Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  31. Vildarnes fest.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

32. Ett nytt skeppsbrott.
33. Färden till det förolyckade fartyget.  →


[ 234 ]

32.
Ett nytt skeppsbrott.

Vildarne måste emellertid icke ofta ha farit till ön, ty mer än femton månader förgingo, innan de återkommo; åtminstone såg jag undertiden icke till minsta spår efter dem. Så länge regntiden varade, kunde jag vara säker, att de icke lemnade sitt hem, allraminst på en så lång färd. Det oaktadt tillbringade jag denna mellantid på ett högst ömkligt vis, ty fruktan för ett anfall plågade mig dag och natt, och jag kan försäkra, att väntan af en förestående olycka är långt plågsammare än sjelfva olyckan; isynnerhet när man saknar allt välde öfver sin ångest.

Under tiden förgick icke min mordlystna sinnesstämning, utan jag använde större delen af dagen till utfunderandet af planer, huru jag vid deras nästa ankomst skulle öfverrumpla och döda dem, isynnerhet om de, likasom förra gången, voro delade i tvenne partier.

Jag besinnade dervid ingalunda, att jag derigenom skulle bli en lika stor, ja, kanske större mördare, än de voro menniskoätare, ifall jag t. ex. i dag dödat ett dussin af dem, veckan derefter lika många och så hela vägen bortåt.

Nu insåg jag lyckan af att äga en så rik gethjord; ty jag vågade icke vid något tillfälle lossa ett skott, [ 235 ]allraminst på den af vildarne besökta delen af ön, för att icke uppskrämma dem.

Törhända skulle de i sådant fall ha gripit till flykten, men då säkerligen efter några dagar återkommit i två till trehundra piroger, då mitt öde blifvit afgjordt.

Fem fjerdedels år förgingo likväl, innan jag återsåg någon af dem; men huru detta gick till, skall jag snart berätta. Det är väl möjligt, att de flere gånger under tiden varit på ön, men jag hade åtminstone icke sett dem.

Enligt min nogaste beräkningar, var det i Maj, under det 24 året af min vistelse på ön, som ett högst sällsamt sammanträffande egde rum dem och mig emellan, men härom skall jag vid lägligare tillfälle mera orda.

Min sinnesstämning var under dessa femton till sexton månader i högsta grad nedslagen. Jag sof oroligt, hade rysliga drömmar, och uppvaknade ofta i den förfärligaste ångest. Efter att under natten ha drömt, att jag dödat en eller flere af vildarne, plågade jag under dagen min hjerna med filosofiska undersökningar om det rätta eller orätta i en sådan handling.

Så till vida jag kunde förlita mig på min träkalender, i hvilken jag fortsatte att göra mina inskärningar, var det den sextonde Maj, som en häftig orkan utbröt och räckte hela dagen, i förening med täta blixtar och åskslag.

Ryslig var den derpå följande natten. Jag satt just derunder och läste i bibeln samt anställde allvarliga betraktelser öfver min ställning, då jag på en gång hörde en knall, lik dånet af ett på hafvet aflossadt kanonskott.

[ 236 ]Detta ljud medförde en helt olika öfverraskning för mig, än alla dem jag hittills upplefvat, ty det väckte himmelsvidt åtskiljda idéer i mitt hufvud. Med en otrolig hastighet sprang jag upp och hade inom få ögonblick satt min stege mot klippan, på hvars högsta punkt jag snart började mina efterforskningar.

Nästan i samma ögonblick jag uppkommit, varseblef jag på hafvet en ny blixt, som lät mig ana åter ett kanonskott, hvaraf äfven ljudet efter en half minut framträngde till mina öron, och lät mig sluta, att det blifvit lossadt på samma ställe, der min pirog en gång bortfördes af strömmen.

Att ett fartyg vore i sjönöd, blef nu intet tvifvel underkastadt, liksom att skotten troligen voro nödsignaler till ett annat medseglande fartyg, och jag hade dervid nog sinnesnärvaro att öfverlägga, att, om jag också icke kunde bistå de nödställde, skulle likväl de kunna bistå mig.

Jag ihopsamlade derföre all torr ved, som låg rundtomkring och gjorde deraf ett bål, som jag sedan antände. Det torra virket tog lätt eld och uppflammade högt, oaktadt vindens häftighet.

Jag tänkte nu, att om ett fartyg vore i grannskapet, det tvifvelsutan skulle se min eld; och så förhöll det sig äfven, ty vedhögen var knappt antänd, då jag redan hörde ett tredje kanonskott, som åtföljdes af ännu fler, och alla från samma punkt.

Ända till påföljande morgon underhöll jag min eld, och då det blifvit ljust, upptäckte jag på hafvet ett föremål, nära intill östra sidan af ön. Om det var ett [ 237 ]fartyg eller ett vrak, kunde jag icke afgöra, ehuru jag tagit kikarn till hjelp, ty afståndet var för stort, och luften ute på hafvet ännu något dimmig.

Jag fortsatte emellertid hela dagen att fixera detta föremål, och märkte dervid, att det icke rörde sig, hvaraf jag slöt till ett för ankar liggande fartyg.

Brinnande af otålighet, att försäkra mig härom, tog jag min bössa och ilade till södra delen af ön, nära intill de klippor, der jag bortfördes af strömmen.

Jag klättrade upp på spetsen af klipporna, och såg nu, helt tydligt, men till min stora bedröfvelse, vraket af ett fartyg, som under natten lidit skeppsbrott mot den nära intill vattenytan uppstigande klippbank, hvilken jag upptäckt, då jag med min slup anförtrodde mig åt vågorne, och hvilken, orsakade den hvirfvel, genom hvilken jag räddades ur den förtviflade belägenhet, i hvilken jag då befann mig.

På detta vis blir den enas räddning ofta den andras förderf, ty det är högst sannolikt, att fartyget, hvars besättning icke kunde känna till denna under vattnet dolda klippbank, under natten blifvit slungadt mot den af en häftig ost och ost-nord-ost vind. Hade besättningen upptäckt min ö, hvilket jag icke kan förutsätta, skulle den naturligtvis ha försökt att bege sig i land, med slupen.

De kanonskott jag hört, uppväckte hos mig en mängd gissningar; ty än tänkte jag, att besättningen sett min eld och försökt att komma i land, men blifvit bortförd af vågorna; än åter, att fartyget före skeppsbrottet förlorat slupen, hvilket ofta inträffar, när vågorna bryta hårdt mot fartyget.

[ 238 ]Derefter tänkte jag, att det eller de fartyg, som åtföljt det förolyckade, hört nödskotten och räddat det sistnämndes besättning.

En annan gång förmodade jag, att allesammans begifvit sig i slupen, men af strömdraget blifvit bortförda till hafs, der de skulle finna död, eller af hungern tvingas till den förfärliga utvägen att uppäta hvarandra.

Allt detta var likväl endast gissningar, och min belägenhet tillät mig endast att beklaga de arma varelsernas olycka.

Denna händelse medförde emellertid det goda för mig, att den gjorde mig allt tacksammare mot Gud, hvars omvårdnad för mig så ädelmodigt låtit mig allena räddas vid denna kust, under det att besättningen på tvänne fartyg förolyckats mot densamma.

Jag hämtade häraf den lärdom, att Gud sällan försätter oss i en så olycklig belägenhet, att vi i den icke finna någon orsak att tacka honom och att inse, huru många af våra medmenniskor befinna sig i långt svårare omständigheter.

Så förhöll det sig äfven med manskapet på det nu förolyckade fartyget, ty troligen kom ingen derifrån med lifvet, såvida icke det medseglande fartyget räddat dem. Detta var likväl endast en möjlighet, ty ännu hade jag icke märkt minsta tecken till något dylikt.

Jag söker förgäfves ord att skildra de vidunderliga önskningar och begär, som till följe af detta skeppsbrott väcktes i min själ. Huru ofta utropade jag icke: “Ack, om endast en enda menniska på detta fartyg [ 239 ]blifvit räddad, på det jag fått någon att tala med, och hvarigenom jag kunnat hämta mod att lefva.“

Aldrig under hela mitt eremit-lif hade jag så innerligt längtat efter umgänget med menniskor, aldrig så djupt, så bittert saknat det.

De menskliga passionerna hafva vissa hemliga källor, hvilka, när de erhålla ny näring af närvarande eller frånvarande föremål, dem vår inbillningskraft likväl förmår omskapa till närvarande, med sådan häftighet rycka vår själ till målet för dess önskningar, att omöjligheten af dessas uppnående blir oss ytterst odräglig.

Sålunda var äfven min önskan, att en enda menniska måtte ha blifvit vid lif, så innerlig och liflig, att jag väl tusende gånger upprepade orden: “ack, att endast en menniska blifvit räddad och kommit hit till ön!“

Jag blef dervid så upprörd, att jag slog ihop händerna, och mina fingrar knöto sig så våldsamt tillsammans, att jag ovilkorligt skulle krossat hvarje bräckligt föremål, som befunnit sig emellan dem; mina tänder skallrade och slöto sig derefter med sådan häftighet, att jag icke kunde få upp munnen på en lång stund.

Må naturforskare förklara dessa yttringar, deras orsaker och väsende; hvad mig beträffar, kan jag icke göra mer, än anföra sjelfva faktum, hvilket ständigt föreföll mig i högsta grad besynnerligt, utan att jag kunde göra mig reda derför.

Tvifvelsutan var det min häftiga trånad och styrkan i min föreställningsförmåga, som med så bjerta färger utmålade för mig den tröst, jag kunnat hämta af en mensklig varelse, hvilken varit kristen liksom jag.

[ 240 ]Men denna tröst var mig förnekad; dessa varelsers, eller mitt eget, eller kanske vårt ömsesidiga öde medgaf ingen förening oss emellan; och ända till sista året af mitt vistande på ön, var jag fullkomligt okunnig derom, huruvida någon af dem blifvit räddad ur skeppsbrottet.

Jag utsattes endast några dagar sednare för smärtan att finna liket efter en ung man, som blifvit uppkastad på stranden, icke långt från det förolyckade fartyget. Hela hans drägt bestod af en matrosjacka, öfver knäet öppna linnebyxor och en blå skjorta. Hvilken nation han tillhörde, blef mig omöjligt att utröna. I fickorna hittade jag tvänne piastrar och en tobakspipa.

Hafvet var nu lugnt, och jag försporde en särdeles lust att ro till vraket. Jag tviflade alls icke, att jag skulle finna åtskilliga för mig nyttiga saker om bord; men detta var icke egentliga anledningen, som drog mig dit, utan eggades jag fast mer af tanken, att der törhända finna en varelse, hvars lif jag kunde rädda och derigenom betydligt öka värdet af mitt eget.

Denna idé låg mig så mycket om hjertat, att jag icke hade någon ro, utan nödvändigt måste fara till fartyget. Jag öfverlemnade mig derföre i Guds hand, öfvertygad, att min oemotståndliga längtan säkerligen härrörde från en högre makt, och att jag handlade orätt mot mig sjelf, ifall jag motstod den.