Carl von Linnés resa till Skåne 1749/27 maj

Majus 27

Vittskövle är ett präktigt gods, byggt liksom ett slott med en mur, som på alla fyra sidor omgav gården, försett med tvenne rundelar. Utom den vida och djupa graven, som omgav mangården, var ock ladugården ävenså med grav innestängd och med tvenne vindbryggor försedd. Denna var nu grevinnan Aschenberg tillhörig. Över porten stod följande skrift inhuggen:

Jons Brade Her Axel	Frue Ana Her Eskebilles
Brads Sön Kragholv.	Doter af Svanholv.

Visköfle gardt lodt jag Jens Oerade opbigge oc min Fader han var Kong Frederik till eidom kioffte. Gud giffve han ma her lange sta oc aldrig fran rette arfvinga ga. Anno 1553.

[ 137 ]Trädgårdarna vid Vittskövle hade täcka och sköna häckar av avenbok. Aprikoser, persiker, kvitten och vinrankor uppleddes vid murarna och väggarna. Lilium album och Iris bulbosa växte hoptals. Buxbom gjorde de artigaste ritningar och växte här frodigt, ty vit flygsand uppfyllde inskärningarna, på vilka Bellis flore pleno lyste med sina röda blommor.

Heder Fl. 190 växte uppför slottsmurarne helt tätt och fästade sig själv. Man såg muren på några ställen skadad, där Hedera ej vuxit, men icke så under hederen, därest hon icke alltför sent begynt fästa sig vid det angrepna teglet, då hon utdrog vad som löst var. Eljest blev muren under henne förvarad för det starka slagregnet.

Gärdesgårdarna, som voro horisontellt flätade, uppstöddes med ekestör, vilken på nedra ändan var svedd att längre uthärda.

Pilar växte här allestädes lätt så på hög som sumpig jordmån. De voro här satte vid gärdesgårdarna, dem de beständigt stödde, och gåvo lugn från landet, att varken sanden fick taga överhand eller den fina svartmyllan bortflyga. Vore önskeligt, att detta allmänt praktiserades både i Skåne och på andra slätter.

Alléer voro här anlagde de mesta och präktigaste, såsom av linder, grön eller gemen pil, vit pil, poppelpil Fl. 821 och poppelträn Fl. 820.

Byen Vittskövle låg ett stycke från slottet, var en av de ansenligaste och liknade en liten stad. Han bestod av 11 hela hemman, vardera delt i 4 gårdar, som lågo särskilde, att vardera hade sin trädgård och sina små täppor. Alla hus voro av korsverke, gatorna voro stenlagde och kyrkan mycket täck.

Logarne här i Skåne, på vilka säden tröskas i ladan, ligga på själva jorden, där golvet är av hård, sammanpackad lera. Emot fuktigt väder och regn fuktar sig denna botten liksom golvstenen.

Bi funnos här i myckenhet. Honungen var vit i de unga kupor men brun i de gamla, vilket förmentes komma av boveteblomman.

[ 138 ]Resan ställdes åt väster till skoglanden förbi Degerberga kyrka.

Planteringar av tall men besynnerligen av bok sågos på många ställen på Vittskövle gods, vilka alla väl lyckades.

Skogsbygden låg en kvart i väster, där landet i anseende till slätten blev mycket högt och fick straxt en hel annan art, ty här växte mycken bokskog. Här var mycken ljung med kort renmossa som ej fanns på slätten. Själva jorden var ej mera av flygsand utan en mullblandad mo eller ljungjord. Här sågos nu mer inga flintor såsom på slätten, men däremot var landet här mycket stenigt med gråsten, som ej fanns på slätten.

Forsakar kallades ett högt fall, som föll neder utur skogslanden, ett gott stycke förrän floden kom utur skogslanden neder på slätten. Floden hade gravit sig så djupt, att sidorna stodo branta och höga som kyrkomurar. Denna fors gjorde först ett högt och hastigt fall, därnäst efter ett bösseskotts löpande åter ett annat högt brådstupafall, där vattnet föll ned uti bottnen liksom uti en fyrkantig kummer eller kar, varutur allenast litet vatten bortrann, då det tyckes mist en stor del därav.

Strata av skogsbygden sågos tydeligast här jämte Forsakar, där strömmen avskurit landet. Under moen bestod landet av en saxo pallido, particulis quarzosis albidis et rubris mixtis mica minutissima. Denna stenart bröt sig mycket kantig.

Växterne vid Forsakar voro Medica Fl. 57, Impatiens 722, Galeobdolon 497 och Thalictrum canadense 452.

Bökarne, som voro avhuggne och inuti något muskna, utvisade först med sina breda årsringar, att det fort skjuta, sedan de kommit i växten. Dessutom hade de ofta uti sig svarta vågor, liksom med bläck ritade, och således föreställde en landkarta tvärt för stammen.

Ängen är allmänt här i landet ringa emot åkren.

Alvarsten av det slaget, som slipas till golvstenar, huggen i fyrkant till 1½ alns längd och bredd, bruktes vid Degeberga att täcka kyrkogårdsmuren i stället för spån eller taktegel.

Sandfälten få ej tillfälle, genom det de ofta köras, att valla sig tillsamman. Lantmannen har ej råd att låta dem nog länge draga torv, som den här nog sent växer. Inemot skoglandet [ 139 ]blevo sandlanden mera vågiga och backiga. Där desse backar blivit brutne, syntes, huru gamla tiders omskiften lagt dem genom åtskilliga varv av flygsand. Denna flygsand var här upp i landet mestedels grövre än vid havet, där flygsanden är hel fin, vilket kommit dels därav, att fina sanden hopgyttras till fint grus, dels ock därav, att den fina sanden bortblåst, då den grövre blivit kvarliggande att täppa sin egen håla.

Grodorna söngo om aftonen, hade dock något annat läte än våre allmänne svenske grodor. De sades leka vid midsommarstiden, då våra allmänne leka så snart isen gått bort.

Natten kom på med torndön, blixt och regn, ty skyndade vi oss åter till Vittskövle.