Don Quijote förra delens senare hälft/40
| ← Trettionionde Kapitlet |
|
Fyrtioförsta Kapitlet → |
FYRTIONDE KAPITLET.
Där slafvens berättelse fortsättes.
och stoftafklädda svingen er mot ljuset,
för evigt fria från det låga gruset,
lycksalighetens lott I redan pröfvat.
där djärft I sprängden fram i drabbningssuset,
och uppå fältets rand bland vågobruset,
ert tappra svärd mång’ hjältedat föröfvat.
I trötte kämpar, eftervärlden räcker
er kransen nu, den sköna segergåfvan.
till pris, mot eder segerlönen sträcker:
Härnere äran, evig fröjd därofvan.»
— »Just så är det jag kan den», svarade slafven. — »Och
sonetten öfver det nya fästet, fortfor adelsmannen, lyder, om
jag ej missminner mig, sålunda:
bland dessa torn i spillror slagna ned,
en rad af tappra kämpar, led vid led,
af dödens glafven nädda, legat strödda.
Tre tusen voro de, i Spanien födda;
en hvar af dem som ärlig stridsman stred,
tills döden dem omsider svärdet vred
ur domnad hand, den redan halft förblödda.
det är att tusen sorgsna minnen gömma
så väl från nutid som från förra år.
och bättre blod ej någonsin fått strömma
än utur dessa hjältars ädla sår.»
Sonetterna blefvo ej illa omtyckta; slafven gladdes åt de
goda underrättelser man gifvit honom om hans kamrat och
fortsatte på följande vis:
Sedan sålunda Goleta och fästningen voro intagna, träffade turkarna anstalt att förstöra Goleta, ty fästningen var så tilltygad att där fanns ingenting kvar att nedrifva. För att göra det med större skyndsamhet och mindre besvär, underminerade man platsen på tre håll; men med ingen af minorna kunde de gamla murarna sprängas, som ändå troddes vara den minst starka delen; allt det åter, som var kvar af de nya fästningsverken, dem Klosterjanne[1] hade uppfört, ramlade ganska lätt.
Långt om länge återvände flottan triumferande och segerrik till Konstantinopel, och få månader därefter dog min herre Uchalí, som man kallade Uchalí Fartách, hvilket på turkiska betyder den skabbige affällingen; han var det nämligen, och det är ett bruk bland turkarna att sätta på hvarandra namn efter något lyte eller efter någon god egenskap som de råka hafva. Och det kommer sig däraf att hos dem finnes det endast fyra familjenamn, och de tillhöra släkter som härstamma från huset Osman; de öfriga få, såsom jag nyss nämnde, namn och tillnamn än af kroppslyten, än af framstående själsegenskaper. Den ifrågavarande skabbige karlen hade i fjorton år varit storherrns roddarslaf, och vid en ålder af mer än trettiofyra år afföll han från kristendomen af harm öfver att en turk gaf honom en örfil, medan han satt vid åran, och för att kunna hämnas öfvergaf han sin religion. Han var så utmärkt tapper att, utan att begagna de skamliga medel och utvägar hvarpå storturkens flesta gunstlingar komma sig upp, han vardt konung öfver Algier och sedan storamiral, hvilket är den tredje värdigheten uppifrån där i landet.[2] Han var född i Kalabrien och i sin vandel en hedersman och behandlade sina slafvar ganska mänskligt; han hade till slut ända till tre tusen sådana, och dessa blefvo, såsom han föreskrifvit i sitt testamente, efter hans död fördelade mellan de i hans tjänst varande renegaterna och storherrn, hvilken senare vid alla dödsfall betraktas som arfsberättigad son och ärfver lika med den aflidnes andra barn.
Jag tillföll en venetiansk renegat, hvilken såsom lättmatros på ett fartyg blifvit tillfångatagen af Uchalí, och denne tyckte så bra om honom att han vardt en af hans förnämsta gunstlingar, men också en den grymmaste renegat man någonsin sett. Han hette Hassán Agá[3], kom till stor rikedom och vardt konung öfver Algier. Dit följde jag då med honom från Konstantinopel, rätt belåten att vara så nära Spanien: icke för att jag tänkte tillskrifva någon angående den olyckliga vändning mitt öde tagit, utan emedan jag ville se om lyckan skulle vara mig gynnsammare i Algier än i Konstantinopel, där jag redan hade frestat på tusen sätt att fly, utan att något haft framgång. I Algier tänkte jag söka andra medel för att ernå hvad jag så ifrigt åtrådde, ty hoppet att återvinna friheten öfvergaf mig aldrig; och när i det som jag uttänke, planlade och verkställde, utgången icke motsvarade afsikten, fällde därför icke modet, utan uppgjorde och sökte någon annan förhoppning att lefva på, om den än var aldrig så klen och svag. Därmed uppehöll jag lifvet, inspärrad i ett fängelse eller hus, som turkarna kalla baño[4] och där de instänga de kristna fångarna, så väl konungens och några enskilda personers, som de så kallade »slafvarna från förrådet», hvarmed menas de som tillhöra kommunen och af staden användas till utförande af offentliga arbeten och andra förrättningar. Dessa senare ha mycket svårt att få sin frihet, ty, emedan de äro samhällets och ej hafva någon enskild husbonde, så finnes ingen med hvilken de kunna underhandla om sin lösepenning, äfven om de äga den. Till dessa baños pläga, som jag nämnde, somliga enskilda stadsbor föra sina slafvar, isynnerhet sådana som skola friköpas, ty där hafva de dem bekvämt och i säkert förvar, tills deras lösepenning kommer. Äfven konungens utlösningsfångar gå icke på arbete tillsammans med den andra slafhopen, annat än när deras lösen låter vänta på sig; ty, för att få dem att skrifva efter den så mycket enträgnare, låter man dem då arbeta och med de andra gå efter bränsle, hvilket ej är något lätt arbete.
Jag var nu en sådan utlösningsfånge; ty, när man fick veta att jag var kapten, hjälpte det ej att jag framställde min oförmåga och medellöshet, utan jag vardt räknad med bland riddare och sådana, som kunde ha utsikt att friköpas. Man lade på mig en kedja, mera som tecken att jag var en utlösningsfånge än för att hålla mig säkert fast, och så lefde jag i den där bañon jämte många andra adelsmän och förnäma herrar, hvilkas friköpning var eller ansågs vara bestämd. Och ehuru hunger och nakenhet ofta, ja nästan alltid plågade oss, var det dock nästan ingenting som så pinade oss, som att i hvarje ögonblick höra och se de aldrig förr sedda eller hörda grymheter, som min herre föröfvade mot de kristna. Hvarenda dag lät han hänga någon, spetsa den ene, skära öronen af den andre, och detta för så ringa orsak eller alldeles utan orsak, att själfva turkarna insågo att han gjorde det blott för att göra så och emedan han till sitt skaplynne var en hela människosläktets bödel.
Den ende, som stod sig bra med honom, var en spansk krigsman, en viss Saavedra; ty, trots att denne haft för sig saker, som i många år skola lefva i folks minne därstädes, och alltsammans blott för att återfå sin frihet, slog han honom aldrig och befallde ej heller någon annan att slå honom och sade honom aldrig ett ondt ord; och för det ringaste af de många streck han gjorde, fruktade vi alla att han skulle bli spetsad, och det fruktade äfven han själf mera än en gång. Och vore det icke därför att tiden ej medgifver det, skulle jag väl nu kunna berätta något af hvad denne krigsmannen gjorde, som skulle både roa och förundra eder långt mera än berättelsen om mina öden.[5]
Jag fortsätter alltså. Ut åt vår fängelsegård vette ofvanifrån fönstren till en rik och förnäm mors hus, hvilka, såsom vanligt hos morerna, snarare voro gluggar än fönster, och äfven dessa voro försedda med mycket täta och tjocka spjälverk. Det hände så, att en dag jag och tre andra kamrater voro på en med jord betäckt plan i fängelset, och till tidsfördrif försökte vi hoppa med kedjorna; vi voro ensamma, ty alla de andra kristna voro ute på arbete. Tillfälligtvis kom jag att se upp och märkte att genom de där med spjälverk försedda fönstren framstack en rörkäpp, vid hvars ena ände satt bundet ett stycke linneduk, och käppen rörde sig hit och dit, liksom den ville gifva tecken att vi skulle gå fram och taga honom. Vi funderade på detta, och en af dem, som voro med mig, gick och ställde sig nedanför käppen, för att se om man tänkte låta den falla ned eller hvad man ämnade göra; men, när han kom närmare, drogs käppen upp och fördes fram och tillbaka åt båda sidor, liksom om man runkat på hufvudet för att säga nej. En annan af kamraterna trädde fram och det gick honom på samma sätt. Slutligen gick den tredje dit, och det vardt likadant för honom som för den förste och andre. När jag såg detta, ville jag icke underlåta att äfven försöka min lycka, och, som jag kom och ställde mig under käppen, släpptes den och föll ned för mina fötter inne i bañon. Jag skyndade genast att lossa duken, på hvilken jag såg att det fanns en knut, och i den lågo tio cianís; detta är ett slags guldmynt af låg halt, som är i bruk hos morerna och som äro värda tio realer stycket. Det behöfver icke sägas huru glad jag vardt åt fyndet, ty min belåtenhet var lika stor som min förvåning vid tanken på hvarifrån denna lycka kunde komma till oss, eller rättare till mig, eftersom den omständigheten, att man icke velat släppa ned käppen till någon af de andra, tydligt visade att välgärningen var ämnad just åt mig.
Jag tog mina sköna pengar, bröt sönder käppen, återvände till den lilla planen, blickade upp mot fönstret och såg en mycket hvit hand komma fram, som skyndsamt öppnade och åter stängde det. Däraf slöto vi eller förmodade åtminstone, att någon kvinna, som bodde där i huset, måste hafva visat oss denna välgärning, och till tecken af vår tacksamhet därför gjorde vi zalemas på moriskt vis, i det vi lutade hufvudet, böjde kroppen djupt ned och lade armarna i kors öfver bröstet. Kort därpå sträckte man genom samma fönster ut ett litet af rörbitar gjordt kors, och drog strax in det igen. Detta tecken stärkte oss i den tron, att där i huset måtte finnas någon kristen slafvinna, och att det var hon som visat oss välgärningen; men handens hvithet och armbanden, som vi sågo på densamma, togo oss ur denna föreställning, och vi kommo i stället på den tanken att det måtte vara någon till islam öfvergången kristen kvinna; sådana pläga deras egna herrar vanligtvis taga till äkta hustrur och anse det till och med för en lycka, ty de sätta dem högre än kvinnor af sin egen nation. I alla våra förmodanden voro vi ändock långt ifrån att träffa det rätta.
Från den stunden bestod emellertid hela vårt tidsfördrif i att blicka upp till fönstret, hvarifrån rörkäppen visat sig, och anse det som vår ledstjärna; men fulla fjorton dagar förflöto, hvarunder vi hvarken sågo käppen eller handen eller något annat tecken. Och, ehuru vi under denna tid med all flit bemödade oss att få veta hvem som bodde i huset och om där funnes någon kvinna som öfvergått till islam, var det aldrig någon som sade oss annat än att där bodde en förnäm och rik mor vid namn Hadji Muríd, f. d. kommendant på fästningen Pata, hvilken befattning hos dem är mycket betydande.[6] Men, när vi som minst väntade att det skulle regna flera cianís på det hållet, sågo vi oförmodadt rörkäppen åter visa sig och en annan linneduk därvid med en ännu större knut och detta skedde på en stund då, liksom förra gången, bañon var öde och folktom. Vi upprepade det förra försöket, i det att af oss fyra, som voro där, de andra gingo fram före mig; men åt ingen af dem gafs käppen, utan åt mig, ty, när jag framträdde, släppte man ned honom. Jag löste upp knuten och fann däri fyrtio spanska dukater jämte ett på arabiska skrifvet bref, och under det skrifna var tecknadt ett stort kors. Jag kysste korstecknet, tog dukaterna och återvände till planen; vi gjorde alla våra zalemas; handen visade sig ånyo; jag lät med tecken förstå att jag skulle läsa brefvet; fönstret stängdes.
Vi stodo där alla förvånade och glada öfver det som förefallit, och, som ingen af oss förstod arabiska, var vår längtan stor att erfara brefvets innehåll; men ännu större var svårigheten att finna någon som kunde läsa det. Till slut beslöt jag att anlita en renegat från Murcia, hvilken förklarat sig vara en min synnerligen gode vän och på tu man hand gifvit mig en underpant, som förband honom att bevara hvarje hemlighet jag kunde anförtro honom. Somliga renegater pläga nämligen, när de ämna återvända till ett kristet land, medtaga intyg af förnäma fångar, hvaruti dessa, i den form de bäst kunna, bestyrka hurusom den ifrågavarande renegaten är en rättskaffens man, att han alltid har bevisat de kristna godt, och att han hyser önskan att begifva sig på flykten vid första lägliga tillfälle. Några förskaffa sig dessa intyg i redlig afsikt, men andra begagna dem som det kan bära till och af beräkning; ty, om de fara ut på plundring till ett kristet land och tilläfventyrs lida skeppsbrott eller råka i fångenskap, framtaga de sina intyg och säga, att af dessa papper synes det för hvilket ändamål de kommit, nämligen för att stanna i kristet land, och att för den sakens skull de kommit med i härnad tillsammans med de andra turkarna. Därmed rädda de sig undan motståndarnas första häftighet, försona sig med Kyrkan utan att något ondt vederfares dem, och, när de sedan se sitt tillfälle, återvända de till Berberiet och blifva detsamma som förut. Andra åter skaffa sig och begagna dessa intyg i god afsikt och stanna hos de kristna.
En af detta slags renegater var nu min nämnde vän, hvilken hade intyg af oss och alla våra kamrater, däri vi rekommenderade honom till det bästa; och, hade morerna kommit på honom med dessa papper, hade de bränt honom lefvande. Jag hade fått veta att han kände arabiskan mycket väl, och kunde icke allenast tala, utan äfven skrifva detta språk; men, innan jag riktigt yppade mig för honom, bad jag honom läsa för mig detta papper, som jag händelsavis hade påträffat i ett hål i väggen af vårt sofrum. Han öppnade det och stod en lång stund sysselsatt med att genomläsa och uttyda det, under det han mumlade mellan tänderna. Jag frågade honom om han begrep det; han svarade att det gjorde han mycket väl och att, om jag ville att han skulle öfversätta det ord för ord åt mig, jag skulle ge honom bläck och penna, på det han måtte kunna göra det bättre. Vi gåfvo honom genast hvad han begärde, och han gick på så smått med öfversättningen, och, när han fått den färdig, sade han: »Allt hvad som här står på spanska, är bokstafligen hvad som innehålles i detta moriska papperet, och det bör anmärkas att öfverallt där det står Lela Marién menas Vår Fru Jungfru Maria.»
Vi läste brefvet, hvilket lydde sålunda: »När jag var ett litet barn, hade min fader en slafvinna, som lärde mig den kristna Salá[7] på mitt modersmål och berättade för mig mycket om Lela Marién. Kristinnan dog, och jag vet alt hon icke kom i den eviga elden, utan till Alláh, ty jag har efteråt sett henne två gånger, och hon har sagt mig att jag borde fara till et kristet land för att få skåda Lela Marién, som har mig mycket kär. Men jag vet ej huru jag skall komma dit: många kristna har jag sett genom detta fönster, men ingen utom du har tyckts mig vara en riddersman. Jag är mycket vacker och ogift och har mycket pengar att taga med mig. Se nu till om du kan laga så all vi komma åstad, så skall du där borta bli min man, om du vill; men, vill du det icke, så gör det mig ingenting, ty Lela Marién skall nog gifva mig någon som jag kan gifta mig med. Jag har nu skrifvit detta; tänk dig före åt hvem du ger det att läsa, och förtro dig ej åt någon mor, ty de äro allesamman opålitliga. Detta vållar mig stort bekymmer, och jag kunde önska att du icke yppade saken för någon; ty, om min far får veta det, låter han genast kasta mig i en brunn och öfvertäcker mig med stenar. I rörkäppen skall jag lägga en tråd; fäst svaret därvid och, om du icke har någon som kan skrifva arabiska åt dig, så säg mig det medelst tecken; Lela Marién skall nog laga att jag förstår dig. Hon och Alláh bevare dig, äfvensom detta kors, hvilket jag kysser många gånger, ty så lärde mig slafvinnan.»
I kunnen själfva tänka, mitt herrskap, om vi hade skäl att förundra och fröjda oss åt innehållet af detta bref: båda delarna skedde så lifligt, att renegaten begrep att papperet icke påträffats händelsevis, utan att det verkligen skrifvits till någon af oss. Han bad oss därför att, om hans misstanke vore riktig, vi måtte förlita oss på honom och säga honom det, ty han ville våga sitt lif för vår frihet. Och, i det han sade detta, framtog han från barmen ett krucifix af metall och under många tårar svor han vid den Gud, som denna bild föreställde och på hvilken han, ehuru en arm syndare, trodde fullt och fast, att visa oss trohet och förtegenhet i allt som vi ville yppa för honom, ty det förefölle och nästan anade honom att genom henne, som skrifvit detta bref, skulle han och vi alla ernå friheten och han själf se sig vid det mål han mest efterlängtade, nämligen att få återvända i sin moder den Heliga Kyrkans sköte, hvarifrån han genom sin okunnighet och syndfullhet var som en förruttnad lem skild och afsöndrad. Med så många tårar och tecken till en så djup ånger sade renegaten detta, att vi alla enhälligt samtyckte och öfverenskommo att omtala för honom hela sammanhanget, och sålunda gjorde vi honom reda för allt utan ett förtiga något. Vi visade honom det lilla fönstret där rörkäppen brukade komma fram; han tog därifrån märke på huset och åtog sig att med stor sorgfällighet skaffa gig besked om hvem som bodde där. Afvenledes kommo vi öfverens om att det vore lämpligt att besvara denna moriska damens biljett, och då vi i honom hade den som kunde göra det, nedskref renegaten strax med detsamma hvad jag dikterade för honom; det var precis de ord jag nu skall säga eder, ty af allt väsentligt, som hände mig vid denna tilldragelse, har ingenting fallit mig ur minnet, och skall ej heller göra det så länge jag lefver. Svaret till den moriska damen var alltså det följande:
»Den sanne Alláh beskydde dig, du min härskarinna! och den välsignade Marién, hvilken är den sanna Guds moder och den som ingifvit dig i hjärtat att begifva dig till ett kristet land, emedan hon håller dig kär. Bed henne du, att hon täckes tillkännagifva för dig, huru du skall kunna verkställa det hon ålägger dig, ty hon är så god att hon säkerligen skall göra det. A mina egna och alla de kristnas vägnar, som vistas här med mig, lofvar jag att vi skola göra för dig allt hvad vi kunna, om det så gäller lifvet. Underlåt ej att skrifva mig till och underrätta mig om hvad du ämnar göra, så skall jag alltid svara dig; ty den store Alláh har gifvit oss bekantskap med en kristen slaf, hvilken kan tala och skrifva ditt språk så bra som du ser af detta bref. Således kan du utan fruktan underrätta oss om allt hvad du behagar. Beträffande det du säger att, om du kommer till ett kristet land, du skall blifva min maka, lofvar jag dig det som en god kristen; och vet att de kristna bättre än morerna hålla hvad de lofva. Alláh och Marien han moder beskydde dig, min härskarinna!»
Sedan detta bref blifvit skrifvet och försegladt, väntade jag i två dagar tills bañon blifvit folktom, som den ofta var och då begaf jag mig genast till den vanliga spatsergången på planen för att se om rörkäppen skulle komma fram, och det dröjde ej länge tills han visade sig. Så fort jag fick se honom och ehuru jag icke kunde skönja hvem som stack honom, visade jag brefvet, liksom för att låta förstå att man borde fästa tråden därvid; men den satt redan vid käppen och jag band fast brefvet. Kort därefter visade sig åter vår stjärna med knytets hvita fredsbanér. Man släppte ned det och jag upptog det och fann i duken mer än femtio dukater i guld- och silfvermynt af alla slag, hvilka mera än femtiodubblade vår glädje och styrkte vårt hopp att ernå friheten.
Samma kväll kom renegaten åter och sade oss, att har fått veta att där i huset bodde samme mor, om hvilken de blifvit oss sagdt att han hette Hadjí Murád, en alldeles utomordentligt rik man; han ägde en enda dotter, som var arftagerska till hela hans förmögenhet, och den allmänna meningen i hela staden förklarade henne för den skönaste kvinna i Berberiet, och många af de dit anländande underkonungarna hade begärt henne till äkta, men hon hade aldrig velat gifta sig. Äfven hade han sport att hon haft en kristen slafvinna, som likväl nu vore död. Allt detta stämde med det som stod i brefvet.
Vi inläto oss genast med renegaten i rådplägning om huru vi skulle förfara för att bortföra morinnan och allesamman komma till ett kristet land, och slutligen enade vi oss för den gången om att afvakta ännu ett meddelande från Zoraida — så hette nämligen hon, som nu vill kallas Maria; — ty vi insågo tillfullo att hon och ingen annan var den som skulle skaffa en utväg ur alla dessa svårigheter. Sedan vi kommit öfverens härom, sade regenaten att vi ej skulle vara bekymrade, ty han ville sätta lifvet till eller ock förhjälpa oss till frihet.
Fyra dagar var det folk i bañon, och detta var anledning till att rörkäppen dröjde fyra dagar att visa sig, men efter dessas förlopp och vid den vanliga ensamheten i bañon stack han fram med ett knyte så stint, att det lofvade en mycket lycklig nedkomst. Käppen och knytet riktades till mig; jag fann däri ett nytt bref och hundra dukater i guld utan något annat mynt. Renegaten var tillstädes; vi gåfvo honom brefvet att läsa inne i vårt sofrum, och han sade att det lydde sålunda:
»Jag vet icke, min härskare, huru jag skall kunna ombestyra att vi komna till Spanien, ej heller har Lela Marién sagt mig det, ehuru jag har frågat henne därom. Hvad som kan göras, är att jag genom detta fönster ger eder så många guldmynt som möjligt; friköpen därmed eder själfva och edra vänner, och må så en begifva sig till ett kristet land och där köpa ett fartyg och komma tillbaka och hämta de andra. Mig skall man finna i min faders trädgård, som ligger vid Babazon-porten utåt hafvet, och där skall jag vistas hela sommaren med min far och mitt tjänstefolk; därifrån kunnen I utan fruktan nattetid hämta mig och föra mig ut till fartyget. Och kom ihåg att du skall blifva min äkta man; hvar om icke skall jag bedja Marién att straffa dig. Om du ej litar på någon annan att fara och skaffa fartyget, så friköp dig och res; ty jag vet att du säkrare än en annan kommer tillbaka, eftersom du är en riddersman och kristen. Laga att du får veta hvar trädgården är, och, när du åter vandrar af och an här, skall jag däraf förstå att du är ensam i bañon, och då skall jag gifva dig mycket penningar. Alláh bevare dig, min härskare!»
Så lydde det andra brefvet och sådant var dess innehåll, och knappt hade de alla förnummit det, då en hvar äflades om att bli den friköpte och lofvade att med all punktlighet fara åstad och komma tillbaka. Äfven jag erbjöd mig därtill; men renegaten motsatte sig i allt detta, i det han sade att han på inga villkor skulle samtycka till att någon blefve fri förr än alla på en gång blefve det, ty erfarenheten hade lärt honom huru illa alla de befriade höllo de löften de gifvit i fångenskapen. Ofta hade nämligen förnäma fångar försökt detta medel och lösköpt någon, som skulle fara till Valencia eller Mallorca med pengar för att kunna utrusta ett fartyg och hämta den som friköpt honom; men de hade aldrig kommit tillbaka, ty den vunna friheten och fruktan att åter förlora henne utplånade ur deras minne alla möjliga förpliktelser. Och till bekräftelse på sanningen af hvad han sade, berättade han oss i korthet ett fall, som just vid samma tid hade tilldragit sig med några kristna riddare, ett det märkvärdigaste fall som någonsin händt där på trakten, där dock i hvarje ögonblick inträffade de förskräckligaste och underligaste saker. Han kom till den slutsatsen, att hvad som kunde och borde göras var, att de penningar, som afsågos att friköpa en kristen, lämnades åt honom för att där i Algier köpa ett fartyg, under förevändning att han ville blifva köpman och drifva handel på Tetuan och kusten däromkring, och att, när han väl vore ägare af fartyget, kunde lätteligen en plan uppgöras att bortföra dem från bañon och taga dem alla ombord; isynnerhet om den moriska damen, såsom hon sade, lämnade penningar för att friköpa dem alla, vore det, när de väl blifvit fria, den lättaste sak i världen att gå ombord till och med midt på ljusa dagen. Den största svårigheten bestode där; att morerna icke tillåta en renegat att köpa eller äga ett fartyg så framt det ej är ett stort skepp till kaperi, ty de befara att köparen af ett fartyg, isynnerhet om han är Spanjor, vill hafva det blott för att begifva sig till ett kristet land; denna olägenhet skulle han dock afhjälpa genom att ställa så till, att en mor från Tanger[8] blefve delägare med honom i äganderätten till fartyget och i handelsvinsten, och under denna täckmantel skulle han lyckas att bli herre öfver fartyget, hvarmed han ansåge allt annat för afgjordt.
Ehuruväl jag och mina kamrater hade tyckt bättre om att, såsom morinnan önskade, skicka till Mallorca efter fartyget, vågade vi ej motsäga honom, af fruktan att, om vi icke gjorde hvad han sade, han skulle angifva oss och bringa oss i fara att mista lifvet, i fall han yppade förhandlingen med Zoraida, för hvars lif vi alla skulle offrat vårt. Så beslöto vi då att lämna oss i Guds och renegatens hand, och i samma ögonblick svarade vi äfven Zoraida, sägande att vi skulle göra allt hvad hon tillrådde oss, ty hon hade uttänkt det så väl som om Lela Marién hade ingifvit henne det, och af henne ensam berodde det att uppskjuta eller genast verkställa saken. Jag erbjöd mig ånyo att blifva hennes make, och följande dagen, då bañon råkade vara folktom, gaf hon oss därför i flera omgångar medelst rörkäppen och knytet tusen dukater i guld jämte ett bref, däri hon sade att nästa djumá, d. v. s. fredag, flyttade hon till sin faders trädgård och att, innan hon begåfve sig dit, hon skulle gifva oss mera penningar; och, om de ej försloge, skulle vi underrätta henne därom, så skulle hon lämna oss så mycket vi både henne om, ty hennes fader vore så rik att han ej skulle sakna dem, så mycket hellre som hon hade nycklarna till allt.
Vi gäfvo genast fem hundra dukater åt renegaten för att köpa fartyget; med åtta hundra förskaffade jag mig själf friheten, i det jag gaf penningarne åt en köpman från Valencia, som vid den tiden befann sig i Algier och som lösköpte mig af konungen, hvarvid han tog mig på kredit och gaf sitt ord på att, så snart nästa skepp komme från Valencia, han skulle erlägga lösesumman. Ty, hade han genast betalat penningarne, så hade det varit att väcka misstankar hos konungen om att lösesumman redan länge funnits i Algier, men att köpmannen hållit den hemlig för att göra affärer därmed. Kort sagdt, min herre var så kitslig att jag omöjligt vågade låta genast utbetala penningarna.
På torsdagen före den fredag, då den sköna Zoraida skulle begifra sig till trädgården, gaf hon oss åter tusen dukater och underrättade oss om sin flyttning, bedjande mig att, om jag blefve fri, genast taga reda på hennes faders trädgård och att i alla händelser söka tillfälle att komma dit och få träffa henne. Jag svarade henne i få ord att jag skulle göra det, och att hon måtte låta sig angeläget vara att anbefalla oss åt Lela Marién med alla de böner som den kristna slafvinnan hade lärt henne. Sedan detta var gjordt, träffades anstalt att mina tre kamrater blefvo friköpta, dels för att möjliggöra deras utgång ur bañon, dels också för att förekomma att, om de såge mig fri men icke sig själfva, oaktadt penningar funnos, de skulle förbittras och djäfvulen förleda dem att göra något till Zoraidas skada. Ty, ehuru den omständigheten att de voro af god familj kunde trygga mig för denna farhåga, ville jag ändock ej sätta företaget på spel, och så lät jag friköpa dem på samma sätt som jag gjort med mig själf, i det hela beloppet lämnades åt köpmannen, på det han med säkerhet och trygghet måtte kunna åtaga sig att ansvara för betalningen; men vi anförtrodde honom ingalunda vår underhandling och hemlighet, för den farlighets skull som var förbunden därmed.
- ↑ I texten står el Fratin af det italienska fratino, hvilket användes som ett förklenande speord för munkar; på detta ställe afser det krigsbyggmästaren Giovanni Palearo, ty denne, liksom då för tiden de fleste ingeniörer i spansk tjänst, var italienare.
- ↑ Högsta rangen har storvisiren, därnäst kommer Scheik ül Islam (stormufti), och i tredje rummet Kapudan-paschá.
- ↑ Egentligen Hassán paschá; men han kallades ofta efter sin förra lägre ställning agá, hvilket var ungefär detsamma som kapten. Cervantes ger honom den rätta titeln i sitt lustspel Los Baños de Argel.
- ↑ Ordet är ursprungligen detsamma som det italienska bagno bad, badhus; men det betydde sedermera äfven fängelse, såväl för kristna fångar som för inhemska förbrytare.
- ↑ Den här nämnde Saavedra var ingen annan än Miguel de Cervantes Saavedra, d. v. s. just författaren till D. Quijote, och största delen af de händelser, som el Cautivo hittills berättat, hade Cervantes själf upplefvat. Han hade nämligen en längre tid tjänstgjort i Italien, deltagit i sjöslaget vid Lepanto (1571) och i fem år varit fången i Ålgier (26⁄9 1575—19⁄9 1580), och hans förhållande under alla dessa olika skeden, särskildt under vistelsen i Algier, hade varit sådant, att det vittnesbörd, som han här genom en annans mun ger sig själf, är fullkomligt välförtjänt. Fortsättningen af berättelsen är däremot helt och hållet romantisk eller har åtminstone icke händt Cervantes själf, ty han blef gift i sitt fädernesland med D:a Catalina de Palacios y Salazar (12 december 1584) en infödd spanska från Esquivias.
- ↑ Hadjí är en hederstitel, hvilken tillägges sådana muhamedaner som gjort pilgrimsfärden till Mecka. Denne Hadjí Murád, i spanska texten Agi Morato, var en renegat från Slavonien och på Cervantes’ tid en af de anseddaste personerna i Algier. Pata var en viktig gränsfästning helt nära Orán.
- ↑ Salá hos muhamedamerna = bön.
- ↑ Moro Tangerino står det i de äldsta upplagorna; men då Cervantes själf i början af nästa kapitel kallar honom »den nämnde tagarinen», synes här ett skrif- eller tryckfel föreligga, och i nyare upplagor läses därför enligt Spanska Akademiens föredöme tagarino, ehuru denna ändring, strängt taget, icke är alldeles nödvändig; moren kunde ju nämligen vara båda delarna, d. v. s. bördig från Aragonien och bosatt i Tanger.
| ← Trettionionde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fyrtioförsta Kapitlet → |