Den bergtagne/Femte stycket
| ← Fjerde stycket. |
|
Sjette stycket. → |
Femte Stycket.
Det var kommen ny prest till socknen. Han var en af dem, som tro att de predika kristendom, bara de slå folk till gagns med Moses’ stentaflor. Hvar dag predikade han till kristna, som om de varit bara hedningar. Han hade i sin ungdom fört ett vildt lif, men så hade han med ens blifvit väckt. Det var en svår tid för honom. Hans vänner trodde att han gått från vettet, ty bäst det var föll han på knä på golfvet, bad och grät. Om nätterna låg han och vältrade sig och vaknade upp i räddhåga; han drömde att djefvulen kom och tog honom lefvande. Han satt och läste i bibeln samt sjöng psalmer mest både dag och natt. Han unnade sig knappt nog maten och det var lite, det som han åt. Då det så stillnade inom honom och han kände frid med Gud, vardt han gripen af en sådan kallelse att vittna, så han måste ut och predika för alla de förvillade, som sorglösa gingo den breda vägen, liksom han hade gjort. Och det var eld i hans ord, så att han ref många med sig, och det gjorde honom än ifrigare. Så for då den unge mannen från bibelstund till bönestund och från bönestund till bibelstund. Knappt tjugo år gammal predikade han om honom, som först trädde fram som lärare när han var trettio. Det var som om han icke haft rast eller ro; han tyckte icke att han gjort sitt dagsverk, förr än han var så trött att han mest stöp. När han hvilade sig aldrig så litet, vardt han rädd att de gamla frestelserna skulle komma på honom, eller att han skulle kallas lat i sin Guds tjenst. Och när han tänkte på alla de tusen menniskosjälar, som blefvo förtappade derför att medmenniskor glömde att vittna för dem om lifvets väg — o, då måste han väl arbeta! Hans vänner varnade honom att han icke skulle taga det för hårdt i förstone, annars blef han för fort trött, men han ville icke höra. Det lade han i Guds hand, sade han, och den unge aposteln kände en oslitlig kraft i sig. Han arbetade sig fram till examen och gick lika hårdt på med det. I flera år bodde han i hufvudstaden, gaf sig i tjenst hos „inre missionen“ och höll föredrag och bibelstunder ofta tre gånger om dagen. Men så kom bakslaget. Han hade varit stark som en stridskämpe, men nu ville icke kroppen längre vara med på det slitsamma arbetet. Han kände på sig, att anden vardt liksom torrare, tanken tyngre, hågen mindre stark; ordet flöt ej längre så lätt, ej heller föll det med samma makt. Han började predika sina predikningar om igen. Han hade sjungit så länge på samma visa, tills folk kunde henne. Det samlades icke längre hundratal för att höra honom. Då sade doktorn att han måste till landet, och han fick ett pastorat på landet, men landtluften kunde icke omskapa honom. Då han märkte att den gamla glöden var borta, sökte han blåsa upp den ur askan genom att taga i än hårdare. Hans predikningar blefvo mer och mer skrämselpredikningar med helvetet lågande bakom dem; det var krossande slag mot allt hvad han hade kallat lifsglädje, på den tid då han ännu inte hade omvändt sig. Genom samma eld, som han hade gått, skulle hvar man och qvinna gå, förr fans det för dem ingen frälsning att få. Om Söndagarne måste han bli mättad med suckar, stön och gråt från allmogen, annars trodde han att predikan varit gagnlös. Han visste icke, att det var mera sin ära än Guds, som han nu sökte. Åren gingo, han kom i de dagliga vanornas spår, och de hundra småting, som följde med hans embete, plågade honom; hvad som en gång kunde hafva funnits af mildhet hos honom gick rent bort, och han blef torr och skarp som horn. Men stormodig var han och snarstucken. Han tålde ingen annan mening än sin egen och blef ond när folk sade mot honom. Bönderna såg han på som en flock, hvilken skulle ledas dit presten ville.
Han var gift med en ung, fin, sjuklig qvinna; hon gick omkring blek och stillfärdig, stälde med barnen och tystade på dem, när de gingo för hårdt på golfvet: „för far skref på sin predikan“. Folk hörde henne icke säga ett ord, när han var inne, och det låg som en tyngd öfver hela hans hemlif.
Sådan var den mannen, som nu blifvit prest i bygden. Han var fyrtio år gammal, bred och stor, flintskallig och gick med glasögon, som hade bågar af svart horn. Han såg mörk ut och såg som oftast ned. En hund linkade alltid efter honom, och han morrade och visade tänder när någon kom nära.
Den gamle presten, som nu var flyttad, hade varit en mild och folkkär man. Stora gåfvor hade han inte haft, men barnafrom hade han varit och samsats så väl med den barnsliga bygden han hade varit i. Han gick och vankade som en far bland snälla barn.
Nu fingo de veta annat! Något med det första de fingo höra var, att förre presten icke var någon Guds man. Folket tyckte det var underligt, men det måtte väl vara så efter som presten sade det, för han var väl en fasligt stor Guds man. Han hade ett sådant målföre att kyrkan mest skalf, när han predikade.
Det vardt snart så märkeligt stillt i bygden. Folk blefvo så underliga och skygga. De togo sig till att gå på ett annat vis än förr. Det var inte längre den raska, säkra gången när de kommo med säcken eller vidjekorgen på ryggen; det var inte det glada handslaget och den snara helsningen. Nu drogo de sig mest som rädda förbi hvarandra och suckade. Det kom något ogladt, surt och tvärt öfver de anleten, som för varit blida. Folk voro inte så hjelpsamma mot hvarandra som förr. De drogo sig mer inom sig sjelfva som snigeln i sitt hus. Deras tal slog så många krokar: en skulle först tala med suckan om denna syndiga verlden, förr än en kom fram med sitt ärende. Och allt detta nya tog fort till; det var liksom en farsot, hvilken smittade från ena gården till den andra.
— Begriper du dig på detta här, Kari? sade Torger. — Förr när jag kom in på gårdarne i andra ändan af socken, tyckte jag der var så vidt och ljust, men nu tycker jag der är så trångt och qvaft, att jag nätt kan andas. Och folket du — det är mest som om de fått andra ögon i hufvudet.
— Det kommer sig väl af att de släppa för litet af Guds sol in i stugan, sade Karin.
Något med det första presten gjorde var att förbjuda leken och dansen om Söndagsqvällarne. Han satte en sådan skräck i honom, som egde lekbacken, att han inte vågade sig att släppa Torger inom sin dörrtröskel. Och om än många kunde önska att hålla i på samma vis som förr, så tordes de inte för de andra; de ville inte få tal på sig. Hela bygden stod som vapenlös framför det väldiga svärdet, som presten förde i Herrans namn, och de böjde sig rädda under detsamma, som barnsligt folk lätt gör.
En var det som inte böjde sig, och det var Karin. Hon och Torger voro en dag i kyrkan, och presten lade då ut i predikan om den synd, som är i verldsligt spelande och sjungande, och skickade dem, som bedrefvo sådant, och dem, som hjelpte sådana fram, ända in i röda helvetet. Folk vände sig om och tittade på Torger, som satt blek i kyrkstolen och lät igen ögonen. Då de gingo ur kyrkan, hade de sig undan för honom och hviskade. Då gick Karin bort till honom, så att alla sågo på, tog honom i hand och ledde honom hem. På vägen sade hon till honom: inte hör jag på den presten mer, för det var inte Guds ord han predikade i dag.
— Du menar det?
— Det vet du, så väl som jag, Torger.
— Det ser inte ut som om den här kom till att tacka mig, som förre presten gjorde.
— Han begriper sig inte på dig, Torger.
— Här blir inte lätt att lefva efter detta.
— Nej, det blir det inte, men vi skola nog berga oss, och blir det för stridt, kunna vi fara vår väg.
— Jag trifves inte någon annanstädes, och så hafva vi nu redan köpt den här jordlotten.
Det blef inte med ens alla, som följde presten i ett och allt. De, som bodde närmast prestgården, voro de första, och så drog det sig, som ringarne i vattnet efter stenen, allt längre och längre norr ut. Men längst upp i socknen höllo de ännu vid det gamla; der hade de inte presten, som hvar dag kom stigande in genom deras dörrar och satte sina hvassa ögon i all deras dagliga gerning. Så skildes bygden i två hopar, som drogo hvar på sitt håll. Och så stod en hel hop midt emellan och lutade än till den ena, än till den andra sidan.
Men presten höll ögonen på nordbygden. Han hade sina spejare ute, som buro fram till honom både det som vardt sagdt och gjordt. Han menade att det skulle inte vara länge, förr än den bygden också skalf i hans händer.
— Hvad skall jag nu ta’ mig till Kari, sade Torger en dag. Nu äro de nye strängarne till min fiol komna till handelsmannen, men jag har inte en skilling att lösa ut dem med. Så vet du att vi äro skyldiga litet redan, så det blir väl i ett som allt en daler.
— Du får gå till bror din och låna så länge; vi skola nog snart göra rätt för oss.
— Menar du det? Jag är så skamsen att be om det.
Torger gick till brodern. Du vill väl inte låna mig en daler till nya strängar på fiolen, och litet annat smått?
Brodern såg hvasst på honom. Så gick han bort och såg efter om dörren var väl läst. Sedan suckade ban och sade: omvänd dig, omvänd dig från dina syndiga vägar, Torger.
Torger bleg på honom.
— Lifvet här nere skall vara kors och möda, men du far fram, som om det skulle vara bara lek. Du vältrar dig dagligen i synd och ser inte att det bär rakt till helvetet.
— Jag hjelpte dig, då du var i nöd sist, svarade Torger stillsamt.
— Jag hjelper inte fram någon i synd, svarade brodern.
Torger tog sin mössa och gick. Då han kom in i sin stuga, kastade han sig hårdt ned på bänken.
— Nå fick du penningarne? frågade Karin.
— Bror min gläfsar efter mig, som alla de andra, sade Torger med gråt i målföret. Förr voro alla så blida, goda och vänliga, att de hängde efter mig hvar jag gick. Nu är det mest inte en, som inte slår sten efter mig. Hvad har jag gjort för att det skall vara så? Och Torger lade hufvudet ned i armarna.
— Stilla dig Torger, sade Karin och strök honom med handen utefter håret. Du vet att grödan står bäst, när det kommer litet åska och regn emellanåt. En blir led åt att sitta i solskenet jemt.
— Men hvad skola vi lefva af? Här är snart inte en, som vill kännas vid oss.
— Å, vi hafva ännu många vänner här norr ut. De vilja nog hjelpa oss, och kommer tid, kommer råd, svarade Karin.
I detsamma dunkade det på dörren, och en ung rask karl med ett leende anlete kom in. Då de hade helsat på hvarandra sade han: du vill väl inte komma och spela på mitt bröllop, Torger? Det skall bli om Torsdag och vi vilja hafva det på gammalt vis. Men tala inte om det, så presten får nys om det; vi töras inte hafva fiolen med på kyrkresan.
— Jag vet inte om jag kan komma, sade Torger, för jag har inte annat än strunt till strängar på fiolen.
— Du får hälsa och säga tack, sade Karin. Han skall allt komma, för jag ska’ ställa honom strängar i qväll.
Fram på qvällen gick Karin till handelsmannen och löste ut strängarne. Hon hade sitt likaste förkläde när hon gick bort, men när hon kom hem hade hon inget.