Den flygande holländaren/Kap 21
| ← Kapitel 20 |
|
KAP. XXI.
Fartyget måste nu anlöpa Ceylon för proviantering, och därefter skulle man göra återfärden runt Kap till Portugal. Här skulle Pedro och hans kamrater gå i land. Fartyget skulle därifrån föra Filip, Krantz och Monica till Holland, varefter det skulle tillfalla besättningen.
Det portugisiska skeppet hette Madonna och var en förträfflig seglare.
När allt var klart, och provianteringen gjord, stod Filip färdig att befalla att ankaret skulle lyftas. Men när han skulle forma läpparna till kommandot, kände han en isande köld i hela kroppen, och orden liksom fröso inne för honom. Han vände sig om, och fick se en person framför sig:
»Vi bli reskamrater igen, det kan inte hjälpas.»
Återigen var det lotsen Kriften.
Han log sitt försmädligaste leende, men det slog genast Filip, att han aldrig sett den lille vidrige mannen så dödsblek som denna gång.
»Jaså, Kriften», sade Filip. »Nå, det får väl gå för det då, men kom nu ihåg, att det är sista gången jag tar dig med på ett fartyg.»
»Uppgjort», sade Kriften. »Det skall bli sista gången.»
Han höjde ett isande, kluckande, väsande skratt, som skar genom märg och ben, och det var som om vinden satte in all sin kraft i samma ögonblick.
Krantz kom upp på däck och såg sig om. När han fick ögonen på Filip gick han fram till honom.
»Tror du det blir oväder», sporde han lågmält.
Men solen sken, och vinden var åter jämn.
Filip hade inte hört sin väns fråga.
»Är du sjuk?» frågade Krantz. »Du är ju alldeles vit.»
Men samtidigt fick Krantz se Kriften.
»Nu förstår jag», sade han.
Och Kriften grinade åter med sitt enda öga.
Också Krantz tyckte att Kriften var blekare än vanligt. Men när Monica en stund senare kom upp på däcket, kom Kriften inställsamt fram till henne och sade:
»Det skall nog bli bra… och sedan får var och en ro och frid…»
Monica ville fråga honom något, men Kriften hade plötsligt förflyttat sig akterut.
Ankaret lättades, seglen svällde, och Madonna stävade sydsydväst mot Godahoppsudden.
För varje dag blev stämningen bland de hemvändande soldaterna allt gladare, och de talade om hur de skulle använda sina penningar och planera för framtiden.
Men för varje dag blev Kriften allt underligare, och hans hy var nu som alabaster.
Skeppet hade nått sydkusten av Afrika.
Det var en vacker morgon. Böljorna lekte längs sidorna, och Madonna gjorde god fart i den lätta brisen.
»Välsignade vare helgonen, som gynna vår Madonna», sade Pedro förtjust.
Men scenen växlade snart.
Himlen täcktes av moln, som förmörkade solen. En tjock rå dimma slöt sig som en säck kring fartyget. Vinden lade sig, och havet var stilla. Ett rödaktigt sken som reflexen av eld lyste genom dimman.
Filip, som varit nere under däck och samtalat med Monica, var den förste som lade märke till det tilltagande röda skenet, Han gick upp på däck följd av Monica och Krantz. Kriften stod vid rodret. Han syntes nästan genomskinlig, och stirrade oavvänt mot ljusskenet.
»Bevara oss, heliga jungfru, vad är detta?» utropade Pedro, och soldaterna blevo alla ängsliga.
Ett brusande ljud som av svallvågor hördes från dimman i den riktning där skenet visat sig, och nu för varje ögonblick stegrades.
»Se där… där…»
Utkiken pekade ut över babords reling, och alla vände sina blickar i den anvisade riktningen.
Tvärs för om babord, knappast två kabellängder från Madonna, höjde sig masttopparna av ett fartyg. Efter följde rår och riggen. Allt högre steg den främmande seglaren, som om den stigit upp från havets djup. Den hävde sig allt väldigare och vattnet skummade och forsade om bogen, som om skutan haft en vansinnig fart.
»Brassa fyrkant», hördes en skärande kommandostämma på holländska från det främmande fartyget.
Monica ryckte till vid rösten.
»Filip», ropade hon. »Det var din röst.»
»Rätt så, rätt så», hördes Kriftens gälla stämma.
Med en väldig hake sprang Kriften till relingen och tog törn, och den främmande seglaren låg plötsligt stilla vid Madonnas sida.
Krantz och besättningen stodo stela av fasa, men Filip kände ett lugn som aldrig förr. Hans ögon hade hela tiden varit riktade mot fartyget, och han såg nu de ombordvarande.
Där stod hans fader, hans egen avbild, på kommandobryggan med roparen i hand. Där stodo de båda rorgängarna, som om de varit bildstoder, vita och orörliga, och upp i master och rår klättrade besättningsmännen. Men det var som om varje mån varit stel i kroppen, och deras rörelser voro klumpiga och valhänta.
»Belägg», kommenderade den äldre van der Deeken.
Märsarna surrades vid stänger och rår.
Mörkret tätnade ytterligare kring Madonna, samtidigt som det främmande fartyget steg fram i allt klarare ljus.
Filip stack handen in på bröstet och grep fast om reliken som han löste från kedjan.
Kort därefter lades ett par hakar över relingen på Madonna och styrmannen och kaptenen kommo över på däcket.
»Goddag, gott folk», hälsade styrmannen.
Endast Kriften svarade:
»Goddag, gamle kamrat», hälsade han den främmande styrmannen.
»Nej, se goddag Kriften, är du ute på havet? Du skulle ju lägga upp?»
»Ja, tiden är väl inne nu snart», sade Kriften.
»Vi äro här för att få några brev hem till Holland», sade styrmannen.
»Vi föra inte post», svarade Kriften.
»Det var märkvärdigt. Ingen vill ta våra brev.»
»Vad har du för post?» sporde Kriften.
»Jag har ett brev till min hustru», sade styrmannen. »Hon bor vid Waserkajen i Amsterdam.»
»Waserkajen i Amsterdam», upprepade Kriften med ett grin. »Det är över femtio år sedan den fanns till. Där ligger en stor skeppsdocka nu.»
»Men det kan inte vara möjligt.»
»Hur länge har du varit ute på sjön, min vän?» sade Kriften.
»Ja, det är inte gott att veta. Vi förlorade vår almanacka i en storm, och sedan ha vi ingenting vetat. Kompass ha vi ingen och vi kunna inte ta solhöjden mera, ty alla våra instrument ha gått över bord. Men tag nu vår post hem.»
Styrmannen lämnade ännu ett brev till Kriften.
»Och vem är det till?» frågade han.
»Det är från andre båtsmannen till hans käresta, Veronica Ketzer heter hon.»
Kriften skrattade gällt och skärande.
»Veronica Ketzer»>, upprepade han. »Hon dog för trettio år sedan och var gammal då.»
»Jag förstår inte detta», sade styrmannen.
Kriften bara skrattade på sitt gastlika sätt.
»Så har kaptenen ett brev till sin son», sade styrmannen.
Filip sprang fram.
»Giv mig det», sade han.
Styrmannen räckte honom brevet, men innan han fått det i sin hand ryckte Kriften till sig kuvertet och kastade det i havet.
»Det var ett nedrigt skurkstreck mot en gammal kamrat», sade styrmannen och grep tag i Kriften.
Ett förfärligt rop hördes från Kriften, och han krympte samman vid styrmannens grepp, tills han som en oformlig massa hängde vid hans hand.
»Nu är du hemma hos dig, du förrädare och rymling», röt styrmannen och kastade det som återstod av Kriften över på spökskeppet.
Besättningen där borta kastade sig över den oformliga massan, och det var som om man slitit till sig ett stycke var.
»Nu är det vår kapten som vill tala», sade styrmannen, »som därmed tog ett steg tillbaka och ställde sig vid relingen.
Den Flygande Holländarens kapten trädde nu fram på däcket.
»Vem för befälet här ombord?» sporde han.
Filip gick honom till mötes.
»Det gör jag, far», sade han fast.
Far och son sågo på varandra. Den gamle mannen och den unge voro lika som två bär. Och något spår av högre ålder kunde icke förmärkas på den förre. Han stirrade som förstenad på sonen, men alltmera lyste hans ansikte upp till ett leende.
»Vem är den fagra kvinnan där borta?» sporde fadern.
»Det är Monica, min hustru», svarade Filip.
Fadern nickade leende mot Monica, som stod kvar ett stycke från honom utan att förmå röra sig.
»Tack för att du låtit honom komma», sade fadern till Monica.
Därpå vände han sig till Filip.
»Nu min son», sade han. »Nu är stunden inne.»
Filip var alldeles lugn. Han räckte med stadig hand fram reliken.
Fadern log.
Än en gång gav han Monica en blick och såg på Filip.
Därefter vände han sig om mot sin styrman:
»Tack, styrman, för din tjänst», sade han.
Styrmannen tog ett steg tillbaka och försvann på dödsseglarens däck.
Nu tog den gamle van der Deeken ett steg mot sin son, mottog reliken i sin hand, gick tillbaka över relingen, och i det att hakarna släppte greppet om Madonnas reling, kysste kaptenen reliken där borta på Den Flygande Holländaren.
»Min son, min ädle son», hördes den gamle kaptenen säga.
I detsamma syntes hans ansikte åldras och hans kropp blev gammal och böjd. Den ene efter den andre av matroserna ombord föll ned på däcket. Det var som om hela det ståtliga skeppet med folk och allt vissnat samman och förmultnat. Masterna föllo i smulor, och seglen blevo ett tunt stoft, som fördes bort av vinden.
Åter kysste den gamle mannen reliken, och däcket på hans fartyg föll samman, skrovet upplöstes i ett löddrigt skum, och han själv försvann som en hägring.
Efter ett ögonblick var vattnet åter klart kring Madonna, molnen och dimman skingrades, solen lyste åter fram, och skeppet gled för fyllda segel fram över havet.
»Kurs nordnordväst», kommenderade Krantz.
Man hade rundat Kap, och färden ställdes nu mot målet.
Allt var åter frid och glädje ombord.
Den Flygande Holländaren var icke mera, och Filip van der Deeken hade infriat sin ed.
Efter en tid mottog hemmet i Terneuse två lyckliga människor, Filip och Monica, och hos dem stannade som gäst deras gode vän Krantz.
SLUT.