Det israelitiska konungadömet

←  Det pheniciska sjöväldet.

Semiterna av Harald Hjärne Det israelitiska konungadömet

Salomo och Hiram  →

Ur Illustrerad Verldshistoria

9. Det israelitiska konungadömet

Medan sålunda de pheniciska städerna gingo en lysande blomstring till mötes, vunno Kanaans inre förhållanden småningom större stadga. Men hårda pröfningar förestodo Israeliterna, innan de fattade nödvändigheten af en närmare sammanslutning. Efter eröfringen ville de särskilda stammarne ej längre erkänna ett gemensamt öfverhufvud. Josuas ätt ärfde ej den store krigshöfdingens makt, åtminstone nämnes ingenting derom. Folket upplöstes i smärre samfund, efter slägter och grannelag. Rätten skipades å tingen af menigheten, under ledning af de äldste, af höfdingarne, »som redo å spräckliga åsninnor och suto å hyenden». Stundom samlade någon tapper krigare ett följe af frivillige och drog ut på äfventyr emot grannarne. Inbördes fejder fördes ofta nog emellan stammarne, och i en sådan utrotades nästan helt och hållet Benjamins stridsvane efterkommande, män, qvinnor och barn. Men »folket ångrade sig öfver Benjamin, att Jehova hade gjort en refva i Israels stammar», och då man icke tordes bryta den svurna eden, att ingen fick gifva sin dotter åt någon af Benjamins söner, måste man tillåta de få öfverblifne att skaffa sig hustrur genom ett låtsadt qvinnorof vid dansen under Jehovas högtid i Silo. Sådana sägner förtäljdes om den vilda tiden, då »ingen konung var i Israel». Laglöshet och sjelfrådighet togo öfverhand; »hvar och en gjorde hvad honom tycktes rätt vara». I gudstjensten rådde samma splittring. Tabernaklet i Silo gick miste om den odelade vördnad, som tillkom Jehovas enda rättmätiga helgedom. Höfdingarne läto, tvärt emot Moses’ förbud, göra sig förgylda beläten af den osynlige guden och anstälde egne prester att sköta offren. Mångenstädes öfvergafs alldeles Jehovas dyrkan. Eröfrarne sammansmälte i språk och seder med de underkufvades ättlingar, som till stor del fingo bo qvar i landet, och ej sällan firade båda samfäldt fester till Baals och andre Kanaanitiske gudars ära.

Israel var nära att förlora sin tro och allt, som utmärkte folket framför dess fränder. Äfven den yttre sjelfständigheten hotades. Grannarne sågo med glädje, huru de fruktade »Hebreerna» (»de från hinsidan [Jordan] komne») satte sin kraft på spel genom kif sinsemellan. Gång på gång oroades de hatade främlingarne af sina fienders anfall, men, lika ofta afvärjdes faran af behjertade höfdingar, hvilka såsom »domare» trädde i spetsen för en eller flere stammar. Så drap Ehud den vensterhändte af Benjamin konung Eglon af Moab med tusenden af hans kämpar. Barak af Naphtali slog med de norra stammarnes bistånd den hetheiske fältherren Sisera, och Debora från Isaschar qvad en lofsång till Jehova öfver segern. När Gilead hemsöktes af Ammoniterna, nödgades de äldste bedja hjelp af den biltoge Jephta, som de för hans oäkta börds skull hade trängt från fädernearfvet. Han kom med sitt följe, valdes till höfvitsman, fördref fienden och offrade sin dotter till tack åt Jehova. Sjelfva Ephraim måste böja sig under den djerfve uppkomlingens välde. Liksom Jephta rönte Gideon af Manasse Ephraimiternas afund, då han förekom dem i den segerrika striden mot Midianiterna. Men genom sin klokhet förstod han att blidka dem, och hela Israel bjöd honom den ärftliga konungakronan, som han dock försigtigt vägrade att mottaga. Abimelech, en af hans sjuttio söner, var mera ärelysten. Han mördade sina bröder, hvarefter borgarne i Sichem, hans moders hemort, valde honom till konung »under den höga eken, som vid Sichem var». Tre år varade sämjan, tills de män af Sichem ledsnade vid hans öfvervåld och afföllo. Visserligen segrade konungen och hans fogde med sitt följe af »löse och lättfärdige män», men kort derpå sårades Abimelech till döds af en sten, kastad af qvinnohand vid en belägring.

Af dessa Domarbokens berättelser, i hvilka tidsföljden för öfrigt är temligen oviss, får man en föreställning hur det gick till, när ett österländskt konungadöme arbetade sig fram. Stamhöfdingar med ärftligt anseende, krigiske äfventyrare och folkledare sökte under växande tryck utifrån upprätta en sammanhållande makt bland sina landsmän. De tredskande bönderna tålde dock icke länge att vara en jemlikes undersåtar. Men nöden tilltog, söndringens vådor skönjdes allt tydligare äfven af de mest förstockade sinnen. Mot Midianiter och Moabiter fann man visserligen nogsamt värn i tillfälliga häruppbåd. Sidonierne behöfde icke sköfla Israels tarfliga byar för att öka sina rikedomar. Philisteerna deremot, som inga dugliga sjöhamnar hade, sågo sig nödde att utvidga sitt område åt landsidan och söka återtaga hvad de i början förlorat emot Hebreerna. Hos dem rådde den endrägt, som desse saknade, i vapen voro de väl öfvade genom ständiga krig, deras konungar foro till strids i jernklädda vagnar. Juda, Simeon och Dan måste hylla dem och draga i fält mot sina bröder. Ingen höfvitsman fans, som kunde tilltvinga sig lydnad. Den åldrige Eli, Jehovas prest i Silo, vördades högt af folket, men krigare var han ej. Hans vanslägtade söner, som missbrukade sitt kall till slem vinning, läto bära den heliga arken framför hären i hopp om seger genom Jehovas närvaro. Men det förtviflade försöket båtade till intet, trettiotusen kämpar stupade, och arken föll i fiendens händer. Eli dog af skräck, då han hörde olyckan af flyktingarne, och Philisteerna utbredde sitt herradöme ända till Jordan. Minnet af denna förtryckets tid lefde qvar i folksagan om Simson den starke, hans skämtsamma påfund till Philisteernes förargelse, hans svaghet för sin älskarinna och rysliga hämnd i fångenskapen. Men för de då lefvande tedde sig det utländska väldet i mörkare färger. Befästa läger anlades inom det eröfrade området, alla vapen fråntogos innebyggarne, ja, ingen smed fick, såsom det berättas, bo i landet, så att »hela Israel måste fara neder till de Philisteer, om någon ville låta hvässa sin plogknif, plogbill, yxa eller lie». Den svåra hemsökelsen vände likväl folkets hjertan å nyo till Jehova, hvilkens dyrkan kraftigt upprätthölls af den kloke Samuel, Elis efterträdare. Philisteerna återsände den tagna helgedomen, skrämde af de olycksbådande järtecken, som timade i deras land, så länge arken stod i Dagons tempel i Asdod. Men det dröjde länge, innan Israel kunde förnimma, att gudomens vrede blidkades. Från öster inbröt Ammoniternas konung, belägrade Gileads städer och förklarade, att han först då ville mottaga den erbjudna hyllningen, när hvarje man läte utstinga sitt högra öga.

I dessa bittra dagar satt i Benjamins land en rik bonde, Saul, Kis’ son, å sin ärfda gård vid Gibea, sjelf i sina bästa år, »hufvudet högre än allt folket», och omgifven af fyra kraftfulle söner. Medan han gick bakom plogen å marken, kom budskapet om Gileaditernas trångmål och fiendens öfvermod. Vredgad nedhögg han sina oxar och sände styckena till alla landsändar med helsning, att detsamma skulle vederfaras hvars mans boskap, den der ej följde uppbådet. Folket gick man ur huse, Saul vann en lysande seger öfver Ammoniterna. Så drog hären till offerstället vid Gilgal och korade Saul till konung inför Jehova (omkr. 1050 f. Kr.).

Philisteerna ämnade icke i godo tillstädja Israeliterna att fullborda rikets samling. De utrustade en stark här och gingo Saul till mötes, men måste med stor förlust vika tillbaka. Men kriget förnyades allt jemt. »Det var ett hårdt örlig emot de Philisteer, så länge Saul lefde. Och hvar Saul såg en duglig och stridsam man, den tog han till sig.» Understödd af sina höfvitsmän, sin äldste son Jonathan, sin frände Abner och sin måg David, Isai son af Juda stam, värjde han sitt rike med kraft emot alla dess fiender, emot Edomiter, Amalekiter och Moabiter, emot Ammoniter och Arameer, »och hvart han vände sig, gick han af med seger». Älskad af sina undersåtar, behöfde han ej blända hopens ögon med ovan prakt, utan förde i sina ypperste kämpars sällskap, när något lugn unnades honom, ett enkelt lefnadssätt på sin fädernegård. Men nya olyckor stundade. David beskyldes för stämplingar med det missnöjda presterskapet, hvars inflytande minskades under den nya styrelsen. Saul höll en sträng räfst med de sammansvurne, men David lyckades fly till Philisteernes konung Achis i Gath. Denne tordes icke genast sätta lit till öfverlöparen, som likaledes tiggde hjelp af Moabs och Ammons konungar. Till slut nödgades han lifnära sig som stigman i Judas bergland och samlade omkring sig ett litet, men oförväget följe af »allehanda män, som i nöd, i gäld och i bedröfvadt hjerta voro». Förgäfves sökte han dock egga sin stam till uppror emot rikets konung. Å nyo fördrefs han af Saul, och nu gaf Achis honom gränsfästet Ziklag, der han satt som philisteisk lydfurste utan att derför upphöra med sina plundringståg. Men när Philisteerna rustade sig emot Saul, fick David, trots sin enträgna begäran, icke följa med, ty höfdingarådet misstrodde honom. Medan han stannade på sin borg, afbidande utgången, stod en väldig drabbning mellan de båda folken. Israeliterne ledo ett fullständigt nederlag, Jonathan och tvenne hans bröder föllo, Saul störtade sig på sitt svärd (omkr. 1030 f. Kr.). Philisteerna förde hans hufvud till Dagons hus, hans vapen till Astartes, kroppen upphängdes på en israelitisk stadsmur, de slagne till varnagel. Midt i den allmänna sorgen lät den trofaste Abner utropa Isboseth, den yngste af Sauls söner, till konung öfver Israel. Han hyllades af Ephraim och alla de norra stammarne. Men äfven David visste att iakttaga sin fördel efter Sauls död. Han tog sitt säte i Hebron, erkänd af Juda, och efter hand kommo till honom af det öfriga folket, »de der förstånd hade på tiderna och visste hvad Israel göra borde». Så hade nu riket tvenne herrar. Men tvedrägt uppstod emellan Abner och hans konung. Den förre begaf sig till David, men nedstacks förrädiskt af dennes fältherre Joab. Isboseth lönmördades af sina egne män, som märkte, att lyckan hade vikit från Sauls ätt. »Och alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron; och konung David gjorde med dem ett förbund i Hebron inför Jehova. Och de smorde David till konung öfver Israel» (omkr. 1020 f. Kr.). För att trygga sin tron, aflifvade David så många som återstodo af Sauls ättlingar och fränder, utom Jonathans späde och vanföre son hvilken han skonade, ihågkommande sin forna vänskap med fadren.

David var rätte mannen att grundlägga ett konungahus. Föga granntyckt i valet af de medel, som ledde till målet, egde han tillika all den kraft och klokhet, som det nya riket kräfde hos sin styresman. Zion, det sista fäste, som de qvarblefne Hetheerna egde i Kanaan, togs med storm, och David utsåg det till sitt konungasäte. Nu trodde han sig nog mäktig att uppsäga Philisteerna all lydnad. Deras hämndetåg mot den trolöse lydfursten misslyckades alldeles, och de förre våldsherrarnes förödmjukelse höjde Israels tillit till sina vapen, hvilka liksom fordom under Josua med framgång nyttjades till anfall. Amalekiterna utrotades. Moabiternas makt kufvades för långa tider. Ett stort förbund af Ammon, Edom, Damaskus med flere syriska riken upplöstes genom Davids och Joabs segrar. Fångarne sönderskuros med sågar eller krossades under tröskvalsar af jern eller uppbrändes i tegelugnar, israelitiska besättningar inlades i de tagna städerna. Nästan hela Syrien utom det pheniciska kustlandet lydde under Davids välde. Det ofantliga krigsbytet användes till byggnader och hofvets underhåll. Ett ståtligt slott byggdes inom borgmurarne och pryddes med utländske handtverkares och konstnärers arbeten. Nedanför reste sig »Davids stad», sedermera Jerusalem, dit folk ålades att inflytta från landsbygden. Hufvudstaden omgafs med starka fästningsverk, och till herskarens säkerhet ledsagades han öfverallt af sin hird, i hvilken de forne stallbröderne från äfventyrens dagar höllos för de ypperste och trognaste. Men dessutom legdes män af utländsk börd, hvilka i stor mängd infunno sig vid den segersälle konungens hof. Bruket af stridsvagnar infördes hos Israeliterna, som förr varit vane att endast kämpa till fots, och i stället för det oregelbundna bondeuppbådet trädde en fast härordning, grundad på en noggrann räkning af allt det vapenföra manskapet, som indelades i tolf 24,000 man starka »skiften», tjenstgörande hvar sin månad om året. Befälhafvare tillsattes för hvarje tusental och hundratal af krigare, men den högste fältherren närmast konungen var Joab. Med samma omsorg ordnades landets förvaltning. Talrike embetsmän skötte konungens ärenden såsom skrifvare, skattmästare, uppbördsmän eller fogdar å de kungliga gårdarne. Det stora verket kröntes med skapelsen af en ny medelpunkt för gudstjensten. De gamla offerställena, som täflat med helgedomen i Silo om folkets vördnad, kunde icke längre tålas, när stammarnes splittring upphörde. Och för att en gång för alla bryta Ephraims kraf på herradömet i Israel, flyttades Jehovas ark från Silo till Jerusalem, der en praktfull »stiftshydda» inreddes till dess herberge. Tvänne öfversteprester af gammal ätt jemte åtskillige medhjelpare fingo dess vård om händer. Högtiderna firades med sång, strängaspel och dans. Konungen sjelf aktade icke under sin värdighet att personligen deltaga deri. Född skald gaf han i högstämda qväden uttryck åt sitt hjertas tacksamhet mot Jehova, som hulpit honom i hans ungdoms nöd, som beskärt honom och genom honom Israel en så oväntad upphöjelse. »Ty ho är en gud utan Jehova; och ho är en klippa förutan vår gud? Han är mitt mäktiga fäste; och han visar den fromme sin väg. Han gör hans fötter likasom hjortars och ställer mig på mina höjder. Han lärer min hand strida och min arm spänna kopparbågen. Du omgjordar mig med kraft till strid; du böjer mina motståndare under mig. Du gifver mig mina fiender på flykten, och mina hatare, att jag må förstöra dem. De se sig om, men der är ingen hjelpare; efter Jehova, men han svarar dem icke. Jag skall sönderstöta dem såsom stoft på jorden; såsom träck på gatorna skall jag göra dem till mull och nederstampa dem. Du uthjelper mig från mitt folks tvister och bevarar mig till ett hufvud öfver hedningarne; ett folk, som jag icke kände, tjenar mig. Utlandets söner lisma för mig: vid ryktet som spörjes hörsamma de mig. Utlandets söner försmäkta och framskälfva utur sina slott. Derför vill jag tacka dig, Herre, ibland hedningarne och lofsjunga ditt namn; den sin konung stor salighet bevisar och gör sin smorde godt, David och hans säd evinnerliga.»

Syriens väldige storkonung fick likväl på sin ålderdom röna, att hans eget folk ej hunnit vänja sig vid stadig lydnad under en enda man. Sauls och hans söners öde var ej glömdt bland hans landsmän, allmogen knotade öfver de tunga bördorna, stammarne voro ännu främmande för hvarandra. Qvinnorna i konungens harem kifvades om hans ynnest för sönerna, desse hade ej tålamod att uppskjuta sina strider till fadrens död. Afund rådde mellan höfdingarne, och när ett parti bland dem åtog sig den folkkäre Absaloms sak, måste David än en gång pröfva flyktingens elände. Hans tron och lif frälsades dock genom Joabs rådighet och list, Det vidt utgrenade upproret dämpades, men tvedrägten i konungahuset utbrast å nyo omkring Davids dödsbädd. På sin mest älskade hustrus bön hade han utsett hennes son Salomo till sin efterträdare. Den äldre brodern Adonia vann dock på sin sida den ene öfverstepresten och Joab. Medan ett dubbelt konungaval söndrade hären och hufvudstaden, afled David, på sitt yttersta läggande Salomo på hjertat att icke låta konungamakaren Joabs »grå hår med frid komma ned i dödsriket» (omkr. 990 f. Kr.).