|
Sällhets-skapande förmåga!
Alla Väsens harmoni!
Glädje! druckne af din låga,
Kring ditt altar samlas vi.
All den skillnad flärden föder
Göms för dig i stoft och skam.
Kung och bonde äro bröder,
Hvar din vinge fläktar fram.
Chor.
Er vår hälsning myriader,
Dig vår kyss, du verldars här!
Bröder, — öfver stjernor — der,
Bor, förvisst, en mildrik Fader!
Hvem som, till sitt hjertas lycka,
För en väns det öppna får,
Och en makas dertill trycka,
Blande han sin sång med vår!
Men den af ett enda hjerta
Ej får tröst på jordens rund,
[ 87 ]Slite sig med vaknad smärta,
Gråtande, ur vårt förbund.
Chor.
Allt hvad kring naturen vimlar,
Hylle Sympathiens bud!
Upp till stjernorna, — till Gud,
För hon, genom rymd och himlar.
Glädjen kraft och ungdom gifver
Åt den alstrande natur;
Glädjen, glädjen hjulen drifver
I det stora verldens ur.
Blomman hon ur brodden skjuter,
Fästet hon med stjernor sår;
Hvällver spherer, solar gjuter,
Fler än skådarns fjerrglas når.
Chor.
Oförskräckt, som Segerhjelten,
Fyllen, Bröder, edert lopp!
Gladt, — som ljusets gyllne kropp
Genomstörtar himlafälten!
Med den kunskap forskarn vinner,
Glädjens ljus hans öga rör.
Mensko-vännen henne finner
[ 88 ]Hos den lycklige han gör.
Hjelten, som för äran strider,
Möter hon med Ryktets röst;
Men den dygdige, som lider,
Äger henne i sitt bröst.
Chor.
För det Sanna, för det Sköna,
Vågen, liden, dödlige!
Uppe der, bland himlarne,
Sitter Han som skall belöna.
Gudars nåd kan ej betalas,
Likna dem är dygdens höjd:
Må den usle då hugsvalas!
Må den sorgsne känna fröjd!
Flyg din ovän att förlåta,
Dränk hans fel i glömskans haf:
Ingen blodstår må han gråta,
Ingen ånger frätas af.
Chor.
Låt oss likars svaghet glömma:
Lefve de med oss tillfreds!
Bröder, öfver stjernors krets,
Dömmer Gud oss, som vi dömma!
[ 89 ]Fröjd i hjertan och pokaler!
Nu, — i gyllne drufvors blod,
Dricken mildhet, kannibaler!
Och du svaghet! hjeltemod.
Tron ej himlens ära kränkas,
Af ett offer från er bål.
Må till skyn dess safter stänkas:
Gode Ande! — Dig vår Skål!
Chor.
Honom, som med himlabanden
Sammanhåller verldars här,
Bröder, — öfver stjernor der,
Detta glas, den Gode Anden!
Kraft i motgång, helgd af seder;
Dygdens, sanningens försvar,
Flärdens afsky, hjertats heder;
Slut på verldens barndomsdar;
Manlig stolthet inför kungar;
Åt förtjensten, lagerns lott;
Ingen Gud som blixten slungar,
Ingen träldom, — ordning blott!
Chor.
Slutom cirkeln, Skalder sjungen
Ljusets seger, jordens ro!
[ 90 ]Svärjom menskligheten tro,
Svärjom den, — vid stjerne-Kungen!
Våldets kedja rättvist bruten;
Sanning, trygg bland dödlige;
Ostördt lugn i dödsminuten;
Nåd hos verldens Domare;
Nåd, — jemväl för de fördömda;
Om Hans högsta godhet vill;
Alla synder vare glömda,
Och en evig hämd, — ej till!
Chor.
Vandrarns staf en gång skall fällas.
Bröder — fridsam afskedsstund!
Och ett mildt ord, från Hans mun,
För hvars dom de döda ställas!
|
