Don Quijote förra delens senare hälft/39
| ← Trettioåttonde Kapitlet |
|
Fyrtionde Kapitlet → |
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Hvari slafven från Algier berättar sitt lefnadslopp och sina öden.
Från ett ställe i Leons bergstrakt härstammar min släkt. Naturen hade mot den visat sig mera välvillig och gifmild än lyckan; men under de knappa förhållanden, som råda där på trakten, hade min fader likväl anseende för att vara rik, och han skulle verkligen hafva varit det, om han vinnlagt sig lika mycket om att bevara sin förmögenhet som han gjorde att förbruka den. Hans frikostiga och spendersamma lynne kom däraf att han i unga år varit militär; militärlifvet är en skola, där knusslaren blir frikostig, och den frikostige slösare, och, om stundom en militär är snål, så betraktas han som ett underdjur, som man sällan får se. Min fader öfverskred frikostighetens gränser och gick in på slöseriets, något som icke länder till båtnad för en gift man med barn, som skola ärfva hans namn och hvad öfrigt han äger. De barn min far hade voro tre, alla gossar och alla så pass vuxna att de kunde välja sig en lefnadsbana. När nu min far såg att, som han själf sade, han icke kunde behärska sin böjelse för slöseri, beslöt han att skilja sig vid medlet och orsaken, som gjorde honom slösande och gifmild, nämligen att skilja sig vid sin förmögenhet, utan hvilken själfva Alexander hade måst uppträda med njugghet; han kallade därför en dag oss alla tre till sig i enrum och tilltalade oss ungefär i följande ordalag:
»Mina barn! för att säga eder, att jag håller af eder är det nog att veta och säga att I ären mina barn, och för att inse att jag icke visar min kärlek på det rätta sättet, är det nog att veta att jag ej kan styra mig i hvad det angår att bevara eder egendom. På det emellertid I hädanefter mågen inse att jag älskar eder som en far och att jag icke som en styffar vill fördärfva eder, vill jag företaga med eder något som jag redan länge har tänkt på och med mogen öfverläggning anordnat. I ären nu så gamla att I bören välja en lefnadsbana eller åtminstone en sysselsättning, som kan lända eder till ära och fördel, när I bliven äldre; och hvad jag tänkt göra, är att skifta mina ägodelar i fyra delar; de tre vill jag gifva eder, åt hvar och en hvad honom tillkommer, och den fjärde behåller jag själf att ha till lif och uppehälle, så länge Himlen behagar förunna mig att lefva. Men jag skulle önska att, sedan en hvar fått i sitt våld den honom tillkommande lotten af förmögenheten, han ville följa en af de banor jag nu skall nämna. Det finnes ett ordspråk här i Spanien hvilket i mitt tycke är alldeles riktigt, såsom fallet är med dem alla, emedan de äro korta tänkespråk, hämtade från en lång erfarenhet af förståndigt folk; det, som jag menar lyder: Kyrkan, Sjön eller Hofvet, d. v. s. tydligare uttryckt, att den som vill vinna anseende och rikedom, han må antingen inträda i Kyrkans tjänst, eller gå till sjös och drifva köpenskap, eller tjäna i konungens gård, ty det heter: bättre är en bit af kronans kaka än förläning af herreman.[1] Jag säger detta därför att det vore mig kärt och är min önskan, att en af eder ägnade sig åt studierna, den andre åt handeln, och den tredje tjänade konungen i krig; det är nämligen svårt att komma in vid hofvet, och, om än ej kriget skänker stora rikedomar, plågar det dock förskaffa stort anseende och mycken ära. Inom åtta dagar skall jag lämna eder hvar sin andel i reda penningar, till fulla beloppet på krona och öre, såsom I skolen få se vid verkställigheten. Sägen mig nu om I hafven lust att följa min mening och mitt råd i hvad jag föreslagit eder.»
Då han därpå uppfordrade mig såsom den äldste att svara, sade jag att han icke borde göra sig af med sin egendom, utan använda alltsammans efter sitt välbehag, enär vi vore unga nog för att lära oss huru man förvärfvar förmögenhet; jag slöt med att jag skulle uppfylla hans önskan och ämnade välja vapenyrket för att på denna bana tjäna Gud och min konung. Min andre broder erbjöd sig äfvenledes att följa sin fars råd och bestämde sig för att resa till Indien[2] samt att i affärer använda de medel som föllo på hans lott. Den yngste och, som jag tror, klokaste af oss sade sig vilja ingå i det kyrkliga ståndet eller begifva sig till Salamanca för att afsluta sina påbörjade studier.
När vi nu blifvit ense och valt våra lefnadsbanor, omfamnade min fader oss alla, och på den korta tid han utfäst verkställde han allt hvad han lofvat; han gaf oss hvardera sin andel, hvilken, så vidt jag kan minnas, gick till tre tusen dukater i klingande mynt, — en vår farbror köpte nämligen hela egendomen, på det den ej måtte gå ur släkten och betalade den kontant, — och på en och samma dag äfskedade vi oss alla tre från vår käre fader. Då det föreföll mig obarmhärtigt att min far skulle sitta på gamla dagar med så små tillgångar, förmådde jag honom samma dag att af mina tre tusen dukater emottaga två tusen, ty återstoden förslog för mig att utrusta mig med allt hvad en krigsman behöfde. Bevekta af mitt föredöme, gåfvo honom äfven mina två bröder hvar sina tusen dukater, så att min fader fick i behåll fyra tusen dukater kontant och därutöfver tre tusen, hvilket tycktes utgöra värdet af den egendom som tillföll honom och som han icke ville afyttra, utan behålla i fastighet.
Vi togo, som sagdt är, farväl af honom och af den ofvannämnde farbrodern, icke utan mycken rörelse och tårar af alla, hvarvid de ålade oss att, så ofta tillfälle därtill gåfves, underrätta dem om hvad lyckligt och olyckligt som hände oss. Vi lofvade dem det, och, sedan de omfamnat oss och välsignat oss, togo vi vägen, den ene till Salamanca, den andre till Sevilla, och jag till Alicante, där jag erfor att ett genuesiskt skepp låg och lastade ull till Genua. I år blir det tjugutvå år sedan jag lämnade fädernehemmet, och, ehuru jag skrifvit några bref, har jag under alla dessa åren ej haft några underrättelser från min far eller mina bröder; men hvad jag själf under denna tid genomgått, vill jag i korthet förtälja.
Jag inskeppade mig i Alicante, anlände efter en lycklig resa till Genua, reste därifrån till Milano, hvarest jag utrustade mig med vapen och några praktpersedlar, sådana som en militär kan bruka, och ämnade vidare begifva mig till Piemont för att där taga värfning; men, när jag redan var på väg till Alessandria della Paglia[3], fick jag underrättelse att den store hertigen af Alba tågade till Flandern. Jag ändrade då min plan, åtföljde honom, tjänade honom i de fältslag han höll, var närvarande vid grefvarna Egmonts och Horns afrättning, och tjänade mig upp till fänrik[4] hos en berömd kapten från Guadalajara vid namn Diego de Urbina. Någon tid efter det jag kommit till Flandern,[5] spordes nyheter om det förbund som Hans Helighet påfven Pius den Femte, högstsalig i åminnelse, ingått med Venedig och Spanien emot den gemensamme fienden Turken, hvilken vid just den tiden hade med sin örlogsflotta eröfrat den namnkunniga ön Cypern, som lydde under venetianarna: en olycklig och beklagansvärd förlust! Man erfor med visshet att den högborne D. Juan af Österrike[6], halfbroder till vår förträfflige konung D. Filip, var förbundets fältherre, och allmänt omtalades de väldiga krigsrustningar som förehades. Allt detta eggade och sporrade min stridslust och åtrå att få deltaga i den drabbning som väntades, och, ehuru jag hade utsikter och nästan säkert löfte att vid första lägliga tillfälle befordras till kapten, fick jag lust att lämna alltsammans och begifva mig till Italien, som jag äfven gjorde. Min lyckliga stjärna ville att D. Juan af Österrike just hade kommit till Genua, stadd på resa till Neapel för att med sin flotta sluta sig till den venetianska, såsom han också längre fram gjorde i Messina. Kort sagdt, jag deltog i det bekanta lyckliga slaget såsom redan blifven kapten vid infanteriet, till hvilken hedrande befattning min lycka mer än mina förtjänster befordrat mig. Den dagen, som för kristenheten vardt en sådan lyckodag, emedan den skingrade den villfarelse, i hvilken världen och alla folkslag sväfvade, då de trodde att turkarna vore oöfvervinneliga till sjös; den dagen, säger jag, då den ottomanska stoltheten och öfvermodet nedslogos, då var bland alla de lyckliga där — ty lyckliga voro äfven de kristna som stupade där, ja ännu lyckligare än de som behöllo segern och lifvet, — då var jag ensam olycklig; ty i stället för att jag kunnat hoppas på en sjösegerkrans[7], om jag lefvat på romarnas tid, såg jag mig under den natten, som följde på en så ärorik dag, fängslad med kedjor om fötterna och klofvrar om händerna. Det tillgick sålunda: konungen af Algier Uchalí[8], en oförvägen och lyckosam sjöröfvare, hade anfallit och eröfrat det maltesiska chefsfartyget, på hvilket endast tre riddare blefvo vid lif, och äfven de svårt sårade; Juan Andreas[9] amiralsskepp, hvarpå jag befann mig med mitt kompani, skyndade då till undsättving, och jag, görande hvad som i sådant fall var min plikt, sprang ombord på det fientliga fartyget, men detta lösgjorde sig i detsamma från sin angripare och hindrade därigenom mina soldater att följa mig. Jag befann mig således ensam bland mina fiender, mot hvilka jag ej kunde värja mig, emedan de voro så många; de öfvermannade mig betäckt med sår, och då, såsom I vil hafven hört, Uchalí undkom med hela sin eskader, måste jag som fånge stanna i hans våld. Så var jag den ende sorgsne bland så många glada, den ende fångne bland så många befriade; ty det var femton tusen kristne, som på den dagen vunno den efterlängtade friheten och som alla varit roddareslafvar på den turkiska flottan.
Jag fördes till Konstantinopel, där storturken[10] Selim utnämnde min herre till amiral, emedan han gjort sin skyldighet i slaget och som tecken af sin tapperhet medfärt Malteserordens baner. Följande året, som var 1572, befann jag mig i Navarino som roddare på amiralsskeppet Tre Lyktor. Där såg och anmärkte jag huru tillfället förspilldes att i hamnen bemäktiga sig hela turkiska flottan; ty alla båtsmännen och janitscharerna, som voro ombord på densamma, togo för gifvet att man skulle angripa dem inne i själfva hamnen, och höllo sin packning och sina pasamakis, d. v. s. sina skor, i beredskap för att genast flykta i land utan att invänta anfallet, så stor skräck hade de fått för vår flotta. Men Himlen skipade det annorlunda, icke genom något fel eller försumlighet af den general som anförde vårt folk, utan för kristenhetens synders skull och därför att Gud vill och tillåter att vi alltid skola hafva plågoris som tukta oss. Det gick nämligen så, att Uchalí drog sig undan till Modon, en ö i närheten af Navarino, där han landsatte sitt folk, befästade hamninloppet och höll sig stilla, tills D. Juan afseglade. På denna härfärd togs en galer vid namn Prisen, hvars befälhafvare var en son till den beryktade sjöröfvaren Barbarossa.[11] Den som tog henne var det neapolitanska amiralskeppet Varginnan, hvilket fördes af denne krigets åskvigg, som på samma gång var en far för sina soldater, den lyckosamme och aldrig besegrade fältherren D. Alvaro de Bazan, markis af Santa Cruz[12], och jag kan ej underlåta att här omtala hvad som tilldrog sig vid eröfrandet af Prisen. Barbarossas son var så grym och misshandlade sina fångar så illa, att, när de, som sutto vid årorna, sågo att Varginnan satte efter och uppnådde dem, släppte alla på en gång årorna, grepo tag i sin kapten, som stod på kommandobryggan och skrek till dem att ro fortare, vräkte honom från toft till toft, från stäf till stäf, och gåfvo honom sådan traktering att han knappt hunnit förbi stormasten, då hans själ redan hunnit till helvetet; så stor var, som jag sagt, den grymhet hvarmed han behandlade dem och det hat de hyste till honom.
Vi återvände till Konstantinopel, och följande året eller 1573 spordes därstädes hurusom D. Juan hade eröfrat Tunis, tagit detta land från turkarna och insatt Muley Hamét i besittning däraf samt sålunda för Muley Hamida, den grymmaste och tappraste mor i världen, afskurit alla förhoppningar att komma på dess tron. Storturken tog sig denna förlust ganska nära och, med den slughet som tillhör alla medlemmar af hans familj, slöt han fred med venetianarna, som önskade den mycket mera än han själf, och året därpå, 1574, angrep han Goleta och den invid Tunis belägna fästningen, som D. Juan hade lämnat halffärdig. Under alla dessa farligheter satt jag vid årorna utan hopp om en möjlig befrielse; åtminstone hoppades jag icke att ernå den genom lösepenning, emedan jag fast beslutit att icke meddela min fader underrättelsen om mitt olycksöde.
Ändtligen gick Goleta förloradt, den nya fästningen gick förlorad, mot hvilka båda platser 75,000 man turkiska trupper stodo i fält, samt af morer och araber från hela Afrika, mera än 400,000, och hela detta stora antal folk var rustadt med så mycket ammunition ock krigsförnödenheter och räknade så många skansgräfvare, att de med blotta händerna kunnat näftalsvis kasta tillräckligt mycket jord för att alldeles öfvertäcka både Goleta och den nya fästningen. Först föll Goleta, som dittills ansetts för ointagligt, och det föll icke genom sina försvarares förvållande, hvilka gjorde allt hvad som var deras skyldighet och stod i deras makt, utan emedan, som erfarenheten visade, löpgrafvar kunde med stor lätthet anläggas på denna öde sandmark; ty eljest plägade vatten anträffas på knappt ett par fots djup, men turkarna funno icke något på fem fot, och så uppförde de med sandsäckar längs löpgrafvarna höga skansverk som reste sig öfver fästningsmurarna, och, enär de därifrån besköto dessa uppifrån, kunde ingen hålla stånd eller framhärda med försvaret.
Det var den allmänna åsikten att de våra icke hade bort innesluta sig i Goleta, utan på öppna fältet afvakta landstigningen; men de som så tala döma på afstånd och med ringa erfarenhet i sådana ting. Ty, då i Goleta och fästningen knappt funnos sju tusen soldater, huru kunde en så liten skara, äfven om den varit ännu hjältemodigare, våga sig ut på fältet emot en så stor öfvermakt och samtidigt hålla de båda fästena besatta? Och huru kan väl en fästning annat än gå förlorad, om hon icke får undsättning, i synnerhet när talrika fiender hårdnackadt belägra henne, till på köpet i deras eget land? Men många tyckte, och det tyckte äfven jag, att det var en Guds synnerliga gunst och nåd mot Spanien att tillåta förstörrandet af denna verkstad och täckmantel för onda gärningar, hvilken var som en frätande mask och en sugande svamp, som i sig uppslukade de oändliga penningsummor, hvilka där till ingen nytta påkostades utan annat mål än att förvara minnet af att den oöfvervinnelige kejsar Karl den Femte, glorvyrdig i åminnelse, en gång eröfrat platsen; liksom om, för att gifva detta minne den eviga varaktighet, som det redan har och skall bafva, det hade behöfts att hålla de där stenhoparna vid makt.
Äfven den nya fästningen föll, men turkarne intogo henne endast fot för fot, ty de soldater, som försvarade henne, kämpade så dråpligt och tappert att de i tjugutvå stormningar, söm företogos mot dem, dödade mer än 25,000 af fienderna. Af de tre hundra af de våra, som lefvande föllo i deras händer, var ingen utan sår, ett klart och tydligt bevis på deras mod och tapperhet och på huru väl de hade hållit och försvarat sina platser. Därjämte gaf sig på kapitulation ett litet fäste eller torn, som låg midt i en konstgjord sjö[13] och stod under befäl af D. Juan Zanoguera, en adelsman från Valencia och berömd krigare. Turkarne tillfångatogo befälhafvaren på Goleta, D. Pedro Puertocarrerro, som hade gjort allt möjligt för att försvara sin fästning och tog sig dess förlust så nära, att han dog af grämelse på resan till Konstantinopel, dit man var på väg med honom. Fången vardt likaledes kommendanten på den nya fästningen, Gabrio Serbelloni, en milanesisk ädling, som var en utmärkt ingeniör och särdeles tapper militär. I båda fästningarna omkommo många betydande personer, bland dem Pagan Doria, riddare af Johanniter-orden och en ädel man, såsom han visade genom sin storartade frikostighet mot sin broder, Giovanni Andrea Doria; och hvad som gjorde hans död mest beklagansvärd, var att han föll för några araber, åt hvilka han anförtrodde sig, då han såg fästningen redan vara förlorad. De hade erbjudit sig att föra honom, förklädd som mor, till Tabarca, hvilken är en liten hamnplats eller nederlagsort, som genueserna hålla där på kusten för idkande af korallfiske; men araberna höggo hufvudet af honom och förde det till turkiska flottans befälhafvare, och han gjorde på dem till sanning vårt kastilianska ordspråk att man finner behag i förräderiet, men afskyr förrädaren, ty det påstås att amiralen lät hänga dem som kommo med denna skänk, emedan de ej hade lämnat honom mannen lefvande.
Bland de kristna, som råkade i fångenskap vid fästningens öfvergång, var en vid namn D. Pedro de Aguilar från jag minnes ej hvilket ställe, i Andalusien; han hade varit underbefälhafvare vid garnisonen, var en krigare af stor betydenhet och utmärkt förstånd och hade isynnerhet en särskild begåfning för det man kallar poesi. Jag nämner detta därför, att hans öde förde honom till samma galer och samma roddarebänk som jag och gjorde honom till slaf åt samma herre som jag, och, innan vi lämnade hamnen, författade denne ädling två sonetter i form af minneskväden, den ena öfver Goleta, den andra öfver den nya fästningen; och jag måste sannerligen uppläsa dem, ty jag kan dem utantill och tror att de skola väcka snarare nöje än ledsnad.
I det ögonblick slafven nämnde D. Pedro de Aguilar såg D. Fernando på kamraterna, och alla tre smålogo; och när han kom att tala om sonetterna, sade den ene: »Innan Ers Nåd går vidare, ber jag eder säga mig hvad det blef af denne D. Pedro de Aguilar, som ni nämnde.»
— »Hvad jag vet, svarade slafven, är att efter två års förlopp, dem han tillbragte i Konstantinopel, han flydde förklädd som Arnaut[14] tillsammans med en grekisk spion; men jag vet ej om han återvann sin frihet, ehuru jag tror det, ty ett år efteråt såg jag greken i Konstantinopel, fastän jag ej kunde fråga honom huru deras företag aflupit.»
— »Det aflopp väl, svarade adelsmannen, ty denne D. Pedro är min broder och lefver nu i vår hemort i hälsa och välstånd och är gift och har tre barn.»
— »Gud ske tack, sade slafven, för all den nåd han bevisade honom! ty enligt min mening finnes det icke på jorden en lycka som går upp mot den att återvinna sin förlorade frihet.»
— »För öfrigt, sade adelsmannen, kan jag de sonetterna, som min broder författade.»
— »Var då god och läs upp dem, sade slafven; ty ni kan föredraga dem bättre än jag.»
— »Med nöje, svarade adelsmannen; sonetten öfver Goleta lyder som följer.»
- ↑ Originalets mas vale migaja de Rey que merced de Señor betyder ordagrant: bättre är en brödsmula af en kung än en ynnest af en förnäm man; men merced användes i det äldre språket äfven för att beteckna förläning af jordagods eller ämbete, en betydelse hvilken således rättfärdigar den i texten gifna öfversättningen.
- ↑ Med Indien, las Indias, menade spaniorerna då för tiden hela spanska Amerika, både öarna eller det nuvarande Västindien och fastlandet.
- ↑ Alessandria, norra Italiens största fästning och vapenplats, har af gammalt haft vedernamnet della paglia, sannolikt medan man där i trakten af brist på ved lär bränna halm.
- ↑ Alférez, fänrik, var under medeltiden en man med rätt hör värdighet; alférez del rey t. ex. hade ungefär samma befattning som en fransk konnetabel eller en tysk marskalk (båda ursprungligen = hofstallmästare); på Cervantes’ tid var han ännu kompani-officer och kaptenens närmaste man.
- ↑ Flandern var länge den spanska benämmningen icke blott för de franska och belgiska provinser, som nu för tiden heta så, utan för alla de gamla spanska Nederländerna eller de nuvarande konungarikena Holland och Belgien.
- ↑ Juan af Österrike eller, på spanska, Juan de Austria, en oäkta son af kejsar Karl V, född 1546, utmärkte sig som fältherre först mot de upproriska morerna i Granadas bergstrakter, och året därpå mot turkarna, hvilka han besegrade i det ärofulla sjöslaget vid Lepanto den 15 oktober 1571, som kostade dem 30,000 man och omkring 300 fartyg. Då han under den därpå följande expeditionen till Tunis icke åtlydde sin halfbror konung Filip II:s befallning att jämna denna stad med jorden, utan i stället befäste den och gaf den en besättning under befäl af den i texten nämnde italienaren Serbelloni, föll han i onåd. Men 1574 tyckes han åter hafva vunnit konungens förtroende, ty då förordnades han till ståthållare i Nederländerna, en befattning som han skötte med mildhet och klokhet. Han dog redan den 1 okt. 1578, förgiftad, som det tros, på föranstaltande af sin broder, hvilken sannolikt med misstänksamhet och afund såg hans stora popularitet.
- ↑ Corona navalis kallades hos de gamla romarne en krans, hvilken gafs som belöning åt den, som först äntrade ett fientligt fartyg.
- ↑ Braunfels, som i sin öfversättning rättar Cervantes’ skrifning af de främmande namnen, kallar honom Uludsch-Aalí.
- ↑ Härmed menas Giovanni Andrea Doria, en brorson till den namnkunnige genuesiske sjöhjälten och af den tidens författare (liksom äfven i Schillers Fiesko) kallad Gianettino Doria.
- ↑ Äldre och förr äfven hos oss mycket bruklig benämning i stället för Storherre eller Padischáh.
- ↑ Namnet Barbarossa har tillhört icke blott tyske kejsaren Fredrik I, utan äfven två bröder, Morruch och Chaireddin eller Chereddin, hvilka under förra hälften af 16:de århundradet grundade turkarnas herravälde på nordafrikanska kusten. Den äldre brodern dog så tidigt som 1519, men den yngre först 1547 i sitt 88:de år, efter att dels som sjöröfvare, dels i den då knappt mycket aktningsvärdare ställningen som befälhafvare öfver turkarnas flotta hafva varit en skräck för kristenheten; det var mot honom kejsar Karl V företog sitt bekanta fälttåg till Tunis 1535. Chereddins son Hassán Bey hade redan af fadern blifvit insatt till regent öfver Algier, och det är dennes son Mohamed Bey som omtalas i texten; Cervantes misstar sig alltså, då han kallar honom son af Cherreddin, ty han var, såsom nyss visadt, i själfva verket dennes sonson.
- ↑ Han var Spaniens ypperste sjöhjälte, och hans frånfälle just i det ögonblick, då han skulle föra »den oöfvervinneliga» flottan mot England, var troligen den största olycka som då kunde drabba hans folk.
- ↑ Detta fäste hade D. Juan af Österrike låtit uppföra midt i en sjö vid Tunis, hvilken sjö tros hafva uppkommit af det gamla Kartagos hamn.
- ↑ Arnaut är det turkiska namnet på landskapet Albanien; arnauter = albaneser.
| ← Trettioåttonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fyrtionde Kapitlet → |