Chefen fru Ingeborg/Kapitel 26

←  Örfilen

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman Cheferna abdikerar

Vandringen vidgas  →

CHEFEN ABDIKERAR

Om hon genom hälsningen sökte försoning med Kurt, slog syftet slint. Han betraktade förslaget som en nyck. Ena dagen är det de Lorche — andra dagen jag. Hon vet inte, vad hon vill! Emellertid höllo de en konferens rörande firmans närmaste framtidsplaner. Den gick på tok. Chefen visade sig myndigare och envisare än någonsin. Hon tycktes vilja binda sin efterträdare, tvinga honom att hålla den gamla kursen. Rätt vad det var kom den olycksaliga hattaffären åter på tapeten, nagelfors grundligt från början och allt till den dag, då de förfärliga fågelskrämmorna döko upp vid Sommarro. Kurt smålog och sa: Det där har ju blivit en fix idé hos mamma. — Hon svarade barskt: Det har alltid varit min fixa idé att Jacques Balzar bör vara hederlig och anständig. — Sammanställningen ”hederlig och anständig” återkom ofta, men det hela slutade med att fru Ingeborg otåligt utbrast: Jag vet nog, att du kommer att göra som du vill, tjurhuvud! Och för resten — det kanske kan vara lika bra! Vad vet jag?

Kurt fäste sig så litet vid förslaget att han just i samma veva tog en kommendering i Norrland för stundande vår. Under konferensen hörde han knappast på, vad modern hade att andraga, roade sig i stället med att granska hennes ansikte drag för drag. Han konstaterade att hon alltmer började likna sin far, pastor primarius, och för resten alla de gamla Höökar, som han sett i dagerrotyp och teckningar. Han sa till Julia: Hon kommer att likna en örn, då hon blir gammal: hon kommer att bli vackrare och ståtligare än någonsin! — När en kär människa plötsligt framvisar drag och egenskaper, som man inte anat, som man inte kan gilla, och som man varken kan eller vill förklara som en karaktärsutveckling, skjuter man gärna skulden på tillfälliga eller åtminstone övergående orsaker: en själsskakning, en allvarlig sjukdom, en betydelsefull åldersgräns. Samtidigt söker man teckna och i minnet inprägla bilden av den ”riktiga” människan. Under morgonritterna med fru Julia ägnade Kurt sina tankar åt denna pietetsfulla gärning. Resultatet framlades i några korta satser, uttalade i varm och bestämd ton: Mamma har i alla fall varit ett satans duktigt fruntimmer. Eller: Du skulle ha sett! Mamma kunde sköta ett hem, hon! Eller: Kors i all sin dar, vad hon var snäll mot oss ungar! — De äro inte ovanliga, dessa nekrologer över ännu levande, sparas dock ofta till de sista stunderna, en dödsmässa med agoniens suckar till ackompanjemang. Från Kurts sida var det också ett avskedstagande. Då fartyget glidit så långt från kajen att man inte längre kan urskilja resenärens ansikte, vänder man sig till de omkringstående och säger: Vad hon ändå var rar! Nu är hon borta — (Vilket betyder: Hon kommer alltid att förbli densamma.)

Under den korta tid, då fru Balzar som rivande och rustande chef sökte återvinna, vad som förlorats under försumlighetsperioden, inträffade följande: hon blev, den myndiga och barska frun, ett hjälplöst, förvirrat, huvudlöst offer för en penningutpressare. En dag stod han inför henne på kontoret, insmusslad eller framtrollad på samma hemlighetsfulla sätt som engång Larzon. Han sa: Jag är den enda människa i kristenheten, som kan rädda er. Lägg märke till det. Visar ni mig dörren så går jag och kommer inte igen. Visa mig dörren, om ni vågar! Jag vet allt! — Ett ögonblick tänkte hon följa det kloka rådet och visa honom dörren, men för en människa, som dag och natt frågar sig: Vad har jag gjort — hur mycket vet ”de andra” — ligger det en oemotståndlig lockelse i orden: jag vet allt. Vad visste han? Egentligen ingenting, vilket kanske är den matnyttigaste kunskapen för en bluffmakare. Han var son till Sommarros granne, fiskare Öhman, och till läggning och yrke blodsugare — en odåga, som under några Amerikaår utbildat vissa metoder att utnyttja andras svaghet. Dylika typer ha alltid funnits, men med kulturens tilltagande amerikanisering är det fara värt, att de skall tränga allt längre in i de ”hedervärda” yrkena och allt högre upp på den sociala trappan. Så snart vinstbegäret helt överskuggar yrkesstoltheten och yrkesglädjen är bluffmakaren färdig, en man, som ej litar på egen skicklighet utan på andras dumhet eller svaghet. Gynnaren Öhman hade utövat ett dussin yrken utan att känna dem. Från de hårdarbetade yrkena hade han övergått till ögondiagnostik, chiropraktik, sektmakeri och liknande. Äntligen hade han som deported skickats till sitt land igen och återvänt till faderstjället i rättan tid för att övervara skogsbranden och deltaga i tömmandet av de otaliga kaffekaskar, som blev dess naturliga följd. För att upprätthålla god grannsämja med fiskaren hade Louis satt honom till bas över det arbetslag, som skulle röja upp efter branden. Fru Ingeborg, som vid den tiden gjorde så många desperata och dumma försök att förödmjuka fästmannen och visa ”att han inte hade något att bestämma”, avskedade basen. Gynnaren Öhman blev i förstone mäkta vred, men vreden övergick snart i grubbel, grubblet i glad beslutsamhet. Branden var värd pengar. Ty branden hade ingalunda slocknat, den lågade över milsvida sträckor, över öar och kobbar, den lyste och värmde i novembers dis, decembers dusk, den glittrade i sura gubbögon och sprakade fram ur tandlösa gumgap, den upphettade kaffepannor och hjärnor, den insvepte hela nejden i en bolmande rök av rykten, gissningar, påståenden. Och mitt på detta jättebål, fastkedjad vid skampålen, avklädd av skvallret, stod som en annan häxa fru Ingeborg Balzar. Det var sannerligen inte bara bluffmakaren som visste ”allt”.

Han yttrade i början av sin salvelsefulla harang: Hur skulle det vara till exempel om tidningarna fick fatt på det där med löjtnanten? ”Det där med löjtnanten” var en av de mest dunkla, omstridda och fantasieggande punkterna. Hur hade det lyckats löjtnanten att fria fru Balzar från länsman? Hade inte gubbarna med egna ögon sett, hur hon ödmjuk och ångerfull (sorgdräkten!) infunnit sig hos länsman för att en kvart senare avlägsna sig, följd av den ödmjukt bugande potentaten? Mutor? Hotelser? Befäl är befäl, finner utvägar, där menige man ohjälpligt stöter näsan mot muren. Överhetens olika representanter hänga ihop som ler och långhalm, när det gäller att rädda fint folk från följderna av deras brott och laster. För fru Ingeborg fingo emellertid bluffmakarens ord en helt annan betydelse. Skrik åt den döve att han är snäll och hövlig och han skall svara: jo visst är jag väl lite döv. Tysta Marie med eldmärket blir ursinnig, om man råkar be henne om lite eld. Fru Ingeborg kunde inte fatta att man hyste ett livligt intresse för branden, för hennes skuld däri, för den mystiske luffaren och för det ännu mera mystiska förhållandet mellan den rika frun och luffaren. Allt detta var endast ytterverk — prat för att förhala tiden — ett sätt att låta henne långsamt vandra på glödande kol fram mot kärnan: det där med löjtnanten. Och ”det där” — var det inte ett av folkfantasiens dystraste, mest eggande och flitigast omspunna tema? En far, som förälskar sig i sonens käresta, en mor, som trår efter dotterns älskare, kärlek i förbjudna led, blodskam.

Först nu under de oändligt pinsamma, ångestflämtande samtalen med den vidriga, svamlande varelsen lyckades hennes fantasi äntligen fullborda bilden av en ohjälpligt fallen människa. Det fanns inte något religiöst inslag i hennes ruelse; hon kände ingen skuld, men väl en bottenlös olycka. Det fanns ingen räddning, intet sätt att komma upp ur gyttjan, att göra sig fri. Då en förryckt eller melankoliker söker sammanhålla sin själ kring tanken på en begången ogärning förstorar han ogärningens betydelse på det mest fantastiska sätt. En gammal dagsverkare förkunnar för den skräckslagna världen att han i sin ungdom begått ett ohyggligt brott: han har tagit potatis ur grannens täppa. Han ber inte om förlåtelse, han vet att varken Gud eller människor kunna förlåta honom, ty att taga potatis hör självklart till de synder, som ej kunna tillgivas. I själva verket har det brottsliga begäret, som silats genom glömskans täta silduk, engång svävat kring vida värdefullare ting än några fattiga skäppor potatis — det har kretsat kring allt det välstånd, den lust och gamman, som kan snattas från nästan, om man är samvetslös, skicklig och djärv. Brottet motsvarade inte begäret, det blev inte till annat än lite potatis. Därför måste synden förstoras i en negation, i ånger och ångest. Fru Ingeborg fullföljde i skam och ångest, vad hon inte velat, inte vågat, inte kunnat fullfölja i lust och tillfredsställelse. Bluffmakaren liknade en av dessa hypnotismens charlataner, som ur själens innersta kamrar lyckas framlocka väl dolda tankar och frammana syner, vilkas yttre overklighet bäst bevisar deras inre verklighet. Dessutom försummade han inte att begagna sig av en kraftig och råbarkad manlig fysiks magnetiska inflytande. För varje gång ryckte han henne allt närmre inpå livet, fattade henne hårt kring handloven — då han hade något särskilt viktigt ”meddelande” att göra — såg henne med en orubblig och kall blick in i ögonen. Han hade också lyckats tillägna sig en god del av den amerikanska jargong, som söker framställa en renodlad manlighet, rättframhet, kärv ärlighet, butter men redlig välvilja. Själva hans amerikanismer förbryllade den redan förbryllade och bidrog genom sitt främlingskap att göra otroligt mera troligt, sårande ord mindre sårande, därför att de kunde uppfattas som rena språkfel. Han kallade henne ständigt ”ma'am”, korrekt nog enligt de lägre amerikanska klassernas språkbruk och på samma gång verkande förtroligt, barnsligt intimt på grund av ljudlikheten med ett svenskt ord.

Vad penningutpressningens yttre förlopp beträffar, så hade det sin gilla gång. Vissa genomhederliga människor skulle hellre dö än förråda något, men ansattes hårt av nöden och borde kanske stödas i sin hederlighet. En och annan fullfjädrad skurk — ”som jag nog ska värma vid tillfälle” — var däremot redan beredd att mata vissa tidningar. Här måste man snabbt och verksamt köpa tystnad. Alla dessa salubjudna hemligheter rörde branden och borde inte ha ägt stor betydelse. Men dels hade branden blivit en symbol för någonting annat, dels utmynnade själva händelsen i hennes och fästmannens besök hos länsman. Bluffmakaren hade under samtalets gång snart fått klart för sig att allt som rörde löjtnanten hade en alldeles särskild vikt och betydelse. Utan att bry sig om, vad som kunde ligga bakom denna känslighet, omgav han fästmannen med sina på engång dunklaste och hotfullaste anspelningar. Verkan var förträfflig: Fru Balzar betalade. Summor som för varje gång blevo allt drygare. Kanske betalade hon i ett omedvetet begär att ”göra bot”, kanske betalade hon för att om och om igen få skåda sommarens händelser i den egendomliga, skärande, pinande och eggande belysning, som skurkaktighet, käringsladder, illvilja kastade däröver. Upphetsningen förblindade henne och hon gick i bluffmakarens garn. Men så småningom lade sig upphetsningen, efterträddes av trötthet och vämjelse. Hon upptäckte bredvid sig i en besynnerligt förtrolig ställning en vidrig varelse, som hon sannerligen ej sett förr. Hon ville helt enkelt visa honom dörren. Då kom de stora hotelserna. Hon skulle bara våga! Han skulle ställa till skandal, skrika ut ”sanningen” för kontoret, personalen, hela stan! Han lyckades skrämma henne. Hon gav åter efter för hans fordringar, som inte längre beskuros av någon falsk blygsamhet. Han tog till drygt och hon förstod att han nästa gång skulle ta till ännu drygare. Hon var för trött och för utpinad att kunna reda sig i en situation, som var mer obehaglig än farlig. Hon sa för sig själv: Vet ni vad, barn? Jag reser min väg. Det är enklast.

Julen kom. Allting förgår, almanackan ensam består. Dess holmar av helg i vardagslivets grumsgrå flod bör man inte försumma. Varje år skall man återfinna holmen just sådan som man lämnade den i fjol, förrfjol och förrfjolsfjol. Ingenting får vara förändrat. Man stiger i land, sträcker ut sig, vilar. Allt är sig likt, lugnt, enkelt. Granen klädes och granskas. Man går till fots till kyrkogården med blommor åt den fine, ridderlige herr Balzar och åt pyret som kom till världen för att titta på julgran. De få blommor — mer kan man inte göra för dem — det är obestridligt och lättfattligt. Och man går hem och äter på samma klockslag samma mat som man åt i fjol, förrfjol och förrfjolsfjol. Klockor ringa in helgen. Granen tändes. Rummen dofta av lack och barr. Papper prassla, paketer smusslas fram. Man får en julklapp och ler överraskat och storbelåtet. Man ger en julklapp och ler hemlighetsfullt och finurligt. Man tar varann i famn, tackar eller säger: Håll till godo! Slit den med hälsa! Allt är sig likt i år som i fjol, förrfjol och förrfjolsfjol.

Och fru Ingeborg sa till Suzanne, som satt hopkrupen under julgranen:

Barn, ska vi nu tala om ert bröllop? När har ni tänkt, att det skulle stå?

Svaret kom utan tövan, inlärt och överlagt, dött och torrt som en pressad blomma:

Ja, mamma, Louis och jag ha resonerat om saken. Vi tycker, att det inte är någon brådska. Jag skulle vilja se mig om i världen ett slag. Är det inte förnuftigt tänkt? Vet du vad jag ämnar be dig om? Att få följa med Andersson till Paris. Skulle inte det passa utmärkt?

Ingen förmår såra så fint och djupt som den finkänslige, ingen är så grym som den ömsinte, ingen kan förödmjuka så som den ädelmodige. Suzannes ord betydde: Jag försvinner från skådeplatsen. Du håller av den jag håller av och jag offrar mig. Men att säga så till sin mor hade varit ofinkänsligt, hårdhjärtat, lågsinnat. Det största offret skall frambäras med minsta möjliga åthävor. I smyg! (Eljest riskerar man att få höra: Vad är detta för barnsliga, dumma, överspända idéer? Ingen människa har eller kan ha någon glädje av ditt offer! dumma unge!)

Fru Ingeborg lekte med sina händer, förde samman fingertopparna, knäppte långsamt händerna. Hon smålog och sa i det hon sänkte huvudet mot de knäppta händerna:

Jaså, mina ungar tänker överge mig. Kurt far till Norrland, Sussi till Paris. Jag blir ensam, jag.

Suzanne svarade:

Så ensam blir du väl inte. Du har ju Louis.

Uttytt: Jag hyser intet agg. Jag lider inte. Hör hur lugnt (med gråten i halsen) jag talar.

Fru Ingeborg förblev en stund orörlig, huvudet sänkt, munnen pressad mot knogarna. Plötsligt reste hon sig och gick bort till Louis, som satt bredvid Sussi. Hon tog hans huvud mellan sina händer och granskade hans ansikte med en sakligt eftertänksam min, som om någon bett henne undersöka hans ögons färg eller munnens form. Hon sa, lugnt och tryggt: ja visst, jag har ju dig. — Hon tog honom i örat och hon tog även Sussi i örat och förde samman deras huvuden, kind mot kind. Så släppte hon dem och lämnade dem. Hon gnuggade och gned sin bål hårt med handflatorna, som man gör för att fördriva en doven kyla ur blodet.

Hon sa:

Nu ska ni få höra någonting annat, barn. Jag tänker själv resa. Jag är trött. Jag måste vila.

Hon rynkade eftertänksamt pannan, knep ihop munnen, som om hon grubblat över någon krånglig affär, fortsatte efter några sekunder:

Häromdagen var prinsessan inne och jag expedierade henne som jag brukar. Hon blev riktigt förskräckt, då hon fick se mig. Hon sa: Fru Balzar måste ovillkorligen ta sig ledigt. Ni förstör er. Hon tyckte att jag borde resa till Dalarna. Hon var verkligen vänlig.

Uttytt: När en så hög dame blir bekymrad över mitt dåliga utseende och värdigas ge mig råd och uppmaningar, så bör ni förstå att det här inte är något svepskäl. — För resten var uppgiften en halv lögn: den höga damen hade visserligen yttrat någonting liknande — men trekvarts år tidigare.

Fru Ingeborg fortsatte:

Därför bad jag Kurt ägna sig åt firman så snart som möjligt. Jag tror till och med att jag nämnde något om resan —

Uttytt: Mitt beslut var alltså fattat innan jag visste att jag skulle bli ensam med Louis —

Kurt svarade:

Naturligtvis ska mamma först och främst sköta sin hälsa. Jag kan nog ordna saken på något sätt. Hur länge blir mamma borta?

Frågan varken besvarades eller upprepades. Man hade avhandlat en sak av vikt och glidit över den. Nu återvände man till julaftonen, den heliga asylen, som skänker frid om man blott iakttar vissa helgade bruk och vanor, ler vissa leenden, yttrar vissa ord, rättar sig efter asylens kardinala regel: i år som i fjol, förrfjol, förrfjolsfjol.