Håkan Borkenskägg
| ← Karin Spjälkjol |
|
De tre systrarna som blevo bergtagna → |
HÅKAN BORKENSKÄGG.
Det var en gång en prinsessa, som var så stolt och stursk att ingen friare var god nog åt henne. Alla hånade hon och gav dem respass, den ena före och den andra efter. Men fastän hon var så stursk av sig saknades det aldrig friare, för hon var vacker kan tro, det leda stycket. En gång kom en prins som hette Håkan Borkenskägg och skulle fria, han med. Men redan första natten han var på slottet bad prinsessan hovnarren att han skulle skära ena örat av en av prinsens hästar och skära upp käften till öronen på den andra. När prinsen skulle ut och köra dagen därpå stod prinsessan på gården för att titta på.
»Nej, nu har jag då aldrig sett på maken», sa hon. Den vassa Nordanvinden som blåser här har bitit av ena örat på din häst och det har den andra skrattat åt till dess käften spruckit.» Och så slog hon till ett flatskratt som hördes lång väg, sprang in i slottet och lät prinsen fara sin väg.
Han reste hem till sig, men han tänkte att hon nog skulle få betalt för det där. Han satte på sig ett stort skägg av mossa, svepte en gammal slängkappa omkring sig och såg då ut som en riktig tiggare. Men hos en guldsmed köpte han en liten spinnrock av guld, och med den gick han och satte sig utanför prinsessans fönster och började fila och plocka på spinnrocken. Den var nämligen inte riktigt färdig och lindockan saknades. När prinsessan kom fram till fönstret om morgonen öppnade hon det och frågade om han ville sälja den söta spinnrocken.
»Nej, den är inte till salu», sa Håkan, »men du ska få den om jag får sova utanför din dörr i natt.»
Det tyckte prinsessan var billigt frånkommet, det kunde då inte göra något om han sov utanför hennes dörr, så det skulle han få. Hon fick spinnrocken och om kvällen lade sig Håkan utanför hennes dörr. Men mitt i natten började han frysa så förskräckligt.
»Hutetutetutetu — här är så kallt så du måste släppa in mig», tjöt han.
»Är du alldeles från vettet?» sa prinsessan.
»Hutetutetutetu — jag fryser så, släpp in mig», ropade Håkan.
»Vill du vara tyst», svarade prinsessan. »Om far får höra att här är manfolk, så blir jag rent olycklig», sa hon.
»Oj, oj, hutetutetutetu, jag fryser visst ihjäl», fortsatte Håkan. »Låt mig bara få komma in, så ska jag lägga mig vid dörren och sova.»
Ja, det var ju ingenting annat att göra än att släppa in honom, och när han kom in la han sig mycket riktigt på golvet och sov gott.
Någon tid därefter kom Håkan igen med lindockan till spinnrocken, och han satte sig utanför prinsessans fönster och filade på den, för den var heller inte riktigt färdig. Prinsessan kom fram och frågade vad det var han filade på.
»Å kors, det är lindockan som hör till den spinnrock som prinsessan köpte av mig», sa Håkan Borkenskägg. »Jag tänkte, att eftersom hon har rocken så vill hon väl också ha lindockan», sa han.
»Vad ska du ha för den då», frågade hon.
Ja, den var förstås inte heller till salu, men hon skulle få den ifall han fick sova på golvet i hennes rum om natten. Ja, det skulle han få ifall han lovade att hålla sig i skinnet och inte börja om igen med hutetu, för det var för otäckt, tyckte hon. Håkan lovade bot och bättring, men fram på natten började han frysa och bråka igen. Han bad nu att få sova på den matta, som låg nedanför prinsessans säng. Det var ingenting annat att göra än att ge honom lov till det, för annars skulle kungen höra hur han bråkade. Håkan la sig då på mattan nedanför sängen och sov både länge och väl.
Nu gick det rätt lång tid innan Håkan kom igen, men då hade han med sig en den sötaste garnvinda av guld. När prinsessan om morgonen fick se den genom fönstret, ville hon köpa den med. Ja, det gick ju på samma sätt som de båda andra gångerna, hon skulle få den om han fick sova med huvudet lutat mot hennes sänggavel, sa han. Det skulle han få, ifall han lovade att hålla sig tyst, och det lovade han. Men fram på natten började han skaka av köld och hacka tänderna så det hördes lång väg.
»Hutetutetu, det är så kallt så du måste låta mig få ligga i din säng en stund för att värma mig», ropade han.
»Jag tror du är spritt språngande galen», sa prinsessan.
»Hutetutetu», fortsatte Håkan, »o låt mig få komma upp i sängen så att jag blir varm, o låt mig, o låt mig.»
»Vill du hålla mun», röt prinsessan. »Om far får veta att det finns manfolk i mitt rum om natten så blir jag rent olycklig. Ja, han slår ihjäl mig.»
»Hutetutetu», envisades Håkan, »släpp upp mig i sängen», sa han och darrade av köld så hela slottet skakade.
Ja, vad skulle hon göra? Det var bara att släppa upp honom i sängen, ifall hon inte ville att kungen skulle komma, och det ville hon inte. Sedan sov han både länge och gott.
Men en tid därefter fick prinsessan ett barn, och kungen blev så arg så han hotade med att ta livet av både henne och barnet. Strax efter kom Håkan Borkenskägg gåendes förbi slottet, så där av en händelse, och så blev han bjuden på kaffe i köket, som vilken annan tiggare som helst. När prinsessan kom ut och fick se honom, sa hon:
»Gud nåde mig för den olycka du har dragit över mig. Far min är färdig att flyga i flinter, så arg är han. Det vore mycket bättre om jag fick följa med dig hem.
»Du är alldeles för bortskämd för att kunna trivas hos mig», sa Håkan. »Jag har bara en riskoja att bo i och svårt att skaffa mat åt mig själv, hur ska det då gå om vi bli två?»
»Jag ska vara nöjd med hur du har det», sa den stolta prinsessan, »om jag bara får vara med dig, för stannar jag här tar far livet av mig», sa hon.
Då fick hon lov att följa med Stackarn, som hon kallade honom, och de gingo både länge och väl och hon hade det minsann inte för gott. När de vandrat genom hela landet och kommo in i kungariket bredvid, frågade hon vem som ägde det landet,
»Det gör Håkan Borkenskägg», svarade Stackarn.
»Jaså», sa prinsessan. »Jag kunde ha tagit honom, så hade jag sluppit, att gå här som en tiggarkärring», sa hon.
Alla de vackra slotten och stora gårdarna som de gingo förbi tillhörde också Håkan, sa Stackarn, och prinsessan gick och sörjde över att hon inte tagit honom till man. Sent omsider kommo de till kungsgården. Stackarn sa alt han var känd där och han trodde nog att han skulle kunna skaffa henne arbete på slottet, så att de fingo något att leva av. Så byggde han en riskoja i skogsbrynet, där de skulle bo. Sedan gick han upp till slottet för att bära vatten och hugga ved, sa han, och när han kom tillbaka hade han lite mat med sig, men det räckte ju inte långt.
En gång när han kom hem från slottet sa han:
»I morgon ska jag bli hemma och passa barnet, för du ska gå till slottet och hjälpa till med baket, har prinsen sagt.»
»Ska jag baka», sa prinsessan. »Jag kan inte baka, för det har jag aldrig lärt mig.»
»Ja, men gå måste du, eftersom prinsen har sagt det», sa Håkan. »Kan du inte baka så kan du väl lära dig det. Du får se efter hur de andra göra, och när du går hem om kvällen ska du stjäla några bröd åt mig.»
»Jag kan inte stjäla», sa prinsessan. Men mannen sa att då fick hon lov att lära sig det, då, eftersom det var så ont om bröd i riskojan.
Så snart hon gått sprang Håkan en genväg och kom till slottet före henne. Han tog av sig lösskägget och kastade undan tiggarkläderna, och så klädde han sig som den prins han var. Prinsessan var med vid baket hela dagen och när hon skulle gå hem gjorde hon som mannen bett henne, hon plockade alla fickor fulla med bröd. Men just som hon skulle gå kom prinsen och sa:
»Den där tiggarkärringen känna vi inte, så det är bäst att se efter om hon stulit något med sig innan hon går.»
Han stoppade själv ner händerna i hennes fickor för att leta, och när han fann bröden blev han väldigt arg och skrek och domderade. Hon grät och bad om förlåtelse och sa, att det var mannen hennes som sagt att hon skulle stjäla bröden, och då måste hon ju göra som han sagt. Prinsen sa att hon egentligen skulle ha straff, men för mannens skull ville han förlåta henne. Och så fick hon gå.
Så fort hon var borta kastade han av sig prinskläderna och klädde ut sig till tiggare igen och sprang hem till riskojan. Och när prinsessan kom hem var han där och sysslade med barnet.
»Jo, nu har du fått mig att göra något som jag ångrar», sa hon så fort hon kom in. »Det var första gången jag har stulit och det ska också bli den sista.» Och så berättade hon hela historien.
Men det blev inte sista gången prinsessan stal. En tid efter kom mannen hem och sa att prinsen sagt till att tiggarkärringen skulle komma till slottet och hjälpa till att göra korv. Prinsessan ville inte gå, för hon kunde inte göra korv, men gå måste hon och stjäla med sig korvar hem måste hon också, sa mannen. Det gick som förra gången, hon blev ertappad på bar gärning då prinsen letade efter tjuvgods i hennes fickor. Då hon grät och skyllde på mannen sa prinsen att han skulle förlåta henne för mannens skull.
Och tredje gången skickade prinsen bud efter tiggarkärringen därför att skräddarn skulle sy bröllopskläder till hans blivande brud, men hon var sjuk och låg till sängs så tiggarkärringen, som var precis lika stor och lika bred som den blivande bruden, skulle prova i hennes ställe. Och innan hon gick sa mannen att hon skulle passa på att stjäla med sig några stora, bra bitar av tyget, så att han kunde få en ny rock.
Det gick på samma sätt nu igen. När hon skulle lämna slottet kom prinsen och sa, att eftersom den där tiggarkärringen visat sig långfingrad förr, så var det bäst att
se efter om hon varit det nu med, och därmed började
Då blev han så arg så han började domdera och föra väsen utan måtta, men det slutade med att han förlät henne för mannens skull. Men när hon kom hem till riskojan om kvällen grät hon och sa att en vacker dag skulle hon nog råka i olycka, för nu var prinsen så arg, att han hotat henne med både länsman och tukthus.
En tid därefter kom Håkan hem till kojan och sa att nu ville prinsen att hon skulle komma och stå brud i brudens ställe, för hon var alltjämt sjuk och prinsen hade tröttnat på att vänta på henne.
»Jag tror ni äro från vettet både prinsen och du», sa prinsessan. »Tycker du att jag ser ut som om jag kunde stå brud åt prinsen, jag? Ingen tiggarkärring i världen kan se värre ut än jag gör», sa hon.
Men mannen sa att prinsen sagt det, och då måste det bli så. Det var ingenting annat att göra än att gå till slottet. Där blev hon så väl omhändertagen att hon inom kort liknade den vackraste prinsessa och alls ingen tiggarkärring. Hon fick så fina kläder att ingen prinsessa kunde fått finare och de foro till kyrkan och hon stod brud och när de kommo hem igen var det stor fest med dans på slottet. Men just som hon dansade som bäst med prinsen fick hon genom fönstret se att riskojan i skogsbrynet stod i ljusan låga
»Släpp mig, släpp mig, jag måste rädda Stackarn och barnet och kojan», skrek hon och höll på att svimma av förskräckelse.
»Här står Stackarn, och här har du barnet, låt så kojan brinna i fred», sa Håkan Borkenskägg. Och då kände hon igen honom, och då först blev det riktigt festligt och glatt i balsalen. Men sen dess har jag varken hört talas om eller råkat dem.