Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 7 juli

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   6 juli
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
8 juli  →


Julius 7[redigera]

Barsebäck, en ansenlig sätesgård, som utgör 2 adelsryttare och är generalmajoren herr baron Hamilton tillhörig, låg belägen 1/4 mil ifrån havsstranden. Gården var omgiven med grav, trädgården och ladugården likaledes, att där alltså voro tre gravar. I trädgården voro nyligen häckar, kabinetter och dammar anlagde, valnötter planterade och flere blomstersaker sådde, än man allmänt såg i de andra trädgårdar.

Bistorta officinarum växte i trädgården till större kvantitet, än jag någonsin sett henne tillförene. Kunde alltså här på orten lättast planteras till alla apoteker.

Havsstranden jämte den i förra kriget uppkastade skansen var uppvallad av flintor och kalksten i stor myckenhet och betäckt med Cakile Fl. 569 och Atriplex maritima, foliis linearibus (vide p. 229).

Svenska höfröet Fl. 620 växte på gruset ned vid stranden uti oändelig myckenhet, varifrån frö kunna hämtas av en så nyttig växt, som giver det härligaste foder i den magraste jord.

Fläck kallades Phalaris arundinacea Fl. 48, vilket växte uti en hage vid ett torp när intill havet såsom sådd uti en åker. Då detta gräset avslogs 2 gångor om året, blev det finare och smakligare för boskapen, men då det en gång slogs, var det ståteligt att täcka tak med.

Alopecurus erectus Fl. 52 var ett rart gräs över hela Skåne.

Oenanthe Fl. 236 växte mycket i kärren närmast havet.

Hararne höllo sig mest ibland porsen här på trakten, och vid de mesta herregårdar på slätten såg man vinthundar; ty herrskapen jaga hararna med perforce-jakt, sedan säden är avslagen.

Kornlärkor Fn. 206 sutto här allmänt på diken eller vallar. De äro till sitt genus veritable Emberizæ, av vilka figuren är framställt uti tabellen.

Åkerbruket förbättrades här dageligen. De store stenar uppgrovos och bortfördes. Diken och huvuddiken sloges, som gåvo vattnet fritt avlopp, ny fördelning avmättes på åkren, att bönderna icke måtte ligga teg om teg med sina små remsor, och att de små ryggar måtte kunna läggas tillsammans uti breda och något konvexa fält, emedan man hade sett på de små ryggar, huru säden växer överst frodigt men emellan ryggarne eländigt. Bönderna, som tredskades vid den ovanliga åkerdikningen, måste, då de skulle göra dagsverken vid herregården, slå diken vid sin egen åker, och det under uppseende. Här bruktes rätta mullfösor, dem jag tillförene icke sett i Skåne, att jämka åkren med, på det att inga dälder i honom måtte få rum. Gödslen, som nu var utströdd på åkren, måste bonden emot all plägsed straxt köra neder, att den stränga blåsten ifrån havet icke fick föra honom bort. Så många här i landet paradoxa men upp i landet av de starkaste hushållare antagne sätt att upphjälpa åkern verkställdes av herr generalmajoren Hamilton, som på alla sätt genom god ekonomi förbättrade denna egendom, mer än jag sett på något ställe tillförene.

Rödvigra kallades här Salix pentandra Fl. 792 eller jolstret, och var helt annat än den röda viaren (pag. 283). Kvistarne av denna voro i stort pris hos bönderna att därmed binda halmtak, emedan de voro mycket sega, såväl färska som torkade, och de mjuknade i vatten, fast de i 3 år varit torkade. Bladen på denna busken hade vid sin basin liksom 3 par fördubblade körtlar, och med bladen färgade bönderna gult.

Pors eller Myrica Fl. 817 färgade även gult med bladen.

Färgeörter voro alltså här tvenne, om vilka vi icke allmänt haft någon kunskap upp i landet. Vid färgningen, så med bladen av pors som vigran, bruktes sedan garnet var betat, att bladen tillades rå och icke torkade.

Kummin såddes i bönderna täppor, gårdar eller hagar, vilken bar frukt först tredje året. Då örten är mogen, avskäras stjälkarne vid roten, och några stjälkar i sänder slås över kanten på en upprättad tunna, vilkens övra botten är uttagen, att fröet må falla inuti tunnan och icke bortspillas, då stjälkarna åter utbredas i solen att torkas och åter tröskas emot tunnan, till dess de lämnat alla frön.

Aira cærulea Fl. 71 var det allmännaste gräs i sidlänta ängar. Lantmannen undrade, att gräsväxten var så stackug och tillskrev ängen det såsom sur eller kall, men som detta gräset täckte hela jorden och näppeligen lämnade minsta plats för något annat gräs, och som själva gräsets art är att alltid vara lågt på bladen, så var fåfängt att kasta skulden på jorden. Dock är även det visst, att samma gräs alltid växer på mager torvjord och sällan på någor annor, att vi mestadels av detta gräs kunne döma om jordarten inunder.

Kapunerna liknade hönor på huvudet men tuppar på stjärten. De buro i pannan den sporre, som de förut haft på benet, vilken icke allenast var vidvuxen utan ock verkeligen växte som en ymp, så att detta simpla hushållsgrepet är ett tydeligt exempel av chirurgia curtorum.

Torvskärningen till flat torv, som lägges över ryggåsen på halmtaken eller ock brännes på elden i stället för ved, förrättades här med tvenne tjänliga instrumenter. Det ena var en lång stång, vilket på spetsen hade ett därpå fästat kohorn. Ett kvarter ifrån kohornet var en avbruten lia insatt, vilken med spets och egg vände sig framåt till ett kvarters längd. Bakom denna kniv voro tvenne hjul eller trissor om 1 kvarters bredd. Medelst denna maskin skar bonden och ristade torven i rutor, då han förde stången med händer och kropp ifrån sig. A. Den yttra maskinen var en rund järnskyffel, något mer än kvarters bred och på alla kanter vass som en kniv med ett krokigt och kort järnskaft, uti vilket ett långt träskaft var häftat, med vilken den utristade torven uppskyfflades eller lossades ifrån jorden. B.

Tvägor kallades små käppar av tre kvarters längd, tjocka som lillfingret, flata åt halva yttra ändan och böjde i krok. Dessa brukades vid fiskerien, med vilka orenligheten slogs ifrån nätet.

Resan ifrän Barsebäck till Landskrona, kvart 8, då vi hade till Saxtorps gästgivaregård 1 mil och sedan 1 mil till Landskrona.

Flores speciosi eller de högsta och mest prydande örter på Skåneslätt voro följande, av vilka de tre sista icke finnas upp i landet.

1. Verbascum Fl. 186, 187. 4. Echium Fl. 158.
2. Lythrum Fl. 393. 5. Malva Fl. 581.
3. Epilobium Fl. 304. 6. Cichorium Fl. 650.

Senap Fl. 549 av rätta och svarta slaget växte vild vid alla gårdar, som hade han där varit sådd. Då frön blivit mogne, samlades de av folket till köksbehov.

Raphanus arvensis Fl. 568 gjorde kornåkrarne gula, likasom annorstädes åkersenapen.

Hören eller linet hade nu i åtta dagar rensats eller lukats av bondkvinnorna ifrån dodra och annat ogräs, varefter det låg nedtrampat och hopvevlat liksom efter storm och slagregn. Underlig ört, som dock kan utreda sig själv utur en så stor konfusion och efter några dagar över hela åkren stå jämn och rak.

Bondkojer sågos endast täckte med Zostera och torv.

Flygsand eller en fin, vit sand, samlade sig på marken, där som torven var skuren, så att där man en gång tagit torv till gärdesgårdar eller eldning, fick man icke mera grön torv eller gräs på ett halvt seculum.

Häljarpa å skar av landsvägen ifrån Saxås, ½ mil förrän man kom till Landskrona.

Trifolium album Fl. 612 och Anserina Fl. 415 voro de endaste blomster på betesmarken.

Landskrona stad låg nästan på en udde vid havet. Denne stad haver vid pass 150 borgare. Han är belägen öster om fästningen, men nu lades stengator ut i själva havet på sydvästra och västra sidan, emellan vilka kvarteren skulle fyllas, byggas och staden funderas, på det skeppen skulle kunna lägga in vid skeppsbryggan jämte husen uti en säker hamn. Detta var ett verk, som liknade Herculis och icke av andra än konungar och potentater kunde imiteras. Där Saxån löper ut i sjön, böjer hon sig åt Landskrona och gör i själva sandbottnen en djup ränna, som kan emottaga de största skepp till 12 famnars djup (Herr baron Hårlemans dagbok p. 30). Detta verk med stadens och nya fästningens anläggning fortsattes med ogemen drift av översten herr greve Liewen. Slottet låg närmast vid havet, var väl befäst och omgivit med tredubbla gravar.

Storkyrkan, som nu skulle reduceras för fästningens anläggning, var vacker. På predikestolstaket och dess front stod en träsko uthuggen i miniatyr. Historien ville säga att en köpman skänkt till kyrkan denna predikestol, vilken begynt med träskors fabricerande och handel. Under orgeverket stod en visare, på vilken numrorne III, IV, VII voro alldeles ändrade av åskan, som här nedslagit, så att 3 blev III, 4 IIIV, 7 VVV, men visaren var icke, som allmänt berättades, omvänd med numrerne. Jag skulle gissat, att samma visare måste två gånger varit överstruken och förändrad, men att senare färgen avfallit, om icke vår ledsagare över staden, herr hovsekreteraren Hammar försäkrat oss annat. Uti en likkista i en grav här i kyrkan låg en död man med en gammal psalmbok i handen, uti vilken bok står mycket artigt skrivit: Lad mig ligga i fred, ty Herren haafver kaldet mig, vilket läsits av magister Burs.

Bittersalso, Lepidium Verum Fl. 553, växte vilt uti stor kvantitet på slottsvallarne åt havssidan såväl som vid stranderna, vid alla gravar omkring slottet såsom den allmännaste ört.

Onopordum Fl. 653 växte på vallarna mer än på något annat ställe men var redan bärgat av de fattige, som brukte det till bränsle, sedan det blivit torrt.

Luteola Fl. 439 eller färgeörten la vou växte vilt, icke allenast på stora kyrkomuren utan ock på slottsvallarne, till ett tecken att hon här mycket lätt kunde planteras.

Tistel av ett särdeles slag hade visat sig över hela landet, alltifrån Kristianstad hit intill Landskrona vid byarna och städerna nog allmän växande, den vi merendels tagit för Carduus nutans Fl. 655, men jag vet icke, vad som lyste uti denna tisteln och gjorde, att jag ofta ville hålla honom för Carduus crispus, Fl. 658, intill dess vi kommo hit till Landskrona och fingo betrakta honom i fulla blommor, då jag fant, att han var en tistel, som jag tillförene icke haft tillfälle att åskåda i sin växt. Denne tistel är beskreven av auktorerna i Engeland, Frankrike och Tyskland: Carduus acanthoides, Bauh. Hist. 3, p. 59, Vaill. Paris. 29. Carduus spinosissimus capitulis minoribus Raj. Syn. 3, p. 194, Carduus polycanthos, capitulis longioribus & tenuioribus, foliis albicantibus, Moris. Hist. 3, p. 153. Carduus foliis laciniatis subtus tomentosis ex margine spinosis, capitulis sessilibus congestis aculeatis, Hall, Helv. 677. Han växer här i Skåne vid hus och gårdar in locis ruderatis, liknar nog Carduum nutantem till sin växt men Carduum crispum till blomstren, fast de voro mycket mera taggiga. Pedunculi voro tomentosi och på alla sidor spinosissimi och icke på ena sidan allenast spinosi såsom Carduus crispus. Folia voro icke subtus villosa såsom Carduus crispus. Ifrån Carduus nutans skiljes han foliorum margine decurrente ad proximum folium aut ramum, nec desinente in medio itineris, såsom på Carduus nutans. Calyces voro långt mindre, varken så mycket taggiga eller så öppna, utan voro dess fjäll nästan subulatæ. Radix annua, albida. Caulis viridis, erectus, bipedalis vel tripedalis, inferne villo rariore adspersus, sulcatus. Rami caule breviores, superne sulcati. Folia pinnatim sinuata, lobis alternis, sinuatis, margine spinosis spinis majoribus & minoribus, albo-flavescentibus. Supra viridia & glabra, excepta costa, subtus itidem glabra, sed costa villosa. Margine valde crispo spinosa & quasi interrupta, decurrentia ad proxime subjecta folia. Calyces ovati, imbricati, squamis subulatis, laxis, terminati spina longitudine calycis, interioribus squamis brevioribus. Corullulæ purpureæ. Antheræ niveæ. Styli purpurei, flosculis longiores, cincti margine annulari. Stigma bifidum.

Caprifolium non perfoliatum Fl. 191 planterades här mycket i trädgårdarne och växte så stor som Caprifolium perfoliatum. Blomstren, som voro på yttra sidan purpurfärgade, gåvo en angenäm lukt.

Liguster-häckar artigt klippte och formerade till kabinetter och angiporter eller bågegångar sågos i Segnholtz' trädgård till 4 alnars höjd.

Apoteket var till simplicia och præparata det bästa jag sett i Skåne. Lapis bezoar visades av apotekaren Scharmweber och prövades på det sättet, att ett papper gneds med krita, varpå sedermera ett stycke av bezoar gnuggades, då stenen tingerade med en blekgul färg. Även lades ett litet stycke bezoar i spiritu vitrioli, då solutionen blev blek och precipiterade ett grått pulver. Oleum Pimpinellæ var högblå.

Schoenanti flores viste klart, att de voro ett species Laguri av den familjen, som herr professor van Royen kallar Andropogon.