Tankebilder
| ← Det är försent! |
|
Palmær, H. B. → |
TANKEBILDER.
Snillets Döttrar.
Pallas — beväpnad och djerf, upp sprang hon ur Jupiters hufvud;
qvinna dock täflade hon trotsig om skönhetens pris;
ack! men om kärlekens ej; och den stolta förlorade begge;
ingen förtjusande blick domarens hjerta besvek. —
Mildare täflen än hon, J vishetens döttrar och snillets!
pryder ock lagern ert hår, döljen med rosor dess krans!
Lånen Kariternas flor! — Vi alle ju dömme som Paris:
äpplet den leende blott, aldrig den trotsiga får.
Lefnadsvishet.
Älskar du En, — blott henne förtro din djupare känslas
heliga njutning och sorg: dikta med henne och dröm!
Tala och tänk, frimodig och djerf, som en sanningens härold,
blott med den vise, som sjelf forskande tviflar och tror.
Anspråkslös, som ett barn, med de öfriga lef; som en gästvän,
gladlynt, tacksam och blyg, tag, hvad de bjuda, emot.
Dock hvad af skatter ditt hjerta dig skänkt, ditt snille förvärfvat, —
dölj det för afund och hån djupt i ditt innersta bröst.
Olika Röster.
Visheten talar så högt, att af alla hon höres och — undflys;
Kärleken hviskar, och ljuft lydes hans ljufliga röst.
Kärlekens Själ.
Skämt var din kärlek och flärd, om ej än, när förtjusningen bleknat,
Kärlekens eviga själ: vänskapen lifvar ditt bröst.
Amors Frihet.
Unnen dock Amor sin lek! blott i vingarne bor ju den kraft, som
gossen förvandlar till Gud, er till förtjusningens barn.
Dyrken den fria! han flyr, dock skönare vänder han åter;
stäcken hans vingar: — en pilt smeken J, Guden försvann.
Bågskytten.
”Vågar du väl att kämpa med mig? och spänna min båge?” —
Så mig en lekande pilt frågade trotsig och skön.
Skämtande tog jag hans vapen och sköt; högt surrade pilen,—
dock den förtrollade sjönk sårande ned i mitt bröst.
”Lek, om du vill,” så skrattade han, ”med Herkules’ klubba,
aldrig med kärlekens pil; — sucka nu, darra och fly!”
Hjertats Lyra.
Rikt är det menskliga hjertat, en kraftfull klingande lyra;
strängarne ljufligt och ömt stämmas af glädje och sorg.
Allt hvad ur känslornas djup frambäfvade, allt hvad på tankens
ljusnade höjder din själ anade; längtan och hopp, —
Allt som, musik till en vexlande sång, genljuder från hjertats
heliga lyra, och skönt byter hon sträng och ton.
Blott när af kärleken alla på en gång gripas och anslås,
sprängas de finaste lätt under dess stormande spel.
Sjelfständighet.
Handla och lef som en man, och för tusende blir du en gåta:
Ingen begriper en kraft, den han ej anar i sig.
Statens Skepp.
Vörden vårt åldriga skepp! Forntidens beräknade barlast
vräken så spotskt ej bort; hissen ej seglen för högt!
bryten den jemvigt ej, som böljorna trotsat och stormen;
lättare seglen J väl, ack! men J seglen i qvaf.
Dödens Bild.
Död! att du ej undflys, det veta vi; derför din lia
skrämer oss ej: ”Sent, sent, hoppas vi, mejar hon oss.”
Men när med varnande blick du ditt timglas visar, der sanden
skyndar till slut — hvem då vänder ej ögonen bort?
Den Småqvicke.
Qvick, men hur fattig på vett! dock med räntan af roliga infall
köper du hopens beröm, kallar dig snille, och tros.
Tänkaren, rik och förnäm, men saknande qvickhetens småmynt,
har för din tiggare-flock sällan en skilling till hands.
Försonlighet.
Om du försoning begär, glöm hvem som har rätt, eller orätt:
Temis sin vigtskål ej lånar åt känslornas tvist.
Meningar väpnade stå mot hvarann, dem skiljer ej snillet,
sänker du svärdet med lugn, segrar din mening till slut.
Det Svårare.
Trotsar du döden, jag vördar ditt mod; men trotsar du lifvets
stormar med segrande lugn, vördar jag vishet och mod.
Sanningen.
Sanningen söke den vise med djupt och med längtande allvar;
möter han sanningen ej, för dock till dygden dess väg.
Tornuret och Solvisaren.
Stolt och förnämt, ditt förstånd som ett tornur slår, och med guldskrift,
lysande fjerran och när, ordnar det dagens bestyr:
Samvetet tyst, solvisaren likt, åt det eviga pekar;
vädja till den, om ditt ur slog, eller visade falskt.
Hundens Grafskrift.
”Tjufvarna skällde jag bort; döfstum, när en älskare framsmög;
så jag en gunstling blef både hos herrn och hos frun.” —
Hit, lycksökare! lär af en hund, högljudt att beifra
pöbelns lagbrott, tyst, när de af makten begås.
Grafven.
Fåfängt vänder ditt öga sig bort från den öppnade grafven:
tror du, att närmare der döden dig hviskar sitt kom!
Hör du det ej, hur fjerran du flyr, i den susande Vestan,
när han ur blommornas krans rycker de spädaste blad?
Jorden, så skön i sin Maj, är ju blott en blomstrande griftpark,
der du i nöjenas dans sväfvar på sjunkande lik.
Ryse din känsla då ej, mild fly te din tår; som ett eko
svare din lugnande själ vänligt på hviskarens kom!
Endast i tankarnes verld, — dit lyfte dig — lifvet är evigt;
känslornas sinnliga vår vissnar i blomningens stund.
Oskulden.
Hvad åt den krossade mod, kraft ger åt den lidande? — Oskuld!
inom sig, slaf eller kung, bäfvar för ödet en bof.
Tvillingarne.
Hoppet är sorgens förtroliga bror: af rosor och murgrön
fläta de begge sin krans, gråta och le med hvarann.
Tvillingar äro de ju; jemnåriga begge med lifvet:
troget, så länge ditt bröst suckar, det hoppas ännu.
Vänskapen.
Prunka med vänner dock ej, när du skarpsynt pröfvande väljer
dem, som till nyttiga värf bjuda sin hjelpsamma hand.
Vänskap är själarnes syskonförbund, är en helig naturdikt;
blott ingifvelsens son, föddes, som skalden, din vän.
Mänga väl skryta med tröstande råd, när dig ödet förkrossat,
endast ett tvillingbröst njuter din sällhet, som sin.
Barnet och Gubben.
Som mig ett lekande barn, mig en gladlynt gubbe förtjusar;
mellan de begge mitt bröst klappar förtroligt och ömt.
Sorgfritt njuta ju begge sin framtids anade sällhet;
barnets en Majsky knappt döljer, den gamles en dröm.
Verldskännedom.
Verlden förtjenar att skådas. Besök storlefnadens höjder,
fly ej ett praktfullt hof, njut af dess bildning och glans.
Känn och förtroliga dig med bragdernes furstar och snillets;
glad, som en samlare, göm allt hvad du hörde och såg.
Dock som en gästvän der, som en vandrare, lef, och din vishet,
döf för Sirenernas sång, frukte förtrollningen ej.
Blott du ditt hjerta för flärd, och för högmod vaktar ditt sinne,
vänder du rik och förnöjd åter till frihetens däld.
Högmod.
Ädel, men enkel, är stolthetens drägt hos den sanna förtjensten;
högmod är hos en hvar fattigbetyg för hans vett.
Trosbekännelse.
”Tron du predikar och känslornas helgd, när för båda förnuftet
bjuder dig klara begrepp; svara då redligt och fritt:
tror du, som folket på allt, hvad din barndom tvangs att begripa?” —
Nej! men ur folktrons malm sofrar jag sanningens guld.
Bruden.
Lyckan är rik och förnäm; nyckfull hon med friare leker;
hoppet, en trofast brud, viges af sorgen vid dig.
Qvinnobildning.
Bilda din brud, så förädlar hon dig; med den barnsliga dockan
älskaren leker en stund, mannen och tänkaren leds.
Lyckan.
Lyckan dig möter ibland, som en resande; om hon förnämt blott
nickar, så helsa igen; räcker hon vänligt sin hand,
fatta den hastigt; och fort hvad du önskade, säg; hon har brottom
om du besinnar dig, straxt flyga dess hjul dig förbi.
Tröst.
Tigger du tröst: du förtjenar den ej! Hemfödd i din själ bor
vishetens manliga tröst; främlingar skänka den ej.
Äktenskapsråd.
Gladlynt hör att din man af en älskvärd qvinna förtjuses;
allt hvad den tjusande bjöd, finne han åter hos dig!
Pockar du stolt på din rätt, och sluter ditt bröst för hans ömhet,
flydde dig kärleken re’n, mannen då följer dess spår.
Amor och Hymen.
Trotsar du Amor och bryter hans rosiga fjettrar? — Af Hymen
tuktad med törnen, du snart saknar din fordna tyrann.
Tidens Varning.
Smiden J spiran af jern, och frukten ej Herkules klubba? —
Furstar! ett lidande folk aflar Giganter en dag.
Dygden.
Dygden berömmen som guld; ren var och gedigen hon aldrig,
om hon i nöd, eller lust, ergar och skiftar sin färg.
Sällhetens Friare.
Sällheten älsken J alle, dock frågen J efter dess hemgift
hjertats förtjusande brud önsken J rik och förnäm.
Blygsamt rodnande ler hon åt er, och hviskar till sångmön:
”Kärlek, som friar till guld, viges vid sällheten ej.”
Godt Råd.
Blygsamt må du den vise till kamp utmana; med snillets
vapen han möter dig lugn; segrar du, blir han din vän.
Söker hos mängden du gunst och beröm, — tig, le och beundra,
när okunnige djerft lära dig allt hvad du vet.
Verldsföraktaren.
Hofvet du må, som Diogenes, fly; dock vältra din tunna
tyst i din ensliga park, ej på ett larmande torg.
Blygsam och stolt är den vise; med lugn uppskattar han pöbelns
hurrande bifallsrop, lika som konungars nåd.
Den sårade Vänskapen.
Kärlekens vrede försonar sig lätt; finkänslig och blygsam
sårad af misstrons dolk, vänskapen tiger och — dör.
Lärdom och Snille.
Lärdomen skatte vi högt, och hvem ej vördade snillet?
begges förenade flit kröner den rikaste skörd.
Ofta dock lärdomen glömde att så der han plöjde, och snillet
slösar förgäfves sin säd, utan att plöja sin jord.
Verldsomskaparen.
Snille du eger och kraft; sjelfkärleken begge förlamar,
när, som en hjelmprydd dverg, jättar du manar till kamp.
Född du dig tror att i stort omskapa din tid och ditt slägte;
börja i smått med dig sjelf, tiden blott bildar i stort.
Rosen och Fjärilen.
Ungdom och glädje besvika hvarann, likt rosen och fjäriln:
skönheten vissnar, och straxt älskaren flyger sin kos.
Alle ju minnas vi rosornas tid; dess törniga buskar
grönska väl än, dock dem fjärilen smeker ej mer.
Olika Kärlek.
Ynglingen älskar med flammande själ, och bekänner sin låga
dristigt, eröfrar dess pris, kämpar och segrar på nytt.
Verlden för honom är öppen: med bragdernas lysande lager
kransad, han myrten försmår, gäckas med kärlek och tro. —
Qvinnan förtäres af ömhetens glöd; hon älskar och tiger;
hånad och glömd, när hon allt offrade, älskar hon än.
Dolken, med kärlekens tårar, hon drar ur det blödande hjertat,
tyst, med Kariternas flor döljer hon såret, och dör.
Förädlande Sorg.
Suckar af tårar jag blandar med den, som i skuggornas natthvalf,
krossad af kärlek och sorg sänkte sin vän och sin brud.
Skönt dock njuter hans själ sin förlusts odödliga känsla:
minnet af sällhet och dygd adlar hans jordiska lif.
Mera beklagar jag den, hvars kalla, förstenade hjerta
aldrig en vän och en brud älskat, förlorat och sörjt.
