De tre systrarna som blevo bergtagna
| ← Håkan Borkenskägg |
|
Jungfrun på Glasberget → |
DE TRE SYSTRARNA SOM BLEVO BERGTAGNA.
Det var en gång en gammal änka, som bodde utanför byn i närheten av ett berg tillsammans med sina tre döttrar. Hon var så fattig att hon inte ägde någonting annat än en höna, och den älskade hon som sitt öga. Den pysslade hon med och den tjattrade hon med både bitti och sent. Men en dag var hönan borta. Då sa hon åt sin äldsta dotter att hon måste gå ut och leta efter hönan, för hon ville ha igen sin höna om hon så skulle behöva gå in i berget till trollet och leta efter henne.
Dottern gick ut för att leta. Hon lockade och ropade och tittade både här och där, men fick inte tag på kräket. Då fick hon höra någon som sa:
Hönan trippar i berget.
I berget trippar hönan.
Och när hon gick fram till berget för att se efter vem det var som sagt så där, föll hon ner genom en spricka och hamnade djupt under jorden i ett källarvalv. Sedan hon hämtat sig en smula steg hon upp och gick ut ur valvet och kom då in i ett vackert rum. Där råkade hon bergtrollet, som frågade om hon ville bli hans käresta. Men det ville hon förstås alls inte bli, hon ville upp på jorden och leta efter hönan, det ville hon. Men då blev trollet så ond, att han vred huvudet av henne och kastade både huvud och kropp ner i källarn.
Kär den äldsta dottern inte kom tillbaka skulle den näst äldsta ut att leta efter hönan. Det gick henne på samma sätt som systern. Hon föll genom sprickan och nekade att bli trollets käresta, och så vred han huvudet av henne och kastade henne i källarn.
När modern väntat en evighet på att döttrarna skulle komma tillbaka, sa hon åt den yngsta:
»Nej, nu får du visst gå ut och leta du med. Sorgligt var det att hönan kom bort, men ändå värre vore det om flickorna också äro borta. Gå och leta efter dem och ropa lite emellan på hönan också.»
Ja, den yngsta gick, hon med, och det gick henne som det gått de båda andra, hon föll ner genom sprickan och hamnade i valvet hos trollet. Men hon var klokare än de båda systrarna, ty när trollet frågade om hon ville bli hans käresta, så sa hon: ja, gärna det, för hon begrep att det gått illa för de båda andra. När trollet det hörde gav han henne de finaste kläder man kunde tänka sig, och allt vad hon ville ha det fick hon, så glad blev han att någon ville bli hans käresta.
En dag visade hon sig sorgsen och bedrövad, och när trollet frågade hur det var fatt, sa hon att hon tyckte det var synd om modern, som hade det så svårt uppe på jorden. Hon både svalt och frös, sa hon. Då föreslog trollet att hon skulle stoppa ner lite mat i en säck, så skulle han lämna modern det från dottern. Det tackade hon för, och så stoppade hon ner en massa guld och silver på botten av säcken och la lite mat överst, och så sa hon åt trollet att säcken var färdig och att han kunde gå med den när han ville. Men han skulle inte få titta i säcken, sa hon. Det lovade han att låta bli, och så gick han.
När trollet gått sprang hon efter och gömde sig i ett litet hål i berget nära sprickan. När han gick där förbi sa trollet:
»Säcken är så tung så jag tror visst jag måste se efter vad hon lagt i den», och så tänkte han knyta upp snöret för att kunna se. Men då skrek flickan i hålet: »Jag ser dig allt, jag ser dig allt.»
»Det var då pocker till ögon på den jäntan», mumlade trollet och vågade inte öppna på säcken utan gick med den. När han kom fram till stugan där änkan bodde, kastade han in säcken genom fönstret och sa:
»Här har du mat från dotter din, det går ingen nöd på henne.»
När flickan varit hos trollet en tid, föll en getabock ner genom sprickan i berget.
»Vem är det som sänt bud efter dig, ditt dumma kräk», väsnades trollet och blev så arg så han vred nacken av getabocken och kastade honom sedan i källaren.
Men flickan blev så ledsen därför att han slagit ihjäl bocken, som hon velat ha att leka med, att trollet lovade göra honom levande igen. Han satte huvudet tillbaka på sin plats, tog ner en kruka som hängde på väggen och smorde bocken kring halsen med krukans innehåll. Och så blev bocken levande igen. »Jaså», tänkte flickan, »går det så lätt. Den där krukan ska vi allt vara rädda om.»
Och en gång när trollet var borta letade hon reda på systrarna nere i källaren, tog den äldsta systerns huvud och satte det på sin plats och smorde henne som trollet gjort med bocken. Och strax blev hon levande igen. Flickan stoppade ner henne i en säck, la lite mat ovanpå och knöt till säcken. När trollet kom hem bad hon honom gå till modern igen, för hon både svalt och frös och ensam var hon, men han skulle inte få glutta i säcken, sa hon. Trollet lovade att gå med säcken och att inte glutta i den. Men när han kommit en bit på väg tyckte han den blev så tung.
»Nog har hon ögon», mumlade han, »men inte rå de med att titta ända hit», sa han och tänkte knyta upp snöret.
Men just då ropade systern som låg i säcken: »Jag ser dig allt, jag ser dig allt», och trollet blev så förvånad och rädd att han inte vågade titta i säcken.
Nästa gång gjorde flickan detsamma med den andra systern och trollet blev lurad på nytt och bar säcken ända fram till stugan, där modern bodde, som en snäll springpojke.
När trollet nästa gång skulle gå ut, låtsades flickan att hon var alldeles fasligt sjuk. Hon jämrade sig och pustade och pep och sa att trollet inte fick komma hem före klockan tolv, för innan dess skulle hon inte hinna få maten färdig, så sjuk som hon var. Så fort trollet gått tog hon sina kläder och stoppade dem fulla med halm och satte halmdockan framför spisen med en träsked i hand, så det såg ut som om det var hon själv som satt där. Så skyndade hon sig upp ur berget och gick hem till sin mor.
Några minuter över tolv kom trollet hem. Han bad om mat, men halmjäntan svarade förstås ingenting. Då blev han arg och skrek att han var hungrig och ville ha mat, men inget svar fick han. Då blev han vild av ilska och sparkade till dockan så att halmen flög kring tak och väggar. Då först förstod han att allt inte stod rätt till och började leta i huset och kom också ner i källaren. Då fick han se att systrarna voro borta, och då förstod han hur allt gått till, och tänkte, att nu skulle han allt ge flickan betalt för att hon lurat honom. Men när han kom ut ur berget rann solen upp, och då sprack trollet. Det finns sannolikt mycket guld och silver efter honom i berget. Den som bara visste var den där sprickan fanns.
