Dockan i gräset

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Far sjelfver i stuga’
Sagobok för barn
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe

Dockan i gräset
Hönan, som skulle till Dovrefjäll, för att icke hela verlden skulle förgås  →


[ 97 ]

Dockan i gräset.

Det var en gång en kung, som hade tolf söner. Då de blefvo stora, sade han till dem, att de skulle draga ut i verlden och söka sig hustrur; men de skulle kunna spinna och väfva och sy en skjorta på en dag, eljest ville han icke ha dem till sonhustrur. Åt hvar och en af sönerna gaf han en häst och en ny rustning, och så drogo de ut i verlden att söka sig hustrur; men då de hade kommit ett stycke på väg, sade de, att de icke ville ha med sig Askepilten, ty han dugde ingenting till. — Ja, Askepilten måste stanna efter, han, det var ingen annan råd, och han visste icke hvad han skulle g öra, eller hvart han skulle vända sig; då blef han så sorgsen, att han steg af hästen och satte sig ned i gräset och grät. Men då han hade suttit en liten stund, började en af tufvorna i gräset att röra sig, och fram ur den kom ett litet hvitt ting, och då det kom närmare, såg Askepilten, att det var en liten vacker flicka, men hon var så liten, så liten. Hon gick fram och frågade honom, om han icke ville komma ned och se efter dockan i gräset. Jo, det ville han, och det gjorde han också.

Då han hade kommit dit, satt dockan i gräset på en stol; hon var så dejlig och fager, och så frågade hon Askepilten hvart han skulle och hvad ärende han reste i.

Han berättade, att de voro tolf bröder och att kungen hade gifvit dem häst och rustning och sagt, att de [ 98 ]skulle resa ut i verlden och skaffa sig hustrur, och hustrun skulle kunna spinna och väfva och sy en skjorta på dagen; men vill du göra det och vill du bli min hustru, så vill jag inte resa längre, sade Askepilten till dockan i gräset. Ja, det ville hon gerna och skyndade sig med att få spunnet och väfvet och skjortan sydd, men den blef så liten, så liten, icke längre än som så ...

Denna reste Askepilten hem med; men då han kom fram med den, blygdes han för att den var så liten; likväl sade kungen, att han skulle få henne, och så drog Askepilten glad och förnöjd tillbaka för att hemta lilla kärestan sin. Då han kom till dockan i gräset, ville han ta henne upp till sig på hästen; men nej, det ville hon icke; hon sade, att hon ville sitta och åka i en silfversked, och hon hade sjelf två små hvita hästar, som skulle dra henne. Så reste de åstad, han på hästen och hon i silfverskeden, och begge hästarna, som drogo henne, voro två små hvita möss; men Askepilten höll sig alltid på andra sidan om vägen, för han var så rädd, att han skulle komma att rida öfver henne, eftersom hon var så fasligt liten. Då de voro komna ett stycke på vägen, kommo de till ett stort vatten; der skyggade Askepiltens häst, rusade öfver åt andra sidan af vägen och stjelpte omkull skeden, så att dockan i gräset föll i vattnet. Askepilten blef nu öfversiggifven, för han visste icke hur han skulle få upp henne igen; men snart kom der ett hafstroll upp med henne, och nu hade hon blifvit lika stor som en annan fullvuxen menniska och mycket vackrare än hon var förut. Så satte han henne framför sig på hästen och red hem.

[ 99 ]Då Askepilten kom hem, voro alla hans bröder hemkomna med hvar sin käresta; men dessa voro så fula och så elaka, att de hade varit i lufven på sina älskare på vägen; på hufvudet hade de hattar, som voro strukna med tjära och sot, och från hattarna hade det runnit ned öfver ansigtet på dem, så att de hade blifvit ännu mera leda och fula. Då bröderna fingo se Askepiltens käresta, blefvo de alla afundsjuka på honom: men kungen blef så förtjust i dem begge, att han jagade bort alla de andra; och så höll Askepilten bröllop med dockan i gräset, och sedan lefde de godt och väl i lång, lång tid, och äro de icke döda, så lefva de ännu.

Illustration-page102-Sagobok för barn djvu.jpg