Den bergtagne/Fjerde stycket
| ← Tredje stycket. |
|
Femte stycket. → |
Fjerde Stycket.
I dag var det något till grannt solskensväder! Och i dag var det något till klang i gamle Jons fiol när bröllopsfolket par om par gick ned genom björkskogen! Och presten slapp den dagen att lysa Guds välsignelse öfver en, som gifte sig med en gammal båt, eller en stark rygg[1], eller en präktig gård, för det var inte svårt att se på de två unga menniskorna, som stodo för altaret, att det var kärleken som band i hop dem och ingenting annat. Och då det led på qvällen, tog Torger sjelf fiolen, och slikt spel hade de inte hört än. Han spelade hela sitt lifsmod och sin lycka in i det. Det var den tonen, som rann på honom den morgonen han såg Karin på fjälltoppen och kände på sig att hon skulle det bli; Torger döpte den till Karipolskan. Bröllopet var litet men roligt. Der var hvarken drickande eller oväsen, för det kunde Jon icke lida, men dansa fick ungdomen så mycket den ville. Dagen efter for det unga brudparet upp till sitt nya hem, ett litet torp, som de hade lejt sig, inte långt från forsen. Der tyckte Torger att det var så lätt att andas, och så kan en hvar eviga dag gå i lära hos strömkarlen, lade han skämtande till. Det hörde en liten jordlapp till huset, så mycket att de kunde föda ett par kor och få några tunnor potater.
Torger vardt nu som far sin, han ville aldrig ut om bygden, utan ville helst vara hemma hos Karin. För det var inte någon, som begrep sig på hans spel, som hon, och med henne kunde han tala om visorna han gjorde. Och hon hade läst så mycket och var så märkvärdigt klok och vettig, så hon kunde tala om så mycket för honom och få honom till att grunda på så mångahanda, och detta kom fram igen i visorna han gjorde. Och så hade hon den fasta tron att Torger var den likaste spelman i verlden, och det satte ett sådant mod i honom.
I ett par år lefde nu dessa två, som fåglar på qvist. Aldrig skrattade Torger så godt, som när Karin skulle till att spela. Hon hade satt sig på att hon med ville spela, och så skulle Torger lära henne, men hon var så styf i fingrarne. Hon måste snart ge sig, men hon lärde då så pass att hon kunde greppen och spelte en och annan liten visa. Detta var något dessa två hade för sig sjelfva. Ingen i bygden visste det, och det var mest för roskull.
Hvar enda Söndagsqväll om sommaren möttes ungdomen på lekvallen, och då satt Torger på en huggstabbe och spelte för dem. Ungdomen dansade och föräldrarne sågo på och språkade; då fick Torger ofta så mycket för sitt spel, att han kunde lefva halfva veckan på det. Och presten och prestfrun kommo ibland med, och presten rosade spelet och bad att Karin ändtligen skulle komma ner till prestgården och låna böcker som förr. Ja, alla menniskor voro så ogrundadt beskedliga mot dem! Bygden var en sådan gammaldags, trohjertad bygd, der man var glad åt spel och sång, och der folket gerna hjelpte hvarandra med hvad som kunde komma före. Och Torger voro de nu liksom litet högfärdiga öfver, och tyckte det var rart att de kunde föda en spelman, så han slapp att stryka omkring utsocknes. Och så fick han rätt som det var sändningar, än en kalfbringa, eller några marker smör eller ett stop mjölk. Torger var alltid så glad och godvulen, att alla blefvo hågade att hjelpa honom. Så gick det till, att Torger lade i hop penningar de första åren. Och Karin var duktig till att ställa och tjente också till huset med att leja sig ut till bakhjelp och skurhjelp vid helgarne. Blommorna bakom glasrutan i den lilla stugan trifdes godt, och kom du dit in en Söndagsmorgon när Torger tog fiolen från väggen och spelte en psalm, medan Karin i sina heldagskläder satt och sjöng, så skulle du känt att der var godt att vara.
Den första sorg, som träffade dem, var att deras lilla årsgamla flicka dog ifrån dem. Torger stod inte till att trösta och var inte god till att röra fiolen på flere dagar. Karin tog det mera stillt, och det var hon som måste lugna mannen. Men ett par år efter satt Karin med en röd och trind gosse på knät, och han fick namnet Jon. Det var nätt och knappt att farfadren fick se honom, för gamle Jon var blifven hårdt sjuk. Det gick en farlig sot i bygden, och Jon strök med. Torger och Karin voro hos honom med lille gossen, och gamle Jon dog glad och nöjd. Hans hustru, som trofast hade vakat öfver honom på det sista, vardt smittad, och en månad efter följde hon honom. Det sista hon bad Karin om, var att hon skulle hålla på styfrarne och lägga i hop i de goda åren medan de än voro så få. Och kunde hon så få Torger till att i tid taga sig för något nyttigt, så voro det väl. Men Karin menade att det var likare att ge bort slantarne till dem, som behöfde dem mera, och Vår Herre skulle nog hjelpa dem fram, som han hade gjort hit till dags. Och Gud sjelf hade gjort Torger till spelman, och det skulle han vara. Då suckade den gamla och ristade på hufvudet. Karin talade sedan om detta för Torger, och han kunde inte annat än le och säga: ja mor, hon var sig lik till det sista!
Nu var det Torgers äldste bror, som fick gården. Han hade länge slagit sig på fårhandel, och det gick inte rätt bra för honom att sluta med den saken. Men Torger satt glad och lycklig i sin stuga och skrattade hvar gång lille Jon skuttade i mor sins knä, när fadern spelade på fiolen. Det är spelmansgry i honom med, tänker jag, sade Torger.
Sålunda gingo några år igen. Karin stälde med det lilla jordbruket, när Torger inte var hemma, och hon gjorde det bra, för hon var icke rädd för att taga i hvad det än skulle vara. Ingen fattig man gick ohulpen från deras dörr, för så ville Torger ha det. Om andra voro goda mot dem, skulle de vara det mot andra igen.
Så var det en qväll som Torger kom hem och Karin var mer tyst af sig än vanligt. Står det på något, Kari? sporde han.
— Å nej, inte annat än att bror din varit här och klagat sin nöd. Han har varit ovålig i en handel, mistat stora penningar och nu skulle han ut med 30 daler[2] om en vecka, annars panta de i gården.
— Du säger väl inte sant, vet jag, ropade Torger. Panta i gården! hvad ämnar han nu göra?
— Ja, det är just det han inte vet.
— Jag får hjelpa honom, Kari.
— Ja, vi skulle väl vara de närmaste till det.
— Det är sjelffallet, vi få hjelpa honom. Vi ha 50 daler stående i sparbanksboken nu, eller hur?
— Jo, så är det.
— Än om vi gåfve honom dem! Jag har inte behof af dem och — —
— Ja, jag har tänkt detsamma, föll Karin honom i talet.
— Ja, det ska vi, ropade Torger glad. Så går du till länsman, Kari, och tar ut dem, men språka inte med någon om det; och så går du upp till bror min med dem.
— Men du är väl närmast till det, du som är hans bror.
— Ja det kan väl vara, men — det är just som om jag vore skamsen, ser du. Kunde vi inte skrifva: till välaktade torparen Olof Jonson för att lösa in vår fädernegård.
— Så fick han veta det i alla fall.
— Ja det är sant — nej, du får gå, du Kari, du kan så bra ställa med det, du.
— Och jag skall ge honom alla penningarne?
— Ja, jag tror mest det, för så har han något till att röra sig med också.
Karin gick och brodern fick allt det Torger egde.