Don Quijote senare delens förra hälft/27
| ← Tjugusjätte Kapitlet |
|
Tjuguåttonde Kapitlet → |
TJUGUSJUNDE KAPITLET:
Hvaruti berättas hvilka mäster Pedro och hans apa voro, jämte D. Quijotes dåliga framgång uti äfventyret med åsneskriarna, hvilket icke slutade såsom han hade velat och tänkt sig.
Sidi Hamét, denna storartade historias författare, börjar detta kapitel med orden: Jag svär som katolsk kristen.[1] Härvid anmärker öfversättaren att, om Sidi Hamét svor som katolsk kristen, fastän han var mor, som han otvifvelaktigt var, meningen därmed ej var någon annan än att, liksom en katolsk kristen, när han aflägger sin ed, svär eller bör svärja till sanningen och till att säga den i hvad helst han säger, på samma sätt, och liksom han aflagt eden som katolsk kristen, talade han sanning i allt som han ärnade skrifva angående D. Quijote, isynnerhet i sin redogörelse för hvem mäster Pedro var, och hvem den spående apan, som med sina spådomar satte hela trakten i förundran.
Nu säger han, att den som läst första delen af denna historia torde nog påminna sig denne Ginés de Pasamonte, som jämte andra galérslafvar blifvit i Sierra Morena försatt i frihet af D. Quijote; en välgärning för hvilken denne sedermera fick föga tack och än mindre belöning af de illasinnade och ondskefulla människorna. Denne Ginés de Pasamonte, som Quijote kallade Ginesillo de Parapilla, var densamme som stal grållen från Sancho Panza, och emedan, genom boktryckarens förvållande, det i första delen aldrig blifvit anfördt när och på hvad sätt det skedde, så har detta gifvit många personer anledning till allehanda funderingar, i det de gåfvo författarens klena minne skulden för felet på tryckeriet. Men, kort sagdt, Ginés stal henne, medan Sancho Panza satt och sof på henne, hvarvid han använde det listiga förfaringssätt som en gång blifvit användt af Brunelo när denne stal hästen undan benen på Sacripante, då han belägrade Albraca; och längre fram återfick Sancho sin åsna, såsom redan berättats.
Rädd att blifva uppspårad al rättvisans tjänare, som sökte efter honom för att bestraffa honom för hans otaliga bofstreck och förbrytelser, — hvilka voro så talrika och så märkvärdiga, att han själf fyllt en tjock bok med att berätta dem. — beslöt alltså denne Ginés att vandra öfver till konungariket Aragonien, sätta en lapp för sitt vänstra öga och ägna sig åt marionettspelarens yrke, ty härpå förstod han sig utmärkt väl, liksom äfven på taskspeleri. Nu hände sig att han ef några frigifna kristna, som kommo från Berberiet, tillhandlade sig den förutnämnda apan, hvilken han inlärde att, så ofta han gaf henne ett visst tecken, hoppa upp på hans axel och hviska honom något i örat eller åtminstone låtsa som om bon gjorde det. Sedan detta lyckats honom, brukade han för hvarje gång, innan han med sin dockteater och sin apa gjorde sitt inträde i den by som han för tillfället ämnade besöka, att uti närmaste by, eller af hvem han bäst kunde, göra sig underrättad om hvilka särskilda händelser tilldragit sig i den ifrågavarande byn och hvilka personer de vederfarits, och detta inpräglade han sedan noggrant i minnet. Det första han sedan gjorde, var att förevisa sin teater, på hvilken han framställde än en, än en annan historia, men alltid någon munter, nöjsam och allmänt känd. Sedan föreställningen var slut, talade han om sin apas konster och berättade för folket, att hon utgissade alla förflutna och närvarande ting, men på de tillkommande inläte hon sig ej. För svaret på hvarje särskild fråga fordrade han två realer, men för somliga frågor gjorde han det också billigare, allt efter som han utforskat de spörjandes omständigheter. Mången gång kom han också i hus, hvars invånares lefnadsöden han kände till, och då, äfven om man för att slippa betala icke frågade honom om någonting, gjorde han tecknet åt sin apa och förklarade genast att denna sagt det och det, hvilket fullkomligt öfverensstämde med verkliga förhållandet. Härigenom förvärfvade han ett obeskrifligt stort förtroende, och alla sprungo efter honom. Andra gånger åter svarade han, eftersom han var ett stort slughufvud, på sådant sätt att svaren passade till frågorna; och, då ingen gick honom närmare inpå lifvet eller ansatte honom att omtala huru hans apa bar sig åt för att gissa rätt, förstod han att draga hvar man vid näsan och fylla sin läderpung.
Så fort han inträdt i värdshuset, kände han igen D. Quijote och Sancho, och härigenom föll det sig lätt för honom att försätta D. Quijote, Sancho Panza och alla öfriga som befunno sig i värdshuset i förundran; men det skulle hafva kunnat stå honom dyrt, om D. Quijote träffat något längre ned med handen, då han högg af hufvudet på konung Marsilio och tillintetgjorde hela hans rytteri, såsom det beskrifvits i föregående kapitel.
Detta är hvad som kan berättas om mäster Pedro och hans apa. Nu återvänder jag till D. Quijote af La Mancha och säger att, sedan han lämnat värdshuset, han först beslöt att besöka Ebros stränder och hela nejden däromkring, innan han drog in i staden Zaragoza, eftersom den långa tid som annu återstod till torneringens början gaf honom tillfälle till allt. I denna afsikt fortsatte han sin väg och färdades framåt i två dagar, utan att det hände honom någonting värdt att nedskrifvas, ända till dess på tredje dagen, vid det han red uppför en kulle, han fick höra ett väldigt larm af trummor, trumpeter och musköter. I början trodde han att någon skvadron krigsfolk tågade förbi i närheten, och för att få sikte på dem sporrade han Rocinante och red upp på kullens topp, men, då han höll stilla däruppe, varsnade han nedanför vid foten af densamma en hop på, som han kunde tycka, mera än två hundra man, rustade med olika slags vapen, såsom lansar, armborst, bardisaner, hillebarder, pikar, åtskilliga musköter och många runda sköldar. Han red åter ned från kullen och närmade sig skaran, till dess han kunde tydligt urskilja banéren samt göra sig reda för deras färger och gifva akt på deras sinnebilder; isynnerhet ådrog sig en hans uppmärksamhet, som fanns på ett standar eller en fana af hvit atlas och som föreställde en åsna, liknande det lilla sardinska långörade slaget, målad alldeles efter naturen, med uppsträckt hufvud, gapande mun och uthängande tunga, just med en åtbörd och en ställning som om hon hölle på att skria; rundt omkring djuret stodo skrifna med stora bokstäfver följande två verser:
med att skria som åsnor flinkt gingo på.
Häraf slöt D. Quijote att detta måtte vara folket från skriarebyn, och detta sade han åt Sancho, medan han på samma gång förklarade för honom hvad som stod skrifvet på standaret. Han tillade att mannen som berättat honom denna historia troligen misstagit sig i uppgiften, att det varit tvenne rådmän som låtit höra åsneskriandet, ty efter hvad som stod skrifvet på standaret hade det snarare varit två borgmästare. Därtill svarade Sancho: »Señor, härpå bör ni inte stöta er, det kan ju hända att de rådmän, som den gången skriade, med tiden blifvit borgmästare i sin hemort, och sålunda kunna benämnas med båda titlarna. Dessutom inverkar det ju inte på historiens sannfärdighet om skriarna äro rådmän eller borgmästare, så vida det blott är säkert att de skriat; ty att skria som en åsna ligger lika nära till för en borgmästare som för en rådman.» Omsider märkte och erforo de, att den af vrede upptända byn nu tågade ut för att strida mot en annan, som plägade reta den förra mer än rätt och billigt var och mer än som höfdes den goda grannsämjan. D. Quijote red fram till dem, till ej ringa bekymmer för Sancho, som aldrig tyckte om att vara närvarande vid dylika krigiska företag. Medlemmarna af den väpnade skaran mottogo honom bland sig, enär de trodde att han tillhörde deras parti. D. Quijote uppslog sitt visir och red beslutsamt och med förnäm hållning fram till åsnestandaret, och där ställde sig de förnämsta i skaran omkring honom för att få se på honom, betagna af den förundran i hvilken alla råkade, som sågo honom för första gången. När D. Quijote märkte med hvilken spänd uppmärksamhet de betraktade honom, ville han draga fördel af dennna tystnad, bröt sin egen, höjde rösten och sade:
»I gode herrar, så enträget jag det förmår, beder jag eder att ej afbryta det tal jag ärnar till eder ställa, förrän I måhända finnen det obehagligt och långtrådigt; men, om detta inträffar, skall jag vid det allra minsta tecken som I gifven sätta ett sigill på min mun och ett betsel på min tunga.»
Alla uppmanade honom att säga hvad han ville, de skulle gärna lyssna till hans ord.
Efter denna tillåtelse fortfor D. Quijote sålunda: »Jag, mina herrar, är en vandrande riddare, hvars handtering är vapnens bruk och hvars yrke är att skydda de skydd behöfvande och komma de nödställda till hjälp. För några dagar sedan blef jag underrättad om edert missöde, samt om den anledning som förmår eder att i hvarje ögonblick gripa till vapen för att hämnas på edra fiender; och, sedan jag icke blott en, utan många gånger i mitt sinne öfvervägt eder sak, har jag enligt envigslagarna funnit att I faren vilse, då I ansen eder skymfade; ty ingen enskild person kan skymfa ett helt samhälle, så vida han ej utmanar[2] det samfäldt såsom förrädare, emedan han ej vet hvilken enskild som begått det förräderi, för hvilket han framställer sin utmaning. Ett exempel härpå hafva vi i D. Diego Ordóñes de Lara, som utmanade hela staden Zamora, alldenstund han var okunnig om att Vellido Dolfos ensam begått förräderiet att mörda sin konung[3], och följaktligen utmanade han alla, och hämnden och anklagelsens tillbakavisande var nu allas gemensamma sak. Det är visserligen sant att señor D. Diego uppträdde något hänsynslöst, ja, att han vida öfverskred de lagstadgade gränserna för en utmaning, ty han hade ingen anledning att anklaga och utmana de döda, icke heller vattnet eller brödet, ej heller de ännu ofödda, ej heller de andra saker som vidare uppräknas; men, bevars, när vreden svallar öfver, har tungan ingen herre eller tuktomästare och tål ingen tygel.[4] När nu det förhåller sig så, att en enskild person aldrig kan skymfa ett helt konungarike, ett landskap, en stad, en stat eller ett helt folk, så är det tydligt att det ej heller finnes någon anledning att utkräfva hämnd för någon ärekränkning, eftersom en sådan ej förefinnes. Det blefve en skön historia om Klockköpingsborna jämt och samt skulle slåss på lif och död med dem som kalla dem så, eller om de som få heta Stekpannestöpare, Päronsýltare, Hvalfiskungar, Såpkokare[5] eller benämnas med andra öknamn och titlar, dem gatpojkar och simpelt folk alltid föra på tungan, det blefve i sanning en skön historia om alla dessa så utmärkta samhällen skulle förarga sig och hämnas och ständigt draga svärden lika kvickt som en dragbasun, för hvilket gräl som helst, huru obetydligt det än månde vara. Nej, nej, detta förhindre och förbjude Gud! Förståndiga män och väl inrättade stater äga blott af fyra skäl att gripa till vapen, blotta svärden och sätta sig själfva, sitt lif och sin förmögenhet på spel: Den första orsaken är för att försvara den katolska religionen; den andra, för att värna sitt lif, hvilket öfverensstämmer både med naturrätten och den gudomliga lagen; den tredje, för att försvara sin ära, sin familj och sin egendom; den fjärde i sin konungs tjänst uti ett rättmätigt krig; och, om vi tillägga ännu en femte — hvilken kan räknas såsom den andra — för att försvara sitt fädernesland. Till dessa fem hufvudorsaker få läggas några andra, som kunna vara rättmätiga och förnuftiga och som kunna tvinga oss att gripa till vapen; men att göra detta för barnsligheter och för saker som snarare innebära skämt och rolighet än ärekränkning, den som så griper till vapen, han tyckes aldeles sakna sundt förnuft, isynnerhet eftersom utkräfvandet af en orättmätig hämnd (och någon rättmätig kan det öfverhufvud taget ej finnas,) strider rakt emot den heliga lära som vi bekänna och i hvilken det befalles oss att göra fiender godt och att älska dem som hata oss; ett bud som visserligen tyckes något svårt att uppfylla, men som är det. endast för dem som i sig hafva mindre af Gud än af världen, och mera af kött än af ande. Ty Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, som aldrig ljugit eller har kunnat eller kan ljuga, har såsom vår religionsstiftare sagt att hans ok är ljufligt och hans börda är lätt, och således kan han icke befalla oss någonting som vore omöjligt att uppfylla. Följaktligen, mina värdaste herrar, ären I efter mänsklig och gudomlig lag förpliktade att hålla eder fredligt.»
— »Hin ta mig, sade nu Sancho för sig själf, om inte min herre är en tolog, och, är han det inte, så liknar han dock en sådan så som det ena ägget liknar det andra.»
D. Quijote hämtade andan ett ögonblick och, då han märkte att alla ännu åhörde honom under tystnad, ville han fortfara med sitt föredrag, såsom han ock skulle hafva gjort, om ej Sancho i sin kvickhet kommit emellan, ty, när denne såg att hans herre höll upp, tog han till ordet i hans ställe och sade: »Min husbonde, D. Quijote af La Mancha, som under någon tid kallade sig Riddaren af den Sorgliga Skepnaden och nu benämner sig Lejonriddaren, är en mycket klok ädling, hvilken kan latin och spanska som en magister och i allt hvad han själf företager sig eller tillstyrker andra handlar såsom en riktigt duktig krigsman, och han har på sina fem fingrar alla lagar och stadgar för det som man kallar tvekamp, och därför är här ingenting annat att göra än att låta leda sig af hans ord, och jag tar felet på mig, i fall det blir något fel, helst det nu är en afgjord sak att det är dumt att förarga sig bara för att man hör ett åsneskriande. Jag kommer ihåg att, när jag var pojke, skriade jag som en åsna, så ofta det föll mig in, utan att någon hindrade det, och jag gjorde det för öfrigt med så mycket behag och så naturligt att, då jag skriade, skriade alla åsnorna i byn med, och jag var ändå alltid mina föräldrars son, hvilka voro mycket hederligt folk, och, fast jag för denna min skicklighet afundades af åtskilliga af de stornosigaste i byn, frågade jag inte för två styfver efter det. Och för att ni må se att jag talar sant, så vänten bara och hören på mig, ty denna konst liksom simkonsten: har man en gång lärt den glömmer man den aldrig.»
Och genast satte han handen till näsan och börja skria med sådan styrka, att alla de närliggande dalarna genljödo däraf. Men en af dem, som stodo bredvid honom och som trodde att vapendragaren drefve gäck med honom, lyfte en lång staf som han hade i handen och gaf honom med den ett sådant slag, att Sancho, som ej förmådde annat, föll hufvudstupa till marken.
När D. Quijote såg Sancho så illa tilltygad, sprängde han med fälld lans emot den som gifvit honom slaget; men så många voro de som störtade sig emellan dem båda, att det icke var honom möjligt att hämnas på honom; tvärt om, då han såg att en skur af stenar regnade ned öfver honom och att tusen armborst och ett icke ringa antal musköter hotande riktades mot honom, lät han Rocinante göra helt om och jagade, så fort hästen förmådde galoppera, bort ifrån dem, hvarvid han af hela sitt hjärta anropade Gud att han måtte hjälpa honom utur denna fara, emedan han för hvarje steg fruktade att en kula skulle kunna tränga in genom ryggen på honom och ut genom bröstet; och i hvarje ögonblick drog han djupt efter andan, för att känna efter om den redan farit ur honom. Men folket i bondeskaran nöjde sig med att se honom fly, ock sköto icke efter honom. Sancho satte de upp på hans åsna, innan han ännu hunnit hämta sig, och läto honom rida efter sin herre; väl var han icke ännu vid tillräcklig sans för att kunna styra sitt ök, men grållen följde Rocinantes spår, hvilken han ej öfvergaf ett ögonblick.
Då nu D. Quijote hunnit ett godt stycke därifrån, vände han på hufvudet och såg Sancho komma efter, och, som han såg att ingen förföljde honom, inväntade han honom. Bondhopen dröjde kvar till nattens inbrott och, emedan deras motståndare ej infunnit sig för att strida, återvände de glada och förnöjda till sin by. Hade de känt till grekernas gamla plägsed, hade de där på ort och ställe upprest ett segertecken.
- ↑ Det var ganska vanligt under medeltiden, att icke blott alster af episk diktning, utan äfven rent historiska poemer, såsom t. ex. det om Korståget mot Albigenserna, af sina författare föregåfvos vara hämtade från någon okänd, urgammal storhet, detta naturligtvis för att ge ett slags sken af trovärdighet åt det ofta ganska otroliga innehållet. »Cervantes har förlöjligat detta bruk, då han påstår att hans Don Quijote är öfversatt från ett arabiskt, af Sidi Hamét Benengelí författadt arbete. Det är till och med mycket möjligt att han velat särskildt gyckla med Cid-Krönikan, där den verkliga arabiska berättelsen vimlar af interpolerade kristna fraser och där, liksom i La Crónica General, den katolska Cardeña-legenden tillskrifves en arab från Valencia. Denna förmodan blir ganska trolig, då man ser Sidi Hamét börja ett kapitel med dessa ord: jag svär som katolsk kristen.» R. Dozy, Recherches sur l’histoire et la littérature de l’Espagne pendant le moyen âge. 3:e édition, Leyde 1887, II, 51.
- ↑ Det spanska ord, som här användes, är retar, och detta betyder att offentligt och högtidligt framställa en anklagelse för trolöshet samt att erbjuda sig att med egen person på stridsplatsen häfda anklagelsens sanning; sådant tillkom endast riddare och innebar alltid en ärekränkning för den utmanade parten, hvilket ej var fallet med desafío, som förekommer än i dag och blott är en vanlig utmaning till duell, utan att däri behöfver eller ens får ligga något nedsättande eller skymfligt.
- ↑ Se not. 3 på sid. 255 i delen I. 1. Som fortsättning på hvad där berättas må tilläggas att, när efter mordet på kung Sancho Zamoranerna insläppt mördaren Vellido i staden och därigenom gjort sig medskyldiga i hans brott, den kastiliske riddaren Diego Ordóñez anklagade och utmanade dem på sätt här säges i texten. La Crónica General låter honom härvid begagna följande ordalag: »Kastilianarna hafva mistat sin herre, och den som dödade honom var den förrädaren Vellido Dolfos, hans vasall, och I togen emot honom i Zamora, och förty pästår jag att den är själf förrädare som hyser en förrädare hos sig, om han vet af förräderiet eller samtyckt därtill; och jag (anklagar och) utmanar Zamoranarna, de stora så väl som de små, den lefvande och den ännu ofödde så väl som den födde, vattnet som de dricka, kläderna som de bära, ja, stenarna i stadsmuren: och finnes i Zamora någon som säger nej härtill, vill jag strida med honom.» Cidkrönikan har delvis ännu starkare uttryck, då hon låter D. Diego säga att han utmanar »den store så väl som den lille, den döde såväl som den lefvande, den födde så väl som den ofödde, vattnet som de dricka och som rinner i strömmarna, och brödet och vinet». Kampen upptogs af D. Arias González, som sände sina tre söner emot utmanaren; de stupade alla tre, den ene efter den andre, men den yngste gaf, just som han föll, sin motståndare ett så svårt slag, att hans häst rusade bort, och, emedan alltså den unge Rodrigo behållit platsen, förklarade stridsdomarna till slut kampen för oafsjord och staden Zamora för skuldfri. — Denna historia har varit ett af folkskalderna synnerligen omtyckt ämne och besjungits i en mängd romanser, hvarvid särskildt den skarpa utmaningen återkommer nästan ord för ord lika i dem alla.
- ↑ Sp. cuando la cólera sale de madre, la lengua no tiene padre. Bilden är tagen från en flod, som svämmar öfver sina bräddar, men Cervantes har dessutom anbragt en oöfversättlig ordlek, i det madre kan betyda icke blott moder, utan äfven flodbädd, och detta madre har sedan, som vanligt i dylika fall, framkallat det följande padre.
- ↑ Öknamn, som invånarna i en stad gifva dem i en annan företrädesvis en grannstad, tyckas förekomma i alla länder. Några af dem, som Cervantes här uppräknar, kan man bestämma; så vet man att Toledanarne af gammalt haft namn om sig att älska den redan i andra kapitlet af denna del (not. 5 på sid. 30) omtalade päronliknande berengena-frukten, som de äfven mycket använde till inläggning, och att de däraf fått namnet berengeneros. Madridboarna fingo heta hvalfiskungar, emedan de påstodos någon gång hafva burit sig ej klokare åt än Tälje tokar, i det, vid en öfversvämning af den i hvardagslag mycket grunda och obetydliga Manzanares, de tagit en med vattnet följande klöfsadel för en hvalfisk. Såpsjudning idkades på flera håll, och Pellicer gissar på Getafe (en småstad, 14 kilom. från Madrid), men Clemencin håller på Yepes eller Ocaña emedan därifrån stora kvantiteter såpa och tvål fördes till marknaderna i Medina del Campo och de dessutom bättre gjorde skäl för epitetet insignes, som författaren strax efteråt låter D. Quijote använda om dem alla; emellertid äro de sistnämnda städerna ej stort större än Getafe, och det må vara tillåtet att misstänka att ordet insigne här tagits i den lekande betydelsen af en som fått ett märke, en »klicka» på sig, såsom de ju alla hade genom öknamnen, eller, med andra ord, att de snarare voro beryktade än ryktbara, och just detta kan äfven inrymmas i vårt utmärkt. — Reloja, Klockköping, vet man ingenting säkert om och har endast en mycket svag misstanke om, att det möjligen kunnat vara León. — Beträffande slutligen ordet cazoleros, som här öfversatts med stekpannestöpare, så har Clemencin förklarat det för tryckfel och vill i stället läsa cazalleros, hvarmed skulle menas invånarna i Valladolid, emedan en af dem vid namn Cazallas år 1558 anklagades för religionsbrott och den 21 maj året därpå vardt å båle bränd på stadens stora torg. Detta synes mig dock vara ett rent hugskott, ty på samma sätt handterade Inkvisitionen tusentals personer i alla landsändar, så att det var ju ingenting att ge ett särskildt namn för, och man skulle då lika väl kunna påstå, att med ordet i fråga afsetts invånarna i Cazalla, hvilket en af de äldsta och bästa Cervantes-öfversättarna Lorenzo Franciosini i sitt spansk-italienska lexikon (Rom 1620) angifver som »una terra grossa in Andalucia». Det säkraste torde därför vara att taga saken så enkelt som möjligt och behålla den hittills vanliga läsarten: cazoleros; det är sant att ordet icke eljest förekommer, men det är bildadt fullkomligt regelrätt från cazuela, kastrull, stekpanna, och intet hindrar att det verkligen med den här gifna betydelsen kunnat användas som öknamn på invånarna i något visst samhälle. Hvilket detta varit? Ja, det är ej så lätt att säga, men i själfra verket ligger det ju icke heller mycken makt uppå att veta det.
| ← Tjugusjätte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjuguåttonde Kapitlet → |