Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 3 augusti

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   2 augusti
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
4 augusti  →


Augustus 3[redigera]

Resan åt Sunnerbo ifrån Stenbrohult till Ryssby, kvart 12, en så besvärlig som stenig väg.

Svedjandet till fällor, som här kallas lyckor, hade på åtskilliga ställen över Småland vist sin verkan. Jag vill här avmåla svedjorne efter naturen, sådana som jag dem såg. På många vidlöftiga trakter var en backefull jordmån, vilken bestod av sten, där kullerstenar lågo på kullerstenar, med någon torr sandmo, som något litet gulnade av regnet och rodnade i elden. Här ovanuppå var föga den minsta svartmylla. I denna aldra magraste jord växte nu tall på höjderna men gran och en där som var något mera sidlänt, vilka uppkommo efter bränningen till skog (såsom efter förra svedningen) och blevo så fullvuxne, att de huggdes och åter brändes om 20 eller högst 30 år. När skogen begynte växa upp, var han merendels tät som en hampåker, blev på jorden full av mossa, så att Hypnum täckte all marken på höjderna och Polytrichum i dälderna. Barret föll årligen av tallarne och täckte mossan, så att här sällan sågs någon ört utom ljung och här och där något kråkeris, besynnerligen där skogen var mera öppen. I dälderne emellan granarna växte Polytrichum löst och högt med blåbärskvistar, lingon och ljung samt Lycopodium, så att desse skogar voro de magraste till bete; men på stenarne växte mossa av Hypnis och Lichenibus. När nu skogen var uppvuxen, kvistades han ifrån roten uppåt, nästan så högt som en karl. Året därefter huggdes han neder och torkades över sommaren. Änteligen itändes han emot vädret och brändes av, då alla kvistar, grenar och mossa förbrändes intill alven, och alla stenar lågo nakne. Stockarne, som blevo kvar efter bränningen, kallades smetved. Med dem uppstängdes en gärdsgård helt löst omkring fällan. Första sommaren såddes här rovor, som blevo ansenligt stora och söta. Sedermera såddes här finnråg eller vinterråg emot hösten eller efter midsommaren, som med hackor nedkrattades och året därpå gav en hög råg, vilken avskuren klövjades på hästryggen och hemfördes. Året efter sädesbärgningen stod fällan ännu instängd och gav högt och löst gräs, på vilket hästarne och ung boskap betades. Vintren härefter hemkördes smetveden i gärdsgården, som sönderhöggs och uppbrändes i huset. Sedan fällan var utlagd till betesmark, växte på henne ett smått och lågt gräs, besynnerligen fårgräset Fl. 95. Veronica Fl. 8 och ormbunken, som här kallas bräken Fl. 843. Änteligen begynte ljungen taga överhand, så att han täckte hela marken, och små tallar, granar med enbuskar begynte överallt uppkomma. På en så utmagrad jord kan då intet annat växa än endast den torra, magra och onyttiga ljungen, som här trives liksom i Finland mer än väl, och det för ingen annor orsak, än att marken genom svedjandet i så många tidevarv blivit alldeles utmärglad och försatt till största magerhet. Nere i Sunnerbo, såväl som på andra ställen i Småland, ses ofta stora och vidsträckta fält helt nakna och skoglösa, överhöljde endast med en hög ljung, som går upp till knäs, där ingenting kan växa på den torra alven utom ljung och ibland den något fårgräs, och kallas desse fälten ryar, varav så många gårdar här lycktas och begynnas på ordet ry. Desse ryar hava förorsakats antingen av skogseldar, som kommit med våda, eller av det lantmannen fordom svett sig lyckor alltför vidlöftiga att tallen ej kunnat så sig och flyga kring marken med sina frön, innan ljungen intagit fälten och förhindrat tallfröen att så sig, vilket icke ringa skadat landet. Vad nytta eller skada svedjandet gör landet behöver jag ej här bevisa. Våra nitälskande svenske hava nogsamt lagt det för ögonen, såsom herr baron Hårleman i sin Dagbok och herr överdirektören Faggot i Kongl. Vet. Akademiens handlingar 1750, med flera.

Rovorna såddes i svedjor på ett besynnerligt sätt, som icke var trädgårdsmästare har lärt. Bonden slickade på frön, då några frö fastnade på tungan, dem han pruttade ut ur munnen på ömse sidor om sig och således sådde dem på alla sidor, att den som såg mannen och icke förstod hans göromål skulle trott att han var galen.

Bräken eller Pteris Fl. 843 växte upp straxt efter svedjandet allmänt och allestädes, så att då alla andra rötter förkvavts av branden, var ormbunken den endaste, vars rötter kunnat bärga sig. Jag grov efter rötterna och fant dem ligga krypande 1 eller högst 2 kvarter under jorden, där alla andra växter gärna krypa vid översta jordskorpan. Härav lärde jag orsaken varföre denna ormbunken, då han inkommit i åkrar, så svårligen utrotas, emedan han med sina rötter går djupare, än att årdret eller plogen kan nåkas dem, så att ekonomerne böra vara omtänkta på ett nytt instrument, igenom vilket så djupa rötter kunna hävas.

Senecio foliis pinnatifidis denticulatis, florum radiis revolutis linearibus, Fl. Svec. 689, It. Gottl. 326, W. Goth. 115, 238 (Rupp, Jen. Halleri 177, t. 4) växte överallt i svedjorna, så ibland rågen som året därefter. Jag har ännu ej kunnat lära, huru denna örten kommer endast att växa i skogen på svedjeland och aldrig utom dem. Jag har fått henne i trädgården och vet ej annat, än att av dess frö uppväxte Senecio foliis pinnatifidis sessilibus, laciniis angulosis, superioribus latioribus, florum radiis disco brevioribus, It. W. goth. 142, men jag fant icke denna i hela Småland utan endast Senecio vulgaris Fl. 690. Om Senecio vulgaris kunde bliva igenom rummet och svedjande så förändrad, att hon skulle förbytas till förenämnde höga och kragade Senecio, voro väl ett det största under i botaniska världen, och jag ser ingen möjelighet, att denna Senecio kunde endast hålla sig på fällorna.