Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/15
| ← 14. Den lyckliga såningen. |
|
16. Drömmen. → |
15.
Orkanen.
Man kan lätt föreställa sig, med hvilken omsorg jag på behörig tid (som inföll mot slutet af Juni) insamlade skörden efter denna säd. Jag gömde det minsta korn, i afsigt att utså allt, för att med tiden, som jag hoppades, skörda så mycket, att jag deraf kunde göra mig bröd. Fyra år åtgingo likväl, innan jag tillät mig använda den till sådant bruk, och till och med då hushållade jag ganska sparsamt med min säd. Jag var på sätt och vis tvungen dertill, emedan jag hade valt orätt tid för mitt första utsäde, i det jag sådde straxt före den torra årstiden, hvarigenom det till det mesta gick förloradt. Längre fram skall jag återkomma härtill.
Utom detta korn, skördade jag tjugu till trettio risax, hvilka jag lika omsorgsfullt gömde i och för samma ändamål, nemligen för att baka bröd och tillaga åtskillig annan spis deraf. Jag hade hittat på ett sätt att baka bröd utan ugn, änskönt jag sedermera byggde mig en sådan. Emellertid återvänder jag nu till min dagbok.
Under dessa fyra månader arbetade jag oupphörligt på afstängningen kring min boning. Den 14 April tillbommade jag den dittills lemnade öppningen på densamma, emedan jag, för att komma in, icke ämnade begagna en dörr, utan en stege, på det att intet yttre tecken skulle förråda min boning.
April.
Den 16. Jag fulländade min stege, hvilken jag begagnade på följande sätt: jag steg först upp till öfre kanten af muren, drog sedan stegen efter mig, och satte den på inre sidan.
Dagen efter sedan jag slutat detta göromål, voro alla mina arbeten att nära förstöras, och sjelf undgick jag med möda döden.
Dermed hängde det sålunda tillsammans: Jag var just sysselsatt bakom tältet, vid ingången till grottan, då jag på en gång intogs af den grufligaste ångest, genom en i sanning fasansfull tilldragelse. Ifrån taket till min grotta och ifrån sidorna af det bakom min boning belägna berget, nedrasade nemligen en ansenlig mängd jord, och tvänne af de starka pålarne inuti grottan brakade förfärligt.
Jag blef utomordentligt förskräckt, men som jag icke anade rätta orsaken till detta buller, trodde jag, att taket i grottan störtat in, liksom det händt en gång förut.
Af fruktan att bli lefvande begrafven, sprang jag till stegen och klef öfver muren, emedan jag redan i andanom såg klippan falla öfver mig.
Jag hade knappast kommit ner på andra sidan, då jag fann en jordbäfning vara orsaken till denna händelse. Marken, på hvilken jag stod, darrade trenne gånger efter hvarandra, med en mellantid af vid pass åtta minuter, och dessa jordstötar voro så häftiga, att de skulle skakat det största hus.
Ett utomordentligt stort klippstycke nedstörtade från ett, ungefär en half mil från mig nära vid hafvet beläget, berg, och föll med så förfärligt dån i vattnet, att jag aldrig förr hört något dylikt. Äfven oceanen syntes upprörd och, efter hvad jag tror, måste stötarna hafva varit mycket starkare der än på ön.
Jag hade hvarken upplefvat eller ens hört talas om sådana naturhändelser, och blef derföre så utom mig, att jag stod qvar på samma punkt, liksom jag varit död eller förstenad.
Jordskakningarne retade mig till kräkning, liksom gungningarne af ett fartyg. Men bullret af den nedstörtande klippmassan väckte mig ur denna domning och uppfyllde min själ med fasa.
Då den tredje jordstöten var förbi, och någon tid förflöt, utan att jag vidare oroades, började jag åter fatta mod, ehuru jag ännu icke vågade gå tillbaka öfver muren.
Jag nedsatte mig på marken, otröstlig och djupt bedröfvad, emedan jag alls icke visste, hvad jag skulle besluta eller ta mig till.
Under dessa ögonblick hade jag ingen enda allvarlig religiös tanke, så när som på den vanliga, utnötta formeln: Herre, förbarma dig öfver mig! Men äfven denna begagnade jag icke mera, sedan faran väl var förbi.
Medan jag befann mig i detta läge, blef jag varse, att himlen mörknade och öfverdrogs med moln, och den efterhand tilltagande blåsten öfvergick inom en half timma till en förfärlig orkan.
Plötsligt betäcktes hafvet med skum, vågorna öfversköljde stranden och stora träd upprycktes med rötterna, korteligen, naturen var i uppror. Ovädret räckte nära tre timmar, hvarefter det småningom aftog. Efter ännu tvenne timmar var allt åter lugnt och ett stridt regn föll.
Jag låg ännu utsträckt på marken, tillintetgjord af förskräckelse och oro, men kom slutligen på den tanken, att orkanen jemte regnet voro följder af jordbäfningen; denna måste således vara förbi, hvarföre jag alltförväl kunde återvända till grottan. Denna tanke lifvade på nytt mina slocknade lifsandar, och dertill påskyndad af regnet, dröjde det icke länge, förr än jag satt under mitt tält. Stormen skakade likväl tältet till den grad, att jag fruktade det skulle omstörta, hvarföre jag såg mig tvungen gå in i grottan, ehuru jag ännu darrade af ångest vid tanken, att den kunde rasa in öfver mig.
Det häftiga regnet gaf anledning till ett nytt arbete för mig, eller anläggningen af en ränna midt igenom min fästningsvall, emedan jag annars skulle ha blifvit öfversvämmad af vattnet.
Sedan jag dröjt någon tid i grottan, utan att förspörja nya stötar, blef jag något lättare om hjertat, och för att stärka min kropp, som var i stort behof deraf, tog jag mig en klunk rom; till mer ansåg jag mig icke ha råd, ty jag hushållade högst sparsamt dermed, väl vetande, att när den en gång var utdrucken, skulle jag ej vara i stånd att förskaffa mig något nytt förråd.
Regnet fortfor hela natten och den derpå följande dagen, hvarigenom jag hindrades från att gå ut. Sedan mitt sinne blifvit lugnare, började jag öfverlägga, hvad parti jag för framtiden skulle taga.
Emedan ön var utsatt för jordbäfningar, trodde jag mig icke längre böra bo i en håla, utan tänka på uppbyggandet af en hydda på en öppen plats, hvilken jag, till min säkerhet, äfven ville omge med en mur. Ty stannade jag qvar, var jag säker, att förr eller sednare bli lefvande begrafven.
Dessa betraktelser föranledde mig, att genast flytta tältet från dess närvarande ställe, alldeles midt under ett hotande berg, som troligen skulle krossa det vid nästa jordskalf.
Under de påföljande tvenne dagarne funderade jag icke på någonting annat, än hvart jag skulle förflytta min boning.
Fruktan att lefvande uppslukas af jorden, lät mig icke sofva i fred, och ångesten, att nödgas tillbringa natten på fria fältet, var icke mindre stor. När jag likväl såg mig omkring och fann den sköna ordning, som rådde öfverallt hos mig och derjemte besinnade, hur tryggad jag nu vore för allt yttre våld, kände jag den största obenägenhet för hvarje flyttning.
På samma gång insåg jag, att utförandet af en sådan plan skulle medtaga mycken tid för mig, och att jag, i trots af hvarje fara, måste stanna qvar, intilldess jag fått min nya bostad i ordning och gjort den säker för hvarje öfverrumpling.
Detta beslut lugnade mig för någon tid, och jag beslöt gå till verket med den största flit, samt allraförst uppföra en vall, alldeles lika med min närvarande, innan jag flyttade mitt tält. Vi hade då den 21 April.
Den 22. Genast från denna dag var jag betänkt på utförandet af min plan, men det felades mig verktyg. Jag hade väl trenne stora bilor och flera små yxor (hvilka vi medtagit för handeln med negrerna); men som jag redan användt dessa under en längre tid, voro de allesammans slöa och fulla med hugg. Visserligen hade jag en slipsten, men saknade deremot en inrättning för dess kringvridande under slipningen.
Sättet att afhjelpa denna sista svårighet, kostade mig icke mindre bryderi, än en statsman erfar vid lösningen af ett inveckladt politiskt problem, eller en domare vid afgörandet af en rättsfråga, hvarpå ett menniskolif beror.
Slutligen hittade jag på ett slags hjul, som förmedelst ett snöre kunde kringvridas genom trampning, hvarunder jag fick båda händerna fria.
Anmärkning. Jag hade i England aldrig sett, eller åtminstone icke gifvit akt på, denna mekaniska inrättning, ehuru jag sedan fann, att den der var i allmänt bruk. Utomdess var min slipsten mycket stor och tung, och det gick åt en hel vecka, innan jag fick den riktigt i ordning.
Den 28 och 29. Under dessa båda dagar slipade jag alla mina verktyg, hvarvid jag hade anledning att finna mig belåten med min idé.
Den 30. Som jag redan länge hade märkt, att mitt brödförråd mycket minskades, anställde jag en noggrann beräkning öfver återstoden, hvaraf jag, ehuru med tungt hjerta, fann mig föranlåten, att inskränka min dagliga portion till en enda skorpa.
Maj.
Den 1. Då jag tidigt på morgonen såg utåt hafvet, upptäckte jag ett ovanligt föremål, som låg på stranden och liknade ett fat. Sedan jag gått närmare, såg jag min gissning besannad, och varseblef utomdess flere spillror, efter vårt fartyg, som af den sista orkanen blifvit kastade i land. Jag vände mina blinkar på skelettet efter det fordna fartyget och tyckte det höja sig mer än vanligt öfver vattnet.
Nu undersökte jag fatet och fann, att det innehöll krut, som likväl blifvit till den grad skadadt af vattnet, att det utgjorde endast en stenhård massa. Icke desto mindre rullade jag det tills vidare uppåt stranden och begaf mig derefter så nära som möjligt intill vraket, för att taga det i närmare skärskådande.
Det hade betydligt förändrat sin ställning, ty fören, som förut legat nersjunken i sanden, hade höjt sig åtminstone sex fot öfver vattnet, hvaremot aktern, som ännu höll ihop sista gången jag var om bord, nu blifvit krossad och bortförd af vågorne.
Bakom vraket hade hopat sig en så oerhörd mängd af sand, att, då jag förr måste simma till fartyget, kunde jag nu gå torrskodd ända fram till detsamma.