Jungfrun på Glasberget
| ← De tre systrarna som blevo bergtagna |
|
Det blå bandet → |
JUNGFRUN PÅ GLASBERGET.
Det var en gång en man, som hade en äng och den låg långt uppe bland fjällen. På ängen fanns en lada där han förvarade höet. De sista åren hade ladan dock stått nästan tom, ty varje midsommarnatt, när gräset var som allra vackrast, blev ängen aväten, ja, det såg ut som om en stor hjord stampat och trampat och tuggat i den. Det hände en gång och det hände två gånger, men då blev mannen ond och sa till sina söner — han hade tre stycken, och den yngste, det var Askepilten förstås — att en av dem skulle sova i ladan på ängen under midsommarnatten, ty nu ville han inte vara med om längre att gräset gick förlorat som de två sista åren. Och den som sedan ville försöka att spela dem samma spratt igen, han skulle allt akta sig, sa han. Ja, den äldste erbjöd sig att vakta i ladan och han skulle nog passa gräset för både folk och fä och fanken med, sa han. När kvällen kom gick han till ladan och la sig att sova. Men mitt i natten hördes ett tordön och marken skalv så hela ladan skakade, och pojken sprang upp och la benen på ryggen och gnodde det fortaste han kunde, ja, han var så rädd, att han inte ens tordes vända sig om för att titta, och gräset blev uppätet den natten med, det är klart det.
Året därpå var det samma historia. Mannen bad en av sönerna att gå till ladan och vakta gräset, och den andre sonen gick. Men mitt i natten hördes samma dån och ladan skakade som vid jordbävning, och då vågade pojken inte stanna, utan gnodde hem det fortaste han orkade. Och gräset, ja, det blev uppätet igen.
Året därpå skulle Askepilten i väg. De båda bröderna hånade honom och sa att han som bara lärt sig sköta elden på härden, han skulle nog minsann kunna rå på både troll och jordbävning. Och så skrattade de ut honom. Men det brydde Askepilten sig inte om, utan när kvällen kom så traskade han i väg bort till ladan och la sig att sova. Snart hördes ett fasligt leverne och väsen utanför. »Å, blir det inte värre så får jag väl tåla mig med det», tänkte Askepilten. En stund senare hördes ett väldigt brak och ladan skalv som vid jordbävning. »Å, blir det inte värre så får jag väl tåla mig med det», tänkte pojken igen. En stund därefter hördes ett tredje hiskligt brak, och nu trodde pojken verkligen att både väggar och tak skulle störta samman. Men när det gått över blev det plötsligt alldeles tyst utanför. »Månntro det blir mer av samma sort», tänkte pojken. Men det hördes ingenting mera, och när Askepilten länge lyssnat så tyckte han att det lät som om en häst stått utanför och tuggat helt nära ladan. Då smög han sig fram till dörrspringan för att kika efter, och mycket riktigt, utanför stod en häst, som var så stor och så vacker att Askepilten aldrig skådat maken. Och sadel och betsel hade den också, och en hel riddarrustning hängde vid sadelknappen och alltsammans var av koppar, som lyste som guld. »Nej, hör nu», tänkte pojken, »är det du som äter upp vårt gräs, det ska vi allt bli två om.» Och så tog han upp elddonet, som han tagit med sig, och det kastade han över hästens rygg. Då kunde hästen inte röra sig ur fläcken, utan blev så tam, att pojken kunde behandla honom hur han ville. Han satte sig i sadeln och förde hästen till ett gömställe, som ingen kände till, och där fick han stå. När han kom hem skrattade bröderna åt honom och frågade spefullt hur det gått.
»Du stannade väl inte lång stund i ladan, kan jag tro, om du ens kom så långt som till ängen», hånade den ene.
»Jag låg i ladan till dess solen gick upp, men jag varken hörde eller såg något märkvärdigt», påstod Askepilten.
»Vi ska allt titta efter hur du vaktat ängen», sa bröderna och gick dit bort. När de kommo fram fingo de se gräset lika vackert som dagen förut.
Nästa midsommarnatt tordes ingen av de båda äldsta bröderna ligga i ladan, men Askepilten vågade han. Och det gick på samma sätt som året förut, med den skillnaden, att hästen som stod och betade utanför ladan om morgonen hade sadel och betsel och rustning av silver i stället för av koppar. Askepilten red bort till samma plats där han gömt den första hästen, och där gömde han nu också den andra. När han kom hem, sa bröderna:
»Det ser väl vackert ut i klöverängen i dag, kan vi förmoda.»
»Å ja vars, där är rätt snyggt», svarade Askepilten.
Bröderna blevo lika långnästa det året som det förra, när de fingo se hur vackert gräset stod.
Tredje året gick det på samma sätt. Askepilten vakade i ladan och tog allt oväsen som hördes med lugn, och morgonen därpå stod en tredje häst utanför. Den var finare än någon av de andra, och sadel, betsel och rustning var den gången av renaste guld. Pojken var så glad när han kom hem, att han inte ens hörde brödernas speord. De gingo bort till ängen och när de fingo se att gräset stod kvar i år också, blevo de så flata, att de slutade upp att reta Askepilten.
Kungen i det landet där pojkarnas far bodde hade en dotter. Och han ville inte gifta bort henne med någon annan än den som kunde rida uppför glasberget. Det låg nämligen ett högt berg i närheten av kungsgården, och det var blankt som is och brant som en vägg. Överst på toppen av berget skulle prinsessan sitta och tre guldäpplen skulle hon hålla i knäet. Den som kunde rida uppför berget och hämta de tre guldäpplena, han skulle få både prinsessan och halva kungariket, det lät kungen kungöra på kyrkvallen både i sitt rike och i grannrikena. Prinsessan var så söt att alla som sågo henne måste bli kära i henne, vare sig de ville eller ej. Så inte var det underligt att det kom prinsar och riddare, knektar och fina herrar ridande från alla håll och kanter. De voro så granna att skåda att det nästan gjorde ont i ögonen, och hästarna de redo dansande vägen fram. Och alla trodde de att just han skulle vinna prinsessan.
När dagen för tävlan var inne var det så fullt med manfolk till häst vid glasberget, att de som skulle titta på knappt kunde komma fram. Alla som kunde gå eller krypa ville vara med och titta efter vem som skulle få prinsessan, och Askepiltens båda bröder gingo också för att se på tävlingen. Den yngste brodern ville de däremot inte ha i sällskap, han var så sotig och smutsig så hu då. Askepilten förklarade helt lugnt att om han inte fick gå med de andra så fick han väl gå ensam, och så gick han.
När bröderna kommo fram till Glasberget voro ryttarna i full fart med att försöka komma uppför berget. Skummet stod om hästarna, men det nyttade ingenting till, för hur de än buro sig åt, så kom ingen så mycket som två alnar uppför berget ens. Så snart hästarna satte hovarna på berget, gledo de ner igen, vilket inte var underligt, eftersom berget var glatt som en glasruta och brant som en vägg. Men prinsessan och det halva kungariket ville de gärna ha, så de redo och redo, men kommo ingen vart. Till slut voro alla hästarna så uttröttade att de inte orkade mera, och då måste ju tävlan upphöra. Kungen stod just och tänkte på att han skulle låta tävlan fortsätta dagen därpå, då i detsamma en främmande ryttare sprängde fram mot berget. Han red en häst som var så vacker att ingen sett dess like, och betsel och sadel lyste av blänkande koppar och rustningen som riddaren bar var också av koppar. De andra riddarna ropade åt honom att det inte var lönt han försökte rida uppför berget, ty det var omöjligt. Men han hörde inte på det örat, han red fram till berget och hästen klättrade uppför som ingenting. När riddaren kommit uppför en tredjedel av berget vände han sin häst och red ner igen.
Prinsessan tyckte aldrig att hon sett en så vacker riddare förr. Hon satt där uppe och önskade att han måtte kunna ta sig uppför berget, och när hon såg att han vände hästen kastade hon det ena guldäpplet, och det hamnade i riddarens ena sko. Så snart han kom ner från berget red han sin väg med en sådan fart, att ingen såg vart han tog vägen. Samma kväll skulle alla prinsarna och riddarna gå till kungen, så att han kunde ta reda på vem av dem som hade fått guldäpplet, som prinsessan kastade. Men ingen av dem kunde visa fram äpplet.
När bröderna kommo hem satt Askepilten i spisen, och de berättade vitt och brett om den främmande riddaren som bara ridit en bit uppför berget, fastän han säkert kunnat rida ända upp. Men han tyckte väl det kunde vara nog för den här gången, menade bröderna. Askepilten hörde noga på och sa att den ritten skulle han bra gärna ha velat se. Men bröderna hånade honom där han satt och petade i elden och sa att han minsann inte såg så ut, att han kunde visa sig för så fint folk som det varit vid berget.
Dagen därpå skulle tävlingen fortsätta och Askepilten bad på nytt att få följa med bröderna när de gingo för att titta på. Men se det fick han inte, kan tänka.
Tävlan fick samma förlopp som dagen förut. Ingen kunde komma så mycket som en aln uppför berget ens. Kungen skulle till att avblåsa striden, då han kom att tänka på att riddaren i kopparrustningen kanske skulle komma i dag också. Alltså måste de vänta en stund. Riddaren från i går kom visserligen inte, men i stället kom en som var mycket finare än han. Hästen hans var ett under så grann och själv lyste han som månen i en rustning av silver. Han red uppför berget så lätt som ingenting, och när han kommit upp till två tredjedelar av berget så vände han hästen och red ner igen.
Honom tyckte prinsessan ändå bättre om än den i går, och hon satt och önskade att han måtte kunna ta sig upp till henne. När hon såg att han vände hästen kastade hon det andra guldäpplet, och det föll också ner i riddarens sko. Så fort han kom ner på marken igen red han bort med fart. När kungen om kvällen ville veta vem av de tävlande som fått det andra guldäpplet, befanns det att ingen kunde visa fram det i dag heller.
När bröderna kommo hem skröto de så mycket de orkade om vad de sett och talade om den granne riddaren i silverrustningen, och den stackars Askepilten, som satt och rörde i glöden, sa att han bra gärna velat se både riddaren och hästen hans.
Dagen därpå fortsattes tävlingen och med samma resultat som de båda andra dagarna. Askepilten ville gå med sina bröder men fick inte, ingen av ryttarna kunde komma uppför berget, och till slut stod hela församlingen och väntade på riddaren i silverrustningen. Men han kom inte. I stället kom en annan riddare, mycket grannare och på en häst som övergår all beskrivning. Riddaren var klädd i en dräkt av renaste guld och han lyste som själva solen. Han red fram till berget och innan prinsessan hunnit önska att han måtte kunna ta sig upp till henne så stod han på toppen av Glasberget. Han tog det tredje guldäpplet ur prinsessans knä och så vände han hästen och red ner igen och var borta innan någon visste ordet av.
Dagen därpå skulle alla ryttarna samlas i kungsgården, det hade nog blivit för sent kvällen förut, och den som kunde visa fram äpplet skulle få prinsessan. Men ingen hade äpplet.
»Ja, men någon måste ju ha det», sa kungen, »vi såg ju alla att det var en riddare, som red upp till toppen av berget.»
Han gav befallning att alla manfolk i hela riket skulle komma till kungsgården för att visa om de hade äpplet eller ej. Det blev ett fasligt rännande och till sist kommo också de båda bröderna. De voro de allra sista, och då frågade kungen om de inte hade någon mera bror.
»Jo, nog ha vi en bror till», svarade den äldste, »men han har säkert inte tagit guldäpplena, för han har suttit i spisen alla tävlingsdagarna», sa han.
Kungen sa att det gjorde detsamma, han skulle komma ändå. Och när Askepilten stod framför kungen i slottet frågade denne:
»Har du guldäpplena, du?»
»Ja, här är det ena och här är det andra och här det tredje med», sa Askepilten och tog upp dem ur sina fickor, och i detsamma kastade han sina sotiga paltor och stod där i den lysande guldrustningen och var så grann att man knappt kunde titta på honom.
»Ja, du ska ha min dotter och halva kungariket med», sa kungen, »för det har du ärligt förtjänt.»
Och så blev det bröllop och Askepilten fick prinsessan och vid festen blev det tävlingar i långan rad, som man kan förstå. Och ha de inte tävlat slut så hålla de väl på ännu.