Hoppa till innehållet

Charlotte Löwensköld/Kap 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  De avklippta lockarna
Charlotte Löwensköld
av Selma Lagerlöf

Lyckans gunstling
Arvet  →


[ 198 ]

Lyckans gunstling.

Rike Schagerström var alldeles viss om att han aldrig skulle ha blivit annat än en tölp och en lymmel, om han inte genom hela sin ungdom hade följts av en besynnerlig lycka.

Han, som var son till rika och framstående föräldrar, kunde ju ha fått växa upp i behaglig vällevnad. Han kunde ha fått sova var natt i en mjuk säng, kunde ha fått gå i fina kläder och ätit riklig och vällagad mat, han som syskonen. Men det skulle han inte ha tålt vid. Inte med de anlag, som han hade inombords. Det förstod han själv bättre än någon annan.

Men så hade han haft den stora lyckan att vara ful och otymplig. Föräldrarna och framför allt modern hade inte kunnat tåla honom. De kunde inte förstå varifrån de hade fått detta barnet med det stora huvudet, den korta halsen och den tjocka kroppen. De voro själva vackra och ståtliga människor, och alla deras andra barn voro sköna som änglar. Den där Gustav föreföll dem som en riktig bortbyting, och som en sådan blev han också behandlad.

Det hade nog inte varit så roligt att vara hatkyckling. Schagerström ville gärna medge, att det [ 199 ]mången gång hade känts bittert, men så snart som han kommit till mogen ålder, hade han räknat allt det där som en stor välgärning. Om han hade fått höra var dag av modern, att hon älskade honom, och om han liksom bröderna hade haft fickorna fulla av pengar, då hade han gått förlorad. Med detta ville han visst inte säga, att inte syskonen hade blivit rara och präktiga människor. De hade kanske haft bättre karaktärer, de, ifrån början, så att de hade kunnat tåla vid lyckan. Men det skulle inte ha dugt för honom.

Att han hade haft så svårt för latinet, att han hade blivit kvarsittare i alla skolklasser, det räknade han naturligtvis som en stor nådebevisning av fru Fortuna, inte just medan det påstod kanske, men efteråt. Det var ju detta, som gav anledning till att fadern tog honom ur skolan och skickade honom till Värmland som brukselev.

Där hade hans goda lycka återigen varit påpasslig och lagat så, att han hade råkat i händerna på en hård och snål förvaltare, som kunde ge honom den uppfostran, han behövde, ännu bättre än de egna föräldrarna. Hos honom fick han visst inte sova på dunbolster. Det gick an, om han hade en tunn halmmadrass över sängbottnen. Hos honom fick han lära sig att äta vällingen, fastän den var vidbränd, och sillen, fastän den var härsken. Hos honom fick han lära sig att arbeta från morgon till kväll utan lön, men med den pålitliga vissheten, att han hade ett par käpprapp att [ 200 ]vänta för den minsta försummelse. Allt detta var inte heller roligt, medan det påstod, men rike Schagerström visste, att han aldrig kunde vara nog tacksam mot ödet, som hade lärt honom att sova på halm och leva av fattigmanskost.

När han hade varit brukselev tillräckligt många år, blev han bruksbokhållare, och på samma gång förflyttades han till Kronbäcken borta i Filipstadstrakten, ett bruk, som ägdes av brukspatron Fröberg. Här fick han en hygglig husbonde, riklig och god mat vid herrskapsbordet och en liten penninglön, så att han kunde skaffa sig ordentliga kläder. Han hade på en gång fått det riktigt bra och behagligt. Det skulle kanske inte ha varit nyttigt för honom, men han hann aldrig att bli bortskämd, därför att hans gamla lycka var med honom här också.

Han hade inte varit en månad på Kronbäcken, förrän han blev kär i en ung flicka, som var myndling och fosterdotter till brukspatron Fröberg. Och detta var nätt opp det värsta, som han kunde ha råkat ut för, därför att den unga flickan inte bara var strålande vacker och talangfull och firad, utan hon var också arvinge till bruk och gruvor med ett värde av millioner. Det skulle ha varit förmätet av vilken bruksbokhållare som helst att höja sina blickar till henne, så mycket mer då för en, som var ful och tungrodd och en hatkyckling i hemmet, så att han aldrig fick någon hjälp, utan måste reda sig alldeles på egen hand. [ 201 ]Från första stund insåg Schagerström, att det för honom inte var annat att göra än att hålla sig i skymundan och inte låta någon människa få en aning om hans kärlek. För honom var det bara att sitta stilla och se på, när unga löjtnanter och studenter kommo i stora skaror till Kronbäcken om jular och somrar för att göra henne sin uppvaktning. För honom var det att bita ihop tänderna och hålla nävarna i styr, när de andra skröto med att de hade dansat med henne så och så många gånger under en och samma kväll, att så och så många kotiljongsdekorationer hade de fått av henne, och så och så många vänliga blickar och leenden hade hon gett dem.

Det var inte mycken glädje med den utmärkta platsen, när han på samma gång fick den olyckliga kärleken att dras med. Den följde honom under arbetet om vardagarna och under jakten om söndagarna. Den enda stund, då han var någorlunda fri från kärleksvåndan, det var, då han satt och läste om gruvdrift och bergshantering i ett par stora luntor, som lågo på kontorshyllan, och som det visst aldrig förr hade fallit någon människa in att bläddra i.

Nå ja, långt efteråt hade han ju förstått, att den olyckliga kärleken hade varit en uppfostrare, den också, men han kunde aldrig riktigt försona sig med den. Den hade varit alltför tung att uthärda.

Den unga flickan, som han tyckte om, var [ 202 ]varken vänlig eller ovänlig mot honom. Som han inte dansade och aldrig gjorde något försök att närma sig henne, så hade hon just aldrig något tillfälle att tala vid honom. Men en sommarkväll hade man roat sig med dans uppe i stora salongen på Kronbäcken, och Schagerström hade som vanligt stått borta vid dörren och följt sin kära älskade med ögonen. Aldrig skulle han glömma hur bestört han hade blivit, då hon under ett uppehåll mellan danserna hade kommit bort till honom.

»Jag tycker, att herr Schagerström skall gå och lägga sig», hade hon sagt. »Klockan är tolv, och herr Schagerström skall ju i arbete igen klockan fyra. Vi andra, vi kan få sova till middag, om vi har lust.»

Han lomade ögonblickligen av ner till kontoret. Han kunde så väl förstå, att hon hade tröttnat på att se honom stå och hänga vid dörren. Hon hade talat vänligt och sett vänlig ut, men att tyda saken så, att hon skulle hysa någon välvilja för honom och tycka, att det var synd, att han skulle stå där och trötta ut sig onödigtvis, det kunde inte falla honom in.

En annan gång hade de varit ute på fiske, hon och ett par av de vanliga kurtisörerna, och han, Schagerström, hade suttit vid årorna. Det var en varm dag, och båten var ganska tung, men han hade i alla fall känt sig lycklig, därför att hon hade haft sin plats i aktern mitt framför honom, [ 203 ]så att han hela tiden hade kunnat hålla blickarna fästa på henne.

Vid hemkomsten, när de lade till vid bryggan och han hjälpte henne ur båten, hade hon ganska vänligt tackat honom för rodden, men därpå hade hon tillagt, liksom rädd, att han skulle missförstå hennes vänlighet:

»Jag kan inte förstå varför inte herr Schagerström går igenom bergsskolan i Falun. När man är son till en president, kan man väl inte nöja sig med att inte bli något annat än bruksbokhållare.»

Naturligtvis hade hon lagt märke till hur han under roddturen hade slukat henne med ögonen. Hon hade förstått hur han tillbad henne, hon hade känt sig besvärad och ville ha bort honom. Alt ta hennes uppmaning som ett bevis för att hon hyste intresse för hans framtid, att hon hade hört av sin förmyndare, att det skulle kunna bli en duktig brukskarl av Schagerström, om han bara finge den rätta utbildningen, ja, att hon kanske hade tänkt ut detta för att på så sätt minska klyftan mellan henne och honom, mellan bruksbokhållarn och brukspatronsdottern, nej, det ingick inte i hans föreställning.

Men eftersom hon önskade det, så skrev han till föräldrarna och bad om deras hjälp att få gå igenom bergsskolan, och han fick verkligen vad han begärde. Det kunde ha varit roligare att ta emot pengarna, om inte fadern samtidigt hade [ 204 ]skrivit, att han hoppades, att han skulle sköta sig bättre, än han hade gjort i Klara skola i Stockholm, eller om det inte av brevet hade framgått så tydligt och klart, att föräldrarna inte trodde, att han kunde bli annat än bruksbokhållare, om han så ginge igenom femton bergsskolor. Men efteråt hade han ju begripit, att sådant bara kom sig därav, att hans gamla lycka alltjämt arbetade på att göra en karl av honom.

I alla händelser kunde han inte förneka, att han hade haft en god tid på bergsskolan, att hans lärare hade varit nöjda med honom och att han själv hade kastat sig över studierna nästan med glupskhet. Han skulle ha känt sig fullständigt nöjd med sin värld, om han inte under varje ledig stund hade måst tänka på henne där nere i Värmland och på alla dem, som svärmade omkring henne.

När han till sist med stor heder, det stod inte till att förneka, hade genomgått den tvååriga kursen, hade hennes förmyndare skrivit och erbjudit honom platsen som förvaltare vid Gammalhyttan, vilket var hennes största och vackraste bruk. Det var en präktig plats och vida bättre, än vad en ung man i tjugotreårsåldern hade kunnat vänta sig. Schagerström skulle ha varit överlycklig, om han inte hade förstått, att det var hon, som stod bakom anbudet. Han aktade sig väl för att antaga, att hon hyste förtroende för honom och ville ge honom tillfälle att [ 205 ]utmärka sig. Nej, erbjudandet kunde inte betyda annat, än att hon på ett älskvärt sätt ville förhindra, att han skulle vända åter till Kronbäcken. Hon var inte precis ovänligt stämd mot honom, hon ville gärna hjälpa honom, men hon kunde inte stå ut med att ha honom i sin närhet.

Han skulle också ha velat gå hennes önskningar till mötes och aldrig mer visat sig för henne, men innan han tillträdde den nya platsen, var han tvungen att fara till Kronbäcken för att få sina instruktioner. Och då han hade kommit dit, blev han tillsagd av brukspatron Fröberg, att han skulle gå in till damerna i stora byggnaden, därför att hans myndling hade några instruktioner åt honom, hon också.

Således begav han sig upp i det lilla förmaket till höger i förstugan, där fruntimmerna på Kronbäcken brukade sitta vid sina handarbeten, och hon kom genast emot honom med utsträckta händer, alldeles som man möter en, som man ivrigt har längtat efter. Och till sin förfäran såg han, att hon var ensam i rummet. Det var första gången i livet, som han och hon hade råkats, utan att det hade varit andra personer närvarande.

Bara detta kom hans hjärta att bulta, men värre blev det, då hon på sitt vanliga glada och rättframma sätt sade till honom, att på Gammalhyttan, där han nu skulle bli förvaltare, fanns det en stor och präktig herrgårdsbyggning, så att han nu när som helst kunde tänka på att gifta sig.

[ 206 ]Han förmådde inte svara, en sådan smärta beredde det honom, att hon inte var nöjd med att ha skaffat honom bort från Kronbäcken, utan ville ha honom gift till på köpet. Han tyckte sig inte ha förtjänat detta. Han hade aldrig varit påträngande.

Men hon fortsatte med samma rättframhet.

»Det är det vackraste av alla mina bruk. Jag har alltid tänkt mig, att jag ville bo där, då jag gifter mig.»

Detta skulle ju ha varit tydligt nog för en annan, men Schagerström hade haft stränga uppfostrare, han, alltifrån barnaåren, och han vände sig mot dörren för att gå sin väg.

Hon var framme vid dörren före honom och lade handen på låset.

»Jag har gett många friare korgen i min dar», sade hon. »Det är kanske rättvist, att jag får korgen, då jag friar själv.»

Då grep han mycket hårt om hennes hand för att komma åt att öppna.

»Lek inte med mig!» sade han. »För mig är det allvar.»

»Det är det för mig också», sade hon och såg honom fast in i ögonen.

Och i det ögonblicket förstod Schagerström hur väl hans gamla lycka hade menat med honom. All ensamhet, all hårdhet, all saknad, som livet [ 207 ]hittills gett honom, de hade bara varit till, för att denna övermänskliga salighet skulle kunna intränga i själen, för att den liksom skulle kunna finna rum att utbreda sig, för att ingenting annat än den och endast den skulle finnas där.