De rivaliserande Jernkramhandlarne
| ← Mellanord 2 |
|
De rivaliserande Jernkramhandlarne.
I den lilla staden S. fanns det för några och tjugo år sedan en jernkramhandel, som förestods af ett par bröder, hvilka jag vill kalla Broström. Som det i staden ej fanns mera än denna bod af samma slag, måste stadsboerna låta sig nöja med att betala dåliga varor ganska dyrt, och bröderne Broström blefvo efter hand ganska välmående.
De hade ungefär 3 år fortfarit med sin rörelse, då en jernkramhandlare från en närbelägen stad nedsatte sig i S. och genom sina goda varor och billiga priser snart drog till sig brödernas förnämsta kunder. Lundgren, så hette han, var arbetsam och ärlig och kunde således svårligen skadas af de intriger, hvilka hans rivaler tid efter annan ingingo till hans skada. Förgäfves förtalade, förgäfves anklagade de honom, han redde sig ständigt och de begge bröderna voro snart nära att nödgas nedlägga sin rörelse.
Emedlerlid beslöto herrarne Broström att göra ett sista försök för att störta Lundgren. De öfvertalade en hans bodgosse Nicklas att utsprida i staden förklenande rykten om hans karakter o. s. v. Men Lundgren upptäckte snart källan till dem; och körde bort Nicklas, hvilken derpå antogs af Broströmarne.
Trenne år förflöto, under hvilka Lundgrens rivaler förhållo sig stilla; som han var en försonlig man hjelpte han dem till och med både med penninglån och annat, så att oenigheten emellan stadens båda jernkramhandlare tycktes vara fullkomligen bilagd. Lundgren började emedlertid att litet mera tänka på förströelser. Han hyrde en landtgård, en half mil utom staden, dit han begaf sig om Lördagsaftnarne och tillbragte helgdagarne i lugn och trefnad.
Det var härpå som bröderna Broström byggde en plan att störta sin farliga medtäflare. En dag frågade den yngre af bröderna Nicklas om han ville förtjena 10 riksdaler utan besvär.
»Visst tusan vill jag det.»
»Nåväl, kom då Lördagsafton klockan half 8 till första milstolpen på vägen mellan staden och Hötorp (Lundgrens landtegendom). Vi skola träffa dig der och säga dig, hvad du skall göra.»
Lördagsafton klockan 8 mötte Nicklas de begge bröderna, hvilka väntade honom vid milstolpen.
»Nå hvad är det jag skall göra», sade Nicklas, »för att förtjena mig 10 rdr?»
»Jo», sade den äldre brodern, i det han ur plånboken tog fram en vacker sedel, »om en liten stund kommer Lundgren gåendes förbi här, och då skall du skrika tre gånger: “Hvad har jag gjort herr Lundgren, att herrn skall slå ihjel mig? Något annat behöfver du ej göra. Vi vilja blott skrämma herr Lundgren litet, det är bara på skämt.»
En stund derefter kom Lundgren sakta gåendes utåt vägen, i sitt sinne glädjande sig åt att få hvila ut sig efter veckans trägna arbete. Hans hustru hade rest ut före honom för att ställa allt i ordning; och han såg henne i inbillningen hur hon gick och stökade, under afvaktan på den älskade makens hemkomst.
I en hast hörde han ifrån skogen ett hemskt rop liksom af en döende. »Hvad har jag gjort er herr Lundgren, att herrn skall slå ihjel mig.» Jernkramhandlaren blef helt underlig till mods, serdeles då samma rop lät höra sig ännu tvenne gånger och straxt derpå ett skott genljöd i skogen. Men troende att det blott var en villfarelse fortsatte han sin väg. Hela aftonen var han likväl, oaktadt sin hustrus vänliga ord, helt hemsk; icke ens hans kära pipa och toddyglaset kunde jaga rynkorna från hans panna.
Under tiden hade Nicklas efter fullbordadt skrikande velat taga sina penningar; men en af bröderna framtog då en pistol och skjöt honom för pannan. Derpå skyndade nidingarne från det blödande liket och omtalade i staden hurusom de varit ute att spatsera på vägen till Hötorp, och dervid hört huru Lundgren tvistat med Nicklas och förebrått honom att han förrådt sin fordna husbondes hemligheter. De hade likväl gått derifrån; men återvändt då de förnummo skrällen af ett pistolskott. Dock hade de icke sett till något hvarken af Nicklas eller Lundgren.
Dagen derpå anställdes efterspaningar efter Nicklas, som naturligtvis ej kommit tillbaka; och då man påträffade hans lik ett stycke upp i skogen nära milstolpen, skyndade man att fängsla Lundgren i anledning af bröderna Broströms berättelse. Då han ställdes inför rätta, och domaren betraktade att det väl var troligt att han velat hämnas på Nicklas, för det denne, vare sig med eller utan skäl, förtalat honom, och dertill lade brödernas berättelse och vittnesmålet af några bönder, hvilka farit utåt vägen och först hört ropet och sedan mött Lundgren med ett förvirradt och hemskt utseende, var det ingalunda att förvåna sig öfver att han blef dömd till döden. Sjelfva hans hustru kunde ej annat än tro på sin mans brottslighet och tröstade sig lätt öfver hans död.
Men bröderna Broström återfingo sina gamla kunder och blefvo snart ännu mera välmående än förut.
«I sanning en ganska besynnerlig historia! Skulle den kunna vara sann?»
»Din inspektor försäkrade mig det; ehuru jag ej kan förstå huru han fått reda på historiens sanna förhållande: jag menar det att Broströmarne mördade Nicklas.»