Det är försent!
| ← Brinkman, C. G. von |
|
Tankebilder → |
Det är försent!
its black shade alike on our joys and our woes!”
Th. Moore.
I känslans djup ett bittert ord
Förmår att grumla lifvets källa,
Att hvarken himmel, eller jord,
Dess klara lugn kan återställa.
Till nöjets sorl, med gäckadt hopp,
Du flyr, att ej det ordet höra:
Ur nattens dröm det spritter opp,
Som vålnad att din ro förstöra.
Hur stolt du dig en hjelte tror,
Ett bittert ord din själ förskräcker,
När det med ångerns mörka flor
Din fordom glada dag betäcker.
I trots af allt hvad skönt och stort
Du skapa må med kraft och snille
Dig krossar hvad du — göra bort,
När du din pligt ej lyda ville. —
Om du din ungdoms rika vår
Bortslösade den morgonsköna!
Att ålderns höst och mödans år
Med mognad frukt dig aldrig löna!
Om du en uslings bön försmått,
Och den ifrån din dörr förskjutit,
Som nöden drifvit sen till brott, —
Hvem då försonar hvad du brutit?
Om blott med skämtande förtal
Du sårat djupt ett ädelt hjerta,
Som ej mer slår! — O! hvilka qval!
När ångern eviggör din smärta!
Förgäfves längtar du, att än
Ett nytt förbund med lifvet sluta:
Hvem ej sin forntid har till vän,
Kan aldrig lugn sin framtid njuta.
Ett bittert ord, som aldrig dör;
Ur känslans djup ditt minne sårar;
Dess dom, som åskans dån, du hör,
Den blidkas ej af dina tårar.
Med ödets tysta hämnd förent,
Det ordet ingen dödlig sparar,
Och på din suck, din ånger svarar
Det hemskt och doft: ”Det är försent!”
