Hoppa till innehållet

Det latinska landet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Paris på venstra Seine-stranden
Borta och Hemma
av Edvard Flygare, Emilie Flygare-Carlén, Julius Axel Kiellman-Göranson

Det latinska landet
Min vän Poliveau. Palais-Royal.
Hvad jag erhöll i stället för de utlofvade historiska anekdoterna
  →


[ 28 ]


IV.

Det latinska landet.


Qvartier Latin eller — såsom det numera kallas på den ständigt omvexlande, nyckfulla och bizarra jargon, som utgör artisternas, tidningsskrifvarnes, studenternas och rumlarnas egendomliga språk — le pays latin utgör i Paris en stad för sig med sina egna seder och traditioner, sin egen promenadplats, sin egen teater, sina egna baler och kaféer och etablissemanger af alla slag, hvilka ega en karakter helt olika den, som de visa i de öfriga delarne af Paris.

Förvånande förefaller det att denna stadsdel, hvars befolkning är den mest bullersamma, oroliga och sjudande, synes allvarsam, gammalmodig och nästan dyster.

[ 29 ] Butikerna äro temligen blygsamma: de utveckla icke den lyx i förgyllningar, speglar och stora kristallglas, som råder på boulevarderna och i passagerna; sjelfva varorna tyckas vara enklare och mindre beräknade på öfverflödets än de verkliga behofvens tillfredsställande. Men också ser man sällan någon elegant dam stiga ur sitt ekipasch för att inträda i Quartier Latin’s magasiner: vanligen är det någon grisett, som, efter att länge och med giriga blickar ha betraktat grannlåterna i fönstren, tvekande stiger in för att göra sina små uppköp.

På gatorna är rörelsen liflig nog, men tyckes hvarken vittna om en ifrig affärs-verksamhet eller om lysande nöjen och festligheter. Toaletterna blända på intet vis: de flesta tyckas förskrifva sig från magasinerna med fixa priser. Fiakern är allmännare än kupéen, och man ser oftare en enorm omnibus långsamt rulla fram än någon privat vagn dragen af eldiga hästar. Husen se mörka och otrefliga ut. Hur stora och höga de än i allmänhet äro, kan man dock af fönsternas olika dekorering se att de ej innesluta några större våningar, utan äro fördelade i en mängd smålägenheter af ett eller två rum, som särskilt uthyras. Nästan hvartannat hus är också ett hotel garni, och en hvar vet att dessa sällan ha något lockande eller elegant i sitt yttre.

Restaurationerna pråla icke med höga ofantliga salar, der väggarne nästan helt och hållet utgöras af trymåer och der de rika förgyllningarne glänsa i det strålande skenet från bronskronornas hundra gaslågor såsom i matsalarne uti Palais Royal. Lokalerna äro tarfliga och inskränkta, möblerna af enklaste slag och matsedeln ej så särdeles lång — den för dagen skrifna matsedeln nemligen, ty den tryckta utgör en liten bok med hundradetals namn på läckra rätter, hvilka, då de efterfrågas, alltid nyss tagit slut.

Kaféerna äro lika fattiga på all lyx: man skulle [ 30 ]kunna tro att de parisiska studenterna lefde som anakoreter eller brunspatienter.

Så är dock ingalunda förhållandet. Men saken är den, att de besöka sitt qvarters restaurationer och kaféer blott under sådana perioder, då kassan är klen eller studierna hindra dem att gå till aflägsnare ställen. Är studenten deremot oberoende af tid och ekonomi, så gör han utflykter till boulevarderna, till Champs Elysées eller utom barriererna, hvart som helst, der pariserlifvet är som mest rörligt och omvexlande. Men komma flitens eller penningebekymrens dagar, så drar han sig tillbaka i sitt snäckskal — Quartier Latin — och lefver der ett tyst och indraget lif, förljufvadt af en och annan vän och den trogna grisetten.

Ty grisetten bor också i det latinska landet, och det icke blott i egenskap af ordinarie älskarinna såsom madame l’étudiante. Mången grisett bebor ensam något vindsrum i Quartier Latin, som hon lemnar tidigt på morgnarne för att tillbringa hela dagen på verkstaden. Men sällan dröjer det länge innan hon upptäcker, att hon till granne har någon ung man, hvilken hvarje afton har behof af att få sitt ljus påtändt eller att få låna en synål och tråd, ända tilldess att en förtroligare bekantskap uppstår. Ty en sådan uppstår alltid. Förr eller sednare finner studenten alltid la corde sensible hos grisetten.

Och sedan lefva de — såsom förlofvade. Han är hennes kavaljer på promenaden i Luxembourgs-trädgården och balerna i la grande Chaumiére; hon håller hans linne i ordning, städar hans rum och lagar alltemellanåt en omelett, som med en butelj vin och något kallt kött från närmaste charkuteri utgör en förtjusande måltid på tu manna hand.

Man får ett jemförelsevis ganska fördelaktigt begrepp om Quartier Latin’s utseende, om man, efter att ha betraktat boklådorna och antiqvitets-butikerna på käerna, väljer någon af de långa och raka gator, som sluta i [ 31 ]trakten af Luxembourg och Odéon-teatern. Det är genom dessa gator som det latinska landet korresponderar med motsatta Seine-stranden; den inre rörelsen går i en riktning, som skär den förra i rät vinkel och är ungefär parallel med Seinen. Dylika kanaler för rörelsen inom det latinska landet äro Rue de l’ecole de Medecine, de l’Université med flera gator, hvilka alla äro krokiga, trånga och ständigt genomkorsade af flockar af studenter med böcker, instrumenter och portföljer under armarne. Bokmånglare, instrumentmakare och läsekabinetter upptaga större delen af de små butikerna, utan att likväl ställen saknas, der man i förbigående kan förfriska sig med en frukt, en pastej, en likör eller ett glas vin. Grisetterna och fruntimmer i allmänhet visa sig endast sällan på dessa gator, och man kan då alltid se på dem att de äro ute i något ärende, icke för att promenera.

Viker man nu in i någon af de till dessa gator hörande gränder, så slutar man sin allmänna öfversigt af Quartier Latin med det eländigaste och uslaste, som qvarteret har att bjuda på. I trakten af Sorbonne äro dessa bakgator mest karakteristiska; ingenstädes utom der får man se dem så korta och förvridna, skärande hvarandra i trubbiga eller spetsiga vinklar, mörka vid middagstiden, med husens murar lutande, smutsiga och drypande af fukt. Här ligger en mängd privata skolor, som förbereda till universiteternas examina. Förolyckade lärde fylla väggarne med affischer, i hvilka de lofva att på 25 timmar inprägla de för baccalaureatet nödvändiga kunskaperna — allt för en måttlig summa. »Lycklig utgång garanteras och sista fjerdedelen af honorariet erlägges först efter examen.»