De gula husen/Kapitel 20

[ 142 ]

ASSEMBLÉEN

Länge väntad och förberedd kom slutligen den stora dagen — högtidsdagen sedan många år tillbaka — dagen för assembléen. Den kom i medio av december, som ett förebud till den snart stundande jultiden, och den kom vanligen med vita drivor och bjällerklang.

Hela staden låg i den blåvita skymningsdagern som i helgstämning. Vardagens färdsel och alla göromål voro som bortblåsta — det låg helg och stillhet och väntan i luften. Så började vid sextiden ljusen tändas i festvåningen över stadskällaren. De stora gamla kristallkronorna glimmade och lyste, och ljuset föll ut över det snövita torget och syntes i skymningen vitt omkring.

[ 143 ]Då pinglade släde efter släde genom de tysta gatorna. Det var gästerna från alla gårdarna runt omkring, som började samlas. Konstapeln Skärblom stod nästan ständigt i stramt givakt vid yttertrappan, där han posterat sig för att hålla alla nyfikna åskådare på vederbörligt avstånd. Uppför den breda trappan skredo de påpälsade paren och försvunno bakom de doriska kolonnernas dubbeldörr.

Men där uppe i den långa, låga salen, vid vars ena kortvägg högtsalig Hans Majestät konung Karl XIV Johan med blick av örn och härskare skådade ner ur bronsen, glimmade de många stora kristallkronorna över siratliga herrar och damer. Hur värdiga och avmätta bugningarna och reverenserna, vilken lugn och vaggande rytm i musiken! Det var stadskällarens musikanter, uppklädda och högtidliga, som gjorde sitt bästa med dansmusiken.

Svarta frackar och krinoliner möttes och skildes, skildes och möttes, i kadril[ 144 ]jernas avmätta takt. Lugnt och behärskat gick dansen, och i de stora speglarna vid långväggarna tycktes de dansande glida fram helt dämpat och ljudlöst. Men vilken air, vilken hållning! Preciöst och högtidligt, nästan som gällde det en uppvisning, rörde sig dessa lantjunkare med sina damer och stadens societet av myndiga och självmedvetna storborgare. Men skämtet och leendena fladdrade, fastän med en viss värdighet även de.

Betjäningen i ovana frackar och stora vita handskar serverade mandelmjölk, glace och limonader.

Där var nu icke många av stadens egna som kunde räknas med i denna församling, men de som voro där syntes fullt medvetna om sin ställning och värdighet.

Vid supéen i de angränsande rummen var rangordningen också strängt upprätthållen. Den gamle vithårige kammarjunkaren presiderade och höll som vanligt festtalet, med många artigheter, slinger[ 145 ]bultar och kullerbyttor. Men nere vid assessorns hörn var stämningen muntrare, han höll som vanligt målron vid makt, och skratten stego — ibland en liten nyans för högt.

Skål, bror kammarjunkare, ropade han genom sorlet, det talet var förträffligt, det kunde du hålla vid hovet, och kammarjunkaren log, ehuru litet sammansatt, sköt stolen åt sidan och bjöd sin dam armen.

Dammet virvlade i lätta strimmor och alla fönster immade. Och på slaget tolv spelade musiken slutmarsch.

Men alla avskedskomplimangerna och uppbrottet tog lång tid och det gamla laget i röda schaggsoffan på nedre botten kunde gott tömma sin brylå innan alla voro instuvade.

Månen stod kall och stor och lyste över de små hopgyttrade husen och de vita snöslätterna runt omkring, där bjällra efter bjällra pinglade bort och försvann.

[ 146 ]Och snart släcktes de gamla kristallkronornas ljus i den långa, låga salen, där kadriljens toner ännu lågo kvar i luften, och staden somnade in i vinternatten, drömmande om den sista assembléens minnen.