Hoppa till innehållet

Don Quijote förra delens förra hälft/01

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Företal
Don Quijote af la Mancha
(Förra delens förra hälft)
av Miguel de Cervantes Saavedra
Översättare: Edvard Lidforss
 Andra Kapitlet  →


[ 13 ]

FÖRSTA KAPITLET.

Om den ryktbare junkern Don Quijotes af La Mancha lefnadsställning och sysselsättning.

I en by i la Mancha, hvars namn jag icke gitter draga mig till minnes[1], lefde för icke länge sedan en af det slags adelsjunkrar, som äga en lans i dess ställ, en gammaldags lädersköld, ett ök och en vindthund. Husmanskost[2] af något mera oxkött än fårstek, hackadt kött de flesta kvällar, slarfsylta om lördagarna, linsärter på fredagarna, och ett tillägg af en skogsdufva om söndagarna medtogo tre fjärdedelar af hans inkomster. Återstoden gick åt till svart klädesrock och sammetsbyxor med tillhörande tofflor af samma tyg för helgdagarna, och i hvardagslag bestod han sig finaste vadmal. Han hade i huset en hushållerska, som fyllt sina fyrtio år, en systerdotter, som ännu ej hunnit till tjugu, och en dräng för hvarjehanda göromål, hvilken lika väl kunde sadla hästen och sköta trädgårdsknifven. Vår junkers egen ålder närmade sig femtitalet; han var starkt byggd, hade magert hull och magert ansikte, var en ottefågel om morgnarna och höll mycket af jakt. Det påstås, att hans tillnamn var Quijada eller Quesada (ty härutinnan förefinnes någon olikhet hos de författare, som yttra sig härom), ehuru af sannolikhetsskäl det är troligt, att han hette Quejana. Men detta är af ringa vikt för vår berättelse: det är nog, att vid framställningen däraf sanningen ej på minsta vis kommer till korta.

Man bör således veta, att de tider bemälde junker icke hade något att göra (och det var de flesta på året), gaf han sig till att läsa riddareböcker med sådan håg och lust, att han nästan alldeles glömde bort jakten, ja till och med sin landt[ 14 ]hushållning, och hans begifvenhet därpå vardt så häftig och otyglad, att han sålde många tunnland åkerjord för att köpa riddareböcker att läsa och att han skaffade hem så många han kunde öfverkomma. Men af dem alla voro inga så mycket i hans smak, som de, hvilka författats af den ryktbare Feliciano de Silva; ty hans glänsande stil och inkrånglade uttryck tycktes honom förträffliga, isynnerhet när han kom till hans kärleksförklaringar och utmaningsbref och till sådana ställen som: Skälet för den oskäliga behandlingen af min själ försvagar till den grad min själ, att jag med skäl beklagar mig öfver eder dägelighet, eller: Den höga himlen, som med sina stjärnor gudomligen bestyrker eder i eder gudomlighet och gör eder förtjänt af all den förtjänst, som eder storhet förtjänar. På dylika uttryck tappade den stackars ädlingen vettet, i det han grubblade för att förstå dem och utrannsaka deras mening, som själfve Aristoteles icke skulle ha kunnat uttaga eller begripa, om han enkom därför stått upp ifrån de döda. Han var icke rätt nöjd med, att Don Belianis gaf och fick så många sår, ty han tänkte sig, att, hur skickliga mästare än hade skött honom, måste han ha ansiktet och hela kroppen fulla af ärr och skråmor. Men han prisade ändå författaren därför, att denne afslutade sin bok med ett löfte om fortsättning af dessa ändlösa äfventyr, och mången gång kom det på honom en åtrå att själf fatta pennan och bringa den till slut, bokstafligen såsom där utlofvas; otvifvelaktigt skulle han äfven hafva gjort det och gått i land därmed, om icke andra viktigare och ständigt föresväfvande tankar hindrat honom därifrån.

Med kyrkoherden på stället, som var en lärd man och tagit graden i Siguenza[3], tvistade han ofta om, hvilkendera hade varit den ypperste riddaren, Palmerin af England eller Amadis af Gallien; men barberaren i byn, mäster Niklas, påstod, att ingen ginge upp emot Solriddaren, och, skulle någon kunna jämföras med honom, så vore det Amadis af Gallien broder Don Galaor, ty denne förstode att finna sig i allt, vore icke någon sådan kruserlig riddare, ej heller så gråtmild som brodern, och i fråga om mannamod stode han ej tillbaka för honom. Kort sagdt, han fördjupade sig så pass i sin läsning, att han därmed tillbragte hela dygnet, så att genom för litet sofvande och för mycket läsande hans hjärna förtorkades och han miste vettet. Hans fantasi uppfylldes med allt hvad han läste i sina böcker, om förtrollningar, slagsmål, drabbningar, utmaningar, sår, kärleksförklaringar och kärleksäfventyr, stormar och omöjliga galenskaper; och så fullt och fast vardt han [ 15 ]öfvertygad om sanningen af hela detta virrvarr af overkliga inbillningsfoster, att för honom det icke fanns någon sannare historia i världen. Han plägade säga, att Ciden Rui Diaz[4] hade varit en mycket duktig riddare, men icke kunde han jämföras med riddaren af det Flammande Svärdet, som med ett enda hugg hade klufvit itu två grymma och ofantliga jättar. Då tyckte han bättre om Bernardo af Carpio[5], emedan denne vid Roncesval hade dödat den förtrollade Roland genom att begagna samma knep som Herkules, när han i sin famn klämde ihjäl Jordens son Anteus. Han talade mycket väl om jätten Morgante, ty, fastän af jättesläkt — hvilka alla äro öfvermodiga och ohöfliga — var han ensam vänlig och belefvad. Men framför allt tyckte han om Rinaldo af Montalban, isynnerhet när han såg honom tåga ut från sin borg och plundra alla han råkade på, och när han i Afrika bortröfvade det bekanta Mahomets-belätet, som enligt berättelsen var af rent guld. För att få ge den förrädaren Ganelon ett kok stryk skulle han gärna ha skänkt bort sin hushållerska, och systerdottern med på köpet.

Sedan hans förstånd sålunda blifvit rent bortkollradt, föll han på det sällsammaste infall som någon galning i världen fallit på, nämligen att han ansåg det lämpligt och nödvändigt så väl för sin egen äras befrämjande som för det allmänna bästa att ge sig till vandrande riddare och i full rustning till häst flacka världen omkring för att söka äfventyr och sysselsätta sig med allt det, som han läst att vandrande riddare plägade, d. v. s. afhjälpa all orätt och inlåta sig i omständigheter och farligheter, på hvilka han kunde vinna odödligt namn och rykte, om han väl redde sig ur dem. Den stackars mannen drömde sig redan genom sin arms tapperhet krönt minst till kejsare af Trapezunt[6], och hänförd af det utomordentliga nöje han fann i sådana behagliga tankar, skyndade han att sätta sin önskan i verket.

Det första han gjorde var att putsa upp en rustning, som tillhört hans förfäder och som, rostig och nedmöglad, i långa tider stått undanställd och bortglömd i en vrå. Han fejade den och gjorde den i ordning så godt han kunde; men han märkte, att den hade ett stort fel, nämligen att där icke fanns någon hjälm med visir, utan endast en simpel stormhatt; detta rådde dock hans fintlighet bot på, ty af pappskifvor gjorde han ett slags visir, som, inpassadt med stormhatten, gaf den utseende af en fullständig hjälm. Det är sant att, för att pröfva om han var stark och kunde stå emot ett ordentligt [ 16 ]hugg, drog han ut sitt svärd och högg till honom två tag, och redan med det första fördärfvade han i ett ögonblick hvad han gjort på en vecka. Han vardt naturligtvis förargad öfver att den så lätt gick sönder, och för att trygga sig mot denna fara gjorde han om den på nytt, men satte några järntenar bakom, så att han blef belåten med dess styrka och, utan att vilja anställa något nytt rön därmed, utnämnde och höll han honom för en riktigt fin helhjälm.

Därnäst gick han att beskåda sin häst, och, ehuru denne var full med fel och skralare än Gonellas häst[7], som tantum pellis et ossa fuit[8], tyckte han, att hvarken Alexanders Bucefalus eller Cidens Babieca kommo upp emot honom. Fyra dagar tillbragtes med funderande på hvilket namn man skulle ge honom; ty (som han sade till sig själf) icke var det rätt, att en så ryktbar riddares häst, den där också själf vore så god, skulle sakna ett berömdt namn, och därför bjöd han till att skaffa honom det sådant, att det tillkännagåfve både hvad han hade varit förut, innan han blef häst åt en vandrande riddare, och hvad han nu var; ty det vore ganska billigt att, när hans herre ömsade stånd, han också ömsade namn och finge ett berömdt och prunkande, såsom det höfdes den nya orden och sysselsättning han nu vidkändes. Efter att i minnet och inbillningen hafva tillskapat, ändrat, sönderdelat och åter sammanflickat en mängd namn, kallade han honom alltså slutligen Rocinante[9], ett i hans tycke ståtligt och klingande namn, som häntydde på att han förut varit arbetshäst, innan han blifvit hvad han nu var, nämligen framför och förnämligare än alla arbetshästar i världen.

Sedan han gifvit sin häst ett namn, som var så mycket efter hans smak, ville han också gifva ett åt sig själf; med den tanken höll han åter på i åtta dagar, efter hvilkas förlopp han kallade sig Don Quijote[10], hvaraf, som sagdt, författarne till denna sannfärdiga historia togo sig anledning att förmoda, att han tvifvelsutan måtte hetat Quijada, och icke Quesada, som andra påstodo. Men, då han påminde sig, att den tappre Amadis icke hade nöjt sig med att kallas Amadis kort och godt, utan tillagt namnet på sitt rike och fädernesland för att göra detta berömdt och sålunda kallat sig Amadis af Gallien, så ville han såsom god riddare äfven tillägna sig namnet på sin fädernebygd och kalla sig Don Quijote af La Mancha, hvarigenom han trodde sig mycket tydligt angifva sin härkomst [ 17 ]och födelseort och hedra denna genom att taga dess namn till sitt eget tillnamn.

När nu hans rustning var renfejad, stormhatten förändrad till hjälm, namn satt på hästen och på honom själf, föreställde han sig, att ingenting mer fattades honom än att söka rätt på någon dam att förälska sig i; ty en vandrande riddare utan en hjärtanskär vore som ett träd utan blad och frukt, och som en kropp utan själ. »Om, sade han till sig själf, jag för mina synders skull eller genom min goda tur sammanträffar med någon jätte, såsom det vanligtvis händer vandrande riddare, och kastar honom ur sadeln vid första anloppet, eller klyfver honom midt i tu, eller kort sagdt besegrar och öfvermannar honom, är det då icke bra att ha någon att skicka honom till, för hvilken han bör inställa sig, och att han då vid inträdet faller på knä för min ljufva härskarinna och med undergifven röst säger: Jag är jätten Caraculiambro, herre till ön Malindrania, som i envig besegrats af den aldrig nog berömde riddaren Don Quijote af La Mancha, hvilken ålagt mig att inställa mig hos Ers Nåd, på det Ers Höghet må förfoga öfver mig efter sitt behag!» Oh, huru fröjdades icke vår gode riddare, när han hållit detta tal, och isynnerhet när han funnit en, som han kunde kalla för sin dam!

Saken var den, efter hvad det tros, att i en by nära intill hans egen fanns en mycket vacker bondflicka, i hvilken han en gång hade varit kär, ehuru det tyckes som om hon aldrig vetat af det eller haft en aning därom. Hon hette Aldonza Lorenzo, och åt henne beslöt han att gifva titel af sina tankars härskarinna; sedan utsökte han åt henne ett namn, som något så när kunde passa till hans eget och halfvägs stöta på prinsessa eller något annat högförnämt, och kallade henne Dulcinea af Toboso, emedan hon var bördig från Toboso, ett namn som i hans tycke lät musikaliskt och ovanligt och dessutom var lika betydelsefullt som alla andra, som han hittat på för sig själf och sina tillhörigheter.



  1. ↑ Hvars namn jag icke gitter draga mig till minnes. En sägen förtäljer, att Cervantes en gång såsom uppbördsman råkat ut för obehagligheter af invånarne i den lilla staden Argamasilla de Alba i La Mancha och af dem till och med blifvit för någon tid insatt i fängelse; Argamasilla skulle därför vara den stad, som här äsyftas och hvars namn, såsom han säger, han icke gitter nämna, förmodligen för de minnens skull, som voro förenade därmed. Sägnen har emellertid varit mycket omtvistad och på senaste tiden visats vara grundlös, hvilket dock icke hindrade den stora firman M. Rivadeneyra att år 1863 för en kort tid flytta ut en del af sitt tryckeri till samma hus, som enligt sägnen tjänat Cervantes till fängelse, och där trycktes en den vackraste upplaga i litet format af D. Quijote, med noter af Hartzenbusch, säkerligen den enda bok som någonsin blifvit tryckt i Argamasilla.
  2. ↑ Sp. olla, som både till namnet och gagnet tagits i arf från romarne. Ordet betecknar dels en gryta eller lerkruka, särskildt för matlagning, dels innehållet, d. v. s. maten som lagas däri och hvars vanligaste beståndsdelar äro ox- eller fårkött samt garbanzos, ett slags stora, präktiga gula ärter; efter råd och lägenhet kan ytterligare tillsättas korf, fläsk, höns, kaniner, kål, m. m. I det inre Spanien, där tillgången på födoämnen ej är så riklig, nöjer man sig ofta med pucheros, lerburkar, som uppställas icke på, utan omkring en koleld samt där få stå och puttra och småkoka ända till 5-6 timmar; i vår Hagdahls berömda kokbok yttras de amplaste loford om ett dylikt sätt att tillreda maten, och visst är, att den därigenom blir så utmärkt smaklig, att man gärna håller till godo med den, antingen den nu är lagad i olla eller puchero, de 360 dagar af året, som den förekommer på middagsbordet i borgerliga spanska hus. Detta motsvarar således just hvad vi kalla husmanskost; men värre är det med duelos y quebrantos, egentl. sorger och förluster: när kreatur hade förolyckats ute i marken, lär man nämligen hafva användt det som vi kalla »räntan», d. v. s. djurens innanmäte jämte hufvud och fötter, hvilket alltsammans icke ansågs som riktigt kött, till föda på lördagen, som i Spanien var särskild fastedag till tack för den stora segern öfver morerna vid Las Navas de Tolosa år 1212. Så förtäljes saken af portugisen Thomé Pinheiro 1605; men visst hade väl ändå i tidernas längd bruket kommit att gälla icke blott om förolyckade, utan äfven om slaktade djur, och till sist befriades spaniorererna helt och hållet från denna fasta af påfven Benedikt XIV. Det säger sig själft, att det är svårt att få ett passande ord till den svenska öfversättningen; det valda är kanske icke sa långt från verkligheten, eftersom slarfsylta på franska heter tripes de bœuf.
  3. ↑ Tagit graden i Siguenza. En snärt åt de små landsortsuniversiteten, som beskyldes att sälja sina lärdomsgrader för penningar; skämtare påstodo, att i Siguenza såldes doktorshattar till åsnor för 2 dubloner stycket.
  4. ↑ Ciden Rui Díaz. Rodrigo (i förtroligt tal Rui) Díaz (= Diegos son), Spaniens i sång och saga mest firade nationalhjälte, var en verklig person, ehuru hans historia blifvit på mångfaldigt sätt utsmyckad af dikten. Han var född i Vivar sannolikt 1026 och dog den 10 juli 1059 efter en ytterst omväxlande och bragdrik lefnad, hvarunder han isynnerhet utmärkte sig genom sina strider mot morerna, från hvilka han bl. a. eröfrade Valencia. Han är mest bekant under ett af sina båda tillnamn, Campeadoren (= lat. Campiator), d. v. s. kronfiltherren, hvilket angifver hans ställning i det kristna Spanien, och Ciden eller härskaren, herren, som muselmännen redan tidigt började kalla honom.
  5. ↑ Bernardo af Carpio är nästan lika mycket som Ciden besjungen i spanska folkvisor, men far historiska existens är ej fullt säker. Ärkebiskopen af Toledo D. Rodrigo Jiménez de Rada († 1243) berättar emellertid i sin krönika, att Bernardo deltagit i striden vid Roncesval, hvilken enligt denna framställning skulle ha ägt rum icke mellan kristna och morer utan mellan Karl den Store af Frankrike och och den spanske konungen Alfons den Kyske. Bernardo skall hafva varit den senares systerson.
  6. ↑ Att en riddare till följd af mannamod och kraft blir kejsare af Konstantinopel eller Trapezunt, är en i riddareromanerna mycket vanlig sak.
  7. ↑ Gonellas häst. Denne Gonella var ett slags gyckelmakare eller hofnarr hos hertig Borso af Ferrara (1450—71), och om honom berättas många lustiga drag, i hvilka äfven hans häst emellanåt spelar en roll.
  8. ↑ Endast var skinn och ben.
  9. ↑ Rocinante af rocin arbetshäst, krake, och ántes förut eller framför; således antingen: förut arbetshäst, eller ock: framför, förmer än alla hästar.
  10. ↑ Don Quijote. Ordet don, utveckladt af det lat. dominus, begagnades i äldre tider likasom vårt svenska herre, endast för riddare och adelsmän, men användes nu för tiden om och till hvarje mansperson, vore det så en tiggare. Det förbindes alltid med dopnamnet, medan däremot det likbetydande señor sittes framför släktnamnet eller framför don, om båda nämnas. Således: Don Cayetano eller señor Vidal eller, mera ceremoniöst, señor Don Cayetano Vidal, men icke Don Vidal, Don Castelar, Don Cánovas o. d., hvilket enligt spanskt bruk är alldeles orimligt. Vanligtvis skrifves i stället för don blott D., t. ex. D. Quijote.


←  Företal Upp till början av sidan. Andra Kapitlet  →
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Don_Quijote_förra_delens_förra_hälft/01&oldid=568253”