De tre musketörerna/Kapitel 60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 59. Vad som hände i Portsmouth den 23 augusti 1628
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 60. I Frankrike
Kapitel 61. Karmeliterklostret i Bethune  →


[ 147 ]

60.
I FRANKRIKE

Konung Karl I:s av England första bekymmer, då han fick veta hertigens död, var, att den förfärliga nyheten skulle nedslå modet hos de belägrade i La Rochelle; han försökte därför, säger Richelieu i sina memoarer, att dölja händelsen för dem så länge som möjligt, i det han lät stänga alla hamnar i sitt rike och hålla noga vakt, att icke något fartyg löpte ut, förrän den av Buckingham samlade armén hade avseglat, och han åtog sig att i Buckinghams ställe själv övervaka dess avfärd.

[ 148 ]Han drev strängheten av denna order ända därhän, att han i England höll kvar den danska beskickningen, som hade tagit avsked, och Hollands ordinarie ambassadör, som skulle till Vliessingens hamn återföra de indiska fartyg, som Karl I låtit återställa åt de Förenade Nederländerna.

Men som han icke tänkt på att utfärda denna förordning förrän fem timmar efter mordet på hertigen, det vill säga klockan två på eftermiddagen, hade två fartyg redan ämnat de engelska hamnarna. Det ena av dessa förde, som vi redan veta, bort mylady, som redan anat vad som skett och stärktes i sin tro, då hon såg den svarta flaggan hissas på amiralsskeppets topp.

Vad det andra fartyget angår, skola vi längre fram omtala, vem det förde med sig och på vad sätt det lyckades komma bort.

Under tiden hade för övrigt ingenting nytt inträffat i lägret vid La Rochelle; det enda var, att konungen, som hade mycket tråkigt som vanligt, men kanske ännu litet tråkigare i lägret än annorstädes, beslöt att resa inkognito för att övervara Ludvig den heliges-festerna i Saint-Germain och bad kardinalen att ombesörja en eskort åt honom på endast tjugu musketörer. Kardinalen, som ibland smittades av konungens ledsnad, gav med stort nöje denna tillbaka omkring den 15 september. Herr de Tréville, underrättad av hans eminens, packade sin kappsäck, och som han, utan att veta orsaken, kände sina vänners livliga önskan och till och med pockande behov att återvända till Paris, behöver det knappt sägas, att han utsåg dem till att deltaga i eskorten.

De fyra unga männen fingo veta nyheten en kvart efter herr de Tréville, ty de voro de första, åt vilka han meddelade den. Nu först kunde d'Artagnan i hela dess vidd uppskatta den ynnest kardinalen visat honom genom att äntligen låta honom övergå till musketörerna, ty annars skulle han nu varit tvungen att stanna i lägret under det hans kamrater reste.

Det säger sig självt, att denna otålighet att komma tillbaka till Paris hade sin orsak i den fara, som måste hota permission åt sin kungliga löjtnant, som lovade att vara fru Bonacieux, om hon i klostret i Béthune upptäcktes av sin dödsfiende mylady. Också hade Aramis genast skrivit till Marie Michon, den där linnesömmerskan i Tours, som hade så fina bekantskaper, för att hon skulle utverka drottningens tillåtelse för fru Bonacieux att lämna klostret och [ 149 ]draga sig tillbaka antingen till Lothringen eller Belgien. Svaret hade icke låtit vänta på sig, och efter åtta eller tio dagar hade Aramis fått följande brev:


»Min kära kusin! Härmed sänder jag dig min systers tillstånd för vår lilla tjänarinna att lämna klostret i Béthune, vars luft du anser skadlig för henne. Min syster skickar detta tillstånd med stort nöje, ty hon håller mycket av denna lilla flicka, som hon förbehåller sig att framdeles få vara till nytta.

Jag omfamnar dig.
Marie Michon


Inuti detta brev låg ett tillståndsbevis av följande lydelse:


»Priorinnan i Karmeliterklostret i Béthune skall i dens händer, som lämnar henne detta brev, överlämna den novis, som på min rekommendation och under mitt beskydd ingått i hennes kloster.

Louvren den 10 augusti 1628. Anna


Man kan lätt förstå, hur dessa släktskapsförbindelser mellan Aramis och en sömmerska, som kallade drottningen för syster, måste roa de unga männen; men sedan Aramis rodnat ända till vitögat över Porthos’ plumpa skämt, hade han bett sina vänner att icke vidare återkomma till detta ämne och förklarat, att om han finge höra ett enda ord mera därom, skulle han icke vidare anlita sin kusin som mellanhand i detta slags affärer.

Det blev således icke mera fråga om Marie Michon mellan de fyra musketörerna, så mycket mera som dessa redan fått vad de önskade, nämligen en order att befria fru Bonacieux från karmeliterklostret i Béthune. Det är sant, att denna tillåtelse icke gagnade dem mycket, så länge de voro kvar i lägret vid La Rochelle, det vill säga i andra ändan av Frankrike; också var d'Artagnan på väg att begära permission av herr de Tréville och därvid uppriktigt anförtro honom, hur viktigt det var för honom att få resa, då han och hans kamrater fingo höra den nyheten, att kungen skulle resa till Paris med en eskort av tjugu musketörer och att de skulle utgöra en del av eskorten.

Glädjen blev stor. Man skickade betjänterna förut med packningen och begav sig utav den 16 augusti på morgonen.

Kardinalen ledsagade hans majestät från Surgéres till [ 150 ]Mauzée, och där togo konungen och hans minister avsked av varandra under stora vänskapsbetygelser.

Konungen färdades visserligen så raskt som möjligt, ty han ville vara i Paris den 23; men begiven på förströelser, som han var, stannade han emellanåt för att jaga skator med falk, ett tidsfördriv, som hans gunstling de Luynes en gång givit honom smak för och för vilket han fortfarande hyste stort intresse. Av de tjugu musketörerna gladde sig sexton mycket åt den ledighet de fingo, när kungen hängav sig åt denna sport, men fyra svuro ve och förbannelse däröver. D'Artagnan i synnerhet hade ständiga susningar för öronen, vilket Porthos förklarade på följande sätt:

»En mycket förnäm dam har sagt mig, att det betyder, att man talar om dig någonstans.»

Äntligen den 23 på natten tågade eskorten genom Paris. Konungen tackade herr de Tréville och tillät honom att bevilja fyra dagars permission, med villkor att ingen av de permitterade finge visa sig på offentliga platser, vid äventyr att sättas på Bastiljen.

De fyra första permissionssedlarna, som utdelades, voro, som man lätt kan tänka sig, åt våra fyra vänner. Och ännu mer, Athos urverkade av herr de Tréville sex dagar i stället för fyra och ändå tvänne nätter till, ty de begåvo sig av den 24 klockan fem på aftonen, men herr de Tréville postdaterade permissionen till den 25 på morgonen.

»Ack, min Gud», sade d'Artagnan, vilken, som man vet, aldrig misströstade om någonting, »jag tycker att vi göra alldeles för mycket väsen för en så enkel sak. På två dagar, om jag spränger två eller tre hästar — och det betyder ingenting, jag har pengar — är jag i Béthune, jag lämnar drottningens brev till priorinnan och jag för den kära skatt, som jag går att söka, icke till Lothringen och icke till Belgien, utan till Paris, där hon är säkrare gömd, i synnerhet så länge kardinalen är i La Rochelle. Sedan, då vi väl äro tillbaka från fälttåget, nåväl, då skola vi dels genom hennes kusins beskydd, dels tack vare de tjänster vi gjort henne personligen, helt visst av drottningen kunna utverka vad vi vilja. Stanna ni därför här, mina vänner, och trötta inte ut er i onödan; jag och Planchet, det är allt som behövs för en så enkel expedition.»

Därpå svarade Athos lugnt:

»Vi ha ju också pengar, ty ännu har jag inte helt och hållet druckit upp och Porthos och Aramis inte helt och [ 151 ]hållet ätit upp resten av diamanten. Vi kunna därför lika väl spränga fyra hästar som en. Men kom väl ihåg, d'Artagnan», tillade han i en ton så dyster, att den kom den unga mannen att rysa, »att Béthune är en stad, där kardinalen stämt möte med en kvinna, som, vart hon än kommer, för olyckan med sig. Om du endast hade att göra med fyra män, d'Artagnan, skulle jag gärna låtit dig fara ensam, men när du har att göra med den där kvinnan, så låt oss fara alla fyra, och Gud give att vi med våra fyra betjänter ändå må vara manstarka nog!»

»Du skrämmer mig, Athos!» utropade d'Artagnan. »Vad i Guds namn fruktar du då?»

»Allt!» svarade Athos.

D'Artagnan betraktade noga sina kamraters ansikten, som alla liksom Athos’ buro uttrycket av djup oro, och man fortsatte färden allt vad hästarna kunde springa, men utan att yttra ett ord mera.

På aftonen den 25, just som de ridit in i Arras och då d'Artagnan hoppat av hästen vid värdshuset Gyllene Harven för att dricka ett glas vin, kom en ryttare ut från postgården, där han bytt om häst, och satte i väg i galopp på en utvilad häst framåt vägen till Paris. Just som han genom den stora porten kom ut på gatan, blåste vinden upp kappan, som han var insvept i, fastän man var i augusti månad, och ryckte av honom hatten, som han dock fick fatt i med handen, i samma ögonblick den blåste av, och hastigt tryckte ned djupt i pannan.

D'Artagnan, som hade blicken fäst på mannen, blev mycket blek och släppte sitt glas.

»Vad fattas er, herre?» sade Planchet. »Hallå! Skynda er hit, mina herrar, min husbonde mår illa!»

De tre vännerna skyndade till och funno d'Artagnan, i stället för att må illa, rusa bort till sin häst. De hejdade honom vid porten.

»Vad nu då? Vart fan tänker du ta vägen?» ropade Athos.

»Det är han!» skrek d'Artagnan, blek av vrede och med svetten i pannan. »Det är han! Låt mig åter sätta efter honom!»

»Han? Vilken han?» frågade Athos.

»Han, den där karlen!»

»Vilken karl?»

»Den fördömda karlen, min onda ande, som jag alltid fått se när jag hotats av någon olycka; den som åtföljde [ 152 ]den förfärliga kvinnan, då jag första gången mötte henne; den som jag sökte få fatt i, då jag kom att förolämpa vår vän Athos; den som jag såg samma morgon fru Bonacieux blev bortrövad. Jag såg honom, det var han. Jag kände igen honom, då vinden lyfte hans kappa och hatten blåste av honom.»

»För fan!» sade Athos tankfullt.

»Till häst, mina herrar, till häst och låt oss sätta efter honom! Vi hinna nog upp honom.»

»Min vän», sade Aramis, »kom ihåg, att han färdas åt motsatt håll mot oss, att han har en frisk häst och att våra äro uttröttade, så att vi alltså komma att spränga våra hästar, utan att ens ha minsta utsikt att hinna upp honom. Låt du mannen vara, d'Artagnan, och låtom oss i stället rädda kvinnan.»

»Herrn!» skrek en stalldräng, som sprang efter den okände, »herr ryttare! Här är ett papper, som föll ur er hatt! Herrn! Herrn!»

»Min vän», sade d'Artagnan, »jag ger er en halv pistol för det där papperet.»

»Med största nöje, herre — var så god!»

Stalldrängen, förtjust över den goda affär han gjort, gick tillbaka in på värdshusgården, medan d'Artagnan vek upp papperet.

»Nåväl?» frågade hans vänner omringande honom.

»Bara ett enda ord», sade d'Artagnan.

»Ja», sade Aramis, »men det ordet är namnet på en stad eller en by.»

»Armentières», läste Porthos, »Armentières, det känner jag inte till.»

»Och det där stads- eller bynamnet är skrivet av hennes hand!» utropade Athos.

»Det är bra, låt oss noga gömma det här papperet», sade d'Artagnan, »kanske har jag inte kastat bort min sista halvpistol förgäves. Till häst, mina vänner, till häst!»

Och de fyra kamraterna sprängde av i galopp på vägen till Béthune.