om Jean Jacques Rousseau → |
Om en stor Kroppsväxt.
Menniskan var aldrig nöjd med sin lott. Hon vill ej blott vara lyckligare än naturen gjort henne, hon vill äfven vara större till växten; och hon påstår verkligen att i sitt ursprung hafva varit begge delarna.
Ingenting är bekantare än den redan urgamla dikten, att jorden i de ännu äldre tiderna varit bebodd af Resar, som sedermera vanslägtat till vår nuvarande litenhet, men hvaraf lemningar länge qvarblefvo. Alla gamla sagor hafva någon Goliat, någon Polyfem, någon Ramunder, som till kroppsväxten vida öfverstiger det vanliga längdmåttet.
En stor och reslig växt imponerade fordom mycket på menigheten, och fortfar ännu att göra det, likasom i de rå tiderna. Alexander, ehuru sjelf liten till växten, gjorde sig likväl så högt begrepp om kroppslängdens företräden, att han vid tåget till Indien lät, som Curtius berättar, göra sängar af större än vanlig längd, hvilka han lemnade efter sig. Han ville genom dessa minnesmärken inbilla påföljande tider, att han haft den äran att vara konung öfver ett folk, längre till växten än de nationer han bekrigat. Det var honom ej nog att hafva gjort stora saker; han ville äfven att de skulle tros gjorda af ett långt folkslag.
Alla gamla hjeltar målas hos poeter och sagskrifvare såsom öfverträffande allmänheten i kroppsstorlek. Sjelfva gudinnorna och de förnämare af könet skillras hos dem med en växt, resligare än deras åtföljande nymfer eller hof-fruntimmer. Hektor, Ajax, Æneas, Turnus beskrifvas alla såsom stora och resliga. Kalypso och Dido hade samma växtens företräden framför deras hofsällskap. Det var dessa tiders förträfflighet.
Likaså vördnadsbjudande var kroppslängden hos de gamla Göterne. Huru mycket större värde man vanligen satte på denna egenskap, än på sinnesgåfvorna, synes deraf, att de gamla sagorna nästan alltid sätta förståndet och klokheten hos Dvergarne, ett slags folk annars föraktadt och gäckadt, men som man, i brist af styrkans och kroppsväxtens herrligare egenskaper, medgaf åtminstone förståndets företräde; hvilket också ingen karl af längd missunnade dem.
Du är för liten till växten att regera, sade en Spartiat åt en af Lacedemons konungar. Också vittnar historien, att det verkligen fordrades hos detta folk en viss kroppsstorlek till denna värdighet. Ehuru löjligt detta må synas, hade det likväl någon grund i dessa tiders större behof af härdighet och styrka, hvilka med rimlighet dömmas efter kroppens ansenlighet. Löjligare är det moraliska förtroende, som man ännu så gerna lemnar åt den fysiska storheten. De bästa skäl, framsagda med en späd och svag röst, förlora ofta deras verkan på vissa åhörare, och det har ibland varit svårt att säga, när en ansenlig talare lyckats att besegra en motsträfvig menighet, genom hvilkendera sinnesporten öfvertygelsen gjort sitt intåg i själen: örats eller ögats.
Låt en rå folkhop sjelf välja sina styresmän, säger en viss auktor, och ni skall se, att om den är i sitt val alldeles fri, skall den riktigt falla med sitt förtroende på de ansenligaste massor af kött och ben. Om man ändteligen nödgas medgifva hos personer af en lättare kroppsbyggnad ett slags qvickhet eller klyftighet, misstror man dem nästan alltid hemligen att sakna den mognad och pålitlighet, hvilka man sjelfkraft förutsätter hos en dugtig och bredaxlad koloss, som rör sig med en viss obeqväm långsamhet, och hvars förstånd man gerna tillägger samma vigt och välbetänksamhet, som man tycker sig röja i dess kroppsvändningar.
Man har sett medelmåttiga egenskaper göra den största verkan, i förening med en stor och majestätisk kroppsresning. Redan blotta åsynen befaller lydnad och kufvar motsägelsen. Men man har aldrig sett en liten, småväxt och mager person tillrycka sig väldet ibland ett folk eller en menighet, utan att äga verkligt stora egenskaper.
När en till växten stor man står bredvid en rätt liten, kan man hålla hundrade mot en, att han i det ögonblicket njuter sitt företräde. Sådan är menniskan. Hon ser aldrig ner på andra, vore det också blott från höjden af en litet resligare knotbyggnad, utan att, med en sjelfprisande känsla, strax lyfta sin tanka tillbaka opp till sin egen förträfflighet.