Det assyriska väldets begynnelser

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Assyrerna
Semiterna
av Harald Hjärne

Det assyriska väldets begynnelser
Smårikenas upplösning. Israels profeter  →
Ur Illustrerad Verldshistoria


[ 116 ]

13. Det assyriska väldets begynnelser.

När Assurs stad först vardt säte för egne konungar, kan icke med visshet sägas. Kaldeiske herskare byggde i äldsta tider tempel åt sina gudar både der och i Ninive (Ninua, nu Kujundschik midt emot Mosul), en annan fornåldrig stad, belägen ett stycke norr om Stora Zabs förening med Tigris. Dessa nybyggen synas derför länge hafva stått i beroende af moderlandet. Men från det femtonde århundradet f. Kr. kännas namnen å assyriske konungar, som med vexlande framgång förde krig mot grannarne i söder. Deras välde kan dock ännu ej hafva sträckt sig vida. Ehuru redan Salmanassar I (Salmanuasir) omkr. 1300 f. Kr. grundlade det sedermera så lysande Chalah (nu Nimrud) ej långt från Ninive, just i vrån mellan elfven och dess biflod, var Assur allt framgent rikets hufvudstad. Derifrån utgick Tiglath Pilesar I (Tuklat-habal-asar), då han företog sina mångåriga härnadståg emot de armeniska bergfolken (omkr. 1100 f. Kr.). Om dessa bragder vittnar ännu i dag konungens bild, som han sjelf lät rista jemte en kort inskrift å en klippvägg nära Tigris’ källor, der det väl bevarade minnesmärket, det äldsta kända prof af assyrisk konst, för ej länge sedan återfans af en engelsk forskare, som följde en underrättelse derom i en senare assyrisk urkund, ett slående bevis å riktigheten af kilskrifternas tydning. Tiglath Pilesar nöjde sig likväl ej med de segrar, som han vann på detta håll. Flere gånger gick han öfver Euphrat, framträngde till Aram, »som icke kände guden Assur», [ 117 ]slog Hetheerna (Chatti) och uppnådde till och med »vesterlandets stora sjö», d. v. s. Medelhafvet. Äfven mot Babel förde han sina vapen, men kriget lyktades snöpligt för honom, emedan Kaldeerna inbröto i Assyrien och från »palatsens stad» bortförde flere gudabeläten, som först efter många århundraden återtogos af Sanherib, efter hvad denne konung sjelf berättar.

Tiglath Pilesar byggde många tempel till gudarnes ära. Bland annat återstälde han en urgammal, men förfallen helgedom i Assur, och der lät han uppställa fyra åttkantiga lerstoder af tvenne fots höjd, hvilka nyligen blifvit framgräfda ur gruset och förda till British Museum i London. På dem läses en framställning af konungens väldiga dåd i krig och fred under de första fem regeringsåren. Tjugutvå konungar har han tvungit att gälda skatt, hundratals lejon och andra vilddjur har han nedlagt eller fångat, sitt land har han försett med vattenledningar, förskönat sina städer med ståtliga slott och tryggat gränserna med fästningar. Sin lycka tillskrifver han gudarnes nåd, och dem åkallar han om skydd för hvad han fullfört. »Efter ty jag har alltså helgat en helgedom, ett kosteligt hus till Anus och Bins, mina Herrars, de store gudars boning, och grundlagt det allra heligaste till deras dyrkan och fullbordat det lyckosamt och fägnat gudarnes hjertan, hålle de mig alltså vid makt! Hjelpe de min styrelses män! Stadge de mina tjenares välde! Må de sända regn till årsväxtens främjan, öfver det odlade landet och öfver det öde landet, i mina lifsdagar! Gifve de mig seger i örlog och strid! Många främmande land, larmande folk och fienders konungar har jag böjt under mitt ok: till mina barn och barns barn, hålle gudarne dem i orubblig lydnad! Stadge de mina fötter fasta som berg, in till dagarnes ände, inför Assurs och de store gudars anlete! Mina vapenvinningars tal och talet å mina segrar öfver hedningarne, Assurs hatare, de der Anu och Bin hafva öfvergifvit åt mina vapen, si, jag har skrifvit det å mina taflor och stoder, och jag har stält dem att stå, in till dagarnes ände, i mina Herrars, Anus och Bins hus. Och jag har rensat Samsi-Bins taflor, den der gick före mig. Jag har gjort offer och offrat djur inför dem och sätt dem upp i deras rätta stad. I kommande tider, i vardande dagar, om de store gudars, mina Herrars, Anus och Bins helgedom och det allra heligaste varder gammalt och faller sönder, må den konungen, som kommer efter mig, göra nytt det förfallna! Må han resa altaren och offra djur inför mina taflor och stoder, och sätte han dem upp åter i deras stad, och skrifve han sitt namn å dem invid mitt namn! Såsom Anu och Bin, de store gudar, hafva stadgat, tillbedje han dem ärliga med ett rättskaffens hjerta och en [ 118 ]rätt tro! Eho skall afskrapa eller skämma mina taflor och stoder, eller väta dem med vatten, eller svedja dem med eld, eller sätta dem under himmelen, eller i Guds helgedom ställa dem på ett rum, att de ej kunna ses eller läsas, eller utplåna skriften och skrifva sitt namn i dess ställe, eller sönderbryta bilderna eller lossa dem från mina taflor, må Anu och Bin, mina Herrar, gifva hans namn åt förgängelsen! Förbanne de honom med en evärdelig förbannelse! Förderfve de hans välde! Tage de bort stöden undan hans väldes stol! Hans afföda, komme hon ej till hans konungadöme! Hans tjenare krosses! Hans härar varde öfvervunna! Må han fly i skam för sina fiender! Må Bin i sin vrede rycka upp hans lands gröda! Komme hungersnöd och dyr tid öfver hans rike! Ej en dag varde han kallad säll! Förgånge hans namn och hans säd!»

Från en ringa början uppväxte Assurs välde, liksom Israels, men till en ändå mera häpnadsväckande höjd. Det grep efter hand omkring sig i den omgifvande bergsbygden, och sedermera gick vägen till utvidgning öfver landet mellan Euphrat och Tigris, norr om öknen, till Aram och Syriens kuster. Först efter dessa trakters eröfring och sedan de assyriska vapnen i öster trängt bortom Zagrosbergen, kom ordningen till det folkrika kaldeiska låglandet med dess många stora och fasta städer. De försök som tidigare gjordes i denna riktning rönte föga framgång. Tiglath Pilesar, hvilkens makt, trots de upprepade härfärderna, synes hafva varit begränsad af Euphrat och Zagros, led nederlag mot Babel. Om hans närmaste efterträdare hafva endast få och föga upplysande underrättelser blifvit funna. Men från början af det tionde århundradet f. Kr. faller en ljusare och pålitligare dager öfver den assyriska historien. Efter konungarne återstå talrika minnesmärken och inskrifter, hvilka till ytterligare säkerhet ofta kunna jemföras med berättelserna i de hebreiska skrifterna, och dessutom följa en tidräkning af egendomlig art. Assyrerna hade, liksom Athenarne och Romarne, för sed att gifva åren namn efter statens embetsmän. Konungens första regeringsår kallades efter honom sjelf, det andra efter öfverfältherren, det tredje efter öfverhofmästaren o. s. v. Nu finnas i behåll sammanhängande listor, i hvilka alla dessa namn jemte korta historiska anteckningar upptagas för en tid af öfver tvenne århundraden. Med tillhjelp af dessa värdefulla urkunder, som flerestädes bjuda anknytningspunkter med uppgifter från andra håll, kan tiden för de särskilde assyriske konungarnes regeringar och fälttåg bestämmas med större säkerhet än månget årtal i vår svenska medeltids häfder. En fullt faststäld tidräkning begynner således äfven i Asiens historia långt före Cyri uppträdande, som man förr har ansett beteckna [ 119 ]sagotidens slut. Nu kan man nästan steg för steg följa det första asiatiska verldsväldets utveckling, som ej längre är insvept i ett töcken af orediga sägner och tillappad grannlåt.

När de stora eröfringarnas skede begynner, är konungasätet flyttadt till Chalah, och snart varder Ninive kärnan i en hop af omliggande städer, der palats reser sig vid palats, att döma af de ännu på långt när icke fullbordade gräfningarna i våra dagar. Perserna och efter dem Grekerna, som hade svårt att minnas de underliga assyriska herskarnamnen, gjorde derför »Ninos» till rikets stiftare, och alla Assyrernas bragder tillskrefvos honom eller hans gemål »Semiramis», i hvilkens sällsamma lefnadsöden inväfdes en mängd drag, tydande på den dyrkan som egnades Istar af Ninive, stridens och kärlekens gudinna. För att fylla konungalängdens tomrum efter det frejdade paret, uppfans namnet »Ninyas» jemte trettio andra af samma halt, hvilkas innehafvare naturligtvis måste skildras som oduglingar, eftersom ju stamfadren och stammodren ej hade lemnat dem något qvar att eröfra. Sådan gick den ingalunda ledsamma sagan ur bok till bok in till nyaste tid ända från den grekiske läkaren Ktesias, som två hundra år efter Ninives fall tjenade vid Achæmenidernas hof och efter återkomsten till fäderneslandet sökte skapa sig ett vittert rykte genom att tvärsäkert framställa som historisk sanning, hvad han under sin tjenstgöring hade lyckats uppsnappa af de persiska skaldeqväden, ej utan betydliga tillsatser ur egen fatabur. Redan i forntiden fann hans verk klentrogne granskare, och nu mera är förfalskaren fullkomligt afslöjad. »Ninos» och »Ninyas», åt hvilka hufvudstaden fått släppa till sitt namn, hafva aldrig lefvat, om ej i en sångares inbillning. Drottning Sammuramat nämnes en enda gång i en inskrift från det åttonde århundradet såsom föremål för en landshöfdings undersåtliga förböner, men om hennes behag eller husliga dygder få vi intet veta, och hon kan tryggt fritagas från all del i den undersköna »Semiramis’» vapendåd och utsväfningar. De trettio veklingarne omskiftas efter de assyriska urkundernas vittnesbörd till omkring hälften så många ärelystne och kraftige härhöfdingar, om hvilka vetenskapen nu känner vida mer än om Ktesias’ kunglige sjukling. För de märkligaste af dem och deras gerningar skall nedan redogöras.

Assurnasirpal (Assur-nasir-habal, 884—859 f. Kr.) återuppbyggde Chalah, som, efter hvad han sjelf säger, under tidernas lopp hade råkat i förfall. När engelsmannen Layard för något öfver trettio år sedan undersökte gruskullen vid Nimrud, stötte han på lemningarna af Assurnasirpals slott (det s. k. »nordvestpalatset»). Fordom stod det vid elfven, som nu har ändrat sin bädd, på en konstgjord upphöjning af tegel, som [ 120 ]utåt stärktes af huggen sten. På norra sidan, som vette åt den nedre staden, var palatset, ofvan om uppgångstrappan eller den jemnade sluttningen, tillgängligt genom tvenne stora portgångar, vaktade af Nergals lejon. Först inträdde man i en lång, men smal hall, troligen afsedd för högtidliga mottagningar, emedan tronens underlag med inhuggna trappsteg ännu står qvar i salens östra ände. Åt söder öppnar sig en ny port, der tvenne Adars tjurar stodo, och en annan något mindre hall leder ut till den rymliga borggården. Omkring denna ligga ytterligare trenne sammanhängande flygelbyggnader, liknande den norra, men innehållande flere smärre sidorum. Det hela intog en vidd af mellan tre och fyra hundra fots längd och bredd. Hallarna voro nästan tre manslängder höga, och taket, som utgjordes af cederbjelkar, var förmodligen öppet i midten, för att insläppa dagern.

40. Assurnasirpal på lejonjagt.

Spår af en öfre våning eller af fönsterlufter har man icke funnit. Tronsalens väggar voro upptill klädda dels med glaseradt tegel dels med målade mönster, nedtill pryddes de af stora alabasterskifvor med upphöjda bilder, som vanligen sakna bakgrund, men utvisa stor säkerhet i formbehandlingen och ofta äro lyckligt, ehuru enkelt, sammansatta (bild 40). Bland andra minnesmärken hittades äfven en fristående bildstod, som framställer konungen i fotsid klädsel, men utan hufvudbonad, hållande en skära i högra handen, spiran i den venstra. På bröstet ses en inskrift, lydande: »Assurnasirpal, den store konungen, den väldige konungen, konung öfver Assurs land, son af Tiglath Adar, konung af Assur, son af Bin-nirar, konung af Assur. Han rådde öfver allt landet från Tigris till Libanon, han lade de stora hafven under sitt välde och alla land från solens uppgång till hennes nedgång.» [ 121 ]

Till yttermera visso stå hans bedrifter att läsa å lejonens och tjurarnes bogar, å lösa stoder, å golfstenar, fullskrifna till och med på undersidan. Han gräfde en kanal, hvars riktning ännu kan synas, från Stora Zab till Chalah och vigde den åt Assur; tvenne fasta städer byggde han vid Euphrat. Noga redogör han för sina lejonjagter, och lika sjelfbelåtet förtäljer han om de grymma straff, hvarmed han näpste upproriske undersåtar. »Deras män, ung och gammal, tog jag till fånga. Af somlige lät jag hugga händer och fötter; af andre lät jag skära näsa, öron och läppar; af ynglingarnes öron gjorde jag en hög; af gubbarnes hufvud byggde jag ett torn. Jag satte upp deras hufvud till ett segertecken framför deras stad. Barnen af mankön och qvinkön brände jag i eld. Staden härjade jag och sköflade och brände i eld.»

41. Jehus af Samaria sändebud frambära skatt till Salmanassar II.

Han utvidgade sin makt i Armenien, han värjde sig mot Kaldeerna, han mottog hyllning och skatt ej blott i Aram, utan ock af konungarne i Tyrus och Sidon, Byblus och Aradus. Det var i sjelfva verket Assurnasirpal, som först bröt väg för Assurs vapen i Syrien.