Hoppa till innehållet

Carl von Linnés resa till Skåne 1749/14 juli

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  13 juli: Kulla
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné

14 juli: Svinabäck, Höjanäs, Krabbarp, Kullen
15 juli: Mölleläje, Svanehall, Farhult  →


[ 346 ]

Julius 14

Resan från Vigen till Lyktan eller yttersta udden av Kulla, över en besvärlig åkeväg jämte stranden, utom ordinär landsväg och gästgivaregårdar.

[ 347 ]Landet emellan Vigen och Kullen var slätt med flygsandsbotten, som överväxtes med ljung och kråkris. Kråkriset gjorde tuvor i lösa flygsanden i så måtto, att riset hölt sanden kvar och därigenom själv fortare växte.

Linum cartharticum Fl. 255 växer på intet ställe i Sverige mer än här, där det är den allmännaste ört, så att om denna härliga medicinalväxten skulle bliva antagen uti apotekaretaxan, kunde apotekarne ingenstädes få henne lättare och ymnigare.

Centaurium minus Fl. 205 växte även här, men mycket låg.

Svinabäck, kvart ½ från Vigen. Här var den starkaste flygsanden uppdriven såsom de högste snödrivor, i vilken margräs Fl. 102 och sandhavre Fl. 106, som bägge äro skapade att hålla flygsand, växte självmant nog mycket.

Landet, som bestod av gräslupne fält, var här och där av vädret brutit, vilket uppkastat och bortfört flere millioner lass av flygsand, då det lämnat i groparne det grovaste gruset och några brant avskurna tuvar, de där ofta syntes liksom små öar, som det ännu icke förmått bortföra. På desse öars perpendikuläre sidor fanns ett eller två strata av mylla hela famnen under sanden, till ett tecken att naturen i forna tider likasom nu byggt, nedrivit och åter uppbyggt landet.

Svinabågarne, ett så farligt som för de sjöfarande namnkunnigt grund, ligger utanför Svinabäck, där den myckna flygsanden upkastas och uppvräkes ifrån havet. På denna redden vid Svinabågarne och Domsten emellan Vigen och Kullarne, stranda och olyckas de meste skepp, varav jämväl i dag såges många vrak.

Aira cærula Fl. 71 eller blåtåtelen, vars halm var 1½ aln lång utan led, hade blivit samlat av bönderna och bruktes till piprensare.

Höjanäs, ett stort fiskeläge med den förnämsta hamnen, där mycken fisk fångas.

Fiskredeskapen på Höjanäs var följande:

  • Hummer- och taskegarn,
  • kolje- och flundregarn,
  • slätte- och torskegarn, [ 348 ]
  • planke- och sillegarn,
  • näringar- och rödsputtegarn,

med vilka åtskilliga slags fisk fångades, såsom långor, vakrar, rockor, laxöringar med flere;

  • aleruskor och torskekrokar.

Sillegarnen voro bundne av fin lintråd. Var maska var så stor, att två finger kunde inträngas. Bredden av garnet var 84 maskor. Tännelen var tjock som en skrivpenna, vid manserepet häftad, vilket var tjockt som en tumm. De påbundne flåren av poppelpilsbark voro fästade med kvarterslånga hänkor, som sutto ½ aln ifrån varandra.

Koljegarnen voro bundne av ganska fin tråd, hade 30 maskor i bredden, vardera maskan så stor, att fyra finger kunde rymmas däruti. Den översta maskan, som är av dubbel tråd tvinnad, löper löst på tändelen, vilken är tjock som ett finger. Tolv lösa maskor äro emellan vart flår av poppelpilsbarken. Stenarne vid nedra tändelen äro under vart fjärde flår.

Krokar med orm fånga torsk, koljor, flundror och ibland ål.

Poppelpilsbark (Fl. 821), som för dess lätthet och för det den icke super vatten måste brukas av alla fiskarne till flår åt deras garn, köpes därföre i stor kvantitet utifrån, ehuru poppelpil på åtskilliga ställen i Skåne plnaterad växer fortare och större än något annat träd; ty vore nödigt, att poppelpil mera planterades i Skåne, att man ej behövde köpa ett naturaliserat svenskt träd ifrån främmande länder.

Örtenamn voro här på orten:

  • Convolvulus arvensis Fl. 173 vedbände.
  • Thlaspi arvense Fl. 530 skillingar.
  • Scabiosa Succisa Fl. 112 ängknappar.
  • Verbascum nigrum Fl. 187 katterumpa.
  • Campanula vulgaris Fl. 176 örnaklocka.
  • Galium luteum Fl. 116 osämjeört, klammerris.
  • Hypericum anceps Fl. 625 jordhumla.
  • Caprifolium scandens Fl. 191 käringetänder. [ 349 ]
  • Melampyrum cæruleum Fl. 512 landsknektar, ett ganska artigt namn, emedan denna örten bär svenska liveriet med rocken eller bladerna, som äro högblå, och bröstet eller blommorna inunder gula, liksom den fågelen, vilken efter samma metaphora av arkiater Rudbeck kallades Avis Carolina Fn. 220.

Gentiana Pneumonanthe Fl. 202 viste i dag sin första blomma och därmed gav vid handen, att säden borde skäras.

Sädesbärgningen begyntes i dag, då larsmässorågen först mejades vid Krapparp. Säden sattes på åkren i långa travar åt norr och söder, att solen måtte skina på bägge sidor. 24 nekor sättes på vardera sidan emot varandra, som göra tillsammans 48. Både råg och korn mejas i Skåne på slätten såväl som över mesta landet.

Krapparp s. Krapperup, som med underliggande gods hölt 2½ adelsryttare, herr kapten von Kochen tillhörig, låg vid Viken söder om Kullen, där han skjuter ut i havet mot väster. Huset grundmurat omgiver gården på 3 sidor och förmentes vara tvåhundrade år gammalt. Ett åttkantigt murat torn stod vid södra hörnet och ett dylikt på ändan av södra flygeln. Gården var omgiven med en djup grav.

Trädgården i Krapparp innehölt 300 stycken fruktträn med en myckenhet av lavendel och vita liljor. Lök såddes här rätt mycken, den fiskarena behövde till sin färska fisk. I denna trädgård sades ett helt skålpund tymjansfrö vara en vår utsått, vilket är en ibland de största doses för en trädgårdsmästare. Potatoës växte här mycket väl, men beklagades så här som på andra ställen, att folket icke gärna ville äta rötterna. Folket var nog pickhågat, att sätta denna växt men hade däremot, att hon fordrade en god jord, där alltid god säd växer, och att hon ej tålde minsta köld, ty på en enda frostnatt fördärvades stjälken, då rötterna sedermera icke tilltogo; men denna roten är just icke gjord för dem som hava överflöd av tillräckelig säd, ty man bör även höra dem som lidit missväxt, om icke roten smkar dem bättre, då hon friar från hungersnöd och död. Och sedan säden blev uppfunnen, smakade ollonen beska.

[ 350 ]Brännevin brändes av den omogna frukten, som nedblåste i otid i augusti månad och legat, tills hon först begynte ruttna. Härtill lades jäst, då den gav ett gott brännvin.

Gödslen blandades stratum supra stratum med klöder och tång uti en hög, då han brann tillsamman och blev ansenligen förökt.

Hälsokälla kallades en källa utan mineral och utan utlopp, som låg i sudväst om gården på höga fältet. Folket hade ifrån urminnes tider för sed att komma hit midsommarafton och att dricka vattnet för allehanda krämpor, då de kastade penningar uti källan. Men numera, sedan källan var upplagad, lades de uti en bredevid stående fattigbössa.

Svinen vid fiskelägren gödde sig av fiskhuvuden, varav fläsket fick en obehagelig smak.

Fåren, som fiskarena äga, gå här ute med getterna hela vintertiden.

Körne kallades här både Prunus Fl. 397 och Rosa Fl. 406, som bägge allmänt läggas på gärdesgårdarne liksom sparr-ryttare att avhålla kreaturen och nästan folket.

Ollonborrar av det större slaget Fn. 345 uppåt löven på ek och apel. Den mindre sorten Fn. 346 håller sig mest på slätten, och en liten Scarabæus Fn. 351 skadar här mycket trädgårdarna, besynnerligen appel- och körsebärsträn, men icke päronträn.

Gryllotalpa Fn. 619 fanns här nog i trädgårdarna och skadade mycket olera eller gröna kökssaker.

[ 351 ]Sännor finnes på södra sidan om kullen under havsvattnet och säljes till 4 daler och 16 öre silverm:t hundrade. Eljest är sännornas läge i berget näst över stenkolen.

Polska kråkor Fn. 73 äro här allmänna och kallas blå kråkor. De sitta mest på jorden eller på stenar.

Etterört kallades här Chrysanthemum segetum 699, vilket är ett danskt namn, och växte här både i råg och korn. Det sades väl, att kvinnfolken färga gult därmed, men vi kunde dock icke få härom någon tillförlåtelig visshet.

Plantago maculata Fl. 127 hade gula antheras, men Plantago lanceolata Fl. 124 har vita antheras. Alltså kan icke den förra räknas för någon varietet av den senare, som kunnat kommit av havsvattnet.

Kullen består av en lång bergsträcka med många rätt höga berg och klippor, som komma till sin begynnelse ifrån Södra åsen vid Knutstorp och vid Kullen sträcka sig högst en mil åt väster, där de 1 kvart gå ut i havet med en hög udde, som är med en djup däld skild ifrån den andra bergssträckan.

Hågen kallades det högsta berget av Kullen, som ligger rätt norr om Krapparp och är den högsta lantkänning för de sjöfarande. Förrän regn skall komma, synes kring om Kullen en dimma, varav folket säger att Kullkäringen brygger åt sig.

Fyren eller Lyktan står på den västra höjden av Kullaudden att lysa om nätterna till de sjöfarandes tjänst. Denna uppmurades nu med fast mur till en hög rundel av 15 alnars höjd, att elden ovanpå måtte desto bättre och längre lysa, men inunder bevarades stenkolen till lyktan uti stenhuset. På västra havssidan nere vid stranden sågs den ordinäre stenarten vara en saxum cinreum, mica quartzo albo & spato rubicundo fint blandad. Densamma klyvde sig perpendikulärt med tvärspringor uti fyrkantiga stycken. Vid denna bergsroten och över den nästan horisontella klippan, som ligger under havsstranden, stryker ett alnsbrett, rödaktig och rent spatstreck till och igenom höga berget, där en stoll eller grotta är i berget uthuggen horisontellt av 12 alnars längd, 6 alnars höjd, 1½ alns bredd med nästan perpendikulära väggar, som gå in åt [ 352 ]öster, något litet böjda åt norr. Tre stycken smale parallellskölar med vit spat och något skimrig med mica membranacea gå på södra sidan av stora spatstrecket, vid pass ett kvarter ifrån varandra. Denna grotta eller skärning kallas silvpickarehålet, vilken skolat blivit dreven uti de danskas tid, i mening att här få silver, vartill dock ingen anledning gives. Ifrån fyren synes Helsingör i söder, Hasle i väster och en obebyggd ö, Torreko i norr. Cochlearia växte i väggarna av grottan. Klippan, som gick under havsvattnet, var svart, hade stora gula fläckar av Lichene imbricato fulvo. Här voro springor på denna flata flisan nere vid havsbrynet, som uppfylldes med kalkådror. Larvæ av ett obekant insekt lupo helt hastigt och snällt nere vid havsvattnet på klipporna till tusendetal. Corpus griseum, punctis albis maculatum, magnitudine culicis. Pedes 6. Antennæ longitudine corporis. Cauda triseta, longitudine corporis, [ 353 ]adscendens, lateralibus brevioribus. Kupungar (It. Westrog. 169) voro många i vattnet, på vilka, då keaturet kröp, operculum lyste av vit silverfärg. En Tremella livida rotundata sub-imbricata hängde fast vid klipporna under vattnet, liksom vidklistrad, och såg ut som övra sidan av en eksvamp.

Aira minima växte med Radiola emellan fyren och Kullagård jämte vägen.

Kullagård, ett enstakat rusthåll, låg nästan en halv kvart öster om fyren, vilken var omgiven i öster, söder och väster med de skallige, fjällika Kullbergen, inom vilka en vacker och ren bokskog på alla sidor instängde åker och äng med gården, som låg öppen på norra sidan åt havet och täcktes allenast av bokskogen. Således var här en av de artigaste situationer, som upptänkas kunde, och folkets beskedelighet svarade emot denna behageliga ort.

Impatiens Fl. 722 växte här mer i bokskogarna än på något annat ställe i Sverige.

Domhög var på Himmelstorpa berg ibland Kullaberg vilken består av en hop stenar, ställde i ring och en mitt uti.

Fiskelägen, Mölleläje och Arillsläje, ligga på ömse sidor om Kullen, där han skjuter ut i havet, av vilka Mölleläje ligger söder om Kullen invid Krapparp och består av 40 rökar. Arillsläje, som ligger på norra sidan om Kullen, har också 40 rökar eller fiskare och fångar merendels mera fisk än Mölleläje. Vid desse bägge fisklägen, som höra under Krapparp, fångas den myckna fisken vid Kullen. En gammal saga är, att en styvfader, som haft tvenne stjuvbarn, Arill och Thora, satt dem bägge på ett skepp med stenkol och sänt dem till sjöss med befallning till skepparen att itända kolen och rädda sig själv, varigenom skeppet kom i låga. Men barnen, som kastade sig i sjön, skulle blivit vräkte till lands, varefter allmogen har ännu en gammal visa.

Torreko, en ö, ligger mitt för halländska gränsen, kallas även Halland Värö, vid vilken är på landet ett fiskläge. Denna ö har sitt namn av Thora, som Arillsläje av Arill. Vid båda kapellen offra de sjöfarande för god lycka.