Hoppa till innehållet

Charlotte Löwensköld/Kap 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Straffpredikan
Charlotte Löwensköld
av Selma Lagerlöf

De avklippta lockarna
Lyckans gunstling  →


[ 178 ]

De avklippta lockarna.

Rätt sent på torsdagskvällen kom överstinnan Ekenstedt åkande till prostgården i en stor resvagn. Hon lät vagnen hålla framför förstubron, men steg inte ur, utan sade till husjungfrun, som hade skyndat till för att hjälpa henne, att hon skulle be sin matmor bekväma sig ut på bron. Hon ville bara tala ett par ord med henne.

Prostinnan Forsius kom genast till synes, nigande och med ett leende, som räckte ända till öronen. Detta var då ett så stort nöje, en så glad överraskning. Ville inte den kära Beate stiga ur vagnen och vila ut efter den långa resan under detta låga tak?

Jo visst, överstinnan begärde inte bättre, men först måste hon veta om den förskräckliga människan ännu fanns kvar i huset.

Prostinnan såg mycket oförstående ut.

»Menar du den där dåliga köksan, som jag hade, då du sist var här? Hon har flyttat för längesedan. Nu skall du få riktig mat.»

Men överstinnan satt kvar under suffletten.

»Gör dig inte till, Gina! Du vet nog, att jag menar det där elaka stycket, som Karl-Artur har varit [ 179 ]förlovad med. Jag vill veta om du ännu har henne kvar i ditt hus.»

Denna gång var prostinnan tvungen att förstå. Men vad hon än tänkte om Charlotte i djupet av sitt hjärta, så nog var hon färdig att försvara varje medlem av sitt hus mot hela den övriga mänskligheten.

»Beate får ursäkta, men den, som har varit som en dotter för Forsius och mig i hela sju år, den kastar vi inte ut i brådbrasket. För resten är det ingen, som vet hur allt det där hänger ihop.»

»Jag har brev från min son, jag har brev från Thea Sundler, och jag har brev från henne själv», sade överstinnan. »För mig finns ingen ovisshet.»

»Har du brev från henne själv, som visar, att hon är skyldig, så näggum du får resa härifrån, utan att jag har fått se det», sade prostinnan, som blev så häpen och ivrig, att hon fick en svordom på läpparna.

Hon närmade sig den lilla envisa överstinnan, som kröp ihop under vagnskuren. Det såg ut, som om hon ämnade lyfta henne ur åkdonet.

»Kör för all del! Kör!» ropade överstinnan till kusken.

I detta ögonblick kom Karl-Artur ut ur flygeln. Han hade känt igen moderns röst och skyndade springande upp till stora byggnaden.

Det blev det allra kärleksfullaste möte. Överstinnan slog armarna om sonen och kysste honom [ 180 ]så häftigt och varmt, som om han skulle ha varit utsatt för dödsfara.

»Men skall inte mamma stiga ur vagnen?» frågade Karl-Artur, som var en smula generad över allt detta kyssande, som bevittnades av kusken, skjutsbonden, husjungfrun och prostinnan.

»Nej», förklarade överstinnan, »under hela resan har jag sagt till mig själv, att jag inte kan sova under samma tak som den människan, som har svikit dig så skamligt. Sätt dig upp bredvid mig, så åker vi till gästgivargården.»

»Asch, var inte barnslig nu, Beate!» sade prostinnan, som hade hunnit lugna sig. »Om du bara stannar, så lovar jag dig, att du inte skall behöva se en skymt av Charlotte.»

»Jag kommer ändå att känna, att hon finns i närheten.»

»Folk har tillräckligt mycket att prata om redan», sade prostinnan. »Skall de nu också få detta att sprida ut, att du inte har velat bo hos oss?»

»Naturligtvis skall mamma stanna här», avgjorde Karl-Artur. »Jag ser Charlotte varje dag, utan att det bekommer mig någonting alls.»

Då Karl-Artur yttrade sig så bestämt, såg sig överstinnan omkring, liksom spanande efter en utväg. Plötsligt pekade hon på flygeln, där sonen bodde.

»Kan jag inte få bo där nere hos Karl-Artur?» frågade hon. »Om jag hade honom i nästa rum, skulle jag kanske inte tänka på den förskräckliga [ 181 ]människan. Kära Regina», vände hon sig till prostinnan, »om du vill, att jag skall stanna, så låt mig bo i flygeln! Du behöver inga anstalter göra. Bara en säng, ingenting annat än en säng.»

»Inte begriper jag varför du inte likaså gärna kan bo i det vanliga gästrummet», knotade prostinnan, »men allting är bättre, än att du far din väg.»

Hon var verkligen ganska förargad. Medan resvagnen rullade ner till flygeln, mumlade hon något om att den där Beate Ekenstedt, så fin hon än ville vara, inte hade någon riktig belevenhet.

När hon åter kom in i matsalen, såg hon, att Charlotte stod vid ett öppet fönster. Hon hade tydligen hört alltsammans.

»Ja, du hörde väl, att hon inte ville råka dig», sade prostinnan. »Hon ville inte en gång sova under samma tak som du.»

Men Charlotte, som inte på länge hade haft en så lycklig stund som denna, då hon hade bevittnat det kärleksfulla mötet mellan mor och son, stod där nöjd och småleende. Nu visste hon, att hennes uppoffring inte hade varit förgäves.

»Jag får väl hålla mig undan då», sade hon med det största lugn i världen och gled ut ur rummet.

Prostinnan höll på att kvävas. Hon måste in till Forsius.

»Vad säger du om detta? Karl-Artur och organistfrun måtte i alla fall ha rätt. Hon hör, att Beate Ekenstedt inte vill sova under samma tak som hon, [ 182 ]och hon småler och ser så belåten ut, som om hon hade blivit utsedd till drottning av Spanien.»

»Seså, min hjärtevän», sade prosten, »var lugn ännu en liten tid! Förlåten börjar höja sig. Jag är säker om att överstinnan kommer att hjälpa oss ur våra bekymmer.»

Prostinnan fruktade, att hennes Forsius, som allt hittills genom Guds stora nåd hade fått behålla sina själskrafter, började gå i barndom. Den där tokstollan Beate Ekenstedt, hur skulle hon kunna hjälpa dem?

Prostens ord hade endast ökat hennes nedslagenhet. Hon gick ut i köket och gav order om hur det skulle bäddas för överstinnan i flygeln. Hon skickade också dit en matbricka. Därpå begav hon sig upp i sin sängkammare.

»Det är bäst, att hon får sin mat dit ner», tänkte hon. »Där kan hon sitta och kela för sonen, bäst hon vill. Jag trodde, att hon kom hit för att läxa upp honom för den nya förlovningen, men hon bara kysser honom och skämmer bort honom. Om hon tror, att hon skall få någon glädje av honom på det viset...»

Nästa morgon visade sig både överstinnan och Karl-Artur vid frukostbordet. Den förstnämnda var i ett strålande humör och underhöll sig på det artigaste med värdfolket. Men då prostinnan nu såg överstinnan vid full dager, föreföll hon henne avvissnad och skugglik. Prostinnan var många år äldre, men hon kände sig frisk och obruten i [ 183 ]jämförelse med sin vän. »Det är nog synd om henne», tänkte hon. »Hon är inte så glad, som hon låtsar.»

Då man hade frukosterat, skickade överstinnan Karl-Artur till kyrkbyn för att hämta Thea Sundler, som hon önskade tala med. Prosten gick in till sitt vanliga arbete, och de två damerna blevo ensamma.

Överstinnan började genast tala om sonen.

»Ack, min kära Gina», sade hon, »jag är mer lycklig, än jag kan säga. Jag gav mig av hemifrån, så snart som jag hade fått Karl-Arturs brev. Jag trodde, att han skulle vara förtvivlad, att han skulle tänka på självmord, men jag har funnit honom fullt nöjd, fullt lycklig. Beundransvärt, inte sant? Efter en sådan chock...»

»Ja, han tröstade sig genast», sade prostinnan med sin torraste röst.

»Ja, jag vet. Den där dalkullan. En liten nyck utan all betydelse. En pastilj, som man stoppar i munnen för att ta bort dålig smak. Hur skulle en man med Karl-Arturs vanor i längden kunna stå ut med en sådan människa?»

»Jag har sett henne», sade prostinnan. »Jag kan säga Beate, att hon är vacker, ett riktigt grant kvinnfolk.»

Det for något askgrått över överstinnans ansikte, men endast för ett ögonblick. »Vi har kommit överens, Ekenstedt och jag, att vi skall behandla saken en bagatelle. Vi skall inte vägra honom vårt bifall. Han hade blivit så grymt [ 184 ]bedragen. Han var naturligtvis tokig av sorg. Om man inte eggar upp honom genom motstånd, kommer han snart att glömma den där lilla leksaken.»

Denna morgon stickade prostinnan för en gångs skull med sådan iver, att stickorna skramlade. Det var enda sättet att bevara lugnet inför så mycken dårskap. »Min kära vän», tänkte hon, »är det inte du, som skall vara så klok och begåvad? Och du begriper inte, att det här bär rent till skogs.»

Hennes näsborrar spände upp sig, rynkorna började leva, men hon kände en obegriplig medömkan med överstinnan denna morgon, och hon lade band på skrattlusten.

»Ja, det är visst så med barn nuförtiden, att de inte tål motsägelser av föräldrarna.»

»Vi har gjort misstag förut med avseende på Karl-Artur», sade överstinnan. »Vi satte oss emot, att han skulle bli präst. Det tjänade ingenting till. Det gjorde honom endast främmande för oss. Den här gången ämnar vi inte sätta oss emot hans förlovning med dalkullan. Vi vill inte alldeles förlora honom.»

Prostinnan drog upp ögonbrynen, så att de närapå nådde hårfästet.

»Jag får säga! Det är mycket kärleksfullt, obeskrivligt kärleksfullt.»

Överstinnan anförtrodde henne, att hon ville rådföra sig med Thea Sundler angående dessa saker. Det var fördenskull, som hon hade skickat [ 185 ]efter henne. Hon tycktes vara klok och mycket tillgiven Karl-Artur. Han hyste det största förtroende till hennes omdöme.

Prostinnan kunde knappt sitta stilla. Organistfrun, den lilla, obetydliga stackarn, och fru överstinnan Ekenstedt, en sådan framstående dam trots alla sina konstigheter! Hon tordes inte själv tala ett förnuftigt ord med sonen. Det skulle en annan göra, organistfrun!

»Ja, det där är ju finesser, som ingen brydde sig om, då jag var ung», sade hon.

»Thea Sundler skrev ett så utmärkt bra och lugnande brev efter brytningen», förklarade överstinnan.

Då ordet brev nämndes, for prostinnan upp och slog sig för pannan.

»Det var då för väl, att jag inte glömde bort den saken. Skulle du vilja tala om för mig vad Charlotte skrev till dig om den här ledsamma förändringen?»

»Du skall få läsa hela brevet», sade överstinnan. »Jag har det här i piraten.»

Hon räckte prostinnan ett sammanviket brev, och denna vecklade upp det. Det innehöll endast och allenast dessa ord: »Må min nådiga tant inte tänka alltför illa om mig.»

Prostinnan lämnade tillbaka brevet med en snopen min. »Ja, det där gör mig inte klokare, än jag var förut.»

[ 186 ]»På mig verkar det fullkomligt övertygande», sade överstinnan med stark betoning.

Det föll prostinnan in, att hennes gäst hela tiden hade talat med ovanligt hög röst. Det var olikt henne, men det kom sig kanske därav, att hon var upprörd och litet bragt ur sina vanliga gängor. Samtidigt kom hon också att tänka på att om Charlotte som vanligt satt och klippte på sina trasor där ute i skänkrummet, måste hon ha hört varje ord. Den där luckan i väggen, genom vilken maten sattes in, var allt annat än tät. Hon hade många gånger beklagat, att det minsta buller från skänkrummet hördes ut i salen.

»Vad säger Charlotte själv?» frågade överstinnan.

»Hon säger ingenting. Det var Forsius, som hade åtagit sig att hålla förhör med henne, men han påstår nu, att det inte behövs. Jag vet ingenting.»

»Så besynnerligt!» sade överstinnan. »Så besynnerligt!»

Nu passade prostinnan på att föreslå, att de skulle gå upp i övervåningen. Det var en sådan försummelse av henne, att hon inte hade tänkt på detta för längesedan. En så fin gäst skulle väl inte sitta i matsalen alldeles på vardagsvis.

Men överstinnan ville på inga villkor låta stänga in sig i rummen på övre botten, vilka onekligen voro mycket mindre trevliga än de, som voro i bruk varje dag. Hon föredrog att sitta kvar i matsalen och [ 187 ]fortfor att med samma höga röst tala om Charlotte. Vad företog hon sig, var höll hon till med sitt arbete, såg det ut, som om hon skulle vara lycklig över att bli gift med Schagerström?

På en gång fick överstinnan tårar i rösten. »Jag har verkligen älskat henne så högt», utropade hon. »Allt utom detta skulle jag ha väntat mig av henne, allt utom detta.»

Prostinnan hörde hur en sax klirrande for i golvet där inne i skänkrummet. »Nu kan hon väl inte sitta och höra på detta längre», tänkte hon, »nu kommer hon väl inrusande och försvarar sig.» Men ingenting mer hördes av. Charlotte kom inte.

Äntligen avbröts den pinsamma situationen, därigenom att Karl-Artur kom tillbaka från kyrkbyn i sällskap med Thea Sundler. Överstinnan begav sig då genast ut i trädgården med fru Sundler och sonen, och prostinnan skyndade ut i köket för att hacka socker, lägga upp småbröd och mala kaffe. Allt det där hade hon kanske kunnat slippa att syssla med, men hon tyckte, att det lugnade henne.

Under tiden grubblade hon över brevlappen, som Charlotte hade skickat sin svärmor. Varför hade hon skrivit så kortfattat? Hon erinrade sig, att Charlotte hade kommit till frukosten en dag med nerbläckade fingrar. För att skriva den enda raden till överstinnan hade hon väl inte behövt bläcka ner sig till den grad. Hon måtte ha skrivit ännu ett brev. Och på tisdagen var det? Dagen efter det [ 188 ]första frieriet. Det där var något, som hon fick lov att reda ut.

Emellertid sände hon husjungfrun att duka kaffebord i stora syrenbersån. Det skulle bjudas på elvakaffe i dag för det fina främmandets skull.

»Charlotte måtte ha skrivit ett långt brev», tänkte prostinnan. »Var har hon gjort av det? Har hon skickat av det? Eller har hon rivit sönder det?»

Hon sysslade med dessa funderingar under kaffedrickningen och höll sig mot sin vana tyst. Fru Sundler satt med vid kaffebordet, och hon däremot höll sig visst inte tyst, utan pratade immerfort. Prostinnan tyckte, att hon såg ut som den uppblåsta paddan i fabeln, så viktig och högfärdig hade hon blivit, därför att de fina människorna sökte hjälp hos henne. Förut hade gumman endast funnit henne löjlig, nu började hon tycka illa om henne. »Hon kråmar sig och är glad, då alla vi andra är bekymrade och olyckliga», tänkte hon. »Det är ingen bra människa.»

Men naturligtvis bjöd hon henne att dricka både en och två koppar, neg och krusade och trugade i henne sina bästa bakelser. Gästfrihetens lagar måste lydas, även om det är ens värsta fiende, som man ser under sitt tak.

Efter kaffet drog prostinnan sig åter tillbaka till köket. Överstinnan skulle resa vid tvåtiden, och dessförinnan ville hon bjuda henne på middag. [ 189 ]Det var ett betydligt tillfälle, och hon ville själv övervaka tillagningen.

Då klockan var ett, kom fru Sundler ut i köket för att säga farväl. De andra sutto kvar i bersån, men hon skulle gå hem och laga middag åt sin man.

Prostinnan, som stod böjd över buljongkitteln, lade ifrån sig skumsleven, följde henne ut i förstugan, neg och ursäktade och sände hälsningar till organisten.

Hon tyckte, att Thea Sundler borde ha kunnat förstå, att hon hade bråttom, men där stod hon i en hel evighet och höll hennes hand och talade om att det var bra synd om överstinnan med denna nya förlovningen.

Ja, det gav prostinnan henne rätt i.

Organistfrun tryckte hennes hand ännu hårdare. Hon sade, att hon inte ville gå sin väg utan att fråga hur det stod till med Charlotte.

»Jag skall säga dig något», sade prostinnan. »Hon sitter här inne och klipper trasor. Gå du in och fråga henne själv!»

De befunno sig alldeles utanför skänkrummet, och med rask beslutsamhet öppnade prostinnan dörren och sköt fru Sundler in över tröskeln.

»Jag förstår ju, att det var detta, som hon önskade», tänkte hon. »Charlotte har väl varit på sin kant emot henne, och nu vill hon se henne i hennes förnedring. En sådan padda! Jag hoppas, att Charlotte tar emot henne, som hon förtjänar.»

[ 190 ]»Ha, ha, ha», skrattade hon. »Jag skulle vilja se det där mötet.»

Hon smög sig så tyst hon förmådde fram till en annan dörr, som ledde in i matsalen. Hon öppnade den ljudlöst, och en sekund efteråt stod hon vid luckan till skänkrummet.

Hon sköt upp denna en smula, så att hon hade tämligen god utsikt över det lilla rummet, där Charlotte satt omgiven av klänningar från både prostinnan Forsius’ och andra prostinnors tider. Hon klippte allt grönt för sig, allt blått för sig och allt, som var grälligt eller småbrokigt, för sig. På golvet lågo högar av smala, klippta lister, och i en lår sågos stora nystan av lister, som redan voro hopsydda och uppnystade. Det syntes, att Charlotte inte hade legat på latsidan.

Charlotte satt så, att hon vände ryggen åt Thea Sundler, som stod vid dörren och såg ganska tveksam ut.

»Jaså, hon har inte hunnit längre», tänkte prostinnan. »Det här går bra. Hon kommer att få en trevlig stund.»

Hon såg, att Thea Sundler satte på sig en min, som på en gång var beklagande och uppmuntrande, och hon hörde henne säga blitt och medlidsamt, såsom man gör, då man talar till sjuka eller fångar eller fattighjon:

»Goddag, Charlotte!»

Charlotte svarade inte. Hon satt med saxen i handen, men hon hade slutat upp att klippa.

[ 191 ]Det for ett litet grin över Thea Sundlers ansikte. Hon visade sina spetsiga tänder. Det var bara för ett ögonblick, men det var nog. Nu visste prostinnan vad hon gick för.

Thea Sundler var genast medlidsamhet och blidhet på nytt. Hon tog ett steg inåt rummet och sade sedan så där glatt och välvilligt, som man brukar, då man talar till okunnigt tjänstefolk eller genstörtiga barnungar:

»Goddag, Charlotte!»

Men Charlotte rörde sig inte.

Då böjde sig Thea Sundler fram över henne för att få se hennes ansikte. Hon trodde kanske, att Charlotte satt och grät över att Karl-Arturs mor inte ville råka henne. Men därvid snuddade ett par av fru Sundlers lockar vid Charlottes skuldra, som var bar, ty schaletten, som hon vanligen knöt om halsen, hade glidit ner under arbetet.

I samma ögonblick, som locken rörde vid skuldran, fick Charlotte liv. Så snabb som en rovfågel grep hon tag i en hel mängd av de välupplagda lockarna, lyfte saxen, som hon höll öppen i handen, och klippte av dem.

Det var ingen övertänkt gärning. Så snart som den var gjord, reste hon sig upp och såg litet perplex ut över det, som hon hade åstadkommit. Den andra gallskrek av förfäran och vrede. Det var det värsta, som kunde ha hänt henne. Lockarna voro hennes stolthet. Det enda vackra hon ägde. Hon kunde inte visa sig bland människor, innan de [ 192 ]växte igen. Hon gav till ännu ett skrik av sorg och ursinne.

I köket, som låg näst bredvid, fördes emellertid ett sådant oväsen av kokande grytor, sprakande ved och dunkande mortelstötar, att man ingenting hörde. Överstinnan och hennes son sutto ute på gården och måtte inte ha hört något, de heller. Ingen kom till hennes hjälp.

»Ja, vad skulle du här att göra?» sade Charlotte. »Jag tiger ju för Karl-Arturs skull, men du kan väl inte tro, att jag är så dum, att jag inte förstår, att det är du, som har ställt till med alltsammans.»

Härmed närmade hon sig dörren och kastade upp den. »Gå nu!» sade hon.

Hon gjorde ett klipp i luften med saxen i detsamma, och mer behövdes inte, för att Thea Sundler skulle störta ut.

Prostinnan sköt varligen igen luckan. Därpå slog hon samman händerna och skrattade. »Herremingud», sade hon, »att jag skulle få se detta! Nu skall gubben min få något att skratta åt.»

Men hon blev plötsligen allvarsam.

»Det välsignade barnet!» mumlade hon. »Där har hon suttit och låtit oss allesammans tro illa om henne. Nej, det här får vi allt lov att göra en ända på.»

Ett ögonblick därefter smög sig prostinnan uppför trappan till övervåningen. Så tyst som en tjuv [ 193 ]gled hon genom rummen bort till Charlottes kammare ytterst på östra gaveln.

Hon såg sig knappast om där inne, utan gick direkt fram till kakelugnen. Där fann hon några iturivna och tillskrynklade pappersark.

»Gud må förlåta mig detta!» sade hon. »Han vet, att det är första gången i mitt liv, som jag läser en annans brev olovandes.»

Hon tog de fullklottrade sidorna med sig in i sin sängkammare, letade fram sina glasögon och läste.

»Jaha, jaha», sade hon, då hon hade slutat läsningen. »Detta är det rätta brevet. Det var det jag kunde tänka.»

Hon gick med brevet i handen ner för trapporna i avsikt att lägga fram det för överstinnan. Men då hon kom ut i det fria, såg hon sin gäst sitta med sonen på en bänk utanför flygeln. Så ömt hon lutade sig emot honom! Vilken hängivenhet och tillbedjan i det sätt, varpå hon såg upp till honom!

Prostinnan hejdade sig. »Hur i all världen skall jag kunna läsa upp det här för henne?» tänkte hon.

Hon ändrade sig och gick i stället in till Forsius.

»Här skall du få något roligt att läsa, gubben min», sade hon och bredde ut brevet framför honom. »Jag har hittat detta i Charlottes kakelugn. Det var inkastat för att brännas, men det [ 194 ]välsignade barnet har glömt att sätta eld på det. Läs du! Det kommer du inte att må illa av.»

Gubben såg, att gumman hade fått ett annat utseende än förut under dessa bedrövliga dagar. Hon menade väl, att det inte kunde skada honom heller att läsa brevet.

»Ja visst», sade han, då han hade kommit till slutet, »så har det gått till. Men varför blev inte det här brevet avskickat?»

»Ja, den som det visste!» sade prostinnan. »I alla fall tog jag ner det för att visa det för Beate, men vet du, när jag kom ut på förstubron och såg hur hon satt och tillbad sonen med ögonen, så tänkte jag, att jag först ville låta dig se det.»

Prosten reste sig och blickade genom fönstret bort till överstinnan.

»Så är det», sade han och nickade. »Ser du, Gina, min hjärtevän, Charlotte kunde inte sända det här brevet till en sådan mor. Därför blev det inkastat i ugnen. Hon kunde inte försvara sig. Och vi kan inte göra något åt saken, vi heller.»

De suckade, därför att de inte sågo någon möjlighet att nu genast rentvå Charlotte i världens ögon, men inom sig kände de dock en orimlig lättnad. Då de mötte sin gäst vid middagsbordet, voro de i sitt allra bästa humör.

Underligt nog tycktes också överstinnan ha genomgått en liknande förändring. Det var inte mer något ansträngt i hennes glättighet såsom [ 195 ]vid frukosten. Hon såg ut som en, som hade fått nytt liv.

Prostinnan undrade om det var Thea Sundler, som hade åstadkommit förändringen. Och så var det ju också, fastän inte precis på det sätt, som hon antog.

Överstinnan hade suttit med Karl-Artur på bänken utanför flygeln, då fru Sundler kom utrusande från stora byggnaden, flyende som en duva, som har varit i hökens klor.

»Vad går det åt din vän Thea?» sade överstinnan. »Se, hon nästan springer, och hon håller handen för ena kinden! För all del, Karl-Artur, spring och genskjut henne vid grinden! Hon har kanske fått en bisvärm efter sig. Fråga om du inte kan hjälpa henne!»

Karl-Artur skyndade sig att uppfylla moderns önskan, och trots att fru Sundler i full förtvivlan vinkade åt honom, att han inte skulle närma sig, nådde han henne vid grinden.

Då han vände tillbaka till modern, hade han ett högst indignerat utseende.

»Det är Charlotte, som har varit framme igen. Hon är sannerligen alltför hänsynslös. Kan du tänka dig? Fru Sundler gick in till henne för att fråga hur hon mådde, och Charlotte passade på tillfället att klippa av henne flera av lockarna vid ena örat.»

»Vad säger du?» utropade överstinnan, medan [ 196 ]ett odygdigt leende överfor ansiktet. »Fru Sundlers sköna lockar! Hon måtte ha sett förfärlig ut.»

»Det var en hämnd, mamma», sade Karl-Artur. »Fru Sundler vet vad Charlotte går för. Det var hon, som öppnade mina ögon.»

»Jag förstår», sade överstinnan.

Hon satt ett par sekunder tankfullt eftersinnande. Därefter vände hon sig till sonen.

»Vi skall inte tala varken om Thea eller Charlotte, Karl-Artur. Vi har så få minuter kvar, innan jag skall resa. Låt oss språka om dig och dina planer för att hjälpa oss fattiga människor!» — — —

Sedan vid middagsbordet var överstinnan, som sagt, glad och lustig, såsom hennes vana var. Prostinnan och hon tävlade i att säga kvickheter och berätta roliga historier.

Alltibland kastade överstinnan en blick bortåt luckan i väggen. Hon undrade väl hur Charlotte hade det i sin ensamhet. Hon undrade väl om den unga flickan, som alltid hade skänkt henne en tillbedjande kärlek, längtade efter henne.

Efter middagen, då resvagnen redan stod för dörren, hände det sig, att överstinnan blev ensam i matsalen. Ögonblickligen stod hon borta vid luckan och kastade upp den. Framför sig hade hon Charlotte, Charlotte, som hela dagen hade varit sjuk av längtan och nu stod där i hopp att åtminstone kunna uppfånga en blick ur de söta ögonen.

Överstinnan fattade blixtsnabbt om hennes [ 197 ]ansikte med sina mjuka händer, drog henne fram till sig och kysste henne gång på gång. Mellan kyssarna viskade hon några avbrutna satser.

»Min älskling, kan du hålla ut med att tiga några dagar, några veckor ännu? Allt skall bli bra. Har jag plågat dig mycket? Men jag visste ju inte var jag hade dig, förrän du klippte av henne lockarna. Ekenstedt och jag skall ta hand om saken. Kan du hålla ut för Karl-Arturs och min skull? Du skall få honom tillbaka, barn. Du skall få honom tillbaka.»

Någon tog i dörren. Luckan for igen i en fart, och strax därefter satt överstinnan Ekenstedt i resvagnen.