Den flygande holländaren/Kap 20
| ← Kapitel 19 |
|
Kapitel 21 → |
KAP. XX.
I fullständig ovisshet om vilken dom som fällts över henne låg Monica halvt medvetslös av förtvivlan i sitt fängelse, då ett par män kommo in till henne och befallde henne iföra sig en svart och vit kåpa som de medförde. De båda färgerna gingo i flikar uppåt och nedåt, och dräkten gav ett fullkomligt oregelbundet intryck.
Därefter fördes hon genom trappor och korridorer ned i en mycket stor sal.
Flera hundra män, alla iförda kåpor, voro församlade här. Andra män kommo in i salen och satte stora, brinnande vaxljus i deras händer. Utom Monica infördes omkring trettio kvinnor och män i samma dräkt som den hon fått taga på sig. Somliga fingo order att ovanpå denna dräkt påtaga kåpor av ett rött och gult flammigt tyg. De började högljutt klaga och darrade av fasa, ty de trodde, att denna dräkt angav att de skulle brännas.
Men de, som fått dessa eldfärgade kåpor, skulle icke brännas. De skulle däremot gå med i processionen efter dem som utsetts till offer på det väldiga bålet, och till dessa offer hörde Monica.
I hennes närhet följde hela tiden en man i svart dok över huvudet och något visst sade Monica, att det var pater Seysen. Det var också enligt inkvisitionslagen hans uppgift att svara för att Monica komme på bålet utan att någon dessförinnan finge tala med eller närma sig henne.
Nu ordnades en procession med alla de dödsdömda omgivna av svartklädda munkar med gissel i händerna. De hade övertäckta ansikten och mumlade oavbrutet och dovt:
»Synden… Döden… Synden… Döden…»
De gingo alla i en bestämd trippande takt och bildade alltid en levande mur kring offren. Många av kvinnorna vacklade, men genast skyndade de svartklädda männen fram och gåvo dem ett slag med gisslen.
Så småningom började kyrkklockorna klämta, och processionen började sätta sig i rörelse till den största av kyrkorna, där inkvisitionsgudstjänsten skulle äga rum, innan offren bundos på bålet, som var rest på en stor, öppen plats utanför. På sin väg till kyrkan gick processionen genom alla Goas huvudgator, så att de församlade folkmassorna skulle få se ståten och få den sanna respekten för kyrkans makt. Och till sist nådde man kyrkan.
Framför högaltaret fingo offren sig anvisade platser på bänkar, medan storinkvisitorn i full ornat omgiven av sina assisterande präster trädde fram. Efter en kort bön framträdde åklagaren och uppläste de handlingar, på vilka dödsdomarna grundades. När detta skett fördes de dödsdömda fram inför altaret och fingo mottaga sina domar. Först nu förstod Monica vad det var fråga om. Man hade hela tiden genom svävande svar hållit henne i okunnighet om vad fångenskapen och förberedelserna inneburit. Hon vacklade ett ögonblick, men genast fick hon en mild knuff av en svartklädd man, och hon såg därvid att det var pater Seysen.
»Monica van der Deeken skall dö», ropade den stora skaran svartklädda män efter att hennes namn upplästs.
I detta ögonblick uppstod ett ovanligt buller i en av kyrkans gångar där allmänheten fått tillträde. Den tätt packade massan började komma i gungning, och ett par män banade sig väg, den ene fram mot högaltaret, den andre mot närmaste utgång.
Det var Filip och Krantz. Och det var Filip som med uppbjudande av alla sina krafter banade sig väg mot altaret, medan Krantz skyndade ut ur kyrkan.
»Du Monica van der Deeken, som anklagats för…»
Åklagaren blev avbruten av ett dovt rop, och Filip rusade fram, stötte undan de närmast stående svartklädda männen och slöt Monica i sina armar.
»Jag dödar den förste som vågar lägga hand på min hustru», ropade Filip.
Storinkvisitorn gav ett tecken, att Filip skulle bortföras och Monica ryckas ur hans armar. De svartklädda männen närmade sig hotfullt, men Filip ryckte till sig ett grovt gissel och svängde det omkring sig bland hopen. Det blev ett fruktansvärt tumult, och i virrvarret ryckte Filip till sig ett av de svarta doken, som han drog över Monica. Han tillkämpade sig själv en munkkåpa, men denna slets åter från honom. Monica höll sig tätt intill honom, medan han sökte bana sig väg till en pelare, där han hoppades kunna hålla ryggen fri. Men de anfallande voro för många. Bestjälade av fanatismens eld kämpade de som vilddjur, och till sist var Filip maktlös och dukade under för övermakten. Monica kastade sig över honom och grep fast kring hans liv för att icke slitas från honom.
Nu hördes ett fruktansvärt buller från kyrkodörren, och i ett nu rusade beväpnade soldater in från alla håll.
De svängde sina svärd, och de svartklädda männen veko undan. I spetsen för soldaterna, som alla voro från det portugisiska fartyget, rusade Krantz fram mot högaltaret. Monica ropade hans namn, och nu uppstod kring henne och Filip ett fullkomligt blodbad.
Åskådarna flydde hals över huvud från kyrkan, och alarm slogs i staden.
»Till fartyget», ropade Krantz, och sedan han befriat Monica lyfte han upp Filip på sina axlar och bar honom ut. Soldaterna slöto upp kring dem, och nu bar det snabbare än tanken av mot dörren och ut genom gatorna.
Åskådarmassorna hade icke fått klart för sig vad som föregått, och när det underliga tåget drog fram mot hamnen, korsade sig mängden eller bugade vördnadsfullt i tron att det var inkvisitionståget som passerade.
Krantz hade lämnat Pedro kvar på fartyget med order att se till att allt gjordes redo för omedelbar avfärd. Seglen fladdrade för vinden, och så snart alla kastat sig ombord lossades förtöjningarna och fartyget stöttes ut.
»Alla man vid kanonerna», kommenderade Krantz.
En fruktansvärd förvirring rådde i hela staden. Munkar och inkvisitionstjänare med vapen i hand rusade omkring bland folkmassorna, kyrkklockorna larmade, och under tiden seglade fartyget ut genom flodmynningen, fick en frisk vind och försvann från Goa, innan ännu de förvirrade svartmännen hunnit besinna vad som skett.
När Filip åter kommit till medvetande vid Monicas ivriga omsorger, såg han tillbaka mot Goa, där nu ett väldigt bål började flamma. Röken steg mot skyn och fördes vidare ut över havet.
Men vad ingen av dem kunde se, var att inkvisitionen vetat att skaffa sig en ersättare på bålet för Monica. Vid en förbränd stock hängde pater Seysens kropp och förtärdes av lågorna. Han hade på detta sätt enligt inkvisitionens lag fått sona brottet att låta Monica, som han var ansvarig för, undkomma.