Det pheniciska sjöväldet

←  Israeliterna.

Semiterna av Harald Hjärne Det pheniciska sjöväldet

Det israelitiska konungadömet  →

Ur Illustrerad Verldshistoria

8. Det pheniciska sjöväldet.

De genomgripande omhvälfningarna i det inre af Kanaan hade vigtiga följder äfven för de pheniciska städerna. Dessa hade, såsom ofvan nämdes, uppnått en betydlig välmåga, som var en frukt så väl af innebyggarnes idoghet som af det fredliga handelsumgänget med grannarne. Småningom knötos likaledes förbindelser med Egypten och Babylonien, hvarigenom dessa länders äldre odling spreds till de driftige kustboarne, hvilka dock icke nöjde sig med att endast efterhärma, utan förstodo att genom egna uppfinningar utbilda och förenkla hvad de lärde af andra. Den kaldeiska kilskriften, som i längden föga tillfredsstälde det rörliga affärslifvets behof, förvandlades i Syrien till en beqväm bokstafsskrift, på samma sätt som i Egypten den vigare hieratiska och demotiska skriften utvecklades ur hieroglyferna. Men sjelfva grundtanken i bokstafsskriften, språkljudens sönderdelning i deras enklaste beståndsdelar, skiljer den samma afgjordt från de hieratiska tecknen. Om Phenicierna framför öfrige Syrer böra anses för dess upphofsmän, är en mycket omtvistad sak. I alla händelser tillkommer dem den största förtjensten om dess utbredning. Från det pheniciska alfabetet härstamma både det grekiska och i andra hand det latinska med dess ombildningar i senare tider.

Samfärdseln med de aflägsnare länderna förmedlades dock hufvudsakligen af de kringboende folken och var utsatt för afbrott, när hos dem våldsamma förändringar inträdde. Handelsvägen till Egypten spärrades af Philisteerna, som snart kommo i ett fiendtligt förhållande till Sidonierna, hvilkas fruktbarare område de afundades. I följd af de täta folkvandringarna måste de öfvervunne Kanaaniterna, så många som ej föllo för svärdet eller underkastade sig eröfrarnes godtycke, i stora massor draga sig undan till sina bröder i norr, hvilka föga deltogo i striden, men voro tillräckligt mäktige att ej behöfva frukta samma öde som de förre. Sålunda uppstod en tryckande öfverbefolkning i städerna, på samma gång som källorna till utkomst tröto. Omständigheternas makt tvang derför Phenicierna att mer än hittills vända sin håg åt hafvet. Troligen voro dock skeppsbyggnad och sjöfart dem ej alldeles främmande äfven i äldre tider. Sidoniernas namn betyder »fiskare», och fisket vid Medelhafvets stormiga stränder tarfvade bättre utrustning och större fartyg än flodskepparne på Nilen eller Euphrat begagnade. Väl är det sant, att äfven Kaldeerna och Egyptiernn förstodo att bygga sjögående skepp, ehuru de aldrig tyckas hafva egnat sig med större ifver åt hafvets idrotter. Men i det trettonde århundradet f. Kr. började den märkvärdiga rörelse, som gjorde Phenicierna till verldens äldsta sjömakt. Cypern var det närmaste målet för de kanaanitiske utflyttarne. I dess hebreiska namn Chittim har man trott sig spåra en likhet med Hetheernas. Talrika fornlemningar vittna om öns semitiska befolkning, som här fann både till åkerbruk tjenlig mark och berg med god tillgång å kopparmalm. Phenicierna voro tidigt mästare i bergsbruk och metallarbeten, men råämnena måste de hemta långväga ifrån, emedan Libanons grufvor voro föga gifvande. Från Cypern utsträckte de sina färder till Rhodos och Kreta, som blef utgångspunkten för deras herravälde öfver de grekiska öarna. Hellenerna voro vid denna tid i bildning djupt underlägsne de österländske främlingarne och förmådde knappast uträtta mer emot dem än sedermera Amerikas Indianer emot Europeerna. Men Pheniciernas planer gingo i allmänhet icke ut på vidsträckta eröfringar. De inskränkte sig till att anlägga handelsfaktorier och omgifva dem med befästningar till trygghet mot oväntade öfverfall. Sådana platser hade de t. ex. på Thera, Samothrake, Thasos, der ännu långt senare sågos spår af deras arbeten i öns guldgrufvor. Guld och koppar funno de äfven på det thraciska fastlandet midt emot. Öfverallt drefvo de tillika en indrägtig byteshandel med infödingarne, som nyfikne skockade sig vid stranden, när ett pheniciskt skepp anlände, och de sluge krämarne framlade sina pråliga varor för att fresta de köplystne. De sidoniske vapensmedernas och guldarbetarnes verk, som ofta lofordas i de homeriska sångerna, voro de kostligaste klenoderna i höfdingarnes skattkamrar, och för tarfliga småsaker aflät folket den grekiska boskapsskötselns alster, som betingade höga pris på den asiatiska marknaden. Phenicier voro alltid till hands att köpa de fångar, som gjordes i de oupphörliga fejderna, men de nyttjade äfven andra utvägar att få sina fartyg fullastade med trälar. De voro illa kände såsom menniskoröfvare. Liksom profeten Joel klagar, att de »sålde Juda barn och Jerusalems barn till de Greker», så vet ock Homeros att förtälja om en grekisk konungason, som i späd ålder jemte sin sköterska lockades ombord af pheniciske sjöfarare och såldes till träl å en aflägsen ö.

Men en annan vara fans, som nästan ännu ifrigare eftersöktes. Af purpursnäckans saft bereddes ett färgämne, som gaf mångdubbelt värde åt de sidoniska ylleväfnaderna. Den inhemska tillgången förslog ej att fylla det växande behofvet. Deremot förekom det dyrbara djuret ymnigt vid de peloponnesiska kusterna. Kythera, strax söder om den farliga udden Malea, blef ett vigtigt hviloställe för de fartyg, som utsändes till purpurfångst vid den lakoniska viken.

Från Kythera vågade Phenicierna sig ännu längre vesterut. På Malta och de kringliggande öarna finnas qvarlefvor af deras tempelbyggnader. Sicilien var fullt af pheniciska nybyggen, hvilka ej heller saknades på Sardinien, och på Afrikas norra kust lågo Hippo, »Sidons dotter», och Utica. Men förnämst af alla var Gadir (lat. Gades, det nuvarande Cadiz, »fästningen»), som grundlades af en tyrisk flotta omkr. 1100 f. Kr. och utan tvifvel är den äldsta europeiska stad, som till våra dagar har bevarat sitt ursprungliga namn. Det var hufvudorten i landskapet Tarsis (grek. Tartessos), hvarmed menades södra Spanien. Här i Guadalquivirs dal mognade rikliga skördar, pressades vin och olja af yppersta slag, i forntiden liksom nu. Men för Phenicierna var Spanien framför allt de ädla metallernas land. Om denna rikedom gingo de otroligaste sägner, som blott ega ett motstycke i de senare Spaniorernas berättelser om Amerikas Eldorado. Skogsbrand, hette det, härjade en gång en stor landsträcka, men när elden hade slocknat, fann man hela berg af rent guld och silfver, som hade smält i den ofantliga hettan och trängt upp i dagen ur djupet. Fartygen orkade icke bära den tunga lasten, utan man nödgades bortkasta alla simplare metallkärl, ja sjelfva ankaren, och göra nya af idel silfver, för att kunna medtaga så mycket som möjligt.

Spaniefararne eller »Tarsisskeppen», byggda af cederträ från Libanon och ekvirke från Basan (= Gilead), framdrefvos både med segel och åror. Roddarne suto i flera rader öfver hvarandra, och ofta uppgick besättningen till några hundra man. Lastrummen voro stora och djupa, utmed bredsidorna hängde sköldar, till prydnad och försvar. En afbildning af ett Tarsisskepp finnes icke bevarad till våra dagar. Teckningen å sid. 96 (bild 36), hemtad från en assyrisk framställning, gifver dock ett begrepp om de smärre pheniciska fartygens utseende. De voro dubbelt så snabbgående som Venetianernas galerer vid slutet af medeltiden. I motvind och storm förstodo skepparne godt att reda sig, och de stälde sin kurs icke efter Stora Björnen, såsom Grekerna, utan efter den pålitligare polstjernan. De kunde derför utan fara styra ut på Atlanten. Från Afrikas vestkust, der ej få nybyggen uppstodo, skola de hafva seglat rätt ut i oceanen och kommit till en stor ö, som syntes vara egnad till hemvist mera för gudar än för menniskor. Måhända var det Madeira eller någon af de Kanariska öarna. Flere underrättelser har man om Pheniciernas färder åt norr, ehuru det är ovisst, huru långt dessa sträckte sig. I forntiden talades mycket om de s. k. »Tennöarna», hvilka man förmodligen har att söka utanför Galiciens eller kanske Cornwalls kuster. Bernsten hemtade Phenicierna knappast sjelfve vid Nordsjön, utan fingo sitt förråd deraf genom många mellanhänder. Säkra spår af deras besök i ännu nordligare verldstrakter hafva hittills icke blifvit upptäckta.

I den storartade handeln och de långväga färderna deltogo alla städer i Phenicien, En närmare politisk förening dem emellan synes icke hafva funnits, men lika litet vet man om inbördes strider, orsakade af maktlystnad eller köpmansafund. Tyrus framstår dock som det ledande samhället under detta tidrum. Det förtäljes, att Sidonierna omkr. 1200 f. Kr. ledo ett svårt nederlag emot Philisteerna och derför till större trygghet för framtiden anlade en stark sjöfästning på en liten holme midt emot »Gamla Tyrus» å fasta landet. Ett dylikt läge valdes gerna af Phenicierna för deras nybyggen.

36. Pheniciskt fartyg.

Utrymmet behöfde icke så noga tagas i betraktande, emedan största delen af befolkningen året om vistades på skeppen, och dessutom byggdes husen ofta i flere våningar emot den vanliga seden i forntiden. Nya Tyrus trängde snart både Sidon och Byblus i skuggan. Det blef också medelpunkten för en ny utveckling af Kanaaniternas gudsdyrkan. Baal och Moloch sammansmältes i en ny gudaskepnad, Melkart (»stadens konung»), åt hvilken praktfulla tempel helgades ej blott i Tyrus, utan öfverallt, der Phenicierna bosatte sig. Grekerna jemförde honom med sin Herakles, och för skaldernas inbillning tedde sig de pheniciska resorna såsom Herakles’ eller »Melikertes’» vandringar. Der Afrika och Europa komma hvarandra närmast, hade han upprest sina »stoder»; der solen gick till hvila i oceanen, sökte han efter Hesperidernas gyllene äpplen. Molochs sinnebild var en tjur, och han firades med menniskooffer. Deraf uppväxte sägnen om den mäktige och vise konung Minos på Kreta, hvilkens son, hälften tjur och hälften menniska, måste matas med menniskokött. Liknande förvandlingar undergingo i Grekland de syriska föreställningarna om mångudinnan Aschera-Astarte, hvilken tänktes som Melkarts gemål. Än var hon den »kypriska» eller »kytheriska» Aphrodite, som hade uppstigit ur hafvet och i Korint och på Sicilien firades med högtider, som i vild yra ej stodo tillbaka för de asiatiska. Än åter var hon Europa (»den mörka»), en tyrisk konungadotter, bortröfvad af Zeus i tjurhamn och fåfängt sökt af sin broder Kadmos (»österländingen»), som till slut byggde borgen i Thebe och lärde Hellenerna den »pheniciska skriften». Phenicierna sammanfattade sju af de högste gudarne under benämningen Kabirer (»de väldige»), och äfven de upptogos i den grekiska gudaverlden. På Samothrake dyrkades de i hemliga mysterier, å hvilkas utbildning de syriske presternas läror säkerligen hade haft stor inverkan. Om denna visdom vet man nu föga, emedan hela den pheniciska literaturen har gått förlorad. Af några grekiska utdrag skönjes, att man äfven i Kanaans sjöstäder sysselsatte sig med grubbel om verldens ursprung, i åtskilligt påminnande om Kaldeernes. Presterna intogo en hög ställning i samhället. I Tyrus var Melkarts öfversteprest konungen närmast i rang. Men borgerskapet tålde icke ett tryckande prestvälde, lika litet som ett öfvermäktigt konungadöme. Ehuru de pheniciska städernas författning i äldre tider är ofullständigt känd, framgår dock af spridda underrättelser, att konungens makt var inskränkt af de högättade köpmansslägterna, som skarpt skilde sig från den stora massan af sjöfolk, arbetare, inflyttade främlingar o. s. v. Stundom, när tronen var ledig, valde rådet ibland sig »domare» (suffeter), och i de yngre nybyggena förekomma alls inga konungar, utan styrelsen var helt och hållet republikansk. Moderstaden hade för det mesta ingen politisk öfverhöghet öfver de nya anläggningarna, men vänskapen upprätthölls af ömsesidiga förbindelser till handelns främjan, och hemlandets tempel fingo del af det krigsbyte, som vanns i fjerran.