Smårikenas upplösning. Israels profeter

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det assyriska väldets begynnelser
Semiterna
av Harald Hjärne

Smårikenas upplösning. Israels profeter
Tiglath Pilesar II och Salmanassar IV. Syriens och Kaldeernas tuktan  →
Ur Illustrerad Verldshistoria


[ 121 ]

14. Smårikenas upplösning. Israels profeter.

År 854 f. Kr. gick Assurnasirpals son och efterträdare, Salmanassar II (859—824), med en stor här öfver Euphrat in i Aram. Ej långt från Orontes’ strand mötte honom tolf syriske furstar med öfver 60,000 man till häst och fot och 2,000 stridsvagnar, bland dem Benhadad af Damaskus, Achab af Israel, konungarne af Hamath, Aradus och Ammon. Striden var blodig, men lyktade utan seger för [ 122 ]någondera. Likväl fann sig Salmanassar nödgad att kort derefter återvända till Assyrien.

Så hade det visat sig, att Syriens konungar kunde värja sig mot den nya stormakten, om de endrägtigt hölle samman. Men sämjan räckte icke länge. Achab och Josaphat öfverföllo Benhadad, som dock vann en lysande seger öfver dem båda. Achab stupade, Josaphat undkom med spillrorna af sin här. Emellertid afföll konung Mesa af Moab från Israel och redde sig med framgång mot Achabs andre son Joram, Josaphat och konungen af Edom, hvilka med förenade krafter sökte kufva grannen på andra sidan Döda hafvet. I sin nöd hade Mesa offrat sin egen son åt Kamos, Moabiternas Moloch, och efter segern lät han sätta en minnessten i sin fädernestad Dibons tempel. Inskriften, (troligen det äldsta kända minnesmärke med bokstäfver), som nyligen har blifvit funnen och uttolkad, styrker berättelsen i bibelns konungaböcker. »Jag Mesa, son af Kamosnadab, konung af Moab, den Diboniten. Min fader var konung öfver Moab i trettio år, och jag vardt konung efter honom. Och jag gjorde denna offerhöjd åt Kamos i Korcha, till ett frälsningens berg, ty han frälste mig från alla mina fiender och lät mig min lust se öfver alla mina hatare. Omri, konung af Israel, drog upp och tvingade Moab i lång tid, ty Kamos vredgades öfver sitt land. Och efter honom kom hans son; och han sade: »jag vill tvinga Moab.» I mina dagar sade Kamos: »Alltså vill jag vända mitt anlete till Moab och hans helgedom, och Israel skall förgås i evinnerligt förderf.» Och Omri tog staden Medaba, och Israel sätt derinne i fyratio år. Men i mina dagar vände Kamos sitt anlete till Moab. Och jag byggde Baal Meon och gjorde der mur och graf. Och jag belägrade staden Kirjathaim, ty de män af Gad bodde i den ängden af ålder, och Israels konung byggde Kirjathaim. Och jag stred emot staden och tog den, och jag dödade allt folket som i staden var, till fägnad för Kamos, Moabs gud. Och jag lät derinne bo de män af Schiran och de män af Zereth Schacharath. Och Kamos talade till mig: »Gack bort och tag Nebo ifrån Israel!» Och jag gick bort om natten och stred emot staden allt ifrån dagbräckningen in till middagen, och jag tog staden, och jag dödade allt folket, och jag tog derur alla Jehovas offerkäril och helgade dem inför Kamos’ anlete. Och Israels konung byggde Jahaz och satt derinne, stridande mot mig, men Kamos dref honom bort för mig. Jag tog af Moab två hundra män, och jag belade Jahaz och tog det, och jag lade det till Dibon. Jag byggde Korcha, muren åt skogen och muren åt dalen, och jag byggde fästets portar och torn, och jag byggde konungaborgen och gjorde ett bäcken till att upptaga bergsvattnet midt i staden. Jag byggde Aroer och gjorde [ 123 ]vägen vid Arnon. Jag byggde Beth Bamoth, ty det var förstördt. Jag byggde Bezer och templet i Diblathaim och templet i Baal Meon, och jag förde dit Kamos. Och Kamos sade till mig: ’Gack bort och strid emot Horonaim!’ — —»

Liksom Moab ansattes af Israel och Juda, så trängdes Juda under Josaphats son Joram af Edom och Philisteerna, Israel, under hans namne, af Damaskus, Damaskus och Hamath af Salmanassar, som nyttjade tillfället att förnya sina härnadståg mot Syrien (850 och de närmast följande åren). Han kunde dock föga uträtta, så länge Benhadad lefde. Men de assyriska planerna främjades i hög mån af de våldsamma tvister, som i Syrien söndrade ej blott de särskilda rikena, utan äfven partierna inom staterna ifrån hvarandra. Det var i synnerhet trosskilnaden, som framkallade dessa brytningar. Genom förbindelserna mellan de nygrundade konungahusen i Tyrus och Samaria hade phenicisk gudsdyrkan fått insteg i Israel. Offer förrättades åt Baal af inkallade prester, som, litande på Achabs och hans tyriska gemåls understöd, djerfdes med sina praktfulla och yppiga högtider fördunkla den tarfligare gudstjensten inför Jehovas beläte i Bethel. Detta åsågs med harm af månge infödde, som tillika otåligt knotade öfver den kraftige konungens ofta godtyckliga åtgärder, och missnöjet underblåstes af de kringvandrande siarne. Af ålder var man i Israel, liksom annorstädes, van att tillspörja gudomen om framtidens händelser och om råd i vigtiga ting. Dels utröntes Jehovas vilja genom lottkastning, anstäld af hans prester, dels förkunnades hon af profeter, som undfått spådomsgåfvan från höjden. Sjelfve konungarne vände sig stundom till dem, innan afgörande beslut fattades. Sålunda steg siarnes anseende, som ofta undanskymde de ättborne och rätteligen vigde presternas. Redan i Davids tid skall profeten Gad hafva oåtspord förkunnat Jehovas misshag öfver den påbudna folkräkningen, och hans yrkesbroder Nathan skildras som en af Salomos verksammaste hjelpare vid upphöjelsen till konungadömet. Än större vardt de djerfve folktalarnes inflytande efter rikets splittring. Fåfängt sökte Achab genom förföljelse dämpa deras ifver. Gynnade af allmogen, funno de säkra gömslen i aflägsna bergsbygder, och till inbördes uppmuntran slöto de sig till samman i skrån, inom hvilka en gudelig håg och en brinnande nitälskan emot Baalsdyrkarnes styggelser fostrades genom undervisande samtal mellan äldre och yngre. Mest prisad af efterverlden var Elia den Thisbiten, som tillbragte hela sitt stormiga lif i kamp mot afgudapresterna och det onda konungahuset. Den oblidkelige Elisa, hans lärjunge, lika fruktad i Damaskus som i Samaria, lyckades fullborda hämnden. På hans inrådan mördade Hasael [ 124 ]sin herre Benhadad, och när den nye konungen med stor härsmakt drog i fält mot Joram af Israel och hans systerson Ahasja af Juda, trodde profeten stunden kommen att störta Achabs ätt. Han lät smörja Jorams härhöfvitsman Jehu med helig olja, och denne öfverföll svekfullt de förbundne konungarne, som båda omkommo. Nidingen anstälde ett ohyggligt blodbad. Alle Achabs söner och sonsöner afdagatogos, liksom Ahasjas fränder, hvilka kommo på besök i Israel utan att ana något ondt; den åldriga konungamodren Isebel, som i högtidsskrud afbidade mördarens ankomst, störtades från palatsets fönster ned på gatan; Baals prester lockades med list till ett föregifvet offer och nedgjordes af konungens bödlar, som lagt sig i försåt i templet. Men öfver Juda fick Jehu icke makt. När Athalja förnam sin sons död, rödde hon sina egna barnbarn ur vägen och tog sjelf styrelsen i sina händer. På samma gång som Jehovas anhängare segrade i Israel, vann alltså Baal öfverhand i Jerusalem, hufvudsätet för den förres dyrkan. Och vid samma tid skedde i Tyrus en statshvälfning, som medförde ytterst vigtiga följder för de pheniciska nybyggenas och hela vesterlandets öden. Ethbaals ättling i tredje led, Pygmalion, skulle enligt fadrens stadga dela makten med sin syster Elissa (Dido). Emedan konungen var öfvermage, fördes styrelsen i sjelfva verket af Elissas make och farbroder Sicharbaal, Melkarts öfversteprest. Men när Pygmalion vardt äldre, gjorde han sig med det lägre folkets hjelp till ensam herre och mördade sin svåger. Elissa och med henne en stor mängd af Tyrus’ adel flydde till Afrika, der hon icke långt från Utika grundlade Karthago (hebr. Kereth Chadescheth, »Nystad»).

Salmanassars makt växte genom hans grannars osämja. Han uppträdde som skiljedomare mellan tvenne bröder, hvilka kämpade om Babels krona, och fiendskapen mellan Hasael och Jehu främjade på samma sätt hans syften i Syrien. Vid Antilibanon slog han konungen af Damaskus, belägrade honom i hans hufvudstad och härjade hans land (842 f. Kr.). Samma hemsökelse upprepades åtskilliga gånger under de följande åren. Tyrus, Sidon och Israel med flere hyllade godvilligt Assyriens välde. På Salmanassars frejdade, öfver tvenne manslängder höga obelisk af svart basalt (bild 39, sid. 113) ses de underlydande konungarnes sändemän frambära sina håfvor inför herskaren i Chalah. Tvåpuckliga kameler från Baktrien, indiska apor och elefanter vittna om väldets utsträckning i öster, der Meder och Perser nu för första gången, efter hvad man känner, fingo röna de assyriska vapnens tuktan. På den här icke afbildade sidan af stoden synes de israelitiska sändebudens hufvudman framstupa kyssande Salmanassars fötter. Efteråt komma hans stallbröder med sina bördor (bild 41, [ 125 ]sid. 121). Under läses: »Jehus, Omris sons (d. v. s. ättlings) skatt: silfvertackor, guldtackor, guldplåtar, guldslefvar, guldbägare, guldåmar, blytackor, stafvar för konungens hand, spjut: detta fick jag.» Detta minnesmärke fans bland de få qvarlefvorna af Salmanassars palats i Chalah (»centralpalatset»). Bättre skonadt är det pyramidlika torn som han byggde vid ett tempel helt nära sin faders slott. Det är ännu omkring hundrafemtio fot högt, ehuru de öfversta våningarna hafva nedramlat på sidorna. Ofvan om det fyrsidiga underlaget löper en rymlig hvälfd gång tvärs igenom tornet.

42. Assyrisk murbräcka.

Ett århundrade förgick under ständiga härtåg till allt aflägsnare länder. Salmanassars efterträdare vände sina krafter särdeles mot norr och öster och framträngde ända till Svarta och Kaspiska hafven. De stredo äfven mot Kaldeerna och Elamiterna, de hyllades till och med af Philisteerna och Edomiterna vid Egyptens gränser. Men Syrien lemnades dock tills vidare i ro för härjningar, så länge skatt sändes utan motsträfvighet och de assyriska härarne voro sysselsatta på annat håll. Emellertid kunde det hotande åskmolnet när som helst urladda sig, och då var förderfvet oundvikligt. [ 126 ]Visserligen var Tyrus’ handel ännu blomstrande, men redan hade Grekerna undanträngt Phenicierna från Arkipelagens öar och börjat täfla med dem om herraväldet på hafven. Väl hade efter Athaljas fall Jehovas dyrkan blifvit återstäld i Jerusalem under en presterlig förmyndarstyrelse, väl hade sedermera Asarja (Usia) af Juda och Jerobeam II af Israel hållit god fred i sina riken och gjort sig fruktade af grannarne (efter 800 f. Kr.). Men ingendera förmådde samla i sin hand en makt, som kunde med utsigt till framgång bjuda Assyrien spetsen. Den svikliga välmågan invaggade folket i säkerhet och förledde höfdingarne till yppighet i sitt lefverne och öfvermod mot de fattige. Värst var tillståndet i Israel, der Baal och Moloch och Astarte å nyo firades med samma ifver som förut, medan den heliga tjuren i Bethel endast var en vrångbild af fädrens gud. Åter hördes profeternas röster, men nu kom rörelsen från Juda och tog en vida högre syftning än i Elias och Elisas dagar. Det gälde icke längre att störta konungarne från tronen genom folkresningar, Jehovas budord kungjordes nu lika mycket mot undersåtarne som mot styresmännen. Hade de icke alla brutit förbundet med Jehova och förtjenade de icke alla samma tuktan? Stodo icke Assurs härar framför portarne, redo att fullborda straffdomen, när ondskans mått var rågadt? Det var ej längre tal om stamguden Jehova, som skulle frambesvärjas att i eld och dunder från himlen te sin makt öfver andra folks gudar och gifva sina siare rätt, beslå Baals prester med osanning. Hvad vore han då bättre än Moloch, som ju också frätte menniskor i eld? Och hade Israels vedermöda upphört efter Jehus blodbad? Det var alltså icke mord och förföljelse, som Jehova kräfde, utan hjertats renhet och ett rättskaffens lefverne. Han, som älskade endast sanning och rätt, kunde ej vara en gud af samma art som de andre; väl »byggde han sin sal i himmelen och grundade sitt hvalf på jorden», men han försvann dock icke i sina verk som Baal och Aschera, Adar och Nebo. Och likväl hade Israel i sin förblindelse rest ett beläte åt Jehova! Det var ej nog, att Jehova icke tålde främmande gudar vid sin sida: desse voro alldeles ingenting inför honom, från hvilken ensam allt heligt utgick och all makt, deras beläten voro icke mer än lika mycket silfver och guld, att dyrka dem var ej endast synd, utan dårskap. Så rensades tron på den ende guden från det slagg, som lådde dervid. Väl qvarstod den föreställningen, att Jehova hade utvalt Israel till sitt folk framför alla andra, men han kunde också förskjuta sin »son, som han hade kallat från Egypten», om hans stadgar försmåddes. Derför var det profetens kall att predika omvändelse och bättring för de affällige, ehuru han tillika kunde hugsvala med löfte om upprättelse [ 127 ]efter den luttrande agan. Ty Jehova är nu ej endast den gud, som hämnar fädrens missgerningar inpå barnen; han »sargar, men helar ock; slår, men förbinder ock». Efter vedergällningen och syndarnes undergång kommer ett nytt och bättre rike. »Si, den tid kommer, säger Jehova, att man skall tillika plöja och uppskära, och tillika pressa vin och så, och alle bäckar skola flöda öfver. Och jag vill återföra de fångne i mitt folk Israel, att de skola uppbygga de öde städer och besitta dem; plantera vingårdar och dricka deras vin; göra trädgårdar och äta deras frukt. Och jag vill plantera dem uti sitt land, så att de icke mer skola varda utrotade utur sitt land, det jag dem gifvit hafver, säger Jehova din Gud.»

Med växande styrka och klarhet förkunnades dessa läror af Joel, Amos, Hosea m. fl. Men i uppfattningens djup, i uttryckets skärpa och prakt går ingen framom Jesaja, kanske det största snille, som den semitiska stammen har frambragt. Lika obarmhertigt svingar han hånets gissel öfver Zions fåfänga döttrar som öfver de tyriske krämarne och de förnäme vällustingarne i Israel. Djerfvare än alla sina föregångare, bryter han stafven till och med öfver gudstjensten i Jerusalems tempel. För honom gälla formerna och de utnötta sedvanorna utan rätta gerningar intet; de synas honom rent af som en hädelse mot den helige guden. »Hörer Jehovas ord, I Sodomsförstar; fatta med öronen vår Guds lag, du Gomorrafolk! Hvad skall jag med edert myckna offer? säger Jehova. Jag är mätt af vädrars brännoffer, och af de göddas talg, och hafver ingen lust till oxars, lams och bockars blod. Då I kommen in till att te eder för mig, ho äskar sådant af edra händer, att I skolen förtrampa mina gårdar? Hafver icke mer fram fåfängligt spisoffer; rökverk är mig en styggelse, sabbat, nymånad och helg; jag kan icke lida ondska och högtid. Min själ hatar edra nymånader och högtidsdagar; de äro mig till en börda, jag orkar icke lida dem. Och om I än uträcken edra händer, så bortgömmer jag dock mina ögon ifrån eder: och om I än mycket bedjen, så hörer jag eder dock icke; ty edra händer äro fulla med blod. Tvår, rener eder, skaffer bort edert onda väsende från mina ögon, låter af att göra ondt! Lärer göra det godt är, farer efter rätt, hjelper den förtryckte, skaffer den faderlöse rätt, förer enkans sak!» Den länge förutsagda straffdomen öfver Israel utsträckes hos honom öfver hela jorden. Den kommande Davidsättling, som skall herska i det nya riket, är för honom ej blott en härhöfding som stamfadren, utan »han skall med rättvisa döma de fattige och skipa dom efter rätt öfver de elända på jorden.» Och evig fred skall råda, i hvilken alla folk varda delaktiga. »Uti yttersta tiden skall det berget, der Jehovas hus är, tillredt varda, högre [ 128 ]än alla berg, och öfver alla berg upphöjdt varda; och alle hedningar skola strömma dertill. Och många folk gå dit och säga: »Kommer, och låter oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus, att han lärer oss sina vägar och vi må vandra på hans stigar.» Ty af Zion skall lagen utgå och Jehovas ord af Jerusalem.

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 043.jpg
43. ”Sanherib,
härskarornas konung, konung öfver Assurs land, sitter å sin höga stol och tager
emot det sköflade godset af den staden Lachis.”

Och han skall döma ibland hedningarne och straffa många folk: då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till liar: intet folk skall lyfta svärd emot det andra, och de skola icke lära mer att örliga. Ty allt krig, med storm och blodig klädnad, skall uppbrändt varda och af eld förtärdt varda, Ulfvar skola bo till sammans med lam och parder ligga ibland kid: kalfvar och unga lejon och gödboskap skola vara till hopa, och en liten pilt skall leda dem. Kor och björnar skola gå i bet, och deras ungar till hopa ligga, och lejonen skola äta halm såsom oxar, och ett spenabarn skall leka vid en huggorms hål.» Men jemte [ 129 ]siarens storartade utsigter i den aflägsna framtiden röjer Jesaja statsmannens oförvillade och omfattande blick för det närvarandes kraf. Det åttonde århundradet f. Kr. är det tidskifte, då ett verkligt statssystem utvecklar sig i österlandet, hufvudsakligen i följd af de assyriske konungarnes sträfvan efter öfverväldet. Förbund ingås mellan vidt skilda riken, sändebud fara från det ena hofvet till det andra, med spänd uppmärksamhet följer man vid Nilen händelsernas gång i Mesopotamien och i Syrien. I Kanaan var brännpunkten för detta skiftande lif, och tidens stämningar afspeglas troget i profeternas tal. Hos de äldre skymtar visserligen Assyrien i bakgrunden, men för det mesta höras blott förbannelser mot de närmaste grannarne, som ej lemna Israel i fred. Hos Jesaja åter vidgas synkretsen härutinnan som i allt annat. Egypten och Babel sysselsätta hans tankar lika mycket som Tyrus och Samaria, Han uppskattar maktförhållandena sådana de äro, men hans fosterlandskärlek qväfves ej af klenmodig betänksamhet. Ehuru han ständigt afråder från förhastade företag, vill han på inga vilkor veta af någon förödmjukelse inför Assur. Sedan hans varningar sannats, eggar han sin konung emot Sanherib, liksom sedermera Demosthenes det athenska folket emot Philip af Macedonien.

Profeterna kunde icke frälsa Samaria och Jerusalem från undergången. men utan dem hade Israel försjunkit i glömska likt så många andra småstammar, hvilkas historia ligger begrafven i några torra kilskriftsrader från en förfallen slottsvägg. Det var det profetiska hoppet, som höll det förströdda folket till samman och lärde det att gömma sina förfäders tro, sedvänjor och skrifter såsom sin enda skatt. Sålunda fortplantades de hebreiske siarnes tankar, till dess de kunde bära frukt i kommande dagar, då menniskorna knappast visste, hvar Ninive och Babel hade stått. Derför eger den tid af våldsam jäsning, i hvilken dessa i sanning verldsomskapande tankar mognade, så stor betydelse i mensklighetens häfder, och Israel har i sin politiskt okloka söndring, som vållade rikets fall, men gaf profeternas troslif dess fulla utveckling, lemnat efterverlden ett rikare arf, än om Davids verk hade blifvit fullföljdt med samma ihärdighet och lycka som Assurnasirpal, men ingen Jesaja hade funnit ett fält för sitt arbete.