Charlotte Löwensköld/Kap 18
| ← Fattigauktionen |
|
Strafftal till kärleksguden → |
Triumfen.
Ett par dagar efteråt kom prostinnan Forsius en förmiddag in till mannen, där han satt vid sitt skrivbord.
»Gör dig något ärende, gubben min, och gå in i matsalen, om du vill se något vackert!»
Gubben reste sig genast. Han gick in i matsalen och såg där Charlotte, som satt borta vid ett av fönsterborden med ett broderi i handen.
Hon arbetade inte, utan satt med händerna i skötet och stirrade neråt flygeln, där Karl-Artur hade sin bostad. En jämn ström av besökande vandrade denna dag från grinden fram emot flygeln, och det var dessa hon betraktade.
Prosten hade en stund letat efter sina glasögon, som han hade i gott förvar inne i sitt eget rum. Under tiden tittade han på Charlotte, som med ett milt leende följde allt, som skedde där borta åt flygelhållet. En svag rodnad färgade kinderna, och ögonen lyste av en stilla hänförelse. Hon var verkligen vacker att se på.
Då hon märkte prostens närvaro i rummet, sade hon ett par ord.
»Folk går ut och in hos Karl-Artur hela dagen.»
»Ja», sade gubben torrt. »De lämnar honom inte i fred ett ögonblick. Jag får snart börja på att föra mina journaler själv.»
»Hon, som gick in just nu, var en dotter till Aron Månsson. Hon hade en smörbytta i handen.»
»Det skall vara en hjälp till de många barnen, förstår jag.»
»Alla människor älskar honom», sade Charlotte. »Jag visste ju, att en gång måste det komma.»
»Å ja, när man är ung och vacker», sade gubben, »så är det inte så svårt att narra gummorna att gråta i såtals.»
Charlotte lät inte störa sig i sin beundran.
»Jag såg nyss, att en av smederna från Holma kom och sökte honom. Onkel vet, en av de där läsarna, som aldrig går i kyrkan och inte vill höra någon av de vanliga prästerna.»
»Vad du säger!» utbrast gubben, som verkligen blev intresserad. »Har han kunnat röra de där malmblocken? Sannerligen, min flicka, tror jag inte, att det kan bli något av honom.»
»Jag tänker på överstinnan», sade Charlotte. »Vad hon skulle vara lycklig, om hon såge detta!»
»Vet just inte om det var en sådan här sorts framgång, som hon drömde om för sonens räkning.»
»Han gör folk bättre. Jag ser, att somliga, som kommer ut från honom, gråter och torkar sig i ögonen. Marie-Louises man har också varit där. Tänk, om Karl-Artur kunde hjälpa honom! Vore det inte bra vackert?»
»Jo visst, min flicka. Och det bästa av alltsammans är, att du tycker om att sitta här och se på folket.»
»Jag sitter och tänker ut vad de kan vilja tala med honom om, och jag tycker mig höra vad han säger till dem.»
»Ja, ja, det gör du rätt i. Men vet du vad? Jag måtte visst ha glasögonen inne hos mig.»
»Om inte detta hade kommit, så hade allting varit så obegripligt», sade Charlotte. »Då hade jag inte fått någon lön för att jag sökte skydda honom. Men nu förstår jag meningen.»
Gubben skyndade sig ut. Flickan höll på att narra honom att gråta. »Vad i Herrans namn ska vi ta oss till med henne?» mumlade han. »Hon måtte väl aldrig vara på väg att mista förståndet.»
Men om Charlotte njöt av Karl-Arturs triumf redan under vardagarna, hur mycket mer skäl till glädje fick hon inte, då söndagen kom!
Det var ett myller av folk på vägarna alldeles som vid ett kungabesök. Åkande och gående färdades fram i en oavbruten ström. Det var klart, att ryktet om den unge prästens nya predikometod, om hans fromhet och kraft hade spritt sig över hela socknen.
»Kyrkan kommer inte att rymma dem alla», sade prostinnan. »De har gått man ur huse, som man säger. Bara inte elden kommer lös, då gårdarna står tomma!»
Prosten var inte rätt till freds. Han förstod, att en religiös väckelse var i antågande, och han skulle inte ha haft något däremot, om han bara hade varit övertygad om att Karl-Artur hade varit rätte mannen att hålla den tända lågan brinnande. Men för att inte såra Charlotte, som befann sig i fullkomlig extas, sade han ingenting om sina farhågor.
De båda gamla åkte till kyrkan, men att Charlotte skulle följa med dem dit, var det aldrig tal om. Med fredagsposten hade Charlotte fått en liten biljett från överstinnan, däri denna hade bett henne om att härda ut ännu några dagar, och följaktligen hade hon inte begagnat sig av Schagerströms tillåtelse att inställa lysningen. Prostfolket fruktade verkligen, att alla dessa människor, som dyrkade Karl-Artur, kunde komma att förgå sig emot Charlotte, och läto henne stanna hemma.
Men så snart som vagnen hade försvunnit bakom trädgårdshörnet, satte Charlotte på sig hatt och mantilj och gick till kyrkan. Inte kunde hon motstå lusten att höra Karl-Artur predika på det nya, kraftiga sättet, som hade vunnit honom alla människors hjärtan. Inte kunde hon avstå från glädjen att bevittna all den dyrkan, som nu omgav honom.
Hon lyckades tränga sig in i en bänk långt bak i kyrkan, och där satt hon andlös av spänning och väntan, ända tills han visade sig uppe i predikstolen.
Hon förvånade sig över den otvungna ton, varmed han tilltalade folket. Det föreföll, som hade han endast fört ett samtal med en skara vänner. Han använde inte ett ord, som inte alla dessa enkla människor kunde förstå, och han anförtrodde dem sina strider och svårigheter, liksom för att han av dem skulle få hjälp och ledning.
Karl-Artur hade denna dag att predika över Jesu liknelse om den otrogne gårdsfogden, och Charlotte kände sig ängslig, när hon förstod, att han måste tala över en så svår text. Hon hade hört många präster beklaga sig över att den var dunkel och svårtydd. Början och slutet tycktes inte höra samman. Den starkt förkortade form, vari liknelsen hade återgetts, var kanske orsak till att den för nutida människor var nästan obegriplig. Hon hade aldrig heller hört den på ett tillfredsställande sätt förklarad. Hon hade hört präster tala över början, och hon hade hört präster tala över sista delen av liknelsen, men någon, som hade kunnat ge den tydlighet och sammanhang, hade hon aldrig träffat på.
Man förstår, att alla människor i kyrkan tänkte nästan detsamma. »Han kommer säkert att gå ifrån texten», tänkte man. »Den blir honom för obekväm. Han kommer att göra som förra söndagen.»
Men med största mod och tillförsikt tog den unge prästen upp det farliga ämnet och gav det mening och betydelse. Ledd av en helig ingivelse, återgav han liknelsen dess ursprungliga skönhet och mystiska djup. Det var, som då man från en gammal målning borttvättar hundraårigt damm och finner sig stå inför ett mästerverk.
Charlotte blev allt mer och mer häpen, ju längre hon lyssnade. »Var får han allt detta ifrån?» tänkte hon. »Han talar inte själv. Gud lånar hans röst och talar genom honom.»
Hon såg, att prosten själv satt och lyssnade med handen bakom örat för att inte förlora ett ord. Hon såg, att uppmärksamheten kanske var störst bland de äldre männen i kyrkan, bland dem, som tyckte om djupsinne och allvar. Hon visste, att hädanefter skulle man nog akta sig för att säga, att Karl-Artur predikade för kvinnorna och att det var hans vackra utseende, som hjälpte honom.
Allt var fullkomligt. Hon var lycklig. Hon undrade om livet någonsin mer kunde bli så härligt och rikt, som det var i denna stund.
Det märkligaste vid Karl-Arturs predikan var kanske, att medan han talade, skänkte han människorna frid och glömska av allt deras lidande. De kände sig under en god och vis andes ledning. De blevo inte skrämda, de blevo upplyftade. Många av dem gjorde i sina hjärtan löften, som de sedan troget försökte uppfylla.
Dock var det inte själva predikan, så stor och skön den än var, som denna söndag gjorde på kyrkfolket det mäktigaste intrycket. Det var inte heller uppläsningen av lysningssedlarna. Läsningen av den, som rörde Charlotte, följdes med ett djupt ogillande, men man hade ju vetat på förhand, att den skulle komma. Nej, det var något annat.
Charlotte hade försökt att lämna kyrkan genast efter predikans slut, men så full med folk, som den var, hade detta inte lyckats henne, utan hon hade måst stanna under hela altartjänsten. Då folket sedan så småningom begav sig mot utgången, ville hon åter skynda sig att komma före de andra, men förgäves. Ingen vek undan för henne. Man sade ingenting till henne, men man visade henne ingen hänsyn.
Hon kände med ens, att hon omgavs av fiender. Flera av hennes bekanta drogo sig undan ifrån henne, då hon närmade sig dem. En enda kom fram till henne. Det var hennes tappra syster, doktorinnan Romelius.
Då de två äntligen hade kommit ut genom kyrkdörren, hade de ett ögonblick blivit stående.
De sågo, att på gången framför kyrkan hade flera av socknens unga herrar samlat sig. De höllo i händerna buketter av tistlar, av gula löv och av torrt gräs, som de i all hast hade samlat utanför kyrkogårdsmuren. Meningen var tydligen att överlämna detta till Charlotte såsom lysningsgratulation. Den långe kapten Hammarberg stod något framför de andra. Han ansågs vara socknens kvickaste och elakaste man, och han harsklade sig nu för att framsäga en passande lyckönskan.
Kyrkfolket hade slagit en tät ring omkring de unga herrarna. Man gladde sig att få höra den unga flickan, som hade svikit sin älskade för gods och guld, smädas och förlöjligas. Man smålog på förhand. Hammarberg skulle nog inte skona henne.
Det såg ut, som om doktorinnan hade blivit ängslig. Hon ville dra systern med sig tillbaka in i kyrkan, men denna sade nej.
»Det betyder ingenting», sade hon. »Ingenting betyder något numera.»
De närmade sig alltså långsamt gruppen av herrar, som inväntade dem med ansiktena tillrättalagda i miner av smilande vänlighet.
Men helt plötsligt kom Karl-Artur springande fram till dem. Han hade gått förbi och observerat deras nöd och kom nu för att hjälpa. Han bjöd armen åt den äldre systern, lyfte på hatten för de gratulerande herrarna, antydde genom en lätt gest, att de skulle avstå från sitt förehavande, och förde de båda damerna välbehållna ner till landsvägen.
Men detta, att han, den förfördelade, tog Charlotte i sitt skydd, det var något vackert, det var något, som man inte såg alla dagar. Det blev det starkaste minne, som människorna behöllo från den söndagen.