Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Rousseau
| ← Om en stor Kroppsväxt |
|
Om Rollin, och om Historisk Skrifart → |
Om Jean Jacques Rousseau.
Skrifsättets karakter hos denna författare utmärker honom ej mindre starkt, än hans ovanliga satser. Det är en blandning, nästan utan exempel, af styrka och skönhet, af skarpsinnighet och entusiasm, af manligt förnuft och nästan qvinlig ömhet, af misantropi och menniskokärlek. Det är ett snille, uppriktigt i sitt nit att söka sanningen, men svartsjukt om äran att hafva funnit henne; dristigt och oafskräckligt i sina en gång antagna meningar; ett hjerta, genomglödgadt af den republikanska frihetslågan, känsligt ända till qvida, och stolt ända till martyrstyrka.
Ehuru född med de största talanger, nyttjade han likväl den visa återhållsamheten, att i början undangömma sig, och att icke framträda inför publiken innan han kände sig i stånd, att icke allenast göra den intill häpnad uppmärksam på sina första skrifter, men också att framgent underhålla dess beundran genom produktioner, lika så kraftfulla som dessa. Man såg honom ej begynna sin bana med svaga och osäkra steg; småningom hämta krafter, och efter att hafva behöft kritikens skonsamhet, ändteligen trotsa den. Han var en jette, som på en gång framrusade ur sin grotta, uppryckte eller undanhvälfde allt hvad som i vägen motstod honom, och stod från det ögonblicket ensam, som en orörlig mur, emot nästan hela massan af sitt tidehvarfs skribenter, ifrån hvilka alla han genom sina meningar och sitt skrivsätt på en gång åtskilde sig.
Emellertid har det knappt gifvits en författare, om hvars förtjenster hans egen samtids röst varit så delad, och delad på ett så besynnerligt sätt, som om denna på en gång förgudade och förlöjligade Jean Jacques; ingen som kan sägas hafva såsom han vandrat igenom ondt rykte och godt rykte, genom ära och smälek. Ty då om nästan alla andra endast gifvits dessa två meningar: det är en slät skribent, — det är en förträfflig; det är en hederlig män, — det är en svart själ; så har om denna besynnerliga man uppstått ännu den tredje rösten, så lydande: det är en gudomlig skribent, men en narr, hvars skrifter innehålla idel paradoxer och motsägelser, framställda med de starkaste argumenter och den skönäste stil i verlden; och det som är förunderligt, just detta omdöme har blifvit hos oss nästan det allmännaste.
Jag skall begynna med att låta hans anklagare tala, som det är billig! inför alla domstolar, äfven efterverldens. Derefter skall jag våga att framställa mina egna omdömen.
”Den goda Jean Jacques, säga hans fiender, var född med lika så gränslös egenkärlek, som stort snille. Hans vurm var att, kosta hvad det ville, låta tala om sig. Hade han lefvat i något af de grofva tidehvarfven, då snillets yrken ansågos för veklighetens tidsfördrif, hade han visserligen deklamerat med häftighet emot dessa barbariska grundsatser; nu föddes han i en tid och i ett land, der man redan gjort de största framsteg i allt slags odling, och der han genom sitt nit för menniskoförädlingen icke mera såg sig kunna väcka nog uppseende. Nu blef det hans sak att, om möjligt vore, göra verlden på nytt vild igen.”
”De flesta missbruk och fördomar voro redan utrotade, eller angripna. Rousseau, för att göra sig väg, hade ej annat medel öfrigt, än att på en gång bjuda spetsen både åt missbruken och sanningarne, både åt dem som ännu försvarade det onda, och dem som bekrigade det.”
”Det blir ej svårt, med antagande af dessa reflexioner, att förklara hvarföre denna författare varit så stridig, icke allenast med sitt tidehvarf, utan ofta med sig sjelf; hvarföre han med det endaste hufvud så ofta afvikit till det besynnerliga; och hvarföre alla hans idéer tagit en vändning åt motsägelsen. Han tyckes hafva sagt till sig sjelf: sanningens ära är ingen, när hon är allmän. Man måste, för att göra sig bemärkt, ett af två, finna — eller bestrida henne. De första namnen i allt äro de enda lysande. Det är nödvändigt att gå en ny väg till ryktets tempel, eller försaka hoppet att komma dit. Efter den som uppbyggt, finnes der intet rum öfrigt, utan för den som nedstörtar. Fort ner med alla antagna meningar.”
”Ingen skribent var dock mera än han ögonblickets menniska. Derföre skiftar han så ofta meningar som lynne. Det enda beständiga hos honom var oenligheten med sig sjelf. Skref han emot filosoferna; då var ingen teolog strängare, allvarligare, nitfullare än han. Skref han emot teologerna; då var ingen större fritänkare. Han har skrifvit till fanatismens försvar och förbannelse, till filosofiens ära och smälek, till sedernas helgd och till deras förderf. Han har skrifvit emot spektakel, och gjort teaterpjeser: de borde ej finnas, sade han; men efter de finnas, måste de underhållas: emot romaner, och gjort den mest förföriska af alla. Den flicka eller qvinna, säger han i företalet till sin Heloisa, som dröjer sitt öga på första bladet af denna bok, är förlorad: men har hon läst en sida, kan hon läsa till slut, skadan är redan skedd. Hans skrifter och meningar hafva på detta sätt inga större motsägare än sig sjelfva; till den grad såg han allting tvåsidigt, och gaf sig nästan aldrig den mödan att förlika sina egna stridigheter. Derifrån dessa starka resonementer emot duellen och till dess försvar; emot sjelfmordet, och för dess ursäktlighet; filosofien, hånad och prisad; förnuftets rätt i religionsämnen yrkad med hänryckning, och den filosofiska toleransen anklagad for feg likgilltighet; derifrån sjelfva uppenbarelsen upphöjd genom de sublimaste loford, och bestridd genom de skarpsinnigaste invändningar.”
”Korteligen, Rousseau ville vara en besynnerlig man; det var han ock i sanning. Han hade varit stor, om han ej velat förmycket åtskilja sig ifrån det vanliga; om han ej sträfvat ännu mera efter sällsamhetens ära, än efter sanningens; om han é) sammansatt sin filosofi helst af paradoxer, ej sökt bevisa sin tankestyrka genom en tveklyftig sofistisk färdighet att försvara alla meningar, och deribland framför allt de minst antagliga.”
Sådan var, efter hans fienders teckning, den märkvärdige Genever-filosofen; och denna teckning, jag har förutsagt det, är den vanligaste. Se här hvad jag har att svara dertill.
Möjligtvis var den goda Jean Jacques den mest ärelystna bland menniskor. Möjligtvis syftade han till ingenting mindre, än till det första rummet ibland alla sin tids författare. Men detta är ej frågan. Den rätta frågan är: förtjenar han det eller ej?
Var han filosof, eller fantast? en dygdig man, eller en skrymtare? Man har disputerat derom. För min del frågar jag endast: hvilken är förtjensten af hans skrifter? Innehålla de öfverallt principer af förnuft och dygd, eller innehålla de dem ej? Hvad gör mig, hurudan han till sin person var eller ej? Det är hans skrifter som angå mig. Dessa äro för mig Rousseau.
Vi hafva då kommit till sjelfva saken, hvilket i alla disputer är att hafva kommit rätt långt. Frågan är nu således blott om värdet af hans arbeten.
Mig synes, först och främst, som man aldrig nekat honom, i anseende till skrifarten förtjensten af ett bland de största snillen som någonsin låtit läsa sig. Hvad förebrår man honom då? Hans paradoxer och hans motsägelser.
Och hvilka voro hans paradoxer? Om jag ej bedrar mig, en enda hufvudsaklig: den rent af vilda menniskans företräde i dygder och sällhet framför den Parisiskt förfinade. Alla de öfriga äro merendels små och tillfälliga satser, härledda från denna störa allmänna princip.
Uppriktigt sagdt: hade han mycket orätt? Har man velat förstå honom? Ville han verkligen föra menniskan tillbaka till skogslefnadens grofva okunnighet? Eller var hans afsigt att blott visa, huru långt hon, på bekostnad af sin sällhet, skilt sig ifrån naturen, jemte nödvändigheten att åter närma sig till dess enfald, så mycket som till förmildring af hennes plågor tydligen fordrades? Han skref en afhandling om samhällsstyrelsen: var den gjord för skogarna? Han skref ännu en om uppfostran: gjorde han sin elev till ett halfdjur, som närde sig med ollon, bodde i bergskrefvor, sof eller krigade mot villdjuren? Emile, detta framställda mästerstycke af Rousseauisk uppfostran, blef en förnuftig och lycklig snickare. Var också detta ett paradox? Var Rousseaus uppfostringsplan galenskap, efter han gjorde sin elev hvarken till en lärd, eller en hofman?
Men huru många andra underligheter, säger någon, innehåller icke detta och hans öfriga arbeten? Låtom oss se till. Det är en, t. ex., att medicinen mera skadat än gagnat menniskoslägtet. En annan, att kökskonsten, sådan den nu för tiden utöfvas, är en för helsan och lifvet förderflig uppfinning. Ännu en tredje, att de lärdas evigt skrifvande lefnad är ett tillstånd lika så löjligt som onaturligt. Ännu en fjerde, att man icke måste bedja Gud, utan blott tacka och prisa Honom. Ännu en femte, att man redan gjort mycket till en sund uppfostran, när man intill tolfte eller trettonde året varit i stånd att hålla barnet vid god helsa, och dess hufvud rent ifrån alla slags lärosatser. Huru många förnuftiga menniskor hafva icke, i flera af dessa ämnen, varit af Rousseaus tankar? Och huru många skola icke förnuftet och erfarenheten ännu göra till anhängare af samma meningar?
Nå, men hans tusende motsägelser? — Ja, som man nästan alla pådiktat honom! Han skref emot den franska musiken, säger Voltaire, och gjorde fransysk musik. Är det ej som om någon sade: Boileau var en fantast, ty han skref emot fransyska verser, och gjorde fransyska verser?
När då Rousseaus fiender förebrå honom att vara utan grundsatser, och anföra till bevis derpå hans motsägelser; hafva de rätt deri eller ej? Skulle det ej låta antaga sig, att de fleste af dessa bero förnämligast af det sätt man brukat att framställa dem? Man ville göra Rousseau löjlig. Hans häftiga, ömtåliga, ofta bittra och egenvilliga sinnelag, gjorde honom också ofta nog sådan i sitt enskilta förhållande; men var han det i sina filosofiska meningar? Skulle det ej kunna stå tillsammans, att vara tviflare i en viss sekt, ja afven i en viss religion, och dock likväl den mest nitiska förfäktare af en allmän gudalära? Att uppriktigt tro på Gud, och alldeles icke på den teologiska metafysiken? Att finna oupplösliga svårigheter i sjelfva Skriften, och tillika den sublimaste karakter hos stiftaren af den kristna religionen? Att på en gång ogilla sjelfmordet, och tillika framställa en annan persons försvarande mening? Att som moralist eller lagstiftare hata äktenskapsbrott, och som ädel, rättvis, känslofull menniska ursäkta passionens välde hos tvenne ogifta älskare, i synnerhet när detta fel öfverglänses af det skönaste hjertas egenskaper? Att yrka fördragligheten i trosläror, och tillika afsky den kalla likgilltighet för alla slags religionsbegrepp, som ofta var hos lättsinniga menniskor toleransens endaste grund, och som så tydligen började blifva det i Voltaires och Rousseaus fädernesland? Att bestrida inrättningen af en teater i Geneve, och likväl skänka små sångstycken åt teatern i Paris?
Men behöfver det försvaras, som i sig sjelf icke kan nog berömmas? Skulle ej de fleste af Rousseaus motsägelser vara hvarenda sann tänkares, hvarenda rättsinnig menniskas? Blott den lågande fantasten, eller den iskalla gäckaren kunna stå qvar oryggliga, hvardera på sin motsatta gräns, och ömsevis fördömma till afgrunden det minsta religionstvifvel, eller smäda som löjlig vidskepelse all vördnad för religionsämnen. Blott de kunna med omvexlad orättvisa förbanna som en gudlös niding den olycklige, som sjelf slutar outhärdliga qval; eller prisa som en ny Cato i sinnesstyrka den ursinniga äfventyraren, som med pistolen i handen drar sig ur sin villervalla. Blott de kunna, ändteligen, med ömsevis tillslutna ögon, den ena för de ädlaste dygder, den andra för seder och samhällsväl, antingen ställa skampall och tukthus strax vid sidan af all oäktenskaplig svaghet, eller, som ett lofligt galanteri, ett oskyldigt samhällsbehag, försvara en allmän löslefnad. Kanhända hafva dygden, förnuftet, rättvisan, alltid sitt rum emellan tvenne ytterligheter; och kanhända bevisar ingenting en större fasthet af grundsatser, än att stå, som Rousseau gjorde, orörlig på denna ofta för hopen omärkliga mellanpunkt, och likasom med ett draget svärd i hvardera handen, strida emot begge ytterligheterna.
Men det är ej så mycket i strödda meningar, som denna karakter gör Rousseau vördnadsvärd, som fast mer i hans allmänna samhällsfilosofi. Kanhända är det hvarken likgilltigt, huru fördomar och missbruk i religionen och samhällsläran angripas; eller nog att blott angripa och undanrödja dem. Utan vishet brukadt, blir någon gång botemedlet farligare än det onda. Det är visserligen berömligt, att nitälska emot våldsmakten och andaktssveken, dessa begge hufvudgrunder för verldens olyckor. Stort är att göra det med styrka och framgång; men hvad, om ert nit emot den förra småningom gjorde menniskan otålig för den nödvändigaste ordning? Hvad, om ert åtlöje för de sednare omsider bidrog att hos henne döda all religionskänsla? Rousseau tycktes hafva för tanken ett verkligt, allvarligt ideal af menniskovärde, samhällsordning, samhällsväl, lika långt afskildt ifrån vördnadshelgden för åldriga maktspråk, som från lättsinnigheten af yngre seder och tänkesätt. Ett ideal, som vid alla tillfällen genomskimrar hans påstådda motsägelser. Aldrig blott omstörtade han, obekymrad om hvad som skulle sättas i stället. Aldrig angrep han något missbruk, utan att tillika framställa förbättringen. Aldrig sträcktes hans arm att skaka en större eller mindre del af samhällsbyggnaden, utan att likasom med den andra upprätthålla och skydda de nödvändiga principer af ordning och religionskänsla, hvilkas förstöring han ännu mera fruktade, än han hatade väldet, missbruken, bedrägeriet. Men just denna rättskaffenhet ställde honom också på det svåraste rum, som en författare någonsin intagit, nemligen midt emellan de våldsamma missbruken och deras häftigaste angripare, i oupphörlig strid, men ömsevis vänd, nu emot de förra, som han hatade, nu åter emot de sednare, med hvilkas principer han gjorde i mycket gemensam sak, men hvilkas ifver och hemliga driffjädrar han alltid misstänkte och fruktade. Derifrån dessa häftiga öfvergångar i hans skrifter, för och emot filosofernas sak; denna skenbara stridighet af satser och lynnen, som man sökt att göra löjlig; ty hvart han vände sig, bestridande eller försvarande, förde han alltid med sig samma entusiasm och samma styrka, som utgjorde karakteren af hans geni. Rousseaus förhållande i detta afseende var ärlighetens konst, att göra sig på ömse håll fiender.
Efter så många rörande vördnadsbevis, som den fransyska nationen helgat åt minnet af denna stora författare, var det tvifvelsutan en öfverflödig erkänsla, att föra hans gamla kokerska, sedermera hans hustru, sedermera gift med en lakej, kring gatorna i Paris på en hög segervagn, omgifven af national-gardet, konvents-ledamöter, musikanter och sångare, för att i trettio år hafva kokat soppan åt auklorn af Emile. Det förtjenar anmärkas, att denna triumferande kokerska var just densamma fordom öfversmutsade Vachine, af hvilken Voltaire, i sitt poem La Guerre de Geneve, gör en så oförgängligt stygg målning, för att hafva med oförtruten beskedlighet följt och skött en olycklig sjukling, efter sin död Frankrikes ära och beundran. Man beklagar sig öfver samtidens obillighet, man vädjar till efterverldens rättvisa; likasom den förra styrdes af idel förvillelse, och den sednare af idel förnuftig öfverläggning. Men det tycks, som det ena och andra berodde af en blott slump, och som passionen och ytterligheten hörde till alla tidehvarf. Hvad som med någon visshet tyckes kunna sägas, det är, att hvem som helst råkar falla i händerna på ryktbara skribenter, kan vara temligt säker att, på det ena eller andra sättet, hafva gjort sin odödlighet.
En anmärkning, som förtjenar att här tilläggas, och som gör heder åt det fordna Frankrike, oaktadt all dess lättsinnighet, är den, att mer än trettio små pasquill af samma förfärliga hand som nyssnämda poem, likväl ej förmådde kalla det allmänna åtlöjet öfver den olyckliga och egensinniga Genever-filosofen. Sådant bevisar åtminstone dygdens och den sanna förtjenstens egenskap att göra sig högaktade. Det synes som åtlöjet förlorade sin udd emot all verklig storhet. Jag vet ingen större fläck hos solen Voltaire, än detta oblidkeliga hat emot sin enda farliga rival i ryktbarhet. Men det är en känd och märkvärdig sanning, att denna stora gäckarn aldrig mindre lyckades i sitt skämt, än emot författaren af Emile och Heloisa. Sladdraren Mercier, som har så sällan rätt i något, har det likväl deri, att den annars så fina och djupt stickande Voltaire aldrig varit på en gång gröfre och maktlösare. Det var ej med satirens spjut han sårade Rousseau, han slog honom med skaftet. Men kanhända var aldrig någon tillämpning riktigare, än den som kunde i detta mål göras på Voltaire, af hans egna verser emot Boileau.
Envain Boileau, dans ses sévérités,
Crut de Quinault dénigrer les beautés;
L’heureux Quinault, vainqueur de la satire,
Rit de sa haine, et marche a ses côtés.
Man kunde säga, med en liten förändring af namn och omständigheter:
Voltaire förgäfves, ny Alcid i split,
Mot Rousseaus ära tröttat sig att strida
Med all sin hätskhet, qvickhet och kredit;
Den ädle Rousseau, öfver gäckeri’t,
Ler åt hans harm, och går bredvid hans sida.
Går han ej framför honom? Se der en tvist som aldrig skall slutas, emellan qvickheten och betraktelsen; emellan det vidtomfamnande snillet och det i få punkter sammandragna; emellan den spelande tanken och den djupt sökande; emellan känslan som flammar, och känslan som starkt genomeldar; emellan ärelystnadens stora afeigter och redlighetens; emellan de lockande behagen och den medsläpande kraften: ty, hvar finnes en domare dem emellan?